9 månader utan min fina häst.
9 månader utan Babsan.

Det känns som om det vore igår, samtidigt som det känns som om det var en evighet sedan.
Vissa själar kommer in i ens liv vid precis rätt tidpunkt och berör en djupare än någon annan kunnat. Jag älskar alla mina hästar som om de vore mina egna barn, men Babsan var speciell från första gången jag såg henne. Jag visste direkt att henne skulle jag ha, även om hon var så rädd och skärrad att det inte ens gick att genomföra en ordentlig besiktning.
Hon var den där som berörde på djupet.

You have suffered enough
And warred with yourself
It's time that you won


Önskar jag kunde säga att det blir bättre,
att tiden läker alla sår.
Så är det inte, mitt sår är fortfarande vidöppet och infekterat.
Jag ser inte hur det någonsin skulle kunna bli bättre.

Oh, I'm in pieces, it's tearing me up, but I know
A heart that's broke is a heart that's been loved


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Jag har sagt upp mig.
En oerhörd lättnad, nu har jag visserligen skrivit kontrakt för mitt nya jobb idag, men att äntligen få säga upp sig efter 1,5 års terror är fantastiskt.

Att jobba för ett bemanningsföretag är värdelöst om folket där inte har någon sans och logik alls. Jag har blivit hotad med uppsägning om jag inte jobbat med bruten fot, jag har jobbat med 40 graders feber och en axel ur led. Jag har ställt upp så mycket för dem men bara fått skit tillbaka.
Förra veckan skadade jag axeln riktigt illa på jobb och fick en utskällning som heter duga av detta bemanningsföretag för att jag nu inte klarar av att jobba när jag inte ens kan lyfta armen.
Nu räcker det! Jag fick nog och sa upp mig, de har inte ens bemödat sig att svara, men det får stå för dem, jag lämnar med lättnad. Trotts allt är jag glad över den här tiden och alla fina gamla människor jag träffat, jag är också glad över de fina barn och ungdomar jag haft förmånen att få ha i skolan. Många erfarenheter rikare så ska jag nu tillbaka dit jag trivs allra bäst, i växtbranschen som säljchef.

Jag är peppad och längtar till första arbetsdagen.

Likes

Comments

Tatueringar är ett gift. Man blir beroende, eller så kan det vara så att jag bara är inne i en fas där jag vill förverkliga de idéer jag har.
Innan jag tatuerar mig så ritar jag upp det motivet jag vill ha (inte exakt, men en duglig bild), jag tittar på bilden varje dag i flera veckor/månader eller till och med år. Gillar jag den fortfarande så bokar jag en tid. Undantaget tatueringen av Babsan. Jag visste att jag ville ha en minnestatuering av henne, men jag tänkte mig något mycket mindre och absolut inte ett porträtt eftersom jag inte hittat någon som jag tyckte var duktig nog på att göra realistiska hästtatueringar. Jag såg att Jon skulle få sällskap i studion av Ion, jag kollade hans instagram och av ren impuls mailade jag Ion. Han valde ett foto av Babsan som han gillade, dagen efter mötte jag honom i studion och kollade på skissen han gjort, tid bokades till dagen efter det. Så snabba beslut ledde till en tatuering som jag fortfarande får klumpar i halsen av... Den är så lik henne att det gör ont i bröstet. Den är fantastisk.

Men, åter till mitt nyaste tillskott.

Detta var referensbilden jag skickade till Ion. Han fick därefter själv rita upp den hur han ville, jag ville att färgskalan skulle vara blåa nyanser.
Den sitter ovanför vänster ankel, tanken är att med tiden fylla på med fler fjärilar och blommor. Det finns djupa meningar bakom semikolontatueringar, vi har alla haft tuffa stunder i livet. Fjärilen är för min farmor, vi tittade alltid på fjärilar på våra promenader under hela min uppväxt. Ingen kan ha haft en bättre barndom än den min bror och jag fick med fantastiska föräldrar, samt att vi alltid var hos farmor och farfar istället för på dagis och fritids.

Tatueringen blev jättebra och jag är som vanligt nöjd med Ion, det tog knappt en timme och den gjorde inte ont.

Likes

Comments

För knappt två veckor sedan kom en av mina hästar lös och smet. Jag jagade honom i två timmar medan solen gassade. I shorts har foppatofflor sprang jag oavbrutet efter honom, genom rapsfält och över åkrar. Tistlar och brännässlor mot mina bara ben var smärtsamt, men efter ett tag kändes det inte ens, det bara bultade. Med tårarna sprutande och med andan i halsen efter åtskilliga astmaanfall sprang jag efter den här snabba lilla hästen. Jag snubblade flera gånger, men jag fick tag i honom. Han var glad, svettig och smutsig men oskadd. Jag var svettig, rödbränd, smutsig och kunde inte stödja på högerbenet.

Dagen efter var benet jämnsvullet från knä och ner och med ett märke som såg ut som ett ornbett vid ankeln. Efter ett besök på vårdcentralen stod det klart att jag blivit biten av en huggorm. Jag orkar inte!! Det är bara jag som lyckas. Givetvis skulle jag åka till Prag dagen därpå och gå runt åtskilliga timmar varje dag. Jag haltade runt, alltid en halv dag efter resesällskapet.

Dagens råd, undvik att springa genom rapsfält. Det gör vansinnigt ont med huggormsgift. Mitt ben gör fortfarande ont.

Likes

Comments

She is like art, art isnt supposed to be pretty, it is supposed to make you feel something.

Efter lång tvekan och mycket funderande så ville jag inkludera mitt andra intresse, gymmet, i en tatuering. Jag har fått smeknamnet Batman av några på gymmet så det blev en Batmantatuering i watercolorstil. Som vanligt är det Ion som fick fria händer med färger. Detta var min första tatuering med färg.

Och till alla som frågar, varför har man färg utanför linjerna?! Vi är många som vägrar hålla oss innanför linjerna, man måste våga för att lyckas.

Ion på Solitude tattoo är otrolig. Han visade lite av sin akvarellkonst, wow. Jag är så glad att jag vågade låta honom göra min Babsantatuering.... Det gör fortfarande ont i hjärtat när jag tänker på henne, men jag älskar den tatueringen så otroligt mycket. Den är helig för mig.

Likes

Comments

Jag kan ha råkat tatuera mig igen...Även den här gången så var det Ion på Solitude Tattoo som höll i nålen.
Han fick en lite crappy referensbild på en fleur-de-lis, heraldisk version (alltså den versionen som finns på tex vapensköldar och kungliga kronor/juveler). Ion fick fria händer att rita upp den hur han ville, jag vet vilken stil han är komfortabel med och jag älskar allt han gör så jag litade helt på att han skulle rita något som jag gillar.
Det blev en fullträff, jag hade aldrig själv kommit på idén att rita upp den så.


Den tog 2 timmar att göra och det gjorde inte ont alls, varken under tiden jag låg där eller efteråt. Dock fick jag upp och sträcka på benen efter en timme då jag låg på sidan och benet jag låg på somnade.
Jag är så nöjd med resultatet, som alltid. Detta var min fjärde tatuering, alla fyra är gjorde hos Solitude tattoo, två har Jon gjort och två är det Ion som står bakom. Båda två är oerhört trevliga och lätta att prata med och med tanke på allt jobb som ligger bakom en bra tatuering innan man ens kommer till studion så är priserna väldigt överkomliga!

Några av mina tatueringshatande vänner brukar dra upp att gamla minsann inte gillar tatueringar och ifrågasätter om det är så smart med tanke på att jag jobbar inom äldrevården. De kunde inte ha mer fel, VARJE jobbpass får jag kavla upp tröjärmen och visa tatueringen på Babsan. VARJE gång. Folk är oerhört intresserade och ställer frågor och vill se alla tatueringarna. Så jag håller inte med att äldre människor tycker att bara sjömän och kriminella har tatueringar.

Likes

Comments

Ibland måste man låta sig själv falla handlöst för att kunna hitta fotfästet igen.
Känslan när man helt tappar bort sig själv är förfärlig. Allt det som var jag bara försvann, allt det jag förknippat mig själv med var som bortblåst.
Sedan axeloperationen i januari 2016 har mitt liv bara gått utför. Jag har tagit smäll efter smäll. Alltid varit duktig och rest mig upp igen och försökt att inte gnälla. Aldrig låtit någon få se mig svag.
Jag har vant mig vid att vara vältränad, det är så jag trivs bäst, och det är det kroppen mår bäst av, att då lägga på sig över 10kg är inte kul för självbilden. Det jag pysslat med det senaste året har varit rent självhat, jag avskyr hur jag ser ut och då är det inte lätt att vara snäll mot sig själv.

Nu är det dags att sluta hata mig själv. Jag är redo. Jag har börjat löpträna igen, och jag har lagt upp ett träningsschema för gymmet. Jag föll handlöst och börjar nu leta efter fortfästet igen.

När Babsan avlivades försvann all min motivation att rida. Det var många gånger jag funderade på att lägga av. Nu, nästan ett halvår senare börjar jag få tillbaka motivationen, även om såret hon lämnade fortfarande är vidöppet och infekterat.

Dagens lärdom, hur illa det än är så går det att resa sig igen. Det går att hitta meningen med livet och kraften att fortsätta. Livet vänder snabbt, åt alla håll. Älska dina anhöriga, lev varje minut och ångra aldrig det som en gång fick dig att le.

Likes

Comments

Jag gillar julen, eller ja vissa delar av den. Jag gillar mysstämningen och att ge bort fina paket. Jag gillar att spendera tid med familjen. Trots att vi firat jul på två olika ställen så var helgens höjdpunkt (enligt mig) när vi fyra i familjen satt på golvet hemma mitt i natten och öppnade julklappar. Att se andras glädje över julklappar man lagt ner tanke och tid på är kul. Att få julklappar är inte vad det var när man var yngre, då var det viktigt, nu är det mindre viktigt. I år fick jag ett paket, ett par jeans som jag och mamma handlade. Jag hade inte pengar till att köpa dessa själv, och de är den uppgraderade modellen av mina favoritjeans som jag bar tills de dog....bokstavligt talat. Jag får så oerhört mycket stöd av familjen så att jag har kunnat ha kvar mina hästar under detta helvetesår, för utan deras hjälp hade jag rent krasst fått sälja alla hästarna. Jag har haft problem med att försäkringskassan inte velat sjukskriva mig efter operationen trots att jag inte kunnat jobba, och där tog pengarna slut. Jag kommer betala tillbaka varje krona till mina föräldrar, och jag kommer med glädje se till att när de blir pensionärer så ska de få ett lika bra liv som de har gett mig hittills. De ska inte sitta ensamma och ha tråkigt, det ska jag se till!

Den här julen har min rygg sagt upp sig, jag sover knappt något på natten för att jag har så ont, det leder till att jag bara trillar ihop i sängen av utmattning på dagen. Rent krasst så mår jag skit, smärtan är helt ohanterbar och jag har fått en riktig panikattack i stallet när jag skulle köra hem och knappt kunde komma in i bilen. Det känns sådär att sitta och fulgråta i en bil när man är 26 år gammal, jag känner mig ofta klen, vek och gnällig. Det är ju många i släkten som har ont, pappa har jätteproblem men säger sällan något om det, till skillnad från mig som hela tiden klagar (känns det som). fast när jag tänker efter så har de andra i släkten "bara" ledsmärtan. Jag har tyvärr fått en aggressivare variant av EDS med konstanta luxationer och jag är glad att de andra sluppit detta. Jag är hellre drabbad själv än att behöva stå bredvid och se tex min bror ha allt jag drabbats av. Jag hade inte fixat det, då tar jag hellre allt själv så att de andra slipper.

Men på det stora hela så har det varit en bra jul.

Likes

Comments

Dagarna passerar en efter en, men det blir varken lättare eller bättre.
När slutar man vara ledsen? När kommer man sluta sakna henne så att det gör ont?
Just nu gör det bara ont. Jag saknar hennes mjuka mule alldeles för ofta.

Fina Babsan.

Likes

Comments

Kylan gör att alla kroppsdelar gör ont och hoppar ur led värre än någonsin. Jag gör mitt bästa för att dölja hur fruktansvärt dåligt jag mår.
Trodde aldrig att jag skulle vara så tacksam över att morfin fanns som jag är nu.
Jag tar enbart på kvällen så att jag kan sova i alla fall 4-5 timmar. Efter att ha sovit mindre än 3 timmar per natt i mer än ett år så kan jag säga att det känns helt fantastiskt att kunna sova dubbelt så länge.
Dock finns det många saker som gör mig livrädd med morfinet.

* Det är så många som blivit beroende. Hittills känner jag ingenting alls. Jag kan lätt hålla upp i flera dagar utan att det känns mer än att jag givetvis har ont.

* Jag avskyr ruset. Det är därför jag vägrar ta något på morgonen/under dagen fast läkaren har ordinerat det.

* Jag känner mig som en jävla missbrukare när jag kommer till apoteket och ska hämta ut tabletterna.

* Jag avskyr att jag behöver medicin för att fungera.

* Tanken på att kanske behöva äta tabletter resten av livet skrämmer mig oerhört.

* Jag bara väntar på att bli drogtestad (typ på gymmet), jag kommer känna mig så skyldig även om jag har recept på det. Hjärnspöken givetvis.

Men efter att läkaren skrämt mig ordentligt med att kroppen inte klarar hur mycket smärta och sömnbrist som helst innan den börjar stänga av så äter jag tabletterna, motvilligt.

Likes

Comments