NU börjar de kännas både i huvudet och kroppen att man inte har några bra nätter... Antingen tar foglossningen över eller alla tankar... Vet inte hur jag ska hantera alla tankar... Är jag helt slut på dagen så rycker jag till just då jag håller på att somna för då spelar pappas telefonsamtal upp efter de där natten och jag får ren och skär panik!

Nu ska junior få i sig sin frukost, sen ska han på skolan några timmar innan jag hämtar han och vi åker till tandläkaren för att laga någon tand... Hoppas det går vägen, sen ska jag beställa några extra handblommor till begravningen..

Efter allt de där så ska vi hem igen och städa båda husen så de är redo för allt folk som kommer imorgon redan... Usch vad jobbigt det känns...

Men junior tycker om sina kvällsktiviteter så visst är det rätt att jag försöker hålla fast vid dem så han har så mycke "vardag" som möjligt? Vill inte att han ska straffas mer än vad han gör då jag har såå dåligt med ork, gråter mycke och ränner runt så mycke till både BM och begravningsbyrån och alla telefonsamtal osv...

Jaja, sparka igång den här dagen och börja beta av allt to do...

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Tycker jag borde vara van att gråta för jag gör det varje dag.. Men idag har de varit tungt.. Jag har gråtit massor.. Det vill som inte sluta...

Imorgon har junior tandläkaren, jag måste beställa efter fler blommor utifall att.. och jag måste städa vårt hus för de ska syrrans familj få låna medans dom är här och vi flyttar till brorsan.. Sen städa mamma å pappa för där lär det vara en hel del folk också.. Pappa kan själv men jag vill underlätta för honom.. Sen ska jag göra mammas jobb på sågen och sen måste jag kanske hinna fara med min hund till hundvakten som är typ 12 mil bort enkel väg.. Men men..

Något roligt är väl att igår var junior på gympa, fasiken vad han tyckte det vara roligt.. Både där och idag på affärn fick jag kommentarer om att det kanske är dags att föda snart.. Öhm, nää inte förrän januari... Betyd att jag är rätt stor... Mamma sa att jag var större nu än när jag fick junior för 6 1/2 år sen.. Det känns.. Det känns även att jag inte är 23 utan 30 å...

Ikväll har det faktiskt gått rätt bra.. Pappa kom och åt, jag och junior åkte dit å greja och hämta lite saker efter de.. En kollega kom förbi och bara visade att hon fanns och ställer upp vad de än är, vem av oss de än gäller...

Pappa och junior spelade ett gammalt hockeyspel tillsammans, dom skratta båda två.. Då släpper smärtan i bröstet lite för en stund..  Vi måste verkligen hålla ihop nu, de märks att mamma var ryggraden i familjen, allt är så svårt utan henne.... Saknar hon så det gör ont.. vill ringa henne hela förbannade tiden... börjar känns mig schitzofren, paranoid och allt möjligt...

Fan...

Likes

Comments

Måste meddela de som ska ha maten hur många vi blir.. det blir kring 70 vuxna och 10 barn.. Ganska trång lokal men det får funka.. jag är riktigt skeptisk till den här dagen.. jag är lite rädd.. Vill inte...

Prata med pappa igår.. Tycker verkligen det är så jobbigt och se hur han mår.. Är så rädd om han.. Kan inte förlora han nu också då vet jag verkligen inte vad jag ska ta mig till..

Hur jobbar man med sorg? Hur får man någon som helst motivation till att göra saker? och då menar jag typ vardags sysslor, det är knappt man tvättar, städar, sköter sig själv.. Ser ingen mening med något.. Jag är så arg på sjukvården, jag är så arg på att de tog just mamma.. 52 år, hon har hela jävla livet framför sig!

Likes

Comments

Jag försöker ju vara lite anonym här.. Så jag kanske törs erkänna.. Startade ju dehär för att kunna skriva av mig och ventilera mina tankar...


Innan jag fick junior för nästan 7 år sen så var jag gravid.. 2 gånger.. fick missfall båda gångerna.. 1 i vecka 16 typ och den andra v 20... Det var hemskt.. Det värsta jag varit med om.. det startade verkligen en förlossning och jag gjorde det hemma, i mitt eget badkar och såg allt, räknade fingrarna.. Det var tjejer båda gångerna.. Såhär mycke vet nästan ingen förrutom min mamma och syrra om.. Men sen fick jag junior, hatade hela graviditeten, berättade inte för några kompisar ingenting... Mamma skulle vara med på förlossningen men pappa fick en körning med lastbilen utomlands och ingen av dom har någonsin varit utomlands så jag sa åk.. Dom skulle ändå vara hemma några veckor innan han var beräknad.. Han kom samma dag dom åkte.. Jag separerade från juniors pappa när han var plutt.. vi försökte igen när junior nästan var 1 år, kämpade i typ 2 år men det gick inte... Hans pappa var med i en arbetsplatsolycka och hamnade i rullstol i nästan 1 år... Det var mycke med det.. Resor till sjukhus flera gånger i veckan, anpassningar hemma, jag fick byta jobb för att få allt och funka... Det slet ut oss totalt och vi separera och junior har knappt träffa sin pappa sen dess.. Han kommer sporadiskt nån gång ibland..

Jag hade aldrig klara juniors nästan 7 år utan min mamma och pappa, speciellt mamma... Hon ha hjälpt mig igenom allt.. Nu när jag ska ha en till skulle hon få följa på den hör förlossningen, hittills har hon varit med på alla Bm besök typ, ultraljuden vi varit på.. Fått mig och tänka rätt då jag bara blev bitter av att vara gravid och tänker att den ska dö för mig..

Nu med facit i hand.. Önskar jag att jag ´fick behålla mamma och dom hade tagit bebisen istället.. Jag har ingen känsla till magen just nu.. Vill inte alls längre.. Vill ha mamma istället...

Är det normalt att tänka såhär?

Är det något fel på mig?

Likes

Comments

För att få träffa dig igen.. I natt ha det varit en dålig natt, orolig och saknat dig någon så fruktansvärt.. Va till stan igår och köpte grejer till din begravning och kläder till mig, är alldeles för tjock så har inge fint att ha på mig på fredag.. Men jag vill inte ens ha fredag.. Vill bara att du ska komma tillbaka.. Skulle verkligen göra allt..

Nu är det måndag, junior sitter och äter frukost och ska göra sig klar för skolan.. Vad ska jag göra? Ska till gammelmormor, begravningsbyrån, hitta vars man kan köpa en gäng med ljuslyktor, helst typ 40 st, i lätt rosa och vitt..

Ibland känns det skönt med vardagen, får då finns det saker jag måste orka för juniors skull... Men vet inte hur länge till man orkar utan ordentlig sömn och allt grubblande..


Vad gör man? Eller hur ska man göra? Jag vet verkligen inte hur jag ska tänka eller vad jag ska göra för det känns som att jag kommer inte klara mig utan mamma...

Likes

Comments

Mitt hem har aldrig kännts så tomt som de gör nu, fast det är som "vanligt" i mitt hus med sambo, barn, hund å katt.. Det ända som kanske är lite annorlunda de är att pappa funkar inte riktigt än så man har liksom 2 hus att sköta.. Men det gör inget.. hatar dock att dammsuga för den här jäkla foglossningen, någon som vet vad man kan göra för att underlätta?

Imorgon ska junior hänga med morfar på garaget så jag får fara med brorsans tjej å hennes mamma till stan och kolla på några kläder till begravningen.. Jag vill inte ens på begravningen, jag vill inte att det ska vara sant.. Jag väntar fortfarande på att mamma ska komma in eller ringa eller komma upp ur källarn hemma hos dom när man är där.. Det gör så vansinnigt ont.. Jag går i bitar.. Just nu är jag även rädd och orolig som fan över pappa, vi har alltid tänkt att någon av mamma eller pappa kommer bli sjuk av rökningen.. Men inte längre.. Mamma har dom jävlat bara tagit ifrån oss, från ingen jävla stans.. Och pappa, jag är rädd att förlora han mer än någonsin nu, inte för att han blir sjuk eller det blir som med mamma utan att hans hjärta på riktigt bara går i bitar, det syns så väl på han.. Det finns som inget i hans ögon, det hörs när han pratar, det märks när det handlar om jobb.. Det märks hela tiden... Älskade lilla pappa...

Vad gör man när det känns som allt bara går i bitar?

Vad gör man då man inte längre vill ha bebisen i magen för att ens egen mamma är borta och man inte vet om man klarar det här?

Vad händer nu? Hjälp...

Likes

Comments

Idag får junior skolka från skolan, han ska få åka till en tjejkompis å vara där.. Den familjen är så vansinnigt fina och förstår att de är tufft nu.. I måndags ringde pappan i familjen å undra om junior ville följa och åka brandbil, mamman är ledig med yngsta dottern varannan fredag (hon går i samma F-klass som min junior) och då tyckte hon att han kan hänga med dom än att vara på 6 års om han vill... Han grubblar mycket så skolan är tuff just nu och de gör ju inte saken bättre att personalen inte vill se att han är under utredning och göra visa anpassningar för han är ju inte så "explosiv" som de tycker att diagnos barn "ska vara"... (Alldeles för lite pålästa på den här skolan!)

Jag ska ringa begravningsbyrån och checka av hur många som kommer på maten efter begravningen och sen synka de med de som ska laga maten... Iaf peliminärt.. sista anmälningsdagen är på måndag.. Ni som planerat en begravning, hur får ni allt att gå ihop? Hur jag än försöker så är det någon som tycker att de blir fel eller att man ska göra på annat sätt osv. Bara hur vi skrev dödsannonsen... Vi skrev den närmsta familjen vilket jag tycker är pappa, vi barn å barnbarnen och respektive.. Att övriga får göra en egen.. Tydligen respektlöst och elakt var de.. Att någons död kan göra att folk bråkar... Fy fan.. Gör ju nog så jävla ont att hon jag behöver mest är borta och jag aldrig mer kan prata med hon...

Hue gör man för att ändra tankesätt? Jag är bara bitter, skýller allt på tidigare läkare, bitter på folk omkring, ser ingen lösning eller hur jag ska få mitt liv att funka igen.. Hur ska jag ens klara mig utan henne? Hur gör man? Junior gör att jag överhuvudtaget kliver upp på mornarna, annars hade jag inte de..

En sak har jag dåligt samvete över, typ.. Vet inte om jag törs säga, vad blir responsen?

Vad ska jag göra?

Likes

Comments

BM, är orolig, över mig som person, över min 6 åring men även över den i magen.. Min mage har sjunkit, kan bero på att jag antingen går ner i vikt eller att bebis är lite stressad.. Kanske inte så konstigt efter allt som händer.. Det betyder att hon vill att jag går till en psykolog, de ville min arbetsgivare också men där tacka jag nej.. Den BM vill att jag går till är samma som hjälper mig med utredningen på min 6 åring. Hon är för både barn och gravida- hon tycker jag om..

Min 6 åring utreds för autistiska drag och add, någon annan som utreder sitt barn för samma? Jag är inte förvånad över den eventuella diagnosen, jag har misstänkt de själv sen han var runt 2 år.. Skulle bara förklara en del och hjälpa mig strida mot skolan och ger han mer rättigheter, som behövs.. Men den här striden skulle jag inte ta själv, mamma skulle hjälpa mig, finnas där.. som hon gör med allt...

Här kommer jag nog försöka skriva om min vardag, alla tankar jag har... Om den största förlust och smärta jag inte önskar min värsta fiende.. Kanske finns det någon som har något att säga, som hjälper mig att hitta en väg, ett nytt tankesätt.. jag vet inte, jag vet ingenting just nu..

Likes

Comments

Man får inte sörja förrän allt är klart och med det menar jag begravning och allt som hör där till..

Jag gråter, när som helst.. Med det är bara bita ihop.. Det är mycket med en begravning.. Men de är inte lätt att planera och tänka på allt då man inte vill att det ska vara så..

För mig var min mamma min bästa vän, och min juniors största trygghet.. Vi gjorde allt med henne.. Vi ringde henne flera gånger om dagen, varje dag.. Min pappa, sambo och bror har plogjour hela vintern, min mamma skulle följa med på förlossningen. Min mamma är den som löser alla min problem och finns där alla tider på dygnet.. Hon är hela familjens klippa, ryggrad och trygghet!

Jag saknar henne varje sekund, jag ser att pappa gör de också.. Ingenting funkar just nu.. BM vill att jag ska vara sjukskriven, jag med.. bara tanken att komma tillbaka på jobbet 4 dagar efter begravningen ger mig ångest.. ren och skär ångest.. Jag jobbar på dagis/förskola... Jag orkar knappt med mig själv, min graviditet min egen 6 åring.. Hur ska jag klara av att ha allt ansvar där?..

Vad gör man nu?

Vad gör man när det känns som ens hjärta går sönder?

Vad gör man när de känns som att man bara är bitter och saknar någon så fruktansvärt mycket?

Mitt samvete äter upp mig, jag är ingen bra mamma nu, eller sambo, eller syster eller dotter..

FY FAN!

Likes

Comments