​Det blir inte mindre ilska, saknad eller tankar... Det har gått över 2 månader nu.. DEt känns som att jag bara sätter upp en fasad... Jag vill ingenting längre.. eller lite lögn, jag vill ta junior och fara någonstans och börja om.. Så jäkla typsikt jag att vilja flytta å börja om... det är ju inte första gången... 

Jag saknar mamma så fruktansvärt mycket att det gör ont.. Det gör ont i varenda kroppsdel... Jag vill prata med henne om så mycke just nu.. Allt är så orättvist...


Det enda positiva är väll att junior gör mig så stolt.. Han har börja ljuda fram och läsa lite.. Han pratar om mormor med sina kompisar och vill att de ska följa och se vars hon bor nu.. Han är fin min kille.. Han är allt.. 

Jag har täta kontroller hos BM och går varannan vecka hos psykolog.. Inget av de rör ,ig i ryggen.. Känner mig för bitter.. Sätter upp den där fasaden bara för att jag snart ska slippa få gå dit.. Dom säger ju ändå att det jag tänker å sånt är normalt... Då måste de ju tydligen vara de, men varför skämms jag så förbannat över det då?


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

​Det känns inte lättare, det gör bara ont.. Jag är så arg och bitter heeeela tiden.. 

Igår var vi allihopa (förrutom syrran med familj som inte bor här) och städa/skotta bort alla blommor sen begravningen, pynta och tände ljus.. Det vart så fruktansvärt fint.. Men  det gör så ont.. Ondast gör de att se pappa, han går verkligen sönder.. Junior sov hos morfar i natt, både ville de, tror de är bra att dom hänger med varandra... Mormor och junior var ju som ler och långhalm.. Junior ha varit bitter i veckan, han ha haft höstblåsor och då påminna han om att när han är sjuk så är det mormor han brukar vara med.. 

Vi va även i kyrkan igår, jag, junior och brorsans tjej, gillar inte kyrkan.. men de tände ljus för mamma bland annat.. Det fick vi ta hem.. 

Vad gör man åt den här smärtan?

Vad gör man för att sluta vara så arg på alla andra?

Likes

Comments

Det går så fruktansvärt mycke upp och ner.. allting påminner om henne.. Jag vet verkligen inte hur jag ska fixa de här.. Jag är arg, hela tiden.. Jag såg på instagram en kompis som lät hennes barn leka med sin pigga snart 90 åriga gammelmorfar och jag blir bara arg... han kunde väl ha dött istället? Det är sant, jag önskar livet av andra.. det kan inte vara normalt... Jag fattar ingenting.. Jag skrämmer mig själv.. Har tid hos en psykolog idag, BM tror inte jag fixar dehär själv, det tror inte läkaren jag träffa igår heller... Det gör mig också arg.. Hade jag haft henne hade jag klarat det här... Fast då har jag ju aldrig gått igenom dehär...

Vad gör man då allt bara är svart?

Vad gör man då man känner att man verkligen tar all energi man har för att orka ta en "fight" när ens 6 åring råkas vara lite trotsig ibland? Han är inte ens det mycke men jag känner hur jag för minsta lilla bara vill skrika och flippa ur!

Vad gör man när det gör så ont att du tänker så dåliga tankar att du inser efter en stund att det är sån tur att du redan har ett barn som behöver dig...

Vad gör man?!..

Likes

Comments

I fredags, den 20e oktober var det värsta jag varit med om.. Det var vacker, vi tog rätt beslut om kista, dekoration, blommor, psalmer och låt.. Allt var super fint.. Men, det var inte mamma som skulle ligga där.. Jag vill verkligen bara ha tillbaka hon.. Förstår verkligen inte hur nån bara kan ta hon ifrån oss.. Det finns så många andra dom kan ta istället.. Men min mamma var bara 52 år, ska snart bli mormor igen, ha inte hunnit bli farmor än, ​juniors bästa vän och största trygghet, pappas livskamrat, ryggraden i hela familjen... VI BEHÖVER HENNE!!!

Det var sååå mycke folk i kyrkan, och efteråt.. Alla telegram, sjukt jäkla mycke.. Men allt gör bara så fruktansvärt jävla ont...

Mamma!

Nu rinner bara tårarna så jag kan inte skriva mer.. 

Likes

Comments

NU börjar de kännas både i huvudet och kroppen att man inte har några bra nätter... Antingen tar foglossningen över eller alla tankar... Vet inte hur jag ska hantera alla tankar... Är jag helt slut på dagen så rycker jag till just då jag håller på att somna för då spelar pappas telefonsamtal upp efter de där natten och jag får ren och skär panik!

Nu ska junior få i sig sin frukost, sen ska han på skolan några timmar innan jag hämtar han och vi åker till tandläkaren för att laga någon tand... Hoppas det går vägen, sen ska jag beställa några extra handblommor till begravningen..

Efter allt de där så ska vi hem igen och städa båda husen så de är redo för allt folk som kommer imorgon redan... Usch vad jobbigt det känns...

Men junior tycker om sina kvällsktiviteter så visst är det rätt att jag försöker hålla fast vid dem så han har så mycke "vardag" som möjligt? Vill inte att han ska straffas mer än vad han gör då jag har såå dåligt med ork, gråter mycke och ränner runt så mycke till både BM och begravningsbyrån och alla telefonsamtal osv...

Jaja, sparka igång den här dagen och börja beta av allt to do...

Likes

Comments

Tycker jag borde vara van att gråta för jag gör det varje dag.. Men idag har de varit tungt.. Jag har gråtit massor.. Det vill som inte sluta...

Imorgon har junior tandläkaren, jag måste beställa efter fler blommor utifall att.. och jag måste städa vårt hus för de ska syrrans familj få låna medans dom är här och vi flyttar till brorsan.. Sen städa mamma å pappa för där lär det vara en hel del folk också.. Pappa kan själv men jag vill underlätta för honom.. Sen ska jag göra mammas jobb på sågen och sen måste jag kanske hinna fara med min hund till hundvakten som är typ 12 mil bort enkel väg.. Men men..

Något roligt är väl att igår var junior på gympa, fasiken vad han tyckte det vara roligt.. Både där och idag på affärn fick jag kommentarer om att det kanske är dags att föda snart.. Öhm, nää inte förrän januari... Betyd att jag är rätt stor... Mamma sa att jag var större nu än när jag fick junior för 6 1/2 år sen.. Det känns.. Det känns även att jag inte är 23 utan 30 å...

Ikväll har det faktiskt gått rätt bra.. Pappa kom och åt, jag och junior åkte dit å greja och hämta lite saker efter de.. En kollega kom förbi och bara visade att hon fanns och ställer upp vad de än är, vem av oss de än gäller...

Pappa och junior spelade ett gammalt hockeyspel tillsammans, dom skratta båda två.. Då släpper smärtan i bröstet lite för en stund..  Vi måste verkligen hålla ihop nu, de märks att mamma var ryggraden i familjen, allt är så svårt utan henne.... Saknar hon så det gör ont.. vill ringa henne hela förbannade tiden... börjar känns mig schitzofren, paranoid och allt möjligt...

Fan...

Likes

Comments

Måste meddela de som ska ha maten hur många vi blir.. det blir kring 70 vuxna och 10 barn.. Ganska trång lokal men det får funka.. jag är riktigt skeptisk till den här dagen.. jag är lite rädd.. Vill inte...

Prata med pappa igår.. Tycker verkligen det är så jobbigt och se hur han mår.. Är så rädd om han.. Kan inte förlora han nu också då vet jag verkligen inte vad jag ska ta mig till..

Hur jobbar man med sorg? Hur får man någon som helst motivation till att göra saker? och då menar jag typ vardags sysslor, det är knappt man tvättar, städar, sköter sig själv.. Ser ingen mening med något.. Jag är så arg på sjukvården, jag är så arg på att de tog just mamma.. 52 år, hon har hela jävla livet framför sig!

Likes

Comments

Jag försöker ju vara lite anonym här.. Så jag kanske törs erkänna.. Startade ju dehär för att kunna skriva av mig och ventilera mina tankar...


Innan jag fick junior för nästan 7 år sen så var jag gravid.. 2 gånger.. fick missfall båda gångerna.. 1 i vecka 16 typ och den andra v 20... Det var hemskt.. Det värsta jag varit med om.. det startade verkligen en förlossning och jag gjorde det hemma, i mitt eget badkar och såg allt, räknade fingrarna.. Det var tjejer båda gångerna.. Såhär mycke vet nästan ingen förrutom min mamma och syrra om.. Men sen fick jag junior, hatade hela graviditeten, berättade inte för några kompisar ingenting... Mamma skulle vara med på förlossningen men pappa fick en körning med lastbilen utomlands och ingen av dom har någonsin varit utomlands så jag sa åk.. Dom skulle ändå vara hemma några veckor innan han var beräknad.. Han kom samma dag dom åkte.. Jag separerade från juniors pappa när han var plutt.. vi försökte igen när junior nästan var 1 år, kämpade i typ 2 år men det gick inte... Hans pappa var med i en arbetsplatsolycka och hamnade i rullstol i nästan 1 år... Det var mycke med det.. Resor till sjukhus flera gånger i veckan, anpassningar hemma, jag fick byta jobb för att få allt och funka... Det slet ut oss totalt och vi separera och junior har knappt träffa sin pappa sen dess.. Han kommer sporadiskt nån gång ibland..

Jag hade aldrig klara juniors nästan 7 år utan min mamma och pappa, speciellt mamma... Hon ha hjälpt mig igenom allt.. Nu när jag ska ha en till skulle hon få följa på den hör förlossningen, hittills har hon varit med på alla Bm besök typ, ultraljuden vi varit på.. Fått mig och tänka rätt då jag bara blev bitter av att vara gravid och tänker att den ska dö för mig..

Nu med facit i hand.. Önskar jag att jag ´fick behålla mamma och dom hade tagit bebisen istället.. Jag har ingen känsla till magen just nu.. Vill inte alls längre.. Vill ha mamma istället...

Är det normalt att tänka såhär?

Är det något fel på mig?

Likes

Comments

För att få träffa dig igen.. I natt ha det varit en dålig natt, orolig och saknat dig någon så fruktansvärt.. Va till stan igår och köpte grejer till din begravning och kläder till mig, är alldeles för tjock så har inge fint att ha på mig på fredag.. Men jag vill inte ens ha fredag.. Vill bara att du ska komma tillbaka.. Skulle verkligen göra allt..

Nu är det måndag, junior sitter och äter frukost och ska göra sig klar för skolan.. Vad ska jag göra? Ska till gammelmormor, begravningsbyrån, hitta vars man kan köpa en gäng med ljuslyktor, helst typ 40 st, i lätt rosa och vitt..

Ibland känns det skönt med vardagen, får då finns det saker jag måste orka för juniors skull... Men vet inte hur länge till man orkar utan ordentlig sömn och allt grubblande..


Vad gör man? Eller hur ska man göra? Jag vet verkligen inte hur jag ska tänka eller vad jag ska göra för det känns som att jag kommer inte klara mig utan mamma...

Likes

Comments