Här är ett inlägg jag väntat länge på skriva men inte vetat riktigt hur jag ska göra detta, därför kör jag bara och ser hur det blir efteråt.

Jag har haft diabetes sedan jag var 4 år så i totalt 19 år har jag präglats med sjukdomen. Diabetes är en sjukdom som aldrig försvinner och man kan aldrig vara avslappnad kring den hur mycket man än vill det. En dos fel kalkylerad eller en bulle för mycket kan ge förödande konsekvenser som håller i sig hela dagen. Lågt blodsocker är falrigt på kort sikt och högt på lång sikt.

Om jag har en skit dag och blodsockret svävar iväg uppåt känner jag psykiskt hur min hjärna planterar alla följdsjukdomar som finns i min kropp. Kan som aldrig ta det lungt med högt blodsocker för jag tänker för mycket på vad som kan hända istället för leva ut den jävliga studen i nuet helt.

Lågt blodsocker påverkar mig olika varje gång ibland blir jag skrattig och bara allmänt vimsig men ibland kommer de där låga värderna när det känns som jorden går under, All livsglädje försvinner helt och jag känner hur jävla hopplöst livet är. Hungernkänslorna exploderar och jag känner hur jag kan äta hur mycket som helst och vad som helst bara för att få bort den här känslan. Kallsvettig och jävligt känner jag tillslut hur blodsockret börjar bege sig uppåt igen och spykänslan efter den frossande hungern infinner sig istället. 15 minuter efter socker kan allting vara normalt igen men andra gånger tar det en timme eller tom två.

Diabetes är både en psykisk och fysisk sjukdom, följdsjukdomar i kroppen efter hur den tagit stryk genom åren av alla svängande värden. Psykiska pressen att alltid vara på topp för att inte skada sin kropp mer än bara sjukdomen gör om det står rätt till, det krävs ett arbete dygnet runt för att hållas i shakt och ibland blir man så jävla less men då är det bara fortsätta för du kommer aldrig undan diabetesen.

Diabetesgalan är på tisdag spännande att se hur sjukdomen framställs i TVn .

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Länge sedan jag skrev här på bloggen nu men känner att jag behöver börja skriva av mig lite tankar igen, Min förra period i bloggträsket var sjukt mörk när jag läser tillbaka vad jag skrivit, Har svårt att förstå att jag på riktigt kände så varje dag som jag beskrev det då.

Mycket har hänt sedan sist både betydelsefulla och mindre betydelsefulla saker. Jag har nyligen lyckas byta jobb inom företaget, Det har verkligen varit en omställning, Känner mig värdelös på många delar av det nya jobbet andra inte men känns som cheferna tror jag redan är fullärd och ska klara allt själv vilket inte riktigt är fallet. Har provtid på det nya för att känna hur det känns osv men min dåliga självkänsla känner att de inte vill ha mig på det nya jobbet vilket troligtvis ej är fallet men min hjärna trycker ner mitt självförtroende gång på gång.

Ska försöka skriva mer hära för att hjälpa mig rensa huvudet lite mer än vad jag gjort på senaste tiden. Har som haft svårt att på riktigt prata med någon senaste månaderna när det känns som jag förlorar mer och mer kontakten med dem jag kunde prata om allt med tidigare, det känner jag en sorg inför.

Likes

Comments

det är inte alltid roligt att resa fick jag erfara idag, Har kommit till Quito där jag spenderat de två senaste dagarna och idag var vi och strosade runt i gamla staden som infattade mysiga vyer och gamla fina hus.

Det är väldigt turistigt området men vi hamnade tillslut i utkanten av det och ca 100 m från turistgatan började vi bestiga en brant trappa för att få en ännu bättre utsikt över staden. Väl där uppe möttes vi av en aggressiv tonåring som tog strypgrepp runt min hals och försökte få tag i mina pengar och mobiltelefon. Hur ska man veta hur man ska hantera dessa situationer? jag har aldrig varit med om något liknande förut och mitt sinne frös och hann tänka tusen tankar på en sekund. Om han får tag i mitt insulinpump är jag väldigt illa ute, hur ska jag kunna ta mig tillbaka i tid och hinna fara till ett sjukhus för att överleva?  1000 tankar samtidigt och jag spände hela kroppen och putta iväg rånaren som tur inte hade något tillhygge med sig, Jag kollade honom i ögonen och såg hur dom speglade rädsla och förvirring. Han höll tag i min krage och visade att han skulle ha min mobiltelefon men jag sa "i dont have anything" och upprepade detta gång på gång medans vi snurrade runt i cirklar jag puttandes ifrån och hans försök att komma närmare och brotta ner mig på marken men jag höll mig kvar på benen och kände jusst i detta ögonblick att detta kvar på liv och död att han inte skulle segra för utan insulin dör jag så jag kommer inte ge mig före honom.

Så många tankar i huvudet samtidigt och känslan av adrenalin rusande genom kroppen fick mig tillslut lös från greppet efter en rejäl knuff på honom i bröstet vilket ledde till att han kutade iväg och jag springande åt andra hållet nedför backen mot människorna på den välbefolkade gatan.

Väl därnere möttes jag av ett hav orolig lokala Ecuador bor som sett på händelsen och börjat bege sig åt mitt hål för att hjälpa mig utan att hinna. De frågade om allt var okej, om jag behövde pengar till buss eller mat och vatten efter traumatiska upplevelsen. Jag som inte kan ett ord spanska försökte knackligt säga att det ändå jag ville var att ta mig till busstationen och hem till säkerheten som kändes enormt långt borta vid det här laget.

En gubbe pekade vart jag skulle ta vägen efter jag upprepat "bus terminale" på spengelska, Alla personer som kollade på mig påväg ner mot bussen kändes som ett hot och min sönderslitna T-shirt drog såklart till sig mer blickar än vanligt, tillslut kom jag till bussen och kunde fara till säkerheten i hostlet :-)

Nu efteråt känner jag en väldig ångest och skörhet, vad hade hänt om rånaren hade varit beväpnad? om han fått tag i mitt insulin? om han gått på Angelika istället för mig hur hade jag reagerat då? Alla dessa tankar forcerar genom huvudet men den allra största överlevnadstanken under rånförsöket var min diabetes att det var den som skulle döda mig, inte den farliga rånaren som stod öga mot öga med mig nej det var min diabetes som skulle ha ihjäl mig...

Kan inte fortsätta skriva mer när mitt huvud bara snurrar och inte kommer ihåg vad som skrivits kände bara att jag behövde skriva ner mina känslor efter detta

Likes

Comments

Snart är det dags att starta loppet jag väntat loch tränat länge inför, Imorgon kl 7 går starten på Vasaloppet öppet spår och jag ska stå på plats vid start linjen och åka igenom dessa nio milen.

Jag kan säga att jag är jävligt nervös inför detta men endå taggad på att komma iväg. Är jag bara dum och envis eller varför anmälde jag mig ens till loppet snurrar i huvudet samtidigt som tankar om hur jävla skönt det kommer vara när det är över.

10 000 personer står redo för att åka imorgon och försöker visualisera hur det kommer se ut att se så många hurtiga åkare redo för att fara iväg men det får man bara se imorgon :-)

Likes

Comments

Har mått dåligt hela veckan nu och känslan är kvar även nu på julaftonen, Tomheten och sorgen inom mig går hand i hand och vägrar slöppa taget. Nu i juletiden är det tiden då man får för sig att man ska må som bäst med nära och kära men för mig är det då ensamheten och ångesten är värst, Varför uppskattar jag inte allt dethär underbara bara?

Idag var jag hemma och firade jul med Mamma,Roger,syrran, Mormor och Morfar alltså de människorna i princip betyder mest för mig i hela världen. Vi åt fantastiskt god mat och såg på kalle anka och hela grejen men fortfarande kände jag mig tom och sorgsen över att jag inte uppskattade allas kärlek till varandra, Ångesten och själväcklet smög sig på mer och mer under kvällen och tillslut tackade jag för mig och började bege mig hemåt.

Mådde så fruktansvärt dåligt i bilen påvägen hem fylld av tårar och självhat körde jag hemåt mot ensamheten som redan funnits där hela tiden men nu ännu mer genomlysande. Varför känner jag såhär? Varför jusst idag?

Hela kvällen mådde jag dåligt med fejkade så gott jag kunde och använda alla små inhopp av glädje för att klara av kvällen, Känner mig sjukt äcklig för att jag inte uppskattar all den kärlek min familj ger mig och ännu mer äcklad av migsjälv för att jag ljuger dem i ansiktet och säger att allting är bra.


Hoppas ni alla haft en underbar julafton och sköt om er!



Likes

Comments

När jag har jobbiga perioder blir det ett mörker som lägger sig över migsjälv och mitt syn på omgivningen, Allting runtom förfaller i mina ögon och inget insperera mig till någonting. Jag blir irriterad på människor i min omgivning för smågrejer men vet innerst inne att egentligen är det bara migsjälv jag är irriterande på och slår migsjälv psykiskt varje gång den insikten kommer igen.

imorse när jag cyklade till jobbet så skrek en väldigt argsint gubbe åt mig att jag inte kunde cykla som en idiot på cykelvägen utan lyse (jag hade lyse tom två st ). Jag kände att jag hade inte gjort något fel och då slöts sig mörkret om mig och jag hatade gubbjäveln flera timmar av hela mitt hjärta det fanns som ingen hejd hur irriterad jag blev på honom samtidigt som jag kände mig helt värdelös som förtjänade varenda slag i mitt mentala slagsmål när han egentligen bara var en pjäs i det eviga spelet.

Det här är ett av flera exempel som kan drabba mig och känslorna tar över,  i vanliga fall skulle jag bara cyklat vidare men nu gick det inte och cykelvägen till jobbet blev flera mil längre.

Många brukar brukar ge mig komplimanger att jag är en genomsnäll person men själv känner jag bara migsjälv som ett monster

Likes

Comments

Början på veckan har varit allt annat än bra, Känns som hela mitt liv faller samman har haft ingen energi att äta bra mat ingen energi ta hand om migsjälv eller lägenheten och tillochmed träningen har jag skippat för att orken inte finns där.

Min känslor börjar försvinna mer och mer in i migsjälv och känner mig helt tom på insidan, känslan av sorg för man inte känner någonting är alltid där och gnager på en.

Jag känner mig ofta jagad av en skugga som alltid är bakom och lurar för att dra ner en i depressionen igen och denhär dagen har den lyckats, Jag är helt utmattad och orkar inte kämpa emot, allt någon säger till mig orkar jag inte reflektera över och det glider bara ut ur skallen på andra sidan med ett halvdant fejkat försök till ett leende. Allt som händer både på jobbet och i privatlivet är jag inte med i, ser migsjälv från ett utanför perspektiv som gör alla de grejerna jag inte klarar av nu, kanske blir att sjukskriva sig imorgon :-/

Likes

Comments

I helgen har jag varit i Stockholm och sett mitt absoluta favoritband Kent, De hade deras tre sista spelningar i helgen i stockholm och jag var där på näst sista. Kent och jag har en speciell relation som vi byggt genom åren, deras musik präglas av tonårsångest och förtvivlade mollackord .

Deras musik var flitigt spelad under mina tonår och har följt med mig i mina bra och framöverallt dom jobbiga stunderna, När jag såg dom live var det som att hoppa tillbaka i känslorna till dom trevande tonåren och under de dryga två timmarna uppleva alla känslor igen. Joakim berg är helt magiskt begåvad när det gäller att visa känslorna inomsig genom sången, det blir så jävla kraftfullt live. Det går att relatera så himla mycket med honom när han står där och sjunger ut sitt inre mörker.

Jag hade en lugn och skön helg nere i stockholm och är supernöjd med spelningen och sällskapet jag umgicks under helgen, nu blir det att vila upp sig inför kommande arbetsvecka.

Förresten var det sjukt coola visuals under spelningen, det kändes som man drogs in i en trip av den underbara bakgrundsshowen. Dom underbara motiven som gled runt i bakgrunden gjorde konserten ännu mer fulländad

Tack för allt kent 

6 maj 1990- 17 december 2016










Likes

Comments

Jag har börjat läsa lite om HSP och har insett att nästan allting stämmer in på mig exakt!Gjorde ett test och fick nästan alla rätt :-) läs mer här http://www.hspsverige.se/vanliga-fraringgor-om-hsp.html

Jag har alltid varit en person med väldigt starka och svängande känslor, Har alltid varit medveten om människorna i min omgivning och hur dom beter sig och det har påverkat mig sjukt mycket i livet.

Ett exempel om vad jag riktigt menar är när jag var på fest hos Simon i lördags så kom ddt dit en tjej till festen som utstrålade så mycket ångest, fick direkt en känsla att jag ville hjälpa henne och vi satt och snackade ett tag och började förstå att mina känslor tyvärr hade rätt, hennes utstrålning av ångest har hängt med mig nästan hela veckan och jag har haft svårt att släppa den, det var inget hon gjorde eller sa det var bara en ångestkänsla som la sig i rummet som inte gick bli av med, hoppas hon börjar må bättre i framtiden för jag ser mitt försök till hjälp som ett misslyckande :-(

Likes

Comments

Har mer och mer börjat funderat på att sluta jobba som elektriker för att börja plugga istället, Jag har länge känt att elektriker yrket inte riktigt ger mig den stimulationen jag behöver av arbetet.  Visst har jag typ världens bästa kollegor och avslappnade arbetstider men har inte det här brinnande engagemanget längre :-/

psykolog eller socionom programmet har jag börjat läsa mer och mer om nu och funderar starkt på att börja plugga socionom till hösten, tror det är en av pusselbitarna i livet jag behöver för att må bra, Jag vill jobba med människor och hjälpa till så gott jag kan och då är inte direkt elektriker yrket det optimala :-/

Vi får se hur det blir med mina socionom planer i framtiden men jusst nu är det något jag överväger skarpt :-)

Likes

Comments