det är inte alltid roligt att resa fick jag erfara idag, Har kommit till Quito där jag spenderat de två senaste dagarna och idag var vi och strosade runt i gamla staden som infattade mysiga vyer och gamla fina hus.

Det är väldigt turistigt området men vi hamnade tillslut i utkanten av det och ca 100 m från turistgatan började vi bestiga en brant trappa för att få en ännu bättre utsikt över staden. Väl där uppe möttes vi av en aggressiv tonåring som tog strypgrepp runt min hals och försökte få tag i mina pengar och mobiltelefon. Hur ska man veta hur man ska hantera dessa situationer? jag har aldrig varit med om något liknande förut och mitt sinne frös och hann tänka tusen tankar på en sekund. Om han får tag i mitt insulinpump är jag väldigt illa ute, hur ska jag kunna ta mig tillbaka i tid och hinna fara till ett sjukhus för att överleva?  1000 tankar samtidigt och jag spände hela kroppen och putta iväg rånaren som tur inte hade något tillhygge med sig, Jag kollade honom i ögonen och såg hur dom speglade rädsla och förvirring. Han höll tag i min krage och visade att han skulle ha min mobiltelefon men jag sa "i dont have anything" och upprepade detta gång på gång medans vi snurrade runt i cirklar jag puttandes ifrån och hans försök att komma närmare och brotta ner mig på marken men jag höll mig kvar på benen och kände jusst i detta ögonblick att detta kvar på liv och död att han inte skulle segra för utan insulin dör jag så jag kommer inte ge mig före honom.

Så många tankar i huvudet samtidigt och känslan av adrenalin rusande genom kroppen fick mig tillslut lös från greppet efter en rejäl knuff på honom i bröstet vilket ledde till att han kutade iväg och jag springande åt andra hållet nedför backen mot människorna på den välbefolkade gatan.

Väl därnere möttes jag av ett hav orolig lokala Ecuador bor som sett på händelsen och börjat bege sig åt mitt hål för att hjälpa mig utan att hinna. De frågade om allt var okej, om jag behövde pengar till buss eller mat och vatten efter traumatiska upplevelsen. Jag som inte kan ett ord spanska försökte knackligt säga att det ändå jag ville var att ta mig till busstationen och hem till säkerheten som kändes enormt långt borta vid det här laget.

En gubbe pekade vart jag skulle ta vägen efter jag upprepat "bus terminale" på spengelska, Alla personer som kollade på mig påväg ner mot bussen kändes som ett hot och min sönderslitna T-shirt drog såklart till sig mer blickar än vanligt, tillslut kom jag till bussen och kunde fara till säkerheten i hostlet :-)

Nu efteråt känner jag en väldig ångest och skörhet, vad hade hänt om rånaren hade varit beväpnad? om han fått tag i mitt insulin? om han gått på Angelika istället för mig hur hade jag reagerat då? Alla dessa tankar forcerar genom huvudet men den allra största överlevnadstanken under rånförsöket var min diabetes att det var den som skulle döda mig, inte den farliga rånaren som stod öga mot öga med mig nej det var min diabetes som skulle ha ihjäl mig...

Kan inte fortsätta skriva mer när mitt huvud bara snurrar och inte kommer ihåg vad som skrivits kände bara att jag behövde skriva ner mina känslor efter detta

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Snart är det dags att starta loppet jag väntat loch tränat länge inför, Imorgon kl 7 går starten på Vasaloppet öppet spår och jag ska stå på plats vid start linjen och åka igenom dessa nio milen.

Jag kan säga att jag är jävligt nervös inför detta men endå taggad på att komma iväg. Är jag bara dum och envis eller varför anmälde jag mig ens till loppet snurrar i huvudet samtidigt som tankar om hur jävla skönt det kommer vara när det är över.

10 000 personer står redo för att åka imorgon och försöker visualisera hur det kommer se ut att se så många hurtiga åkare redo för att fara iväg men det får man bara se imorgon :-)

Likes

Comments

Har mått dåligt hela veckan nu och känslan är kvar även nu på julaftonen, Tomheten och sorgen inom mig går hand i hand och vägrar slöppa taget. Nu i juletiden är det tiden då man får för sig att man ska må som bäst med nära och kära men för mig är det då ensamheten och ångesten är värst, Varför uppskattar jag inte allt dethär underbara bara?

Idag var jag hemma och firade jul med Mamma,Roger,syrran, Mormor och Morfar alltså de människorna i princip betyder mest för mig i hela världen. Vi åt fantastiskt god mat och såg på kalle anka och hela grejen men fortfarande kände jag mig tom och sorgsen över att jag inte uppskattade allas kärlek till varandra, Ångesten och själväcklet smög sig på mer och mer under kvällen och tillslut tackade jag för mig och började bege mig hemåt.

Mådde så fruktansvärt dåligt i bilen påvägen hem fylld av tårar och självhat körde jag hemåt mot ensamheten som redan funnits där hela tiden men nu ännu mer genomlysande. Varför känner jag såhär? Varför jusst idag?

Hela kvällen mådde jag dåligt med fejkade så gott jag kunde och använda alla små inhopp av glädje för att klara av kvällen, Känner mig sjukt äcklig för att jag inte uppskattar all den kärlek min familj ger mig och ännu mer äcklad av migsjälv för att jag ljuger dem i ansiktet och säger att allting är bra.


Hoppas ni alla haft en underbar julafton och sköt om er!



Likes

Comments

När jag har jobbiga perioder blir det ett mörker som lägger sig över migsjälv och mitt syn på omgivningen, Allting runtom förfaller i mina ögon och inget insperera mig till någonting. Jag blir irriterad på människor i min omgivning för smågrejer men vet innerst inne att egentligen är det bara migsjälv jag är irriterande på och slår migsjälv psykiskt varje gång den insikten kommer igen.

imorse när jag cyklade till jobbet så skrek en väldigt argsint gubbe åt mig att jag inte kunde cykla som en idiot på cykelvägen utan lyse (jag hade lyse tom två st ). Jag kände att jag hade inte gjort något fel och då slöts sig mörkret om mig och jag hatade gubbjäveln flera timmar av hela mitt hjärta det fanns som ingen hejd hur irriterad jag blev på honom samtidigt som jag kände mig helt värdelös som förtjänade varenda slag i mitt mentala slagsmål när han egentligen bara var en pjäs i det eviga spelet.

Det här är ett av flera exempel som kan drabba mig och känslorna tar över,  i vanliga fall skulle jag bara cyklat vidare men nu gick det inte och cykelvägen till jobbet blev flera mil längre.

Många brukar brukar ge mig komplimanger att jag är en genomsnäll person men själv känner jag bara migsjälv som ett monster

Likes

Comments

Början på veckan har varit allt annat än bra, Känns som hela mitt liv faller samman har haft ingen energi att äta bra mat ingen energi ta hand om migsjälv eller lägenheten och tillochmed träningen har jag skippat för att orken inte finns där.

Min känslor börjar försvinna mer och mer in i migsjälv och känner mig helt tom på insidan, känslan av sorg för man inte känner någonting är alltid där och gnager på en.

Jag känner mig ofta jagad av en skugga som alltid är bakom och lurar för att dra ner en i depressionen igen och denhär dagen har den lyckats, Jag är helt utmattad och orkar inte kämpa emot, allt någon säger till mig orkar jag inte reflektera över och det glider bara ut ur skallen på andra sidan med ett halvdant fejkat försök till ett leende. Allt som händer både på jobbet och i privatlivet är jag inte med i, ser migsjälv från ett utanför perspektiv som gör alla de grejerna jag inte klarar av nu, kanske blir att sjukskriva sig imorgon :-/

Likes

Comments

I helgen har jag varit i Stockholm och sett mitt absoluta favoritband Kent, De hade deras tre sista spelningar i helgen i stockholm och jag var där på näst sista. Kent och jag har en speciell relation som vi byggt genom åren, deras musik präglas av tonårsångest och förtvivlade mollackord .

Deras musik var flitigt spelad under mina tonår och har följt med mig i mina bra och framöverallt dom jobbiga stunderna, När jag såg dom live var det som att hoppa tillbaka i känslorna till dom trevande tonåren och under de dryga två timmarna uppleva alla känslor igen. Joakim berg är helt magiskt begåvad när det gäller att visa känslorna inomsig genom sången, det blir så jävla kraftfullt live. Det går att relatera så himla mycket med honom när han står där och sjunger ut sitt inre mörker.

Jag hade en lugn och skön helg nere i stockholm och är supernöjd med spelningen och sällskapet jag umgicks under helgen, nu blir det att vila upp sig inför kommande arbetsvecka.

Förresten var det sjukt coola visuals under spelningen, det kändes som man drogs in i en trip av den underbara bakgrundsshowen. Dom underbara motiven som gled runt i bakgrunden gjorde konserten ännu mer fulländad

Tack för allt kent 

6 maj 1990- 17 december 2016










Likes

Comments

Jag har börjat läsa lite om HSP och har insett att nästan allting stämmer in på mig exakt!Gjorde ett test och fick nästan alla rätt :-) läs mer här http://www.hspsverige.se/vanliga-fraringgor-om-hsp.html

Jag har alltid varit en person med väldigt starka och svängande känslor, Har alltid varit medveten om människorna i min omgivning och hur dom beter sig och det har påverkat mig sjukt mycket i livet.

Ett exempel om vad jag riktigt menar är när jag var på fest hos Simon i lördags så kom ddt dit en tjej till festen som utstrålade så mycket ångest, fick direkt en känsla att jag ville hjälpa henne och vi satt och snackade ett tag och började förstå att mina känslor tyvärr hade rätt, hennes utstrålning av ångest har hängt med mig nästan hela veckan och jag har haft svårt att släppa den, det var inget hon gjorde eller sa det var bara en ångestkänsla som la sig i rummet som inte gick bli av med, hoppas hon börjar må bättre i framtiden för jag ser mitt försök till hjälp som ett misslyckande :-(

Likes

Comments

Har mer och mer börjat funderat på att sluta jobba som elektriker för att börja plugga istället, Jag har länge känt att elektriker yrket inte riktigt ger mig den stimulationen jag behöver av arbetet.  Visst har jag typ världens bästa kollegor och avslappnade arbetstider men har inte det här brinnande engagemanget längre :-/

psykolog eller socionom programmet har jag börjat läsa mer och mer om nu och funderar starkt på att börja plugga socionom till hösten, tror det är en av pusselbitarna i livet jag behöver för att må bra, Jag vill jobba med människor och hjälpa till så gott jag kan och då är inte direkt elektriker yrket det optimala :-/

Vi får se hur det blir med mina socionom planer i framtiden men jusst nu är det något jag överväger skarpt :-)

Likes

Comments

You see the world, try new things, meet new people, fall in love, visit amazing places, learn about other cultures – then it’s all over. People always talk about leaving, but what about coming home?

We talk about the hard parts while we’re away – finding jobs, making real friends, staying safe, learning social norms, misreading people you think you can trust – but these are all parts you get through. All of these lows are erased by the complete highs you experience. The goodbyes are difficult but you know they are coming, especially when you take the final step of purchasing your plane ticket home. All of these sad goodbyes are bolstered by the reunion with your family and friends you have pictured in your head since leaving in the first place.

Then you return home, have your reunions, spend your first two weeks meeting with family and friends, catch up, tell stories, reminisce, etc. You’re Hollywood for the first few weeks back and it’s all new and exciting. And then it all just…goes away. Everyone gets used to you being home, you’re not the new shiny object anymore and the questions start coming: So do you have a job yet? What’s your plan? Are you dating anyone? How does your 401k look for retirement? (Ok, a little dramatic on my part.)

But the sad part is once you’ve done your obligatory visits for being away for a year; you’re sitting in your childhood bedroom and realize nothing has changed. You’re glad everyone is happy and healthy and yes, people have gotten new jobs, boyfriends, engagements, etc., but part of you is screaming don’t you understand how much I have changed? And I don’t mean hair, weight, dress or anything else that has to do with appearance. I mean what’s going on inside of your head. The way your dreams have changed, they way you perceive people differently, the habits you’re happy you lost, the new things that are important to you. You want everyone to recognize this and you want to share and discuss it, but there’s no way to describe the way your spirit evolves when you leave everything you know behind and force yourself to use your brain in a real capacity, not on a written test in school. You know you’re thinking differently because you experience it every second of every day inside your head, but how do you communicate that to others?

You feel angry. You feel lost. You have moments where you feel like it wasn’t worth it because nothing has changed but then you feel like it’s the only thing you’ve done that is important because it changed everything. What is the solution to this side of traveling? It’s like learning a foreign language that no one around you speaks so there is no way to communicate to them how you really feel.

This is why once you’ve traveled for the first time all you want to do is leave again. They call it the travel bug, but really it’s the effort to return to a place where you are surrounded by people who speak the same language as you. Not English or Spanish or Mandarin or Portuguese, but that language where others know what it’s like to leave, change, grow, experience, learn, then go home again and feel more lost in your hometown then you did in the most foreign place you visited.

This is the hardest part about traveling, and it’s the very reason why we all run away again.

repost from http://thoughtcatalog.com/kellie-donnelly/2014/07/the-hardest-part-about-traveling-no-one-talks-about/

Likes

Comments