Jag gillar julen, eller ja vissa delar av den. Jag gillar mysstämningen och att ge bort fina paket. Jag gillar att spendera tid med familjen. Trots att vi firat jul på två olika ställen så var helgens höjdpunkt (enligt mig) när vi fyra i familjen satt på golvet hemma mitt i natten och öppnade julklappar. Att se andras glädje över julklappar man lagt ner tanke och tid på är kul. Att få julklappar är inte vad det var när man var yngre, då var det viktigt, nu är det mindre viktigt. I år fick jag ett paket, ett par jeans som jag och mamma handlade. Jag hade inte pengar till att köpa dessa själv, och de är den uppgraderade modellen av mina favoritjeans som jag bar tills de dog....bokstavligt talat. Jag får så oerhört mycket stöd av familjen så att jag har kunnat ha kvar mina hästar under detta helvetesår, för utan deras hjälp hade jag rent krasst fått sälja alla hästarna. Jag har haft problem med att försäkringskassan inte velat sjukskriva mig efter operationen trots att jag inte kunnat jobba, och där tog pengarna slut. Jag kommer betala tillbaka varje krona till mina föräldrar, och jag kommer med glädje se till att när de blir pensionärer så ska de få ett lika bra liv som de har gett mig hittills. De ska inte sitta ensamma och ha tråkigt, det ska jag se till!

Den här julen har min rygg sagt upp sig, jag sover knappt något på natten för att jag har så ont, det leder till att jag bara trillar ihop i sängen av utmattning på dagen. Rent krasst så mår jag skit, smärtan är helt ohanterbar och jag har fått en riktig panikattack i stallet när jag skulle köra hem och knappt kunde komma in i bilen. Det känns sådär att sitta och fulgråta i en bil när man är 26 år gammal, jag känner mig ofta klen, vek och gnällig. Det är ju många i släkten som har ont, pappa har jätteproblem men säger sällan något om det, till skillnad från mig som hela tiden klagar (känns det som). fast när jag tänker efter så har de andra i släkten "bara" ledsmärtan. Jag har tyvärr fått en aggressivare variant av EDS med konstanta luxationer och jag är glad att de andra sluppit detta. Jag är hellre drabbad själv än att behöva stå bredvid och se tex min bror ha allt jag drabbats av. Jag hade inte fixat det, då tar jag hellre allt själv så att de andra slipper.

Men på det stora hela så har det varit en bra jul.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Dagarna passerar en efter en, men det blir varken lättare eller bättre.
När slutar man vara ledsen? När kommer man sluta sakna henne så att det gör ont?
Just nu gör det bara ont. Jag saknar hennes mjuka mule alldeles för ofta.

Fina Babsan.

Likes

Comments

Kylan gör att alla kroppsdelar gör ont och hoppar ur led värre än någonsin. Jag gör mitt bästa för att dölja hur fruktansvärt dåligt jag mår.
Trodde aldrig att jag skulle vara så tacksam över att morfin fanns som jag är nu.
Jag tar enbart på kvällen så att jag kan sova i alla fall 4-5 timmar. Efter att ha sovit mindre än 3 timmar per natt i mer än ett år så kan jag säga att det känns helt fantastiskt att kunna sova dubbelt så länge.
Dock finns det många saker som gör mig livrädd med morfinet.

* Det är så många som blivit beroende. Hittills känner jag ingenting alls. Jag kan lätt hålla upp i flera dagar utan att det känns mer än att jag givetvis har ont.

* Jag avskyr ruset. Det är därför jag vägrar ta något på morgonen/under dagen fast läkaren har ordinerat det.

* Jag känner mig som en jävla missbrukare när jag kommer till apoteket och ska hämta ut tabletterna.

* Jag avskyr att jag behöver medicin för att fungera.

* Tanken på att kanske behöva äta tabletter resten av livet skrämmer mig oerhört.

* Jag bara väntar på att bli drogtestad (typ på gymmet), jag kommer känna mig så skyldig även om jag har recept på det. Hjärnspöken givetvis.

Men efter att läkaren skrämt mig ordentligt med att kroppen inte klarar hur mycket smärta och sömnbrist som helst innan den börjar stänga av så äter jag tabletterna, motvilligt.

Likes

Comments

Zakynthos 2014, oförglömligt av många olika anledningar.
Det var så varmt och skönt väder hela veckan.
Det började med att Malin och jag skulle checka in, damen i receptionen sa att det blivit fel i vår bokning och att vi blivit ombokade till ett annat rum. Där kände jag, FAAAAAN också, jag orkar inte med en sådan här början...
Men det visade sig att vi blivit uppgraderade till en svit istället, alla sviterna hade en egen byggnad med egen pool och egen bar. Var det en slump att två svenska tjejer blev uppgraderade? Tror knappast det.

Allt var så fint, personalen var trevlig, kanske lite väl trevlig....och maten var supergod! Som vi åt!

Jag gjorde dessutom något jag aldrig tidigare gjort, jag gick upp på scenen och sjöng....så nervös så att jag skakade, men det har aldrig hänt innan. Numera sjunger jag bara när ingen hör. En lärare i musik i skolan fick mig att helt sluta sjunga inför folk genom att pressa mig att sjunga solo och sedan sänka mitt betyg när jag inte ville.

Men veckan gick så fort.
Sista kvällen fick jag feber, ville bara sova. Istället var vi ute till 8 på morgonen, klockan 10 kom vår buss till flyget. jag kommer inte ihåg något av flygresan hem, så hög feber hade jag. Visade sig att jag fått en infektion i njurarna. Var dålig i mer än en vecka i 40 graders feber och stundtals knappt vid medvetande.

Men jag rekommenderar Zakynthos, så vacker ö!!

Likes

Comments

Idag kom beskedet att Babsans aska är klar att hämta.
Det var som att få ett slag i magen, luften gick ur mig och jag trodde att jag skulle kvävas.
Tur att jag var ensam så ingen behövde bevittna mitt sammanbrott med gråt och skrik. Det hela är så overkligt, senast idag tänkte jag att Babsans höpåsar är rätt slitna och att hon behöver nya, sedan insåg jag...hon kommer aldrig behöva några nya höpåsar. Hon är död.

Året är 2011, det har varit turbulent i stallet med folk som inte riktigt behandlat mig som de borde. På jobbet betedde sig folk inte heller som det anstår högt uppsatta chefer, jag var på väg att gå in i väggen. Jag mådde inte alls bra men kunde fortfarande låtsas att allt var bra. Då hittade mamma Babsan i en annons på Blocket. Vi åkte och tittade, på en häst som knappt gick att komma nära, som säljaren inte kunde kratsa hovarna på, eller borsta från bogen och bak. Men jag var såld. Veterinärbesiktning bokades, pappa och jag tog ledigt från jobbet för att vara med. Det var Katarina Tegholm som skulle utföra besiktningen, hon hade hand om mina andra hästar. Det gick inte att genomföra en komplett besiktning för Babsan var för rädd. Katarina tog mig åt sidan och frågade om priset, det var lågt. Då sa hon "Köp, du får snart ordning på den här med mat och kärlek." Så vi skrev papper, lastade och körde henne hem. Där och då i transporten lovade jag henne att hon skulle aldrig behöva byta ägare igen, det löftet höll jag. Hon kom in i mitt liv när jag behövde det som mest, hon räddade mig like mycket som jag räddade henne. Vi tävlade dressyr ihop, fick domare att ställa sig upp och säga hur fantastisk hon var. Folk på tävlingsplatserna sa alla vilken stjärna hon kunde bli. Vi tränade dressyr för Annette Solmell och en dag ringde hon och sa att en av hennes elever ville köpa Babsan och de var beredda att betala 300 000kr. Jag tackade nej.

Jag kommer sakna henne varje dag i resten av mitt liv. Jag kommer aldrig mer kunna titta upp mot himlen utan att tänka på henne. Min fina Bourbon. Vår tid ihop blev alldeles för kort.

Första dagen hemma.

Likes

Comments

Får ofta många frågor om mitt hår. Speciellt när det är utsläppt, då kan folk stoppa mig på sjukhuset, på stan, i affären. Bara för att fråga om håret, om de får känna, hur länge jag låtit det växa.

Jag har en anledning till att låta håret växa så mycket det bara går, jag ska klippa av så mycket jag vågar och donera till förmån för cancersjuka barn. Den senaste frisören jag var hos sa att om jag klipper av mitt hår till axlarna NU så skulle det avklippta vara värt ungefär 8000-10 000kr, hur sjukt är inte det?!
Mitt hår växer som ogräs, så det är det minsta jag kan göra! OCh om jag inte trivs med kort hår så växer det ut igen! Men de stackars små barnen som tappar allt hår har inte den möjligheten att välja.

Så jag har alltså inte så här långt hår för att jag tycker att det är så himla roligt när det fastnar i byxorna, det är inte heller kul att råka sätta sig på det. Att fastna i dörrar, att alltid behöva fläta det innan läggdags, att lägga en smärre förmögenhet på balsam.

Alla får vi försöka göra så gott vi kan för att hjälpa de som har det sämre, vi måste alla hjälpas åt på de sätt vi kan.

Likes

Comments

Jag behöver sol och värme.
Att leva med kronisk smärta och ledproblem i Sverige är ingen höjdare då det är skitväder minst 6 månader per år. Hade det funnits en reell möjlighet att flytta utomlands under vintern så hade jag gjort det, men att släpa runt på fem hästar känns inte så rimligt tyvärr....

Kylan gör att det känns som någon sätter en kniv i en varje gång man rör sig. Allt gör ont, värker, knakar.
Att inte kunna sova på natten för att kroppen gör så ont.
Att inte kunna fungera normalt på dagen på grund utav smärta och sömnbrist.
Att bli sedd som gnällig när man inte klarar att hålla fasaden uppe längre för att smärtan syns igenom. Likblekt ansikte och mörka ringar runt ögonen går att sminka bort, men det finns inget smink i världen som kan få smärtan att försvinna från ögonen.

Folk får tycka att jag är tjatig, jag kommer fortsätta tills alla vet vad kroniska sjukdomar gör med folk. Att kroniska sjukdomar inte går över. Att det inte blir bättre, man lär sig bara att ignorera det. Många vänner och ytliga bekanta har försvunnit ur mitt liv efter att de tröttnat på att jag inte alltid är den hyperaktiva och glada personen. Det är deras förlust.

Jag är inte svag, jag klarar bara inte av att alltid vara stark.


Likes

Comments

Jag är tillfälligt knäckt.
Jag kämpar för att hålla fasaden uppe.

Har man haft en häst som Rapunzel, som har varit skadad så mycket så börjar man tro på mirakel. Man vänjer sig vid att allt är möjligt att besegra. Man räknar med att allt alltid blir bra igen.
Hon har under våra 8 år ihop haft:
3 griffelbensfrakturer på samma ben, den första opererades, de andra bildade förbeningar som tryckte på senor och ligament, veterinärer sa att jag skulle avliva henne. Istället blev det 13 månaders boxvila.
Kapat ligament i hasen, det hängde ut genom såret, söndertrasat. Veterinären sa avliva, hon återhämtade sig på rekordtid.
Hon har bitit sönder sin tunga och dragit omkull i hagen på samma dag.
Skadade senfästen i ett framben, hon betäcktes.
En stor och svår hovböld som gjorde att hon fick åka djurambulans till Helsingborg då vi trodde att benet var av.
En stor cancertumör som opererades bort från bogen, snabbväxande och elakartad.

Hon har varit nere för räkning så många gånger att jag tappat räkningen, men hon har alltid återhämtat sig och kommit tillbaka.
Med Babsan var det annorlunda, och det är svårt att acceptera att inga pengar eller kärlek i världen kunde rädda henne. Det är jobbigt att sakna någon så att hjärtat går sönder.


Likes

Comments

Vad vill jag egentligen med mitt liv? Jag vill inte hoppa på en utbildning utan att vara helt säker på vad jag vill, men jag har två saker, veterinär eller läkare som jag verkligen hade velat. Jag har högskoleprovsresultat som räcker för att komma in, MEN, har man fem hästar så blir det problem. Så jag har fått välja mellan vad jag vill, och vad jag vill mest. Det är ett tufft val, men jag kan inte tänka mig ett liv utan mina djur.

Jag har lite idéer till ett företag som jag just nu bollar med kunniga personer, går allt bra där så kanske jag någon gång i framtiden får igång ett företag.

Givetvis så hoppas jag ju också att Rapunzel lämnar så bra avkommor att de kan säljas snuskigt dyrt, en dröm, men man får lov att drömma.

Jag kommer förmodligen hamna i säljaryrket igen, det är vad jag är bra på, men jag behövde verkligen en paus från den världen, för den höll på att knäcka mig efter att ha varit i en nedbrytande miljö för länge.

Sedan har jag lite planer på att söka en praktisk utbildning, det hade varit spännande och utmanande på ett sätt jag gillar. Och det är välbetalt ;)

Så frågan är om man ska våga chansa eller köra på säkra kort?
Ska man göra det man vill eller det man vet att man är bra på?

Många val.

Likes

Comments

För ett tag sedan tappade Rapunzel mig i ett hinder under en hoppträning. Givetvis var det mitt fel på något sätt, och givetvis så landande jag illa och slog min rygg och mitt huvud, igen. Precis så som jag inte får.

Min kropp tåler inte ridning, den gör bara inte det. Jag får ont i knäna, i ryggen och jag får absolut inte trilla av. Men trots det så rider jag och hanterar unghingstar varje dag, varför? För att jag älskar det och vet inte vem jag är utan mina hästar. Jag kommer aldrig sluta med det, om det en dag tar livet av mig så får mina närstående i alla fall trösta sig med att jag kan inte föreställa mig ett bättre sätt att få avsluta livet på. För om man inte får leva för det man älskar, vad ska man då leva för? Då blir livet bara en lång väntan.

Jag tränar mycket på gymmet och ska nu ta upp löpträningen igen, allt för att bli så tålig jag kan, för nu är det bara ett år tills Rafael ska ridas in, och jag tänker vara i toppform tills dess!

Så nu vet alla som gnäller på mig, som ifrågasätter varför jag fortsätter med detta. Det är mitt liv, jag vet riskerna och är beredd att ta konsekvenserna av det. Det är värt det, för mig.

Likes

Comments