View tracker

Zakynthos 2014, oförglömligt av många olika anledningar.
Det var så varmt och skönt väder hela veckan.
Det började med att Malin och jag skulle checka in, damen i receptionen sa att det blivit fel i vår bokning och att vi blivit ombokade till ett annat rum. Där kände jag, FAAAAAN också, jag orkar inte med en sådan här början...
Men det visade sig att vi blivit uppgraderade till en svit istället, alla sviterna hade en egen byggnad med egen pool och egen bar. Var det en slump att två svenska tjejer blev uppgraderade? Tror knappast det.

Allt var så fint, personalen var trevlig, kanske lite väl trevlig....och maten var supergod! Som vi åt!

Jag gjorde dessutom något jag aldrig tidigare gjort, jag gick upp på scenen och sjöng....så nervös så att jag skakade, men det har aldrig hänt innan. Numera sjunger jag bara när ingen hör. En lärare i musik i skolan fick mig att helt sluta sjunga inför folk genom att pressa mig att sjunga solo och sedan sänka mitt betyg när jag inte ville.

Men veckan gick så fort.
Sista kvällen fick jag feber, ville bara sova. Istället var vi ute till 8 på morgonen, klockan 10 kom vår buss till flyget. jag kommer inte ihåg något av flygresan hem, så hög feber hade jag. Visade sig att jag fått en infektion i njurarna. Var dålig i mer än en vecka i 40 graders feber och stundtals knappt vid medvetande.

Men jag rekommenderar Zakynthos, så vacker ö!!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Idag kom beskedet att Babsans aska är klar att hämta.
Det var som att få ett slag i magen, luften gick ur mig och jag trodde att jag skulle kvävas.
Tur att jag var ensam så ingen behövde bevittna mitt sammanbrott med gråt och skrik. Det hela är så overkligt, senast idag tänkte jag att Babsans höpåsar är rätt slitna och att hon behöver nya, sedan insåg jag...hon kommer aldrig behöva några nya höpåsar. Hon är död.

Året är 2011, det har varit turbulent i stallet med folk som inte riktigt behandlat mig som de borde. På jobbet betedde sig folk inte heller som det anstår högt uppsatta chefer, jag var på väg att gå in i väggen. Jag mådde inte alls bra men kunde fortfarande låtsas att allt var bra. Då hittade mamma Babsan i en annons på Blocket. Vi åkte och tittade, på en häst som knappt gick att komma nära, som säljaren inte kunde kratsa hovarna på, eller borsta från bogen och bak. Men jag var såld. Veterinärbesiktning bokades, pappa och jag tog ledigt från jobbet för att vara med. Det var Katarina Tegholm som skulle utföra besiktningen, hon hade hand om mina andra hästar. Det gick inte att genomföra en komplett besiktning för Babsan var för rädd. Katarina tog mig åt sidan och frågade om priset, det var lågt. Då sa hon "Köp, du får snart ordning på den här med mat och kärlek." Så vi skrev papper, lastade och körde henne hem. Där och då i transporten lovade jag henne att hon skulle aldrig behöva byta ägare igen, det löftet höll jag. Hon kom in i mitt liv när jag behövde det som mest, hon räddade mig like mycket som jag räddade henne. Vi tävlade dressyr ihop, fick domare att ställa sig upp och säga hur fantastisk hon var. Folk på tävlingsplatserna sa alla vilken stjärna hon kunde bli. Vi tränade dressyr för Annette Solmell och en dag ringde hon och sa att en av hennes elever ville köpa Babsan och de var beredda att betala 300 000kr. Jag tackade nej.

Jag kommer sakna henne varje dag i resten av mitt liv. Jag kommer aldrig mer kunna titta upp mot himlen utan att tänka på henne. Min fina Bourbon. Vår tid ihop blev alldeles för kort.

Första dagen hemma.

Likes

Comments

View tracker

Får ofta många frågor om mitt hår. Speciellt när det är utsläppt, då kan folk stoppa mig på sjukhuset, på stan, i affären. Bara för att fråga om håret, om de får känna, hur länge jag låtit det växa.

Jag har en anledning till att låta håret växa så mycket det bara går, jag ska klippa av så mycket jag vågar och donera till förmån för cancersjuka barn. Den senaste frisören jag var hos sa att om jag klipper av mitt hår till axlarna NU så skulle det avklippta vara värt ungefär 8000-10 000kr, hur sjukt är inte det?!
Mitt hår växer som ogräs, så det är det minsta jag kan göra! OCh om jag inte trivs med kort hår så växer det ut igen! Men de stackars små barnen som tappar allt hår har inte den möjligheten att välja.

Så jag har alltså inte så här långt hår för att jag tycker att det är så himla roligt när det fastnar i byxorna, det är inte heller kul att råka sätta sig på det. Att fastna i dörrar, att alltid behöva fläta det innan läggdags, att lägga en smärre förmögenhet på balsam.

Alla får vi försöka göra så gott vi kan för att hjälpa de som har det sämre, vi måste alla hjälpas åt på de sätt vi kan.

Likes

Comments

Jag behöver sol och värme.
Att leva med kronisk smärta och ledproblem i Sverige är ingen höjdare då det är skitväder minst 6 månader per år. Hade det funnits en reell möjlighet att flytta utomlands under vintern så hade jag gjort det, men att släpa runt på fem hästar känns inte så rimligt tyvärr....

Kylan gör att det känns som någon sätter en kniv i en varje gång man rör sig. Allt gör ont, värker, knakar.
Att inte kunna sova på natten för att kroppen gör så ont.
Att inte kunna fungera normalt på dagen på grund utav smärta och sömnbrist.
Att bli sedd som gnällig när man inte klarar att hålla fasaden uppe längre för att smärtan syns igenom. Likblekt ansikte och mörka ringar runt ögonen går att sminka bort, men det finns inget smink i världen som kan få smärtan att försvinna från ögonen.

Folk får tycka att jag är tjatig, jag kommer fortsätta tills alla vet vad kroniska sjukdomar gör med folk. Att kroniska sjukdomar inte går över. Att det inte blir bättre, man lär sig bara att ignorera det. Många vänner och ytliga bekanta har försvunnit ur mitt liv efter att de tröttnat på att jag inte alltid är den hyperaktiva och glada personen. Det är deras förlust.

Jag är inte svag, jag klarar bara inte av att alltid vara stark.


Likes

Comments

Jag är tillfälligt knäckt.
Jag kämpar för att hålla fasaden uppe.

Har man haft en häst som Rapunzel, som har varit skadad så mycket så börjar man tro på mirakel. Man vänjer sig vid att allt är möjligt att besegra. Man räknar med att allt alltid blir bra igen.
Hon har under våra 8 år ihop haft:
3 griffelbensfrakturer på samma ben, den första opererades, de andra bildade förbeningar som tryckte på senor och ligament, veterinärer sa att jag skulle avliva henne. Istället blev det 13 månaders boxvila.
Kapat ligament i hasen, det hängde ut genom såret, söndertrasat. Veterinären sa avliva, hon återhämtade sig på rekordtid.
Hon har bitit sönder sin tunga och dragit omkull i hagen på samma dag.
Skadade senfästen i ett framben, hon betäcktes.
En stor och svår hovböld som gjorde att hon fick åka djurambulans till Helsingborg då vi trodde att benet var av.
En stor cancertumör som opererades bort från bogen, snabbväxande och elakartad.

Hon har varit nere för räkning så många gånger att jag tappat räkningen, men hon har alltid återhämtat sig och kommit tillbaka.
Med Babsan var det annorlunda, och det är svårt att acceptera att inga pengar eller kärlek i världen kunde rädda henne. Det är jobbigt att sakna någon så att hjärtat går sönder.


Likes

Comments

Vad vill jag egentligen med mitt liv? Jag vill inte hoppa på en utbildning utan att vara helt säker på vad jag vill, men jag har två saker, veterinär eller läkare som jag verkligen hade velat. Jag har högskoleprovsresultat som räcker för att komma in, MEN, har man fem hästar så blir det problem. Så jag har fått välja mellan vad jag vill, och vad jag vill mest. Det är ett tufft val, men jag kan inte tänka mig ett liv utan mina djur.

Jag har lite idéer till ett företag som jag just nu bollar med kunniga personer, går allt bra där så kanske jag någon gång i framtiden får igång ett företag.

Givetvis så hoppas jag ju också att Rapunzel lämnar så bra avkommor att de kan säljas snuskigt dyrt, en dröm, men man får lov att drömma.

Jag kommer förmodligen hamna i säljaryrket igen, det är vad jag är bra på, men jag behövde verkligen en paus från den världen, för den höll på att knäcka mig efter att ha varit i en nedbrytande miljö för länge.

Sedan har jag lite planer på att söka en praktisk utbildning, det hade varit spännande och utmanande på ett sätt jag gillar. Och det är välbetalt ;)

Så frågan är om man ska våga chansa eller köra på säkra kort?
Ska man göra det man vill eller det man vet att man är bra på?

Många val.

Likes

Comments

För ett tag sedan tappade Rapunzel mig i ett hinder under en hoppträning. Givetvis var det mitt fel på något sätt, och givetvis så landande jag illa och slog min rygg och mitt huvud, igen. Precis så som jag inte får.

Min kropp tåler inte ridning, den gör bara inte det. Jag får ont i knäna, i ryggen och jag får absolut inte trilla av. Men trots det så rider jag och hanterar unghingstar varje dag, varför? För att jag älskar det och vet inte vem jag är utan mina hästar. Jag kommer aldrig sluta med det, om det en dag tar livet av mig så får mina närstående i alla fall trösta sig med att jag kan inte föreställa mig ett bättre sätt att få avsluta livet på. För om man inte får leva för det man älskar, vad ska man då leva för? Då blir livet bara en lång väntan.

Jag tränar mycket på gymmet och ska nu ta upp löpträningen igen, allt för att bli så tålig jag kan, för nu är det bara ett år tills Rafael ska ridas in, och jag tänker vara i toppform tills dess!

Så nu vet alla som gnäller på mig, som ifrågasätter varför jag fortsätter med detta. Det är mitt liv, jag vet riskerna och är beredd att ta konsekvenserna av det. Det är värt det, för mig.

Likes

Comments

För några veckor sedan for pappa och jag iväg till Laholm och Dalsgårds stuteri (Vanitys uppfödare) för att titta på ett gäng shettisunghingstar, Pappa var den som valde Vanity när vi köpte honom, och det blev så bra så han var den som fick välja häst den här gången också. Valet föll på en ohanterad 2,5-årshingst, Unesco aka Uno.

Unesco är född 2014
e: Alex v.d Pony Hoeve
u: Hi-Fi v. Bunswaard (Wonnagårdens stuteri som vi köpte Vanity ifrån har nu köpt Unos mamma)
ue: Lord Gloom v. Vliek

Det är alltså holländsk superstam, men tyvärr så ser Uno ut att växa över de tillåtna 107cm och är då ointressant för avel och utställning. Men han kommer bli en fin sportponny och en liten chans att han stannar i växten finns ju ;)
Han är oerhört tillgiven även om han är ohanterad, men nu borstas han uppbunden på stallgången, han går att lyfta hovar på och verka. Snart är det dags att vänja honom vid träns och sedan börjar utbildningen med tömkörning. Kul.

Likes

Comments

Nu tänker jag göra skamlöst mycket reklam för en fantastisk tatueringsstudio med två underbara tatuerare.
Solitude tattoo, det är Jon Lemholt (solitudejon på Instagram) som äger den och som har gjort mina två tidigare tatueringar. Han är oerhört duktig och lyhörd för vad man vill ha. Har inget negativt alls att säga.

Men nu till min nya tatuering, det finns en ny kille på Solitude tattoo, Ion Rosgrim (ionrosgrim på Instagram) som nyligen flyttat hit. Jag har följt honom på instagram ett tag, mycket imponerad över allt han gör. När jag sedan såg att han flyttat till Höganäs så bestämde jag mig. Jag mailade honom bilder på Babsan och så fick han välja den han tyckte var bäst, valet föll givetvis på den sista bilden som togs på mina fina häst...Så tre dagar efter att Babsan avlivades så satte jag mig i stolen och Ion påbörjade ett mästerverk. 3,5 timme tog själva tatuerandet och jag är så nöjd att jag knappt kunde hålla tillbaka tårarna när jag fick se den. Han är inte bara talangfull, han är smart, vänlig och en oerhört fin person. Jag är inte jättebekväm med att ha folk inom mitt space, men tiden bara rann iväg.

Jag har väldigt hög smärttröskel, somnade när jag gjorde min första tatuering, och höll på att somna ett tag den här gången också. Jag tyckte inte att det gjorde ont alls, utom när han täckte ett av mina sex ärr från axeloperationen. Det gjorde riktigt ont.

Men slutresultatet blev så bra att jag inte har ord för det. Det är inte en häst, det är MIN häst, min Babsan....
Så se till att hålla Ion upptagen och boka tid hos honom. Han kommer vara den som får täcka över resten av mina fula operationsärr.


Likes

Comments

Har det tufft just nu.
Saknar Babsan så otroligt mycket, har väldigt ont i kroppen nu när kylan har kommit och så har jag ett jobb som kräver full fokus och att tassa lite på tå. Är lärarvikarie och har just nu ansvar för en kille med autism. Vi två går bra ihop och har kul, men det är oerhört krävande.

Jag gillar mitt jobb, jag jobbar både som lärarvikarie (mest på högstadiet) och inom hemvården. Skolan är en tuff plats, att vara vikarie är ingen lek. Ska man få någon respekt måste man förtjäna den, och kunna sätta ner foten. Jag brukar ses som den coola, tatuerade läraren som inte är mycket äldre än eleverna själva. Detta har gjort att jag oftast blir bokad på högstadiet som få andra vikarier vill bli bokade på. Jag gillar eleverna, men min favorit är ändå hemvården.
Nej det är kanske inte alltid så kul att duscha folk, eller byta blöjor, men det känns så bra i själen när folk kramar en, gråter av tacksamhet eller knappt vill låta en lämna deras hem för att de vill prata. Jag känner att jag gör nytta, att jag kan göra en annan människas liv lättare. Det är något ALLA borde prova på, för att få förståelse för hur de gamla har det.

Min kropp vägrar samarbeta. Jag är så trött på den, jag hade gärna bytt. Det nya nu är att ena knäskålen hoppar ur led och låser sig dessutom i böjt läge när jag sitter, så jag kan inte räta ut benet annat än med våld. Jag måste trycka benet rakt med hjälp av händerna för att räta ut det. oerhört frustrerande och smärtsamt.

Babsan betydde oerhört mycket för mig, hon var för talangfull för mig, men hon var så fin.
Hur går man vidare? Hur klarar man sig igenom en enda dag utan att tårarna rinner? Hur reser man sig upp när man trillar ihop?

Hade jag inte haft de andra hästarna så hade jag brutit ihop. Jag hade inte klarat mig. Hästarna är de barnen jag aldrig kommer få. De betyder allt för mig. De är min anledning att gå upp på morgonen, att kämpa mig igenom dagen, att jobba fast min kropp inte orkar det om man ska vara helt ärlig.

Så hur orkar man torka tårarna och resa sig?


Likes

Comments