Kämparglöd, Om anorexia och tips för anhöriga

"Du mår ju bättre nu va?"
Ja det gör jag väl, eller?

När jag var sämre, tänkte jag att livet skulle bli enkelt då jag åt.
Jag tänkte att jag skulle ha energi till tusen.
Jag trodde jag skulle orka och "bli frisk" bara jag åt 6 ggr om dagen.
Jag var säker på att vikten skulle skjuta i höjden, bara jag lade till ett äpple på matschemat.
Jag trodde att jag skulle orka, våga, vilja och må bättre bara jag ätit i någon dag..
Gick det till så?
Nej.


Jag mår bättre nog, fysiskt iallafall. Ser man enbart utifrån så ser jag säkert ut att inte ha nåt problem alls med maten.
Men sanningen är att insidan är skör och jag mår inte bra än.
Jag orkar inte bättre bara för att jag är i fysiskt bra skick. Detta är för att jag gör mycket, hårt och dagligt jobb emot sjukdomen som är konstant närvarande.
Maten gjorde inte så min ätstörning försvann.

Min sjukdom får mig med all sin kraft att inte vilja bli frisk.
( Såhär kan en tankekedja se ut hos en person med anorexia : Frisk-->stor/tjock/ful-->ingen ser hur dåligt jag mår/jag är värdelös--> jag måste sluta äta och gå ned i vikt för att: få hjälp/ känna att jag har "kontroll" över mitt liv --> skam och tvång -->mår dåligt)
Därför är det jättesvårt för mig att känna av att jag mår bättre, för detta innebär för mig allt det ovanstående.
Jag gör mycket jobb för att kämpa emot mina tankar, samt så bär jag på en depression som gör att jag är trött och orkeslös. Jag orkar gå mer nu, inte så att jag skulle måste gå mer eller tvångspromenera bara för att jag orkar, men jag behöver inte känna mig dödstrött efter en promenad från parkeringen till affären.


Jag fick höra idag att "man ser så tydligt att jag mår bättre".

Det gör mig ledsen för så är det inte. Och jag vill inte att någon som läser detta, som också kämpar ska tro att hen kommer må bra då hen börjar äta.
Nej, tyvärr så går det inte.
Maten är en början på vägen till orken och viljan att leva. Men enbart några veckor, månader eller kanske till och med nåt år efter att man konstant ätit tillräckligt kan man ändå känna sig mör och mycket trött.


Trots att jag inte orkar eller mår precis så jag trodde jag skulle må, så finns det ändå några saker jag sett fram emot att känna:
-Mindre irritation (detta märker jag jättetydligt, äter jag någon dag ens liiiiite för lite så blir jag sur och tvär och ÄNNU tröttare)
-Känner att benen bär (detta trodde jag att jag skulle ta på ett negativt sätt, men ack så skönt det är att känna att benen bär)
-Jag kan rugga på mattiderna (jag som var minut-fixerad förrut, här sitter jag nu, ätit middag 1.5 timmar "senare" än vanligt. OCH jag skall och har ätit precis den mängd jag skall!! )

Så ja det finns nog positiva sidor också redan.
Och mer kommer det komma det VET JAG.
Jag måste bara hålla ut och orka.
Det jag ville säga med dethär är till dig som kämpar.
Tänker du som jag? Att du kommer bli "frisk" i ett ögonblick bara du börjar äta?
Det var en rädsla för mig, att sen är det bara PANG ut i livet och jag vet inte vad jag skulle göra.
Men det är en av sjukdomens rädsla i ett försök att hålla dig i sitt grepp...








**Detta är inte att klaga på att jag är utmattad, inte heller för att trycka ned någons kämparglöd. Ville bara dela med mig för en av de rädslorna för att våga gå vidare var för mig just detta: att plötsligt skulle jag vara frisk och vara jättepigg och det skrämde mig, vet att det skrämmer mångaDet kan vara svårt för andra att förstå hur man som sjuk är rädd för att må bra eller vara jättepigg och energifylld men det är en vanlig rädsla, därför ville jag ta upp detta.**








Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Allmänt, Dethär är jag!, Introduktion om mig, Kämparglöd, Mat och sådant man stoppar i munnen, Ny på bloggen?

Hej! Hej mina finaste! Oj vad jag har saknat just dig som läser dethär!
Förlåt...
Förlåt för att jag inte uppdaterat alls.
Klent att bara vara sådär att "förlåt" men kan inget annat säga.

"Vad händer?", "mår du bra?" "Har det hänt nåt?"

Hade inte öppnat min blogg nu på 2 månader, såg att ni hade kommenterat "tänker på dig" och hjärtat tog sig ett skutt i bröstet.

Wau. Är det faktiskt så att ni tänker på lilla mig, även fast jag inte varit aktiv alls?
Det värmer mitt hjärta skall ni veta. Mycket.










Okej hur mår jag?
Jag mår helt okej. Inte superbra, men absolut inte dåligt heller!
Jag är fortfarande på rehabiliteringshemmet, men nu har vi börjat diskutera utskrivning.
Om 5 dagar har jag vart här 1 år, och planerna är att jag skall skrivas ut i mars-april tiden.

Annat?
Jag har anmält mig till ett studentprovsskrivnings-tillfälle. Första av de 4 studentprov jag skall skriva.
Jag övar fortfarande äta hemma på permissionerna jag har.
Jag har märkt att ätande är rutinmässigt nu, inte är det ångestfritt, men det är inte sådär att jag räknar ned timmarna tills nästa "hemska" mattid. Nu känns det mer som att "okej nu är det mattid, nu skall jag äta".








Jag körde in i väggen före julen.
För mycket stress bla:
-för mycket skola
-vården skulle planeras mer
-fortsättningsvård skulle planeras
-julstress då vi skulle få gäster till jul för första gången på år
-Vårdarna byttes på avdelningen (så mitt i min vård så böts våra två vårdare ut till två nya, så där var ju att vänja sig lite)

Ja. Mycket hände som gjorde att jag blev så stressad att jag nästan körde in i väggen.
Men det känns lite bättre nu. Ändå.

Det var nu en liten snabbis kring hur allt gått de senaste månaderna.
Ni som följde med från min gamla blogg, vet att förra julen satt jag inne på sjukhus och kollade barnprogram.
Detta år satte jag igen hemma, tallriken fylld med jul mat, i sällskap av 10 andra människor.
Vilken förbättring. Wau.

PUSSAR OCH KRAMAR I MASSOR!!!!

Och en liten PS. Visste ni att jag skaffat tatuering?

Och som ni kanske gissade - tatueringen symboliserar frihet, för en dag är jag FRI(SK)

Likes

Comments

Allmänt, Kämparglöd, Rehabiliteringsavdelningen

Nu kommer jag igen att ta en paus med bloggande någon vecka, vet inte riktigt hur länge men kikar in och uppdaterar med jämna mellanrum nog.
Jag mår okej, men nu händer en hel massa, så måste ta och fokusera på att orka.

Hoppas att just du mår bra, och kommer ihåg att ta hand om dig själv!
Pussar och kramar från mig till dig!<3

Likes

Comments

Allmänt, Rehabiliteringsavdelningen

Måndag idag då - början på en ny vecka!
Veckoslutet bjöd på:

besök i form av vän och familj


en hylla sattes upp

, lunchdejt med vännen min

hyllan bestämde sig för att rasa ned med ett brak


och tillsist var jag på avdelningen igen och fann mig kolla på mumin med min tjej här på avdelningen.

​Ikväll skall jag till skolan, nåt jag bävar för men kommer väl gå bra endå.
Nu ska jag på ett möte, sedan har vi middag och efter det blir det avdelningsmöte, och efter det blir det skola.
Kvällsmål och sovdags efter det.
Så sådan dag har jag idag, riktigt lugn men endå en hel del att göra.
Pussar och kramar!

Likes

Comments

Allmänt, Permission, Rehabiliteringsavdelningen

Igår var en dag med full rulle.
Morgonen spenderades hemma med lunchlagning, sen på avdelningen skulle jag laga middag också.
Så det blev mycket att göra, vilket är skönt för då slipper jag tänka allt för mycket.
Så jag brukar sysselsätta mig såpass att jag inte hinner tänka alls.

Men igår brast min planering och jag fann mig ensam på avdelningen efter middagen.
Vårdaren och alla andra hade åkt för veckoslutet men där satt jag ensam på mitt rum med en hel del skolarbeten att göra.
Så jag började, men kunde inte koncentrera mig alls..

Så jag gick ut och gå istället.
Väl ute började ångesten komma, stress och press likaså.
Jag hör en massa ungdomar som festar, som redan kl 19 hade druckigt för mycket.
Glada tjut och rop, vänner som dansar, par som kysser varandra.
Jag går ut till mitt "tänkar-ställe" och där börjar ångesten röra sig som blöta droppar ner för kinderna.

Jag känner mig så ensam, från att gå från avdelningen med en massa stöd och människor till en total ensamhet hem till min egna lägenhet.
Jag känner att jag vill leva, jag vill vara glad och jag vill må bra, men endå mår jag så jävla piss ofta.
Jag är avundsjuk på de som denna fredag kväll är ute och festar, jag vill också orka.
Jag ligger fortfarande i sängen, för trött för att stiga upp.
Jag gråter om jag ska till skolan , för jag bara orkar inte mentalt.
Jag känner mig "lurad", allt skulle ju bli bättre då jag går upp i vikt?

Så jag ringer en av mina bästa vänner.
Jag gråter och bara säger ut alla tankar som rör sig mellan mina två öron.
Då säger hon nåt som förklarar min situation så otroligt väl:
"Vet du? Tänk dig att du bakar en kaka. Du har hört att denna kaka är så god, så härlig och du följer slaviskt receptet, för om du gör det så kan det ju inte misslyckas?
Men när du nu tar ut kakan, så är den inte bra alls."

Nu började jag förstå hennes baktanke, hon förklarade i ett mycket bra exempel hur jag känner mig:
Jag har ju gjort som man ska (äter, går upp i vikt osv) men endå så mår jag inte bra.
Men saken är ju den att jag tagit ut kakan alldeles för tidigt från ugnen.
Jag måste ge den tid för att bli så bra som jag väntat mig.

Likes

Comments

Allmänt, Kämparglöd, Mat och sådant man stoppar i munnen, Om anorexia och tips för anhöriga, Permission, Rehabiliteringsavdelningen

Efter en lång sömnlös natt, vaknade jag upp lagom till frukost.
En fralla och lite tillbehör senare, satte jag igång med att fixa mig färdig för dagen.
För idag skulle jag och min egenvårdare åka hem till mig för att laga lunch.
Och inte hurudan lunch som helst, utan jag skulle laga en utmaning för mig.
Nämligen makaronilåda!

Så vi åkte till butiken och det var sådär lagom jobbigt att köpa ingredienserna till nåt jag är rädd för att äta.
Men vi handlade allt, och sedan bar det av hem till mig.


Jag blev så nöjd!
-Jag vågade laga fearfood
-Jag vågade äta av det
-Jag vågade smörja formarna

Nu ska resten i frysen, och jag SKA äta detta pånytt inom veckoslutet.

För jag vågar stå emot sjukdomen! (Y)
Puss på er mina babes<3





Likes

Comments

Allmänt, Rehabiliteringsavdelningen

Idag är en såndär dag..
Ni vet, då känslorna löper amok, allt känns så otroligt bra ena stunden att man bara vill gråta, men i andra sekunden så blir man så ledsen att man vill bara skrika rakt ut.
Sådan dag har jag idag, och det tär så otroligt på krafterna.


Så idag ska jag bara göra saker som gör mig lugn och får mig att må bra:
-Jag ska gå ut på promenad


-Jag ska gå till mitt nyfunna "tänkar-ställe"


-Jag ska bara ta det lugnt med en filt och mysa på soffan


Idag ska jag försöka ta det lugnt, stå ut med alla känslor i min kropp och bara andas.
Andas in, andas ut.
Andas ut och andas in.

Likes

Comments

Allmänt, Kämparglöd, Om anorexia och tips för anhöriga

Känslor. Så många av dem, så otroligt kraftiga..

Alla dessa skrämmer mig, massor. Jag är inte van vid dem alls!
Anorexin fungerar som en känslokapare.
Den tar bort precis alla känslor då kroppen går på sparlåga. Alla dåliga känslor, all sorg, all ångest försvinner.
Men också alla bra känslor ryker likaså.

Jag tror att det är en av de största anledningarna till att jag blev sjuk, detta med känslor.
Jag var tonåring och i början av pubertetskrisen. Jag var så "pubertetisk" och känslorna åkte bergochdalbana
varje dag. Jag fattade ju inte vad som hände alls, vad som hände med min kropp.
Ingen hade aldrig berättat och jag vågade aldrig fråga.


funny, lol, and puberty-bild




Så jag slutade äta tillräckligt för min kropp, så då försvann alla känslor. (för kroppen bara tänker och fokuserar på en sak - MAT)
Praktiskt va? Nej inte riktigt... Det är bara ett steg närmare kistan.
Nu när jag har ätit väl, regelbundet och mat för knopp och kropp, börjar ju känslorna återvända.
Det är som att jag går igenom puberteten igen!
19år - finnar kommer, väntar på mensen, känslorna går från gråt till skratt på mindre än 1 minut.
Brösten och rumpan växer, rösten går från flicka till kvinna.

girls puberty

Människor är mer intressanta, klädsmaken ändras.

"Nämen vad roligt! Är det inte skönt att känna saker igen?!" frågade min syster mig en dag.
Tjaa...
Inte riktigt - dethär var ju det jag flydde från första början?
Att slippa mensen, att slippa växa upp, att slippa känna.
Jag är rädd för att bli kvinna- samtidigt som jag mer och mer börjar älska skor med en liten klack, eller njuter av en fin väska.
Jag är rädd för mensen och allt vad den innebär - samtidigt som jag vet att den krävs för att kroppen ska kunna reparera sig.
Jag är rädd för att gilla någon - för jag är rädd att bli sviken.
Jag är rädd för känslor - för jag vet inte hur jag ska hantera dem.
Jag hatar att bo ensam, för jag känner mig jaa "ensam" - samtidigt som jag finner det så underbart med mitt egna ställe!

*Rysligt flummigt inlägg nu igen... Men skönt att kasta ut lite tankar!

Likes

Comments

Allmänt, Kämparglöd, Mat och sådant man stoppar i munnen, Om anorexia och tips för anhöriga, Permission

Nu ska jag berätta om min gårdag, en helt underbar dag då jag nästan kände mig som en normal tjej igen!
Morgonen började jag med frukost (såklart?!)

Efter det, så gjorde jag ikapp en massa läxor jag blivit efter med, detta tog enormt på krafterna kan jag säga..
Kände mig trött och sliten vid 12 snåret, men då var det ju dags för lunch och ytterligare påfyllnad med energi.

Ni vet ju mitt projekt om att äta två varma måltider per dag oberoende var jag är?
Dethär veckoslutet gjorde jag och min vårdare upp en plan som skulle följas.
Lättande känner jag att det är då maten och portionen är färdig, endera från frysen eller köpa färdigmat från affären.
Så projektet sattes igång med detta:

Eftersom jag inte äger mikro, fick jag köra in maten i ugnen (därav är det så ihopblandat) men ovan ser ni ris med curry-ananas-broiler sås! :)

Sedan skulle jag möta upp en vän på nöjesfältet brevid, så dit bar det av efter allt diskande.

Nu kommer vi till det mest utmanande momentet - mellisutmaning.
Vi har skrivit ned med min kompis olika utmaningar vi vill prova på, som vi sedan ska bocka av tillsammans.
Idag bestämde vi oss för 2 kulor med glass, trots att ett minikriterium för ett mellis är en stor kula gräddglass.

Åh gud, jag var så rysligt rädd!
Än snurrar tankarna i huvudet 24 timmar senare...
Men!
Jag vill ju kunna äta två kulor glass, men för att kunna göra det så måste jag:
-äta allt annat som vanligt
-Bestämma mig för att gå emot ätstörningen
-Helt enkelt överleva ångesten efteråt.


Plus, daimglass med BJ blueberry cheesecake - jag menar kan det bli mer heaven?

Sedan åkte vi in till stan och jag fyndade denna jacka på rea! Så nöjd!
En snabb sväng via butiken för att kunna hålla mitt "två varma rätter-projekt", så åkte jag sedan hem för att koka upp soppan.

Efter middagen var jag dyngsur av regnet, trött efter n utmanande dag och stressad över skolarbeten.
Summa av det så somnade jag en stund på soffan, nåt som det i efterhand slog mig hur långt jag faktiskt kommit.
Ni som följt min gamla blogg, vet om mitt tvångsbeteende att aldrig kunna sätta mig ned.
Jag stod konstant och mådde skitdåligt då kroppen bara ville sätta sig ned.
Nu kan jag lägga mig på soffan och vila om jag behöver det!
(Men ska inte ljuga heller, inte går det alltid lika lätt men jag jobbar på det)

Pga att jag sov på soffan, blev jag länge uppe och kollade på tv efter kvällsmålet.
Sedan, kl 02 gick jag och lade mig, för att idag kunna starta en ny dag igen!

Likes

Comments

Allmänt, Kämparglöd, Mat och sådant man stoppar i munnen, Rehabiliteringsavdelningen, Dethär är jag!

Igår hann jag aldrig riktigt uppdatera om vad som hände..
Jag hade extrem ångest över lunchen, som jag visste var en maträtt som var extremt jobbig för mig.

Ångesten kändes övermäktig när jag satte mig vid matbordet med mos och sås framför mig.
Men allt kom i magen, och dåligt mådde jag efteråt men lite uppiggad blev jag för vi hade program planerat.

Rehabiliteringsavdelningen för ätstörningar ligger nämligen mitt i ett område full av olika psykiatriska avdelningar. Igår var det dags för den årliga festivalen, och nu kommer dagens skratt:
"Festivalen" hette - Henkireikä på finska vilket betyder:
-själshålet eller andehålet.
Vem tusan döper en festival till det?!

Anyway, festival var det nog inte men lite små kul var det nog då de sjöng och spelade dansbandsmusik och det var stil 20 pers på gården för att kolla...

Nä, men kul hade jag och en kompis iallafall!
Samt så fanns där en terapi-hund!<3

Efter "själshålet" åkte jag till grannstaden för ett terapi samtal.

Ett mycket givande samtal senare, åkte jag tillbaka till avdelningen fort för att hinna laga middagen.

Men före det, åt jag trots hemsk lunch, trots att klockan nu var "för mycket"! Stolt!

Middagen blev (inte så snyggtdock) sötpotatissoppa, samt en glass som den obiligatoiriska efterrätten!

Till kvällsmål gjorde jag gröt kokad på mjölk, med äpplen och jordnötssmör! Mycket gott!
Mätt, belåten och mycket trött efter en utmanande dag, lade jag huvudet på kudden och somnade snabbt..
Puss o kram!

Likes

Comments