En morsas bekännelser

Contains affiliate links

Måste bara säga att Petra byxorna är en stor favorit.. De är så otroligt sköna men också snygga till en snygg topp ! Köp ett eller 2 par om du inte äger några...

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Lite som hänt sen sist!

Semestern är slut sedan en månad tillbaka!
Jag har gått & blivit flickvän till jordens finaste människa, en människa jag aldrig kommer nämna med namn här i bloggen men det är ju väldigt oviktigt för er att veta vad han heter också så det spelar ju ingen roll :)

Min älskade dotter Chanelle har redan fyllt 8 år!
Kan inte förstå hur fort åren går, känns som hon nyss låg i min mage. Jag är så otroligt stolt över min stora tjej som har ett hjärta av guld.. Så omtänksam mot alla människor, även om hon kan vara otroligt envis och bångstyrig ibland också ;) Älskar henne så himla mycket och som jag nämnt många gånger förr så räddade hon mitt liv och är därför min hjälte <3


Triss i 22

❤Chanelle född 22a Augusti
❤ Kian född 22a Oktober
❤I ett förhållande 22a augusti!🔒

Likes

Comments

Hemma i staden som ger än ångest igen..
Har haft så härliga dagar i Åsa med mina älskade barn och andra härliga människor så hade gärna stannat längre.. Innan jag åkte ville jag inte lämna en viss människa, jag grät och höll honom hårt. Jag sa, att när jag är tillbaka så kommer allt vara förändrat.. Han höll om mig och sa:- Nej Jennie, inget kommer vara förändrat, det lovar jag...


Vem hade rätt? -Jooo jag!

Jag känner inte människan jag lämnade, det är inte samma person längre.. Kan inte förstå hur man ens kan vilja kasta bort det vi hade den där torsdagen innan jag åkte, alla fina dagar & kvällar tsm.. Vad fan gjorde jag för att förtjäna denna behandling av en människa som sagt att jag är speciell och att han alltid skulle stå vid min & barnens sida... Istället är det han som skiter totalt i oss....

Jag orkar inte mer, man kan inte ens lita på den som står än närmast längre... Hur kan man förändras så fort? Sen sitta & säga att jag är mer än en vän men ändå behandla mig som sin största fiende.. Tack..

Likes

Comments

Varning för argt inlägg.

Helt ärligt... Jag är så förbannad att jag kokar och jag som kvinna & mamma till en dotter känner mig otroligt maktlös och rädd för Sveriges rättsväsen!

Man läser gång på gång att åtal om våldtäkt läggs ned... Varför>? - Hon skrek inte eller slog inte för sitt liv..

Vad i helvete???

Jag har själv blivit våldtagen, inte bara en gång utan flera... Inget jag direkt skriker ut eller ens vill prata för man vill bara glömma... Anmälde jag? Ja 1 gång , men den vart ju nedlagd som alla andra sådana åtal här..
Varför anmäler vi inte? Just på grund av detta... Rädslan för att det skall läggas ned.. Rädslan för att folk skall misstro än, döma än osv....

I Sverige lägger ni ned dessa åtalspunkter med ursäkter som att man inte skrek, eller slogs för sitt liv.. Det är ju fan så man gråter... Vet ni hur jävla maktlös man känner sig där & då? Vet ni hur man önskar att allt snart var över och att man får fortsätta leva?

Är en människa kapabel till att föra in sin kuk eller andra föremål i ens kropp medans man säger nej, stretar emot eller är så pass berusad att man är en fara för sig själv, så är fan den människan kapabel till vad som.. Hur svårt kan det vara för er att förstå?

Det är så man känner när han ligger där ovanför än, slaskar i ditt öra, kallar dig smutsiga saker, dunkar sin kuk i än och bara njuter av att vara en sån där vidrig människa som bara vill spruta sin sats över dig... Stretar du emot så gör han ännu värre, skriker du så slår han dig eller kanske ännu värre....
Vet ni vad det sjuka är, de blir arga om de inte ser att du njuter eller så skrattar det för att du gråter...
Detta är sjuka människor som ni släpper fria... De är odjur, hemska jävla odjur som ni släpper lösa för att kunna skada ännu fler människor.


Är det inte tillräckligt illa att vi blir våldtagna, ska vi riskera våra liv för att idioten skall få sitt straff.. Ska vi gå ifrån den där våldtäkten med massa fysiska skador o inte enbart de psykiska som ärrar sig fast i oss offer livet ut?

Hur kan det vara så svårt att döma dessa gärningsmän? vad är ni rädda för? helt ärligt så säger jag det igen... Det är så man önskar er vara med om detta helvete själva... Sen ska alla stå där & skratta åt er för att ni inte slogs för ert liv eller skrek högre än ni gjorde...

Livrädd idag att vara mamma till en dotter... När Sverige ser ut som det gör idag... Hur många våldtäktsmän de senaste året har inte fått gå fria? Händer det min dotter något på grund av er så lär ni ångra att ni inte spärrade in 6 kastrera varenda jävla våldtäktsman...

FYFAN för detta land!




Likes

Comments

vart skall man börja?

Inget jag skriver kan lindra smärtan många i bekantskapskretsen känner nu.. Inget jag skriver kan lindra sorgen.. Jag vill bara krama om er alla 💜

En blivande fru o två barn har förlorat mannen i deras liv, mannen som i sommar skulle gå från sambo till äkta make har lämnat jorden. Finaste Linda får nu planera en begravning istället för hennes kommande bröllop, hon står nu ensam kvar med deras två barn.

Livet är så himla orättvist, detta ska bara inte ske :(

Jag kommer därför ta min blogg till hjälp nu o dela en grupp som finns på facebook nu. En grupp som skall hjälpa Linda o barnen 💜

Bli gärna medlem där

Den heter: Hjälp Linda och hennes 2 älskade barn!
Gruppen är till för att samla in pengar till dem och det om något kommer de behöva nu i allt elände.

här kommer text i från gruppen, swisha gärna en summa, många bäckar små.

' Idag den 13 november tog livet en stor vändning för Linda och hennes 2 älskade barn. Linda förlorade sin stora kärlek/blivande man och 2 otroligt älskade barn förlorade sin älskade pappa. Livet är inte rättvist.
Denna dag är mycket omskakande för Linda, barnen, anhöriga, vänner och bekanta.

Linda och Tobias skulle bli man och fru midsommardagen 2017 men istället för bröllops planering sitter nu Linda och planerar sin älskades begravning.

Helt plötsligt finns Tobias inte mer efter en tragisk olycka. Allas vår älskade Tobias efterlämnar sig ett stort tomrum i alla våra hjärtan ❤ Tobias har blivit vår ängel.

Dom vänner, syster och kusiner vill vi nu försöka att hjälpa Linda och hennes 2 älskade barn på bästa sätt genom att starta denna insamling till dem. Som ensamstående mamma till deras 2 barn så kommer räkningarna fortfarande att komma. Med endast en inkomst kommer detta att bli mycket tufft för Linda med begravningskostnader och oväntade utgifter.

Vi vill att vi tillsammans hjälper de med den ekonomiska biten. Skänk gärna ett litet bidrag, varje krona är värdefull!

Swish: 0733646784 '

Likes

Comments

Har aldrig skrivit om detta tidigare, men känner att jag måste få skriva av mig nu.


Som många av er vet är jag rätt öppen av mig, både på gott & ont.
Jag vill heller inget illa med mitt inlägg till er som vet med er om vad ni sagt & gjort behöver inte bli sura, jag älskar er ändå.

Ni vet ju att jag är ensamstående mamma på heltid, och det detta inlägg kommer handla om är att ni inte tillåtit mig sörja, känna skam eller älska.

När jag var Blev gravid med Chanelle, så hade jag HELA kumla emot mig.. Ingen trodde jag skulle klara mammarollen då jag levde livet jag levde.. Jag förstår er fullt ut och klandrar er inte.. Men efter allt trauma jag upplevde med hennes pappa så hade jag behövt stöttning, inte behövde jag höra

"Du måste göra abort"
" Du kommer aldrig klara det Jennie "
" Tänk om han tar henne till sitt hemland "


Era ord har många gånger ekat i mitt huvud, ibland blir jag ledsen och bland tänker jag, JAG KLARADE DET!

Varför vill man sprida negativitet? Varför kommer man inte med stöttning och sprider glädje som första mål? Tyckte nu att jag behövde de orden efter allt jag hade Upplevt tiden innan? Så många frågor men inga svar...

Minns ni vad ni sa när jag väntade KIAN?

Jag tror inte ni minns, men det gör jag!
Jag kan börja med att säga att INGEN av er tillät mig sörja!
Jag var ledsen, övergiven, gravid igen och otroligt jävla kär och det enda ni kunde säga till mig var...

" Jennie, glöm aset"
" släpp han & gå vidare"
"GÖR ABORT "
" Du kommer aldrig klara 2 barn "
" Hur ska du nu kunna träffa en ny kille? "

Lärde ni er nått av första gången?- NEJ!

Hur kan ni be någon ni känner att göra en abort efter det jag fick gå igenom av en annan abort? Varför fick inte jag sörja Johan? Varför får inte jag ha känslor? Varför får inte jag känna ilska mot papporna som valt att överge de två människorna som jag älskar mest på denna jord? Varför kunde inte ni stötta mig istället för att åter igen sprida negativitet?

Att jag satt där & var gravid med Kian och hade vetskapen om att en annan tjej bar på hans syskon samtidigt är hjärtekrossande.. Vet ni hur det känns att blir övergivna på ett sådant sätt jag blev? Jag visste ju redan där att jag skulle få vara själv, att Kian inte skulle få ha några gulliga kort med sin pappa från förlossningen, men att han syskon skulle få det. Den känslan..... Ja ni kan nog inte sätta er in i den... Jag var dessutom hela tiden öppen med hur dåligt jag mådde under min graviditet med Kian, och nu i efterhand kanske det inte är så konstigt att jag gjorde det med tanke på all skit jag fick höra?


Jag hoppas bara att ni som vet om med er själva att ni inte STÖTTADE inte gör om samma misstag.. Jag hoppas 'även att jag bevisat motsatsen för er..
JAG KLARADE DET ÅTER IGEN!

Att jag kommer få vara arg, ledsen livet ut pga papporna som övergivit sina barn är något JAG får leva med inte NI... 

Men jag lever på hoppet, jag hoppas att papporna en dag tar sitt ansvar, för vi var två om att göra barn inte bara 1... 

Tack & hej






Likes

Comments

GÅR DET?


Jättefint ordspråk men går det verkligen att glömma saker?
Jag vet att det går att Älska & förlåta , men jag har oerhört svårt för att glömma saker som sårat mig. Hur har ni det med det? Man behöver ju inte älta händelser om & om igen, men vissa saker bara går inte att radera.
ÄLSKADE BARN.


Jag är så oerhört tacksam över mina 2 älskade barn. Jag är så otroligt glad över att jag valt att behålla dem trots massa negativitet från människor. Jag har gjort MINA VAL och gått min egna väg och det har gjort mig otroligt stark. Älskar mina två barn mest av allt och sålänge vi har varandra så klarar vi det mesta <3

Likes

Comments

Hatad & älskad!


Jag är en 28-årig ensamstående 2-barnsmamma på heltid med ADHD och en jääävla massa kärlek.. De människor jag älskar överöser jag med kärlek och kärleksförklaringar och de jag tycker mindre om får höra det!

Jag är förmodligen hatad av fler människor än älskad, men det rör mig inte i ryggen. Jag har blivit sviken så sjukt många gånger och det har gjort mig hårdare än hårdast. Förr gjorde jag allt för alla, men fick aldrig nått tillbaka så därför har jag gjort mina val själv att sålla bort falska fittor ur mitt liv.

Exempelvis Kians såkallade gudmor.. Varför tar man ett sånt hedersfullt uppdrag om man ändå inte tycker om mamman? För det visade sig ju kort efter dopet att så va fallet.. Sjukt smutsigt att ens stå i kyrkan med min familj och min son om man ändå hyser agg mot modern.
Sen har vi en familjemedlem jag ALDRIG nånsin kommer prata med...
En annan gammal vän som är så barnslig att hon öppnar massa fejk konton både på Insta & FB, skryter om allt möjlig och klankar ner på andra.. Nej usch & fy...

Sen finns det dem jag valt att hålla på avstånd fastän jag faktiskt älskar dem, men det är just på grund av svek och då svek som gjort att det aldrig kan bli som förr , men kärleken finns ändå där.. Ja ni förstår säkert vad jag menar. :)

Jag är en över ärlig människa.. Vilket stör många, det vet jag.. Men jag tvingar heller ingen att tycka om mig och jag vill inte bli omtyckt på felaktiga grunder heller.. jag är mig själv och antingen älskar man mig eller hatar mig.. Svårare än så äre inte.

Jag är nog en ensamvarg, kanske därför jag skulle platsa i de Norrländska skogarna?  Nä men allvarligt, jag har inget behov av vilda nätter på krogen. smutsiga one night stands och skrytsamma bröstförstoringar. NEJ!

Jag nöjer mig med de vänner jag har och min barn är ALLT för mig och går före allt & alla..
​​.

Kärlek till er som finns i mitt liv o som accepterar mig för mina fel o brister <3






Likes

Comments

Föräldrarledigheten börjar närma sig sitt slut.


Tiden går så oerhört snabbt och om bara ca 2 månader börjar Kian på dagis och ångesten kryper sig på. Vart fan har detta år tagit vägen? Det känns som vi tillbringat massa tid på sjukhus. Kian har vart inlagd 2 gånger, Chanelle var sjuk massa i början av året och jag har opererat mig 2 gånger.

Så detta med bloggen har jag inte haft tid med. Kände liksom där när Chanelle fick sommarlov att : - Nääee , jag ska fan inte blogga i sommar.

Men nu så.... Nu känner jag för att slinka in med ett inlägg.. :)
Har i alla fall haft en trist sommar men den 30 Juli drog jag & barnen till västkusten och tillbringa en hel vecka där... Just den veckan påmindes jag om vad sommaren är till för och hur jävla vacker denna årstid är. <3

Likes

Comments

Värsta veckan i hela mitt liv.

Nu, måste jag skriva av mig efter denna helvetes vecka isolerade på sjukhus. Jag mår så dåligt när jag tänker tillbaka på torsdagen att jag bara måste skriva...

Allt började på onsdagen den 4 maj.. Kian blev dålig, han fick feber och verkade ha himla ont nånstans, gick liksom inte att trösta honom så jag åkte till barnakuten.. Där fick han inhalera och sen fick vi åka hem då de sa att han hade virus.

Vi var hemma ett par dagar och " förkylningen " blev bättre men Kian och febern sämre... Han va så hängig men jag tänkte liksom att det går över så snart febern går över.. Men nej, på lördagen den 8 maj blev han sämre och började kräkas så jag åkte in med han igen, samma sak då... De sa att det va virus och skicka hem oss.. Jag kände hela tiden att nää, detta är fan inget vanlig virus för då borde han bli bättre för var dag som går, inte sämre.... Åkte hem orolig och la mig, söndagen började han med diarré som blev värre o värre för varje timme som gick.. Tillslut när vi satt för & äta så la jag märke till att fontanellen sjunkit nå fruktansvärt, vilket jag visste kunde ha med vätskebrist att göra så jag börja mata han med vätskeersättning men det kom ur han lika fort som in så min syster Josefin agerade som en ängel och kom & hämta oss så vi kunde åka in till barnakuten igen.... Denna gång fick Kian stanna och vi blev inlagda på avd 26.

Inte nog med att se sin lilla son på 6 månader så fruktansvärt sjuk, skrika av alla nålar o slangar så var det så fruktansvärt att vara ifrån Chanelle.. På söndagen följde hon med Moster hem och sen på måndagen åkte hon till sin mormor.. Jag fick inte träffa henne förns på onsdagen första gången då hon kom & hälsa på mig.. Jag har nog aldrig gråtit så mycket av glädje som när hon kom och inte gråtit så av separationsångest som när hon åkte igen, :( Hon blev sjuk hon med & det kändes verkligen som att jag svek henne när jag inte kunde ta hand om henne också när hon va sjuk. På onsdagen så fick jag en sån fin teckning av henne så tårarna forsade och jag fick ta med henne ut på en liten promenad medans mamma satt med Kian.. Det va första gången jag lämna rummet innan det var jag helt isolerad i rum 19.. Att få vara med båda barnen den dagen va så underbart men ändå jobbigt för att det va på ett sjukhus.

Torsdagen den 12 Maj beslutade en läkare att skicka hem oss permis, men min mage sa nej nej..Det kändes inte alls tryggt och jag bad dem ta prover på Kian men det vägra dem då de försökte lugna mig med att han va bra.. Åkte hem, det va skönt att få med mig båda barnen hem men vi hann vara hemma 4 timmar innan jag såg hur Kian ändrade utseende.. såg inte ut som min son längre.. Ögonen började sjunka in och ansiktet var bara inte hans.. Fontanellen hade sjunkit ännu mer nu också & jag ringde in igen... De sa att det nog inte av nån fara men satt det i skulle jag ringa igen.. Kände bara under tiden här när kian sprutlackera min soffa med diarré att nä, han behöver vård. Ringde igen & vi fick komma tillbaka.. Väl där inne gick det snabbt, sjuksköterskorna ringde på alla läkare direkt.. In kommer 3 narkosläkare, 2 läkare & massa sköterskor & där står jag & är helt 100 på att det är sista gången jag får se min son levande.. Han var där men ändå inte där... Gråter när jag tänker på hur han såg ut, gråter när jag tänker på vad som hade kunnat hända om jag inte stått på mig & litat på min egna magkänsla.. Tänk om vi hade gått & lagt oss? Då hade jag vaknat bredvid en död Kian. Jag va så arg på dom där inne.. Jag är fortfarande arg, arg på läkaren som skicka hem mig med ett så pass sjukt barn..
Jag har fått ursäkter av andra läkare för missen de gjorde, men vet ni.. De ursäkterna skulle aldrig kunnat ta tillbaka Kian om jag nu lyssnat på dem... Bara tanken av att han hade kunnat vart död nu får mig ledsen... Vetskapen om att läkaren inte gjorde det hon skulle utan gick på att han log.. herregud, min son log även när han va som sämst. Idiot.. Jag är så tacksam över att jag idag har honom här hemma, levande & utan massa slangar & apparater. <3 

Idag blev vi utskrivna, efter 8 dagar isolerade på sjukhuset... Skillnaden idag är att jag känner mig trygg med att vara hemma, jag ser att min son mår bättre och läkarna lät mig bestämma om jag ville vara kvar en natt till eller ej.. Jag vill även passa på & tacka er som ställt upp & vart till stor hjälp denna vecka med barnvakt, mat osv... Ni är guld värda. <3 Jag älskar er..

Likes

Comments