En sista uppladdning. Vår resa är över och det har varit både helt underbart och på andra vis frustrerande jobbigt. Den här bloggen slutar också i och med min resa. Det har varit roligt och skönt att att få ventilera här. Jag hoppas jag har kunnat roa eller inspirera i alla fall någon men till största delen är den ju faktiskt tänkt till mig själv. Att ha den i framtiden och kunna blicka tillbaka på allt och minnas tror jag kommer vara underbart, roligt och uppfriskande. 🔮✨

Vill också bara säga till alla där ute som vill resa på ett liknande sätt men inte tror sig kunna klara det eller vågar ta steget - Just do it! Du kommer inte att ångra dig och alla kan göra en sån här resa om man är motiverad och har viljan. Det mesta av det som känns svårt i början visar sig med tiden. Och det behöver inte alls bli sådär dyrt som man ofta tänker sig. Vi sparde pengar i två år, och hade en bra start men ville inte heller lägga alla dessa pengar bara på att bara resa. Att ha besparingar är ju viktigt senare i livet också och att investera i kontaninsats till lägenhet eller studier tycker jag själv är mer välgenomtänkt och ger en framtida trygghet. Men att resa är lycka, glöm inte hur viktigt det också är att leva! ✨☀🌺🌍👙🍀

Och som jag tidigare sa behöver det inte bli sådär ofantligt kostsamt heller. Jag kom själv hem - efter nio månader på resande fot - med 13.000 mindre än jag haft när jag åkte!!?? Vet inte ens själv riktigt hur det är möjligt för vi har verkligen inte levt efter någon budget och varit strikt men i och med att vi jobbat och sparat under ca 4 månader av vår resa (och även då rest runt och levt ett gott vardagsliv) lyckades vi spara ihop så pass mycket att vi resterande tid enbart kunnat resa runt och unnat oss och levt av dessa pengar. Och ett år senare kom vi hem med nästan plus/minus noll. Helt otroligt att det är möjligt men ja, alla har faktiskt möjlighet att resa om de bara vill. Man kanske får välja bort vissa andra saker för att lyckas ja, men det är också så att det är hemskt många saker som vi bara tror att vi behöver och måste ha som vi egentligen inte alls uppskattar i mer än en kort tid. Det gäller att sätta upp mål och kritiskt granska sig själv och sina beteenden för att hålla det målet. Allt går om man vill. Så känner jag, efter denna resa har jag verkligen fått mersmak av världen och känner ännu mer att jag vill se och uppleva allt som finns där ute. 😍🙏 Jag har också lärt mig att mycket av det som jag förut inte trodde var möjligt är helt inom räckhåll - Bara man har viljan och drömmer starkt om det. 🌟🦄🔮🐾🌎✨🙆

Varmaste kramar
/ Cordelia 💗

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Vår tid i Vientiane varade en månad och präglades stort av alla följder efter att vi tappat väskan med alla värdesaker i och åtgärder åt det. Vi hade planerat att stanna i Van Vieng på vägen ned till huvudstaden där det också ska finnas fantastiska vattenfall och en otrolig natur men riktigt så blev det inte. Vi hade också tänkt turista mer runt i kring Vientiane och besöka Buddha Village och flertalet olika tempel och monument men det hann vi inte alls med den här vändan. Men, fler gånger blir det absolut hit i framtiden. Så vi får ta och göra allt då istället! Vi älskar Laos båda två och har trivts så bra här trots allt som hänt nu sista tiden.

Efter att vi gjort förlustanmälan hos polisen och besökt Imigrationen för kontroll av våra visum fick vi ett stöldutlåtande som vi bland annat skulle behöva för att få ansöka om nya pass. Dagen efteråt lämnade vi Luang Prabang med buss och kom fram i Vientiane kring fem på kvällen den 26:e April. I en vecka bodde vi på ett hotell en bra bit utanför själva staden, ca 7km enkel sträcka. Vientiane är Laos huvudstad och den största staden i landet men ändå kändes det inte så stort, det har nog att göra med att det saknas höga byggnader och liknande infrastruktur som finns i många andra stora städer.

Den här sista månaden vi hade kvar kom att bli den allra jobbigaste av alla, med prövningar efter prövningar i ett enda stort virrvarr som aldrig tycktes ta slut. Sedan Luang Prabang hade jag haft kontakt via email med en representant på det svenska konultatet i Vientiane och fått klart för oss att vi skulle ordna så kallade nödpass. Dessa är giltig för endast en flygresa och om man mellanlandar så måste man befinna sig i så kallat "transit" vilket innebär att man befinner sig i ett land utan att officiellt vara i landet, man bara passerar. Laos har ingen svensk ambassad så konsulatet skulle hjälpa oss med kontakt via den svenska ambassaden i Bankok i Thailand.

Vi hade sedan innan vi tappade våra riktiga pass en flygresa bokad hem, med så mycket som fyra mellanlandningar. Mannen på konsulatet som jag mailade med han sa att så länge det är en sammanhängande resa hem till Sverige och vi är i transit så skulle det inte vara några problem. Så allt lät ju lovande. Väl framme i Vientiane hörde jag av mig på en gång för att stämma av en träff så att vi kunde börja få ordning på alla papper så fort som möjligt. Det tog flera dagar innan jag fick svar, och sedan blev det helg och jag fick höra att han rest bort så det tog ytterligare en vecka innan vi tog oss till konsulatet för första gången. Då var han ändå inte på plats ännu så vi fick hjälp av hans assistent.

Det blev snart väldigt tydligt att konsulatet inte sysslar med sådana här frågor i vanliga fall. Det hade inte riktigt klart för sig om någonting vad gällde vårt ärende. De kunde inte svara rakt på våra frågor utan ställde dem hela tiden vidare via mail till Bangkok och hela processen drog ut på tiden ännu mer. Men tillslut fick jag ett mail med flera dokument och handlingar som skulle fyllas i. När jag väl hade skrivit ut och skrivit på alla papper och var på plats på konsulatet med dokumenten visade det sig att dem hade mailat över mig alla olika handlingar för pass i en enda blandning och jag hade alltså fyllt i papper för både nödpass och vanliga pass, och papper som man använder när man gör passet i Sverige. De frågade mig då vilket jag hade tänkt göra. Känns som att hela intresset för att hjälpa oss var lite slappt och oengagerat. Jag visste inte ens att jag hade en möjlighet att göra ett riktigt pass. Men nu började tiden bli knapp och det skullle ta mellan 2-6 veckor att göra ett riktigt pass och vi hade knappt 3 veckor kvar innan hemresan. Dessutom blev det komplicerat med tanke på att vi först skulle behöva göra ett nödpass för att ta oss till Bangkok för att personligen besöka ambassaden som i sin tur skulle skicka handlingarna vidare till Sverige där passen görs.

Eftersom Bia även är Thailändsk medborgare och har skippat den obligatoriska miltärtjänstgöringen är det lite oklart hur han skulle bli bemött i Thailand även med ett svenskt pass så risken kändes lite väl stor att ta, i allra värsta fall kanske han skulle bli kvar i landet tills han genomför en fullständig värnplikt på två år 🙈 Detta var även en av anledningarna till att vi från början bokat en så komplicerad resa hem till Sverige. Just för att undvika att mellanlanda i Thailand. Jisses vilken soppa det hade blivit av alltihop. 🍲🍲🙄

Det blev ändå snart ganska klart för oss att riktiga pass inte kom i fråga i vårt fall. Det var alltså nödpass vi behövde ansöka om. Assistenten på konsulatet vi var och besökte betonade dock att vissa länder inte accepterar genomresa i deras land med ett nödpass och det var vårt eget ansvar att följa upp de olika ländernas imigrationslagar. Vi ringde till den svenska ambassaden i Thailand för att se om de kunde hjälpa oss att förstå men de hänvisade bara till att de godkänner en färdresa hem till Sverige men att de inte kan garantera passage i de olika länderna på grund av de enskilda ländernas politik, lagar och regler. Det var upp till oss att få vår resa bekräftad för vart och ett av länderna vi skulle passera. Hon betonade även att vi nu i och för sig hade gott om tid men att vi inte borde vänta alltför länge med att heller ansöka om nödpassen. Då behandlingstiden på detta låg på cirkus en vecka. Dessutom skulle det skrivas in i passen vår exakta flygfärd, alltså vilka länder vi skulle landa i och hur länge. Vi kunde alltså inte ansöka om passen innan vi säkerställt att resan var genomförbar. Vilket vi själva utan större hjälp måste ta ansvar för att utföra. Assistenten på konsulatet blev häpen över vad som sades i telefonsamtalet med att vi skulle behöva skicka även nödpassen till Thailand. De hade nämligen sagt att bara de riktiga passen skulle behöva skickas iväg och att om vi valde att göra nödpass så kunde dem utfärdas på konsulatet i Vientiane men så var det tydligen inte. Kommunikationen och informationen var minst sagt motsägande och förvirrande. Och där satt vi, inte helt säker på hur vi bäst skulle gå vidare och med en tickande klocka. ⌛⌛

Nödpassen skulle alltså skickas in till ambassaden i Thailand. Men först behövde vi säkerställa att vi kom hem med vår biljett. Den komplicerade flygresan vi skulle göra var från Laos till Malaysia, Malaysia till Iran. Från Iran till Turkiet och sedan slutligen Turkiet till Sverige. De bolaget som vi hade bokat resan igenom försäkrade oss om att vi skulle vara i transit under samtliga mellanlandningar förutom den i Malaysia. Då skulle vi befinna oss i så kallat layover i 6,5h, eftersom vi behövde checka ut och in väskan igen.

När vi var på ett ytterligsre besök hos det svenska konsulatet fick vi hjälp och ringde till Malaysias ambassad i Vientiane för att fråga om vi skulle kunna genomföra den här resan enligt deras lagar och regler. I telefon lät det lite oklart om hon ens förstod vad vi menade. Vi berättade om våra nödpass och hon frågade något i stil med om vi skulle befinna oss i transit och när vi sa nej sa hon bara no no no no tranist only. If transit, okey. Oterwise no no no. Hon på konsulatet som hjälpt oss sa tack och adjö och tyckte att ja men då går det ju inte. Ni får nog boka om era biljetter även om det blir lite mer kostsamt. Det var den hjälpen vi fick.

Det bara knöt sig i magen. Jag tyckte ju att det skulle kunna få räcka nu ändå. Dels att jag förlorat ca 3000 svenska kronor i kontanter, min mobilteleron, mitt körkort och vårt enda bankkort som vi hade kvar på resan, nycklar samt båda passen. Nödpassen skulle också kosta ca 1600kr/st att få ut. Och väl hemma igen skulle vi behöva fixa 2 riktiga pass igen och ett nytt körkort på ca 500/st.

Vår reseförsäkring som vi tecknat skulle inte täcka några kostnader för förlorad egendom så vi hade ingen ersättning att hämta ifrån den. De flygbiljetter vi hade var dessutom inte ombokningsbara så då skulle vi gå miste om ytterligare ungefär 10.000 kr plus att det började bli så pass nära inpå tiden att nya biljetter låg på minst 16.000kr. Lägger man ihop allt tillsammans så började det här bli en rätt kostsam affär och allt kändes så himla onödigt. Jag kunde inte heller låta bli att känna mig arg på mig själv... om jag bara hade hållt i den förbannade väskan.

Tiden tickade på och i några desperata försök slängde jag iväg email hit och dit till olika myndigheter i Malaysia för att söka svar på om det var något vi skulle kunna göra. Jag fick diverse svar där de lovade att stämma av och återkomma till mig. En av dem var en herre som jag hittat via deras hemsida för immigration department och han förklarade att de skulle kunna utfärda så kallade TC dokument och Affidavits. Dessa skulle stämmas av med vår svenska ambassad i Malaysia för att styrka vår identitet och dokumenten skulle tillsammans med nödpassen räcka som identitetsbevis för att ta sig in och ut ur landet. Allt lät bra och mycket officiellt, och jag hade alltså hittat den här kontaktpersonen via deras hemsida för immigration boarder control. Kruxet var bara en överföring på 10.000 Malaysiska ringgit (Myr.) Det här var mitt i natten och jag var hur trött som helst. Jag hade ett minne av att allt var otroligt billigt i Malaysia från när vi var där så jag kollade dumt nog inte upp summan då. En kombination av trötthet och stress antagligen för jag var bara så lättad av att äntligen verkat ha hittat en lösning på allt och var säker på att det här var en struntsumma på typ 20 kr. Jag försökte alltså göra en överföring till kontot han angav men fick ett stopp i min bank att det inte gick att göra internationella betalningar till det här landet via internetbanken utan att jag skulle behöva kontakta dem via telefon.

Det var ju lite svårare för mig att ringa eftersom vi inte hade något fungerande simkort och dels också för att det säkert skulle bli rätt dyrt att ringa till Sverige från utlandet. Jag bestämde mig därför att maila dem och förklara situationen, gav dem alla uppgifter och bad dem rakt ut att göra överföringen. Dagen efter hade jag fått svar av min bank att de inte kunde utföra sådana handlingar över email utan att jag ändå skulle behöva kontakta dem på telefonen. Och alltså, tusen tack för det!!! 🙏🙏🙏🙏 Verkligen några räddare i nöden för när jag ett par minuter senare slog upp valutan 10.000 ringgit visade det sig vara inte mindre än 20.000kr 🙀🙀 Alltså rena rama blåsningen. Kändes så otroligt löjligt dumt av mig att jag inte hade kollat upp beloppet innan jag försökt göra överföringen. Men till mitt försvar var det nog som sagt en kombination av all stress, ångest, uppgivenhet och rentav desperation av att få allting ordnat så fort som möjligt som gjorde mig så benägen att ta risker. Jag har lärt mig att inte vara så naiv och tro att de flesta människor vill en väl. Jag har också vuxit mycket av hela den här resan och måste tråkigt nog säga att jag lärt mig att man oftast bara har sig själv att förlita sig på när det kör ihop sig och saker behöver göras. Det är en fantastisk värld vi lever i och att resa är underbart men det är också en på sitt vis kall värld där alla är upptagen med sitt och individualismen styr samhället allt mer.

Men där stod vi alltså återigen utan någon lösning i sikte. Skulle det alltså bli så illa att vi skulle behöva köpa helt nya biljetter? Jag ville ju inte riktigt tro att det kunde vara så här svårt. Vi bestämde oss för att dagen efter personligen uppsöka Malaysias ambassad här i Laos. Där fick vi träffa en hjälte, en tjej som ville hjälpa och som ville hitta en lösning. Hon försäkrade oss om att det skulle gå hur bra som helst att resa på våra biljetter. Det vi behövde göra var bara att först ordna med passen, därefter skulle vi besöka Laos Consular Department och få ett exit visum för att kunna lämna landet. Sedan var det bara att komma tillbaka till Malaysias ambassad och få ett single entry visum dit så skulle det inte vara några problem. Båda visumen beräknades ta 1-3 dagar men kunde skyndas på lite om det var av stort behov.

Vi bokade tid på konsulatet tidigt dagen efter för det började bli bråttom. Nu hade vi precis på dagen två veckor kvar innan hemresa. Den här gången fick vi för första gången träffa mannen vi varit i kontakt med över email och efter att vi hälsat frågade han oss om vi skickat in passen och undrade vad vi var där och skulle göra idag. Så det hör intresset, insattheten och kommunikationen emellan föreståndarna var ju sådär. Men vi förklarade situationen, och det skulle ta ca en vecka att få passet från Bangkok. Sedan hade vi ytterligare en vecka på oss att få i ordning på alla övriga handlingar. Det kunde bli lite tight men borde gå. Vi fick alltså iväg alla dokument till Bangkok tisdag den nionde maj.

På fredagen hade jag fortfarande inte hört något från Konsulatet så jag mailade för att fråga hur det gick och om de hade hört något ifrån ambassaden. Jag fick ett mail tillbaka på eftermiddagen där han berättade att de hade missat att skriva på postnumret till ambassaden så brevet hade varit ner till Bangkok och vänt. Han hade tagit ett skarpt samtal med DHL och skulle även be ambassaden att prioritera vårt ärende. Brevet gick ifrån Vientiane igen fredag eftermiddag. Alltså oddsen på vårt oflyt var bara to much. 😫😫

Under tiden försökte vi förbereda så gott det gick och besökte Laos Consular Department för att säkerställa allt vi skulle behöva inför ansökan där. Hon i informationsdisken intygade att det bara var passen som skulle behövas, så det var ju bra. Vi var så redo vi kunde vara, nu var det bara att hoppas.

På den svenska ambassaden i Bangkok ställde dem verkligen upp och vårt ärende med pass kunde hämtas upp onsdag den 17e. Men då hann vi ändå inte få in handlingarna i tid den dagen till Consular Department. Vi var där innan stängning men utöver passen behövde vi nu även lämna in stöldanmälan som låg kvar hemma plus ytterligare passfoton. Detta fast vi hade varit där i förväg och försäkrat oss om att det bara var passen vi skullle ta med. Så nu kunde vi inte lämna in något ändå men vi passade på att förklara hela situationen och bad dem skynda på processen om det på något vis gick och sedan var vi där och hängde på låset så fort dem öppnade dagen därpå.

Vi hade passen och exit visumet klart på torsdagen. Snabbt över till Malaysias ambassad redan samma eftermiddag där vi lämnade in passen för ett single entry visum. De ville ändå ha tre dagar sa dem så vi skulle få hämta ut det på måndagen veckan därpå. Vi var tydlig med att berätta att det då verkligen skulle vara sista dagen för oss att få allt på plats eftersom vi skulle flyga tidigt på tisdag morgon och lät dem förstå att vi inte hade tid med några ytterligare omständigheter.

När vi sedan dagen efter kollade igenom pappret vi fått ifrån Conaular Department och vårt exit visum lite mer noggrant så läste jag texten där det stod att vår destination var Malaysia och att vi skulle åka via Thailand. -Ja, men kan det här verkligen stämma sa jag till Bia men han trodde att det säkert inte var någon fara. Vi bestämde oss att för säkerhetsskull ändå gå tillbaka till myndigheten, men nu var ju våra pass som sagt fortfarande inlämnade hos Malaysiska ambassaden så dem hade vi inte tillgång till. Så även om det nu var något fel, vad skulle dem då egentligen hinna göra åt det? Alltså jag var så less, trött och irriterad på folks arrogans och likgiltighet inför saker som är avgörande och totalt vänder upp och ned på någon annan människas tillvaro. Det hade bara varit för mycket av högt uppsatta embetsmän som inte kunde göra sitt jobb på rätt sätt!

Väl framme vände vi oss till hon i informationsdisken igen, samma tjej som tidigare och som även var densamma som gett oss fel information förut när vi hörde av oss allra första gången för att fråga vad det var för papper vi skulle behöva vid ansökan. Det var även hon som sagt att vi bara skulle behöva ta med passen. Fast det sedan visade sig att vi behövde fler dokument. Så fast vi försökt förbereda oss för att det skulle gå smidigt och snabbt till när vi väl fick passen blev vi alltså ytterligare en dag försenad på grund av hennes missgivande information. Bia fick sköta snacket för han pratar ju samma dialekt som i Laos. Och det som nu skedde var bara över min vildaste fantasi. Alltså vilken sjukt dålig service det var. 😷

Han som utfärdat vårt visum var inte på plats. Och den här tjejen sa att det hela var vårt eget fel. Att vi fått fel papper på grund av att vi första gången kommit dit utan pass och varit så ivrig att få visumet utan passen så att han nu hade gjort annorlunda för vår skull med ett separat papper som vi ändå inte kommer kunna komma ut ur landet med. Visumet skulle alltså vara i passet och inte på ett löst papper. Hon hade sina egna teorier och förklaringar om hur allt gått till. Alltså vad visste hon? Hon hade inte ens varit med när vi gjort visumet.

Vi förklarade ju att vi första gången besökt dem medan vi väntat på våra pass och att vi då bara ville säkerställa vad vi kommer att behöva ta med oss när vi väl fått passen. Allt för att det skulle gå så snabbt och smidigt som möjligt. Och att hon då dessutom gett oss fel information som lett till mer förseningar. Hon var sjukt otrevlig och sa tillslut rakt ut att hon inte längre orkade med oss och stod och pekade med fingret upp i ansiktet på Bia medan hon pratade som för att visa sitt överhuvud. Vi fick i alla fall ingen hjälp där och då utan ombads ringa han som utfärdat visumet och lösa det med honom. Alltså... 🔫😏.

Vi ringde och förklarade frustrerat som det var. Han bad oss komma in på måndag så att han kunde titta på papprena, vi förklarade att passen var inlämnade på Malaysias ambassad och kunde hämtas ut först 15.00 på måndag och sedan skulle vi flyga 08.00 på tisdagmorgon så att han också förstod att det inte fanns så mycket utrymme för att hinna få i ordning på allting. Egentligen stängde även dem 15.30 på vardagar men då sa vi att då får han stanna kvar tills han har rättat till allt. När de väl blev måndag gick vi till Malaysias ambassad redan vid 12 tiden för att se om vi fick ut passen i förväg och det fick vi ju. Så tillbaka till Laos Consular Department på en gång för att rätta till visumet där. Det visade sig att det här pappret vi hade fått där det stod att vi skulle åka via Thailand var någon standard text och var av liten betydelse. Det viktigaste var att vi kom ut från Laos och sen vart vi skulle var det inte så noga med och ingen som kontrollerade sa han men han stämplade ändå nya visum på passet för säkerhetsskull. Hela stressen och scenariot med receptarien alltså helt i onödan. 🙄

Men men, så äntligen verkade allting vara klart. Nu var det bara att hålla tummarna att det höll hela vägen hem. En månad hade vi hållt på och det var verkligen i den sista timmen vi fick ordning på allt. Det bar äntligen iväg hem på tisdagen. Jag som inte haft någon hemlängtan alls under hela vår vistelse utomlands kände att bara vi tog oss hem skulle all oro släppa och allt bli bra. 🍀🍀🍀

Men lätt blev det ändå inte fast vi ordnat med alla papper. Vi höll på att fastna i både Malaysia och i Iran. På flygplatsen i Malaysia när vi åter skulle checka in väskorna sa hon i servicedisken att med dem här papprena skulle vi inte komma på något flyg till Iran. Hon menade på att vi även skulle behöva ett visum för att ta oss in och ut därifrån. Jag frågade om det verkligen kunde vara så eftersom vi varit noga med att kolla upp allt som skulle behövas till våra flyg och fått höra att eftersom vi skulle befinna oss i transit skulle vi aldrig träda in genom landets gränser utan bara "passera" och att vi som svenska medborgare inte behövde något visum. Nu menade hon på att eftersom vi saknade våra originella handlingar, de svenska passen, så behövde vi visum i alla fall. Hon var stressad och behövde ta nästa och menade på att vi enklast borde boka om biljetter direkt hem till Sverige. Hon hade inte tid att argumentera sa hon utan ville vi fortsätta hänvisade hon oss vidare till sin chef.

Ja det skulle ju inte gå att boka om något direkt, dels gick det inga direktflyg Malaysia - Sverige och dels var passet utfärdat specifikt för den här resan. Ändrades resan hade vi inte längre några pass utan skulle behöva göra nya pass på en svensk ambassad. Något iranskt visum skulle vi heller inte hinna utfärda, då skulle vi behöva besöka iranska ambassaden och med våra 4h till avgång gick det inte alls ihop tidsmässigt.

Det var så laddat, spänt och pressat. Vi tog våra väskor och begav oss till disk X-Y16 som hon sagt och där var det en servicedisk med två kvinnor bakom. Jag gick fram till den ena och sa som det var och att jag hade blivit hänvisad hit. Först sa hon att jag nog skulle behöva visum för att ens få gå ombord på flyget. Men är det verkligen så det ligger till frågade jag. Ja hon var inte helt säker och skulle kolla med "en vän". Sedan tog hon upp sin mobiltelefon och började SMS:a. Hon kände tydligen någon på Iranska immigration office. Hon tog bilder av våra pass, visum och biljetter och skrev med denne någon på andra sidan. Det visade sig vara en högt uppsatt officerare som genom att ha "sett" passen godkände vår färdrutt genom Iran. Det stämplades på papper och sedan kunde vi checka in. När hon sa: "Miss, it will work, you can go to Iran" ja, först då så sprack min fasad och jag brast ut i gråt. 😭 Det skulle gå, vi kommer att komma hem. 🙏

Det var nästan så att man inte vågade tro att det skulle vara sant. Tack vare att vi kom till rätt person som brydde sig och gjorde det där lilla extra så kom vi iväg. Tio minuter senare hade de klappat ihop servicedisken och gått hem för dagen, så det var verkligen också i sista stunden. Hade vi inte träffat på just henne, hade vi då blivit kvar i Malaysia? Ja det vet jag inte riktigt men ibland känns det i alla fall som att man ändå har en vakande liten ängel över sig. 👼

Iväg genom ytterligare migrationskontroll för att komma vidare ut ur Malaysia och sedan bar det iväg med flyget mot Iran. Och fast att vi hade haft 6,5h på flygplatsen i Malaysia och bara stannat och slängt i oss en bit mat på vägen så var det nästan precis så att vi kom med planet pga av alla utdragna kontroller och extra spärrar som följde av att resa utan ett officiellt pass.

När vi väl landat i Iran var det också väldigt speciellt. Tjejerna fick ta på sig sjal och killarna som haft kortbyxor ombads att byta om för att få stiga av planet. Vi möttes på en gång av någon officerare som jobbade för Immigration Office och leddes in i någon hall där de tog våra pass och biljetter och skulle återkomma. Sedan fick vi vänta. Folk satt överallt, på golvet och längs med väggarna i det lilla utrymmet. Vi fick inte gå iväg någonstans utan hölls hela tiden under uppsikt i den här hallen. Vi såg aldrig till flygbolagens servicediskar eller något som ens tydde på en internationell flygplats så allt kändes mycket speciellt. Vi ville hämta upp och åter checka in vårt bagage eftersom vi dessutom skulle byta flygbolag men det kom inte på fråga. De talade bara om att vi skulle vänta och att de skulle fixa allt. Frågor började ställas allt eftersom tiden gick men tillslut kände man att man inte borde fråga i onödan eller vara till besvär eftersom det ju var upp till dessa herrar om vi överhuvud taget skulle komma därifrån eller inte. De svarade kort och var synligt besvärad och irriterad över allas frågor. De hade sådan auktoritet och makt och där stod alla utan sina pass, baggage och biljetter i ett rum någonstans, osäker om de skulle komma vidare eller inte och väntade i timmar av tystnad. Så ja, man kände sig faktiskt något utlämnad. Vatten eller mat hade vi inte heller, man kunde ju inte ta med något in i landet. Vi hade redan varit rätt så hungriga när vi klivit av planet. Och sedan denna väntan i timmar. I utrymmet där vi var fanns det ingen bankomat och i affären tog de inte emot kort så handla något kunde vi inte heller göra.

Men 40 minuter innan planet skulle lyfta från Iran kom dem med våra handlingar. Lyckan var total. Pass och boardingpass och vi släpptes fri att gå mot Gate:n. Jag var ändå noga med att försäkra mig om att vårat bagage skulle komma fram till Sverige hos en av officerarna och blev upplyst om att det skulle ordnas och att vi inte heller skulle behöva checka in och ut bagaget i Turkiet utan att det skulle skickas direkt till vår slutdestination. Så vi behövde inte göra något mer. Vi skyndade iväg mot vår gate. När vi kommit in till flygplatsområdet frågade jag ändå en sista gång om vårt bagage i en servicedisk. Jag tyckte det kändes lite olustligt, speciellt med tanke på att vi flugit in med Air Asia men skulle lämna med Pegasus så vi gjorde dessutom ett byte av flygbolag. Den här kvinnan sa i alla fall även hon att standard proceduren var att bagaget skickades till vår slutdestination och att vi inte skulle oroa oss. Det fanns inte heller någon som helst möjlighet att leta reda på Pegasus på flygplatsen och kolla vårt bagage, de fanns inte till någonstans. Säkert var vi redan inslussad genom incheckningen och alla kontroller eftersom vi direkt kunde boarda och möjligtvis höll flygbolagen till utanför grindarna men dit kunde vi inte på några som helst villkor ta oss. Så det var bara att hoppas på det bästa och sticka till planet.

När det väl lyfte kände jag sådan stor lättnad. Då skulle vi i alla fall ta oss till Europa. Och väl där, var det inte ett lika allvarligt problem med borttappade pass. Vi skulle komma hem till slut. När vi landade i Turkiet kände jag mig så hemma haha kunde lika gärna ha varit Arlanda.😌 Då var det också himla gott att äntligen få äta något. Man mådde inte så bra kroppen kan jag säga,vaken i flera dygn och oregelbundet med mat så man var alldeles illamående och hade halsbränna.

Väl framme i Sverige, äntligen måste jag säga så fick vi makulera våra tillfälliga pass och sedan passera. När vi kom och skulle hämta upp bagaget så såg jag en av våra väskor direkt och tänkte men yeees då har vi fått även dem. Men riktigt så lyckligt var det inte heller... Bias väska var spårlöst försvunnen och när vi skulle anmäla väskan för förlorat gods hos Pegasus svenska korrespondenter så tänkte de inte ta emot ansökan. De hade nått taket enligt order från ovan och kunde inte registrera några ytterligare rapporter. Eller de kunde sa dem, men då skulle pegasus bara direkt gå in och stänga ansökan. De hade tydligen för mycket problem redan. Alltså haha jag höll på att tappa det helt 😅 (Bör tilläggas att jag vid stunden hade varit vaken i ca 2 dygn).

Men sa jag, vi har köpt en resa via er och betalt extra för att lägga till bagage. Någon måste väl kunna ta ansvar för vårt förlorade gods? Hon menade på att eftersom vi saknade en "bagagetagg" alltså typ en ditklistrad streckkod på vårt boardingpass så hade vi inga garantier utan det var vårt ansvar som resenärer att försäkra oss om att detta var med. Hur ska man som enskild individ kunna veta någonting sådant? Efter att jag förklarat de alldeles väldigt speciella omständigheter som hade rådit i Iran under vår vistelse och förklarat hur det hade varit envisades hon ändå med att eftersom det inte fanns någon streckkod så fanns det inget hon kunde göra. Hon tillade även sin personliga åsikt och sa att det borde vara olagligt att köpa dessa billigare alternativresor via Iran eftersom det var så mycket strul med dem. Alltså om hon då bara vetat vad för strul vi redan gått igenom. Jag ville bara gråta.

Ja men sa jag, varför säljer ni då den typen av resor? När vi som konsumenter köper en vara och betalar extra för att ni även ska ta hand om vårt bagage måste vi ju ha någon sorts garanti att ni tar ansvar om något oväntat skulle inträffa?

Hon kunde tyvärr inget göra, order från chefen. Hon hänvisade mig att ta kontakt med huvudkontoret i London och försöka lösa det direkt med dem. Det var lönlöst att fortsätta försöka stå på sig. Någon avvikelserapport på förlorad väska skulle det inte bli.

Väskan med hela vårt resebohag och sovernirer från 1 års tid ute på resande fot var ovärderlig och skulle inte gå att ersätta på något sätt men att dessutom få 0 i kompensation och mötas av en återvändsgränd kändes så pissigt. Det kunde räckt nog ändå. 😩 Men inget att göra, det var bara att sätta sig på tåget hem utan någon rapport och utan någon som helst garanti för att London och huvudkontoret skulle göra något åt saken heller. Det kändes så felhanterat på alla sätt men det var inget att göra åt just då.

Haha fast jag varit på en rejäl semester och levt loppan i ett år var jag så långt ifrån utvilad när jag väl kom hem. Helt utslagen i flera dagar, jag ville bara sova. 😴 Änligen var vi hemma i säkerhet, all stress och oro släppte och det började kännas i kroppen hur pressat det hade varit under en längre tid. Så mycket basala tyggheter och behov som uppfylls per automatik här hemma som man lätt glömmer bort och tar för given. 🙏🍀🍀

Hur som helst, efter att det hade gått någon dag ringde hemtelefonen. Jag hade inte ens hunnit eller orkat tagit tag i det förlorade bagaget ännu. Det var en herre på Istanbuls Airport som ringde, min puls bara rasade i taket och han berättade att han precis mottagit ett bagage ifrån Iran som saknat märkning. Men tack vare vår egna etikett med adress och kontaktuppgifter hade han lyckats kommit fram till mammas och pappas hemtelefon, alltså!!! 🙏🙏🙏😭😭 Lyckan och tacksamheten var så total! Han var supervänlig och skulle skicka väskan redan nästa dag. Vi kunde efter ett samtal till Arlanda åka till Sundsvalls flygplats och upphämta väskan där. Slutet gott allting gott. ❤ Men fantastiskt vad mycket nytt man varit med om och lärt sig under den här resan alltså. Har vuxit milslånga sträckor som person. Helt underbart allting, så här i efterhand!

Likes

Comments

Halva tiden har gått och vi har redan varit i Laos i drygt en månad. Vi anlände från Kuala Lampur i Malaysia till Luang Prabang kring tio tiden söndag den andra april. Då hade jag helst av allt bara viljat gå och lägga mig och sova på hotellet eftersom vi väntat i Malaysia hela natten och knappt sovit. Ändå var vi båda hungriga så vi bestämde oss för att äta först. När vi kommit så långt och blivit mätt i magen var klockan redan halv tre så det var inte mycket till någon idé att gå och lägga sig.

I Luang Prabang stannade vi ända till 26 april. Vi bodde på två olika ställen, båda väldigt centralt. Luang Prabang är verkligen inte så stort, ändå har dem rätt mycket attraktivt för västerlänningar. Mycket turism med mat och marknader. Det blev både jag och Bia förvånade över, vi hade tänkt att alla turister väljer att åka till Thailand och trott att Laos i princip var fritt från västerlänningar men ack så fel vi hade. Luang Prabang har nog till och med mer turism än huvudstaden Vientiane vilket är lite märkligt med tanke på stadens pyttelilla storlek. Jag är ändå väldigt glatt överraskad över människorna i Laos och deras vänlighet. Man känner sig så lugn och trygg här borta och så mycket hjälp och involverande har vi nog inte fått någon annanstans under vår resa. De är människor som är rätt fattig och inte har så mycket men som ändå inte tar åt sig själv mer än så att de klarar sig i vardagen.

Mitt i Luang Prabang slås en nattmarknad upp på gatan under kvällarna. Här säljs otroligt mycket vackra lokala hantverk och vävnader men också mat och efterrätter i stora mängder. Under dagen finns också rätt mycket god street food på gatorna att välja bland. Underbara crepes och olika mackor med färska grönsaker, med kött, eller med bär som en efterrätt. Mängder med den godaste advocadon jag ätit. De gjorde även fruitshakes på färsk frukt och is kross. Alltså, helt underbart gott och läskande i den här värmen. Mina tre favoriter blev kiwi, lime och passionsfrukt. 👅

Förutom att till en stor del av tiden ta det väldigt lugnt och ladda batterierna gjorde vi även en del roligheter. Vi unnade oss att äta och dricka gott varje dag, och på kvällarna strosade vi runt på nattmarknaden och inhandlade lite souvenirer eller annat fint. Vi besökte flera vackra tempel och var uppe och njöt av utsikten på Po Si Mountain. Under varma dagar badade vi i Mekong River där starka strömmar kunde föra oss framåt i floden likt en bana, riktigt roligt faktiskt 😃 Vi tog även mopeden ut till Kuang Si Waterfall och spenderade hela två dagar där. Kan vara det absolut vackraste vattenfallet jag har sett i hela mitt liv. Så naturligt och så bedövande sagolikt. Helt klara källor med turkost sötvatten i flera etapper som trappsteg. Alltså waow det går inte att beskriva och gör sig inte heller helt rättvis på bilder. Ett riktigt dreamland strax utanför Luang Prabang. Hett tips.👍

En annan utflykt vi gjorde var att bada med elefanter. Så majestätiska, mäktiga och vackra djur. Det är en av mina bästa upplevelser. Vi fick borstar att skrubba huden med och elefanterna dök in under vattnet så vi nästan föll av haha. De lekte med snabeln och stänkte vatten åt alla håll. Det var så glädjefyllt att få vara en del av. Man såg verkligen att elefanterna njöt av att vara i vattnet. Under vår tid i Luang Prabang blev det också buddhistiskt nyår, Songkran som firades med vattenfestival. Då går man inte säkert någonstans på gatan utan att bli nerdränkt i vatten. En härlig folkfest där verkligen alla deltar. Och jag måste säga att vattnet ändå är ganska upplyftande och behagligt i den heta värmen så det gör inte så mycket. 😅 Vi köpte stora vattempistoler och deltog i kriget, haha.💦 Vi träffade folk från Laos som vi umgicks med och drack några öl med på kvällen. 👍 Så roligt att Bia får prata sin dialekt och att han får vänner till höger och vänster här. En morgon under Songkran klev vi upp 06.00 så att vi kunde se på elefantparaden som startade på huvudgatan kring sju tiden. Det var en fin cermoni för att välsigna elefanterna i ett tempel. Så mäktiga och fina djur, verkligen något alldeles extra. 🐘🐘

En av alla dagar vi spenderade med att bada i Mekong river stötte vi på ett gäng småbarn som lekte i strömmarna i floden. Speciellt två tjejer fästes jag vid. Vi kunde inte förstå varandra men när Bia var iväg längre bort och badade kom de och satte sig bredvid mig på handduken. De bara tittade på mig och log, och det behövdes inte sägas så mycket mer. De fick lemonjucie som jag hade med mig. Sedan badade jag med dem, bustjejerna. Efteråt fick de varsin inbakad fläta och oj så glada dem blev. De hade sällskap med en liten kille också, och han var det lite mer uselt om. Han hade inga badshorts och de andra barnen retade honom för det. Kanske fanns det inte pengar där hemma till något sådant. Sedan när vi skulle gå och han klädde på sig bekräftades våra aningar. Han hade en av vardera från två olika skor, hans tröja hade decimeterstora hål här och var. Vi bestämde oss för att bjuda dem på middag. Och då visade det sig att de haft följe med andra barn påväg hit och att de lovat sina föräldrar att följas åt på vägen hem också. Haha vi skrattade lite men det slutade med att vi tog med oss inte mindre än sju ungar och gick och åt. Oj så glada de var. Och glada blev vi också av att se dem äta lite god mat. Men den här lillkillen kände man mest att man ville göra något extra för. När vi sagt att vi skulle ta med dem och gå och äta tog han tag i Bia och viskade att han inte var hungrig. När vi förklarade att vi skulle bjuda alla ja men då var han kanske lite sugen så han följde med ändå. När vi sedan åt var han full av aptit lilla vännen, och när ett annat barn tog hans kycklingfötter så sa han ingenting om det. Men då protesterade vi och sa att dem var till honom, alla hade fått lika mycket spett och ris och papayasallad att dela på. Lilla grabben, smal och kanske inte så van att gå ut och äta så han delade med sig han.❤ Senare på kvällen såg vi dem igen vid nattmarknaden, de plockade disk och hjälpte till med maten vid ett kvarter och när vi frågade, så berättade de att dem hjälptes åt och skulle jobba till stängning för att få ynka 4kr. Om det var vardera eller för att dela på det vet jag inte. Men det svider i hjärtat när man ser så små barn, tio år gamla kämpa i vardagen. De hade säkert skola dagen efter och skulle egentligen behöva sova, och bara få vara barn och leka.

Jag önskar vi hade stött på den där lilla killen igen. Hade så gärna velat ta med honom och köpa nya skor, badbyxor och tröja. Vi letade efter honom medan vi var ute och promenerade i flera dagar. Vi såg inte heller till honom vid badplatsen nått mer. Jag hoppas han får det lite lättare i framtiden och att han kan leva ett bra liv och vara lycklig trots allt ❤

Våra sista dagar i Luang Prabang blev ännu lite mer jobbig. Vi satt uppe en kväll på Po Si Mountain, på en bänk och pratade och njöt av utsikten. Jag hade min väska på backen under bänken. Vi började vandra vidare och när vi förskräckt fem minuter senare upptäckte att väskan inte var med oss sprang vi tillbaka så fort vi bara kunde. Men då var väskan redan borta. Det hade suttit tre andra killar uppe på berget med oss och alla dem var också borta. Antagligen var det någon av dem som sett att jag glömt väskan och tog sitt tillfälle. Fort gick det. Det var så himla typiskt också för just den där kvällen tänkte vi hyra en 24h moped och för att få göra det måste man lämna sina pass som en säkerhet för dem så att man verkligen kommer tillbaka med mopeden. I väskan hade jag alltså haft båda våra pass, min mobil (andra gången den förloras under den här resan) ca 3000kr i kontanter, mitt körkort och vårt enda bankkort (Bia hade sedan tidigare blivit av med sitt). Så nu stod vi där utan bankkort och pass. Vi polisanmälde händelsen samma kväll. Men det skulle komma att bli en lång historia av fortsatt trassel.....

Likes

Comments

Tillbaka till Bali och vi valde att spendera den sista veckan i Jimbaran. Det ligger lite söder om Kuta men ändå nära till flygplatsen. Vi bodde på Jimbaran Lestari Hotel & Reseidence, ett mycket fint hotell med bekväma rum och pool. Det var varmt och soligt under hela den här veckan så vi spenderade de första dagarna vid pol

helst affärer eller restauranger höll öppet. Vi fick äta på hotellet. Inte ens typ 7 eleven eller liknande var öppet. All transport var inställd, det fanns inga bussar, bilar eller taxis på gatorna. Till och med flygtrafiken var klippt till och från Bali. Helt otrolgit, jag har aldrig varit med om något liknande, så tyst och stilla. Indoneserna är verkligen ett folk djupt hängiven sin tro. Man kan ju fundera hur det fungerar med ambulans och sjukhus en sån här dag, men klart måste de väl hålla viss verksamhet öppen men som det såg ut så låg landet verkligen helt stilla, en märklig upplevelse!

Resterande tid kvar hyrde vi moped och åkte för att utforska kusten runt om längs södra delen av Bali. Vad otroligt vackert det var! Vi upplevde och njöt av fina tempel, mäktiga utsikter och otroliga stränder. Vi besökte platser som Dreamland Beach, Padang Beach, Uluwatu Temple, Balangan Beach och Pura Segara Tegalwangi. Verkligen något att se!

En annan rutin som vi fick in var att vi varje dag åkte och besökte en lillvalp som vi fäst oss vid. Vi fick syn på honom när vi åkte förbi inne vid några smågator i ett boendekvarter. Han låg på trappan upp till en helig plats där indoneser ger till exempel ris och blommor som gåvor till sina gudar. Där på trappan låg han alltid, han hade gjort detta till sitt hem. Första gången vi fick syn på honom åkte vi förbi med mopeden och han skällde ivrigt på en moped framför oss, sedan sprang han över vägen och in i buskarna och gömde sig. Vi stannade och gick försiktigt fram mot honom. Han var rädd. Vi sträckte ut handen och lät honom nosa och själv komma till oss. Nyfikna som valpar ofta är så vann han snabbt över rädslan. Han var otroligt kjelig och njöt av uppmärksamheten. Han ville gosa och slickade på oss konstant. Lillgrabben alldelses ensam, och smal var han. Han hade en stor bula i pannan, lika stor som halva hans ansikte och först trodde jag att det kunde vara cancer. Vi kom tillbaka senare samma dag med en burk sardiner i tomatsås och han slickade upp varenda droppe. Sedan visade han ivrigt sin tacksamhet och slickade och gosade med oss nonstop. Detta trots att vi såg att han plågades av en svår klåda. Han kliade sig hela tiden, kanske hade han loppor eller någon annan ohyra som åt på honom. Stackars liten. Han bet sig själv och kliade så att han pep i smärtor. Önskade man kunde göra något mer, skulle vilja ta honom från gatan, ge honom någon behandling för ohyran och ett skönt bad. Vi kom tillbaka varje dag med mat och myste en stund och såg magen sakta växa. Alltid var han på samma plats och väntade på att vi skulle komma.

Andra dagen hade bulan i pannan spräckt till ett sår som höll på att läka. Det var då vi förstod att någon måste ha slagit honom. Ingen annan hund skulle kunna orsaka en sådan skada och på ett sånt ställe. En hård smäll på ett precist område. Om hundar bråkar så bits och rivs de ju så att det syns på fler ställen. Kanske var människorna arga för att han åt upp maten som var tänkt till deras gudar, jag vet inte. Men hur man kan göra så mot en oskyldig och alldeles nykläckt liten valp är oförståeligt. Hur kan man förvänta sig att han ska förstå sig på den här världen med människans egna illusioner om dyrkan. Det är så orättvist och avsmakligt. En dag när vi kom med mopeden var han plötsligt inte där. Vi åkte runt området och letade. Han kan ju inte ha tagit sig sepciellt långt, liten som han är. Sedan brukar ju vildhundar känna att de tillhör en speciell plats och även om de vandrar långt på dagen återvänder de alltid på kvällen till den plats där de känner sig hemma. Vi kom tillbaka senare på dagen och även igen på kvällen men han var inte där. Jag började känns mig orolig, vad kan ha hänt? Har någon slagit ihjäl honom? Har han blivit påkörd? Eller kanske någon vänlig själ har tagit in honom och gett honom det hem han förtjänar. Hoppas det.

Dagen efter var vi tillbaka och letade men han fanns inte någonstans. Det var då vi såg det förskräckliga, han låg slängd i vattnet i kanalen, tarmarna hängde ut och flugorna åt på honom. Han hade blivit påkörd. Både jag och Bia brast ut i storgråt. Fina lillgrabben, förtjänade ett liv med kärlek och större värde, de fick bara inte sluta så här. Och jag kan inte låta bli att känna skuld i detta. Kanske hade han klarat sig mycket bättre om vi aldrig hade stannat mopeden och visat honom värme. Han var så rädd när vi träffade honom. Kanske hade han trott att det var vi som kom med mopeden och sprungit ut på vägen för att möta oss. Det får vi aldrig veta. Men kanske hade han klarat sig bättre om vi inte varit med i bilden. Och ändå vill jag också tro att vi gav honom värde i det korta och usla liv han fick. Kanske var vår vänlighet den enda värmen han någonsin känt ifrån någon. Liten och övergiven som han var. Usch, det är så uselt.

Det får mig också att tänka på djurindustrin som finns där hemma. Där avlar vi fram korsningar av djur som inte är naturliga och som blir sjuka av sin egen oproportion. Detta bara för att djuren ska bli så söta som möjligt. Sedan säljs dessa hundar för tiotusentals kronor. Vad är det som ger dem hundarna ett sådant värde i jämförelse med den här lillfisen som inte var önskad eller värd någonting för någon? Det känns ruttet och så orättvist. Så många gatuhundar som vi har sett under vår tid utomlands. Som kämpar för sin överlevnad, ensamma, oönskade, och som alltid får gå hungriga. Det får mig att vilja göra någonting annorlunda. I framtiden önskar jag öppna mitt hem för gatudjur. Att lyfta dem från gatan och ge dem ett hem med kärlek. Och vetskapen om vart de kom ifrån kommer att ge mig en sådan tillfredställelse som inte går att köpas för några pengar i världen. Det är vad jag önskar. Och den här lillgrabben kommer alltid sitta inbränd i mitt hjärta. Om det bara hade kunnat sluta annorlunda. Jag hade viljat tagit honom med mig hem till Sverige. Jag känner mig ansvarig för den här hunden, han var min första egna hund. Så känns det. Jag bara hoppas att han har det bra där han är nu och slipper lida mer. Lillfisen.

Likes

Comments

Vi åkte till Gili T med motorbåt från Padangbai. Det tog ca 2h men var ändå en jobbig resa eftersom min mage var jätte orolig. Väl framme checkade vi in på Baleku guest house och skulle stanna här i 7 dagar. Jag hann bara komma in så fick jag slänga mig i sängen. Var helt slut i kroppen, sov flera timmar och sedan satte magkrämporna igång. Antagligen hade jag fått i mig nått skit, kanske matförgiftning eller någon dålig bakterie, jag vet inte riktigt. Men illa var det i alla fall. Blev sängliggandes i tre dygn och pallrade mig till slut iväg till doktorn när det bara inte gick att stå ut längre. Alltså vilken buksmärta, har nog aldrig varit med om något liknande. Man kunde se min mage röra sig upp och ner och runt och det gurglade konstant. Buken svällde och var stenhård och jag fick hög feber. Värst av allt var ändå smärtan. Det var som magen knöt sig i kramp attacker och jag hade svårt att gå och sitta eller överhuvud taget röra mig för mycket. Hemskt! Jag hade ifrån Sverige med mig biofolac som är goda bakterier och vätskeersättning. Det blev bara det jag drack plus lite utslagen Coca Cola i mer än fyra dagar. Snacka om svag i kroppen efteråt! Var inte riktigt så jag hade velat börja vår utflykt till Gili Island, men är och andra sidan tacksam att jag klarat mig så pass bra hittills. Sånt som hör till resandet antar jag. Hur som helst så blev jag sakta men säkert bättre efter medicin från doktorn.

Resterande tid i Gili T försökte vi använda och njuta av så gott som möjligt. Vi cyklade runt hela ön, åt god mat, gick lite på marknader och solade vid stranden. Fantastiskt fina solnedgångar här måste jag säga, otroligt vackra och färgstarka, helt magiskt!

Sedan tog vi en båtutflykt över en heldag och snorklande runt alla tre Gili öarna. Fick bland annat se Fish Garden med många stora sting av olika färggranna fiskar. Vi fick med oss bröd och fiskarna åt direkt ur våra händer 🐠🐟👏👀☀🏊 Sedan såg vi också jättesködpaddan och kunde simma alldeles intill 🐢🐢😍 Mäktigt! Vattnet runt Gili är otroligt klart och turkost, mer än vad jag någonsin sett någon annanstans faktiskt! Vi avrundade dagen med mat på Gili Meno som är den lugna ön, och åkte sedan tillbaka hem. En riktigt läcker dag och det hela kostade oss mindre än 70 kr! Efter det tog vi också vår egen utrustning och snorklande längs strandkanten på utsatta områden och fick även här se två stycken havssköldpaddor. Såg även mängder av färggranna fiskar i olika form och storlek. En stor bläckfisk och en och annan ål.. En ål var lejopard mönstrad 😱 undrar om den var giftig eller bara ville se giftig ut för att skrämma bort rovdjur, hhhmmm 😏 Något mer skrämmande och farligt vi fick syn på var både en lejonfisk och en stonefish 😲 Önskar nästan att jag inte hade sett dessa påvägen upp. Sjukt farligt!

Vår sista dag i Gili Trawangan tog vi och provade på djupdykning. Något vi länge suktat efter och funderat kring. Hela förmiddagen ägnades åt utbildning i poolen. Vilket var både roligt och givande. Måste säga att vår gruppledare var otroligt pedagogisk och effektiv så det kändes väldigt bra. Men både jag och Bia var ändå nervösa när vi 3,5 timmar senare skulle dyka i på 12 meters djup och öppet hav. Där det dessutom sades kunna finnas hajar 😁 Nog för att de mestadels skulle hålla sig till 20 meters djup men en och annan kunde tänkas simma förbi sades det. Oh my 😆 Tur hade vi och ingen haj i sikte! Bia hade lite problem med ont i öronen på väg ner och fick ta det långsamare, men kom så småningom ner och med tryckutjämning så gick det sedan bra.

Vi var nere i cirkus en och en halv timme och alltså waaaoooooww 😍😍😍 Jag är helt såld. Det är som en helt ny värld där nere. Att dessutom fritt och obehindrat kunna simma omkring och njuta (och andas!!) var bara oslagbart. Detta är något jag vill utforska mer och i framtiden skaffa certifikat och dyka obehindrat. Här nere på bottnen fick vi också njuta av en gigantisk havssjöldpadda. Det fångades inte riktigt med på filmen tyvärr men jag simmade längs med den flera tiotal meter fram och var så nära att jag hade kunnat röra vid den. Den vred på huvudet och tittade på mig och fortsatte sedan simma vidare med mig på sidan om. Alltså kroppen var nog lika stor som min (minus benen). Och med kisande ögon och en mun som liksom drogs uppåt nästan som i ett leende 😏😻 He got me! Man blev barn på nytt och det kändes ungefär som att vara en fisk. 😉😍😂😅 (Jag trodde nog själv det medan jag var där nere hehe.)

Bia och en annan kille fick slut på syrgas snabbare och avbröt därför dykningen lite i förväg medan jag och två andra tjejer fick fortsätta fram ett litet tag till. Detta är bland det bästa jag gjort, är helt lyrisk. 🙆 Något jag verkligen rekommenderar om det är någon som varit sugen på att testa men inte riktigt kommit sig för. Do it!! Vilket sagoland😍 💙🐢🐳🐚🐠🐠🐟🌱☀🌾💧💦👙💛💚 Vi kommer absolut inte låta detta bli vår sista gång!

Tack och hej för mig 👋😘

Likes

Comments

Ubud var helt fantastiskt. Vi bodde där i åtta dagar och tog in på ett lyxigt hotell och unnade oss det där lilla extra. 🙏 Kan starkt rekommendera Pertiwi Bisma 1 där vi bodde, om ni någon gång får vägarna förbi Ubud. Ett mycket fint hotell med underbart mysiga rum, två pooler alldeles intill en djungel, otroligt bra service och med en frukost ifrån himlen. Det låg nära till allt men ändå lite avsides så att man kunde koppla av och njuta av lugnet. De första dagarna gjorde vi precis det, bara njöt på hotellet och lyxade med god asiatisk frukt vid poolen.

I Ubud hyrde vi moped och åkte runt mycket. Det går ju snabbare så att ta sig fram och man tar sig på längre avstånd än till fots. 😉 Även om jag gillar att promenera. Det gjorde vi en del ändå, bland annat gick vi mycket på Ubud central market och i övrigt runt i kring centrum. Här köpte jag även en stor, klumpig och tung skål (?!) som jag nu släpar med mig på resan. Var ju ett måste hehe, men fin är den i alla fall och jag tänker att den får bli ett minne härifrån. Men, det är ju så typiskt mig att köpa dem mest onödiga sakerna som jag egentligen inte alls behöver. Ooops...😁 Hur som helst, kring Ubud fanns det också väldigt mycket fina tempel och vackra hus och det är inte fullt lika stökigt som Kuta även om trafiken är galen.

Vi tog mopeden en dag ut till Sacred Monkey Forest och spenderade tid med dem luriga aporna. Verkligen en tjusning! Jag har så här i efterhand en liten hat-kärlek till dem små djuren hahah och jag ska berätta varför. 😅 Riktigt fina och intelligenta är dem, väldigt snabba när det väl gäller och smått luriga. Man fick hålla i sina saker ordentligt för dem är dessutom riktigt duktiga tjuvar. 🙊🙉 Vi hade i förväg köpt med oss en påse bananer och vi hann inte ens komma förbi entrén innan vi höll på att bli av med hela påsen, haha. Kanske lite dumt av oss att tro att det skulle gå men efter lite trix och fix lyckades vi klämma in alla bananer i Bias fickor och i min lilla väska. Men lätt blev det inte. Ibland hann jag nätt och jämnt öppna väskan innan jag hade en apa flygandes mot magen. Sedan tog han bananen och försvann innan jag ens hunnit fatta vad som hänt. 😉🍌🍌

Vet inte varför jag alltid lyckas bli måltavla när det ska jävlas men så är det tydligen. Alla djur tycks älska Bia. Kanske känner de av att jag är lite misstänksam eller rädd, jag vet inte riktigt. Men Bia klarade sig såklart hur fint som helst under hela dagen. Mig skulle aporna dra i håret och i öronen. En av aporna snodde mitt örhänge och en annan liten var så djärv att han lyckades krypa in i min tröja och dra i navelsmycket 😂😂

En annan apa satt oberört och myste när jag klappade honom och i nästa stund var han helt plötsligt redo för attack, inget hann hända som tur är eftersom jag backade undan illa kvickt. Bia har fångat det riktigt bra på bild som ni kan se här nedan. 🙈🐒 Värst av allt blev det i alla fall när vi försökte få till en bra bild med en söt miniapa som nog inte var alltför gammal. Vi var då lite avsides från alla andra människor och därmed också alla vakter, och stod själv på en stig in i apornas djungel. Den här lillapan var kvick och nyfiken, och klättrade själv upp på oss men plötsligt hände det något som han inte riktigt gillade så han började låta och antagligen ropade han på hjälp, för snabbt kom hela tjocka släkten till undsättning. Flera stora hanar dundrade mot oss och alla aporna skrek. Vad gör vi?! Frågade jag i stigande panik. Stå stilla bara sa Bia, super lugn som han alltid är. Så i brist på ett bättre förslag kröp jag in i hans famn och blundade. Flera apor dundrade ner på våra ryggar, axlar och armar. Strax skriker jag till och får vifta med benet rejält för att apan som har bitit sig fast ska släppa taget. Det var droppen och i min panik småspringer jag undan framåt där flera människor har samlats och tittar på oss. Bia kommer efter och aporna verkar nu ha lugnat sig och stannar kvar där dem är. Som tur är så hade apan som bet mig inte bitit in i huden utan mera klämt, säkert för att varna mig. Ändå fick jag två stora blåmärken på vaden efter det. Alltså haha, och såklart har Bia undkommit utan så mycket som en skråma. 😅😅

Trots allt har vi nog bara oss själva att skylla. Det var vi som så gärna ville ha kort med aporna. Det är ju faktiskt deras hem och det är vi som är gästen. Kan inte ens tänka mig hur stressade aporna måste vara med alla människor som dag ut och dag in går runt i skogen alldeles ivriga att få sina bilder med aporna. Och vi var precis likadana. Egentligen en ganska dum idé om ni frågar mig nu 😆 Lesson learned! 🙋 Och aporna är ju ändå bara alltför urgulliga!! 😍😍😍

En annan fin plats vi besökte kring Ubud var Tegalalang Rice Terrace. Vi tog mopeden ut dit två gånger faktiskt. Otroligt stort och vackert risfält i trappstegs etapper. Verkligen mäktigt att se!

Det var nog allt för den här gången. Kraaam så länge 😘😘

Likes

Comments

Vi kom fram till Kuta med flyg omkring midnatt och hade sådan tur att vi hade gångavstånd till hotellet och en 24-timmars reception så det var bara att checka in och falla bums i säng. Vi var skapligt trötta eftersom vi varit på resande fot i ett dygn. I kuta stannade vi i 6 dagar. Vi strosade runt på marknader och kollade i miljontals stånd och affärer. Det blev lite shopping såklart och jag köpte flera toppar, shorts, en klänning och smycken. Beachwalk var ett fint område med flera gallerior, McDonald's och lite annat västerländskt.

Kuta är nog ändå den mest välutvecklade staden på Bali, och staden med mest rörelse. Trafiken var otroligt hektisk och smått kaotisk, som överallt annars på Bali. Det tog lite tid innan vi vande oss vid de smala vägarna som ofta delas av gående, lastbilar, bilar och mopeder samtidigt. Vilket samarbete! Har nog dock fortfarande inte vant mig vid alla mopeder som kör om i raketfart på både in och utsida om bilarna... 😁😁

Kuta beach är Balis längsta strand och ligger i hjärtat av Kuta. Mycket fint. Vi bodde lite utanför själva stadskärnan och i början promenerade vi runt mycket, jag tycker man får se mer så, motför om vi bara skulle åka runt hela tiden. Vi hittade in till en och annan indonesisk bakgata och hamnade tillslut mitt upp i någon familjs middag. Det blev nästan vårt favoritställe. Och dit gick vi och åt flera gånger efter det. De serverade stekt nästan friterad Catfish med ris, grönsaker och en stark sås. Det kom även med någon sorts friterade smör "smulor" som var otroligt krispigt, fett och gott. Allt detta för 12.000 Rp vilket är så lite som cirkus 8kr. Man får nästan dåligt samvete fast o andra sidan köper jag hellre mat direkt av den här familjen än att gynna någon stor matkedja. Plus att familjen faktiskt kan köpa bra råvaror eller annat för dessa 12.000 Rp.

Massage var en annan sak som var otroligt billig här i Kuta. Vi var på både 1 timmes helkropps massage och rygg massage, båda för endast 34kr vardera! 🙏🙏🙏

Höjdpunkten med Kuta var nog för mig ändå Waterbom Bali - Asiens största vattenpark. Där blev jag som barn på nytt och måste givetvis prova på och åka varenda rutschkana de hade, liten som stor 😂😂👍 Helt slut med både skrapsår och blåmärken när dagen var över men så kul har jag nog inte haft på ett bra tag!!

Ha det gott så länge. Puss och kram 😘