Godmorgon underbara människor!

Idag är det tisdag & jag är snart i skolan. Jag vaknar med världens migrän... Jag hatar verkligen när jag vaknar med sån här grov migrän.
Jag hoppas ni andra får en underbar dag❤️

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

  • 187 Readers

Likes

Comments

Jag hade verkligen under en lång lång tid, ända sen jag var liten en dröm om att få bli frisör. En dröm att klippa, färga och experimentera med andras hår men även mitt egna.
Att veta hur man gör saker som dom flesta behöver hjälp med, det var min dröm.
Jag gick ett helt år som stylist tills jag bytte och det har jag gjort.
Varför jag ens började frisör först, var för jag missuppfattade min SYV som fick det att låta som att det var samma sak. Jag visste ju inte, jag var verkligen helt ny på det.
Jag har nu fått gå om ettan, men jag går en linje som jag verkligen ville tillsammans med min bästis och en massa andra fina tjejer.
Jag är så glad för att ni är dom tjejerna man klickade så bra med.

Jag uppmanar ALLA att följ eran dröm oavsett vad som händer på vägen, så skall du göra som du vill.
Du skall följa din dröm tills ditt hjärta slutar slå, lyssna aldrig på någon annan än ditt hjärta.

  • 263 Readers

Likes

Comments

Vad har hänt med alla mina andra inlögg? 

Jo, såhär är det. Jag har bestämt mig för att nollställa det mesta som hänt under första terminen i skolan och även allt som hänt utanför min skola mm. Jag tycker det kan vara skönt om man skapar något nytt, något bra och väldigt nytt.

Jag har ju alltså bestämt mig för att byta linje, alltså gå om ett år men att jag går som frisör istället. Detta gör jag med min alldeles egna bästa vän Jonnah som också kommer att bli frisör. Min blogg kommer från och med nu handla om saker i skolan och saker från mitt privata liv.

Jag hade väldigt mycket inlägg om kärlek och mitt "ex" som jag mådde så dåligt över att se, så tog bort allt och vill börja om istället.

Jag kommer skriva mycket mera på bloggen & uppdatera nästan hela tiden om roliga eller tråkiga saker, beror ju helt på vad som händer i livet. Jag hoppas att ni kommer gilla detta och när skolan börjar kommer det även komma ut MAAASSSA roligt om hår och saker jag får lära mig.

Likes

Comments

Idag har jag gjort nått som jag inte klarat av sen morfar dog, och det är att besöka honom.
Han stod mig närmast av alla, därför klarade jag inte av att gå till honom.
Men idag gjorde jag det, och ångrar mig inte en sekund.
Saknar dig min finaste ängel❤️

  • 370 Readers

Likes

Comments

Jag heter Felicia Fredriksson, 17år (om 14 dagar).

Jag har diagnosen adhd och mår psykiskt dåligt. Jag har inte alls berättat nått om mig själv innan nästan, hur kul är det och läsa en blogg om man knappt vet vem personen är? Eller ja, man kanske ändå vill veta nått om personen.

Min resa i livet har varit upp och ner precis hela tiden, just den tiden som är nu är nog första gången jag verkligen ser framåt. Jag har kämpat som en idiot för att komma dit jag är idag, under mellanstadiet och högstadiet blev jag mobbad. För man var för tjock, ful, utvecklades för fort, fattade ingenting osv, det var verkligen allt.

Jag kommer aldrig ge upp igen, aldrig någonsin. Jag skall inte säga att jag inte gett upp någon gång, men under denna tiden så blev det bara för mycket. Ilskan kom fram, och då blev det jag som var dom onda helt plötsligt. Alla är vi människor, hur mycket kan man ta egentligen? Jag vet att jag skrivit lite om detta i ett inlägg som är bland dom första jag gjort, därför tänker jag inte skriva så mycket om skolan. Men det var där allt började, man klarar inte av att ta för mycket skit varje dag. Men står man på sig och säger/gör nått tillbaka så blir det man själv som är den onda i det hela.

Det blev katastrof i skolan, jag hamnade efter jag sket i att gå på lektionerna, jag lyssnade inte, jag gjorde inte mina läxor, jag gav nästan upp allt kan man säga. Jag började skada mig själv, jag fick dåliga tankar, jag fick ingen matlust, allt sånt kom bara med en smäll. Detta pågick i en ganska långperiod faktiskt, jag berättade ingenting för mamma och pappa. De märkte ju till slut att något inte var rätt, att jag var väldigt down och ganska otrevlig faktiskt. Det var mitt försvar, att vara otrevlig. Till slut kom ju lite saker fram ju längre tid det gick, mamma & pappa blev super ledsna, för att jag inte sagt nått och att man gör så mot en annan människa. Jag började gå på BUP vilket jag HATADE för jag ville inte prata med någon om det, fick liksom inte fram orden som jag ville. Inte nog med detta, så går min morfar bort. När han gick bort, trodde jag aldrig någonsin att jag skulle leva normalt igen. Jag skulle aldrig kunna göra nått annat än att tänka på honom, klart jag ville upp till himlen och träffa honom. Jag skadade mig själv där också, för jag var så otroligt ledsen. Min morfar var min kung, jag gjorde allt för honom och han detsamma med mig. Jag började smälta det med tiden som gick, det var svårt och det är det än idag. Jag gick på BUP då med, och till slut så beslutade dom att lägga in mig på ett hem via BUP min mamma var med mig dag ut och dag in. Pappa kom och hälsade på varje dag nästan, men han var ju tvungen att jobba och ta hand om min lillasyster. Under tiden jag låg där inne, så fick varje dag mig att tänka att det är inte här jag skall vara. Jag skall vara med mina vänner och må bra, det är inte såhär det skall vara. Jag fick verkligen alla korten på borden när jag låg där, jag fick min diagnos ADHD och redan innan visste dom att jag har "ångest mm". Det tog dom nån dag att se om jag hade ADHD, men vi gick på bup för en utredning i säkert 3år innan dom ens kunde gissa. Jag ligger fortfarande under utredning, men dom är säkra på sin sak och jag behandlas för det. 

Det låter hemskt, men jag är så sjukt jävla glad att jag hamnade där och fick den hjälpen direkt. Jag började käka en adhd medicin och låg kvar där för att hålla mig under uppsikt så att ingenting gick fel med medicinen. Det gick bra, dom sista dagarna jag var där tänkte jag VARJE dag på att när jag får åka hem, så kommer jag ta tag i allt, precis ALLT. Jag kom därifrån, sträckte på mig och lät INGEN komma i vägen. Jag tog ingen skit från någon alls, jag kämpade som en idiot i skolan det sista, och lyckades få betyg i precis alla ämnen. Jag gick på sommarlov, och var alltid lika nervös för att få ett brev från den skolan jag sökte till. Mitt första val, och vet ni vad? Jag går på den skolan idag, med mitt första val och betyg i precis alla ämnen. För jag gav inte upp, jag ville inte hamna där nere igen. Jag ville visa att det är jag som kan, vill inte att någon skall trycka ner mig så hårt så jag inte kan lyckas? Det är ju dom som inte borde lyckas isåfall?

Jag kan ha dåliga dagar ibland, men det har vi alla. Precis alla, men det hör till. Jag kan gråta över ingenting, men det är pga min ångest. Det psykisk ohälsa man får leva med, och lära känna den. Ingen mår perfekt, men det är för att alla vi är människor, människan är sårbar. Det är därför det är så jävla fint med människan, för den är sårbar.

Nu vet ni lite om mitt liv, och att DU aldrig skall ge upp oavsett vad som händer, så skall du göra det som får DIG att le. Ingen annan, BARA DIG!

Ge aldrig upp, aldrig aldrig aldrig. För du kommer alltid lyckas, bara du vill.



Likes

Comments