Header

Mobbning, Depression

Jag har väldigt svårt för relationer.
Har nog alltid haft det.
Kärleksrelationer har aldrig fungerat.
Jag klarar inte av det.

Vänskap då?
Det är svårt det med.
Jag tror inte att någon egentligen vill vara med mig, inte på riktigt.
Jag känner mig falsk och fel.
Jag bedömer mig själv.
Ser alla mina fel (tänk att en människa kan bestå av enbart fel 🙃).

Jag har inte särskilt många nära vänner.
Jag har svårt för att släppa in någon.
Sen drar jag mig undan.
Orkar inte träffa någon.
Orkar inte åka iväg.
Orkar inte prata.

Jag vet inte riktigt varför.
Men jag känner mig alltid så osäker.
Vad pratar man om egentligen?
Hur berättar man något?
Och hur vet jag att någon är intresserad av det jag berättar om?

Jag har så svårt för att bara vara.
Jag är rädd.
Rädd för att göra fel.
Rädd för att göra bort mig.
Rädd för att misslyckas.

Det är därför jag drar mig undan.
Tror jag.
Sen har jag svårt att tro att jag tillför någonting.
Jag tycker att jag är rätt ointressant.
Det är lättare att skriva.
Även om jag bedömer mig själv även här.

Jag vågar inte vara mig själv.
För jag vet inte själv vem jag är.

Likes

Comments

Igår var ingen bra dag.
Igen.
Börjar bli trött på den enorma rastlösheten som härjar fritt inuti.
Kroppen är trött, men hjärnan vägrar komma ner i varv.

Idag har jag iallafall hunnit med stallet.
Mockade och fixade lite.
Snart ska jag försöka äta lite innan det är dags för träning.

Sen har jag bytt dag för terapi så det ska jag roa mig med i eftermiddag.
Tycker det är jobbigt att byta dag.
Framförallt eftersom jag har massa annat inbokat på måndagar framöver.

Jag vet inte om jag skrivit om det, men jag har problem med min ena armbåge.
Den knäpper i vissa lägen och gör ont när jag lyfter skrot.
Det är sjukt irriterande eftersom det har lett till att jag inte kan göra vissa övningar.
Jag, som har en rätt stor fobi mot att söka vård (ja, förutom psykvård då 😂), tog kontakt med en sjukgymnast innan jul.
I början av januari var jag där och fick en massa övningar att göra.
De har tyvärr inte hjälpt så när jag var på återbesök förra veckan, blev jag inbokad på läkarbedömning istället.

Alltså, jag HATAR sånt.
Speciellt eftersom sjukgymnasten inte hittar något uppenbart fel.
Mina katastroftankar drar igång med att säga att jag bara hittar på allting.
Att det inte är något fel.
Jag får lära mig leva med det osv.

Men.
Sjukgymnasten vill att vi utreder ordentligt.
Därför ska jag till läkaren på måndag och jag ska även röntga armbågen.

Får panik.
Tänker att det inte kommer visa ett skit och att jag bara att tagit upp tid och resurser.
Blir så trött på att tänka såhär.
Jag borde ju bli glad om det inte är något fel.
Det borde ju vara en fördel om de inte hittar något.
Men för mig blir det som att jag bara har ljugit för att få någon uppmärksamhet.
Så galet.

De finns ju där för att hjälpa människor med problem.
Speciellt på en avdelning för idrotts-och motionsskador.
Och de hör ju klart och tydligt att det knäpper från armen.

Haha, sitter här och försöker försvara mig inför mig själv.
Lite komiskt 😂

Har ni varit med om något liknande?
Tror inte jag är ensam om det här direkt 🙃

Likes

Comments

Blev påmind om att svara på min frågestund när jag läste @Naatly s blogg 🙂

Så nu kör vi 😍

Vad är det roligaste/bästa du vet? (förutom träningen)

Hm, svår fråga eftersom träningen är det roligaste 🙃
Men förutom den så älskar jag djur.
Min kisse blir 10 år nu den 27 februari. Har ju inte haft henne mer än 1,5 år, men hon är ändå det finaste jag har ❤
Sen älskar jag att köra motorcykel.
Kan fortfarande känna en viss stolthet över att jag tog mc-kort när jag precis fyllt 18 år.
Kan fortfarande känna mig lite cool som är tjej och kör hoj (och gärna kör fort 😂)

Vilken bok är den bästa som du har läst?

Det här var ingen snäll fråga. Jag sa just till mina föräldrar att jag läste drygt 140 böcker förra året, hur ska jag kunna välja ut EN under en hel livstid???
Jo Nesbö är en klar favoritförfattare så hans böcker ligger högt upp på listan.
Jag slukar böcker väldigt snabbt. Älskar deckare. Gärna brutala mord 😷
Min pappa är, för er som inte vet, bokhandlare och det har han varit i många år.
Jag föddes med böckerna typ.
Pappa sa det förut att han brukar säga till kunderna att han och jag läste samma böcker när jag var 10 år. Kan tillägga att vi då läste Henning Mankells böcker.

Du har aldrig funderat på att själv jobba som träningsinstruktör eller något sånt du som är väldigt intresserad och tränar mycket?

Haha, nej, det har jag inte. Hatar att stå i centrum, hatar att folk tittar på mig, hatar att höras högst.
Tror inte det skulle passa mig riktigt 😂
Sen är jag väldigt beroende av att träna för bra instruktörer och har rätt höga krav på dom.
Skulle inte vilja stå där framme och bli bedömd av en sån som mig 😂
Jag stänger ioförsej ofta in mig i min träningsbubbla när jag kör, så egentligen så påverkar inte instruktören mig negativt, men det stör mig när instruktörer hastar över instruktioner, inte håller takten i musiken, sjunger med falskt i låtarna osv...
Hm, låter som jag är rätt taskig som motionär 😳
Svaret på frågan ät att jag inte skulle vilja jobba som instruktör själv 😀

Likes

Comments

Mobbning, Vardag, Depression

Jag är väl inte så jättebra på att säga stopp.
Speciellt inte i tid.
Jag vill gärna tro att jag orkar mer än vad jag gör.
Pressa mig själv lite extra, trots att följderna kan få väldigt tuffa konsekvenser.

Jag vet inte om det är en styrka eller en svaghet att känna sina begränsningar.
Ibland är det bra att kunna pressa sig själv lite till.
Ibland är det lika med livsfara för mig att inte säga nej.
Det är en balansgång det där.

Jag är väldigt bra på att kasta mig in i något, i tanken.
I praktiken är jag en riktig svikare.
Jag drar mig i princip ALLTID ur saker som jag bestämt.
Trots att jag själv kanske har varit den drivande.

Det faller ofta på min bristande ork.
Att kroppen helt enkelt säger ifrån.
Att huvudet inte orkar med mer intryck.

För mig är det ibland bättre att säga nej, än att tvinga mig själv en bit till.
Just för att mitt psyke inte alltid orkar.
Just för att min kropp ofta ger upp.

Jag känner mig som en som alltid ställer in.
Som alltid bangar.
Som sviker.

Jag vet att det kan bero på att jag har svårt att känna mina egna begränsningar i tid.
Ändå känns det tufft att säga ifrån.

Jag vill så förtvivlat gärna bli omtyckt.
Få vara med.
Få vara en i något gäng.

Då kan man inte vara så som jag är.
En som aldrig orkar.
En som aldrig kan ställa upp.
En som alltid bangar.

En dag kanske mina begränsningar kan vändas till styrkor.
En dag kanske jag klarar mer än jag tror.
En dag kanske även jag kan känna att jag duger och passar in någonstans.

Haha, det här inlägget låter verkligen bittert.
Vill mest skriva att jag är så förtvivlat rädd för att bli alldeles ensam.
Utanför.
Övergiven.

Dessa rädslor begränsar mig.
Det är ofta därför jag säger ja istället för nej.
Det är ofta därför jag drar mig ur innan någon annan hinner säga åt mig att jag inte har där att göra.
Som ett försvar.
Om ni förstår.

Likes

Comments

Var ska jag hitta orken?
Motivationen?
När allt bara känns mörkt.
När det inte finns någon lust till någonting.
När jag bara känner mig ensammare än ensammast.

Det kryper i kroppen.
Det trycker över bröstet.
Ångesten är stark.

Jag vill inte vara med mig själv.
Jag hatar mitt eget sällskap.
Klockan är inte ens 13 och jag vill bara att det ska bli kväll så jag kan gå och lägga mig igen.

Hej livet.
Eller nåt.

Likes

Comments

Depression, Helenas resa, Min kropp

Dumma kropp verkar vara sjuk, igen.
Fyra veckor klarade jag mig utan feber, men nu får jag nog se mig besegrad igen.
Tog mig iväg på träning tidigare idag, men det var ingen större hit.

Hade bestämt sedan tidigare att jag skulle åka till Norrköping idag med mamma.
Behövde köpa lite olika kosttillskott inför min utmaning så nu står det och väntar på mig.
Känner mig så sjukt taggad, ja, förutom det här med febern då 🙃
Det ska bli väldigt spännande att se vad det kommer att ge.
Och spännande att se vad jag ska äta framöver.

Annars är måendet i huvudet inget att hurra för direkt.
Ångesten är så sinnessjukt stark.
Jag vet att den blir värre när jag inte kan träna som vanligt.
Det blir alltid värre när kroppen säger ifrån.

Igår begravdes min syssling.
Hon som dog i den där ridolyckan.
Jag har så svårt att inte tänka på henne och hennes familj.
De finns med mig hela tiden.
Så ofattbart tragiskt.
Livet är inte självklart.

Jag har ändå "förmånen" att kunna kliva i och ur hennes tragiska bortgång.
Den förmånen har inte hennes familj.
Jag kan bara ana den ofattbara paniken de känner.

De personer som gått bort i min närhet, har gett mig väldig ångest och saknad.
Det går inte att förklara om man inte själv varit där.
Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle kännas att någon av mina föräldrar dog, eller mina syskon, eller syskonbarn.
Jag tror att man får vara tacksam om man inte behöver uppleva den situationen.

Min sysslings död påverkar mig mycket mer än jag hade trott.
Att en person som jag inte själv har haft någon närmare relation till, har gått bort under dessa omständigheter, har fått mig att tänka många gånger på mitt eget liv och min egen situation.
Tänka att jag borde vara tacksam över det jag har, istället för att må dåligt.
Jag vet att man inte ska jämföra liv, men det är svårt att låta bli.

Flera av mina sjukdomar är dödliga, även om de inte är fysiska.
Ändå har jag någon sorts "val".
Jag kan "välja" att fortsätta kämpa för att andas.
Jag kan också "välja" att ge upp.
Det valet hade inte min syssling.
Då kan jag tycka att allt känns så orättvist.
Att en levnadsglad människa ska behöva dö, när det finns så många som inte vill leva.
Sen vet jag att det inte är så enkelt, men i mitt huvud pågår den monologen.

Ett liv är ett liv.
Ett liv är alltid värdefullt.
Oavsett ålder.
Oavsett levnadsvillkor.
Men det kan inte vara meningen att en ung människa ska behöva dö i förtid.

Livet.
Livet som kan vara så ofattbart svårt.
Livet som ibland är outhärdligt.
Det är ändå så viktigt.
Livet.
Livet är inte självklart.
Även om det ofta känns så.

Likes

Comments

Helenas resa, Depression

Det är tungt.
Kämpigt.

Det känns hopplöst.
Omöjligt.

Kriget fortsätter.
Jag känner mig som en förlorare.
För alltid dömd till sjukdom.

Jag vet att jag inte ska låta det som har varit döda mig.
Men när det plågar mig när jag är vaken.
Men när det jagar mig när jag sover.
Då är det svårt att hålla huvudet högre än den där vattenytan.

Ibland känns det som att kriget snart är slut.
Att jag snart kommer förlora kampen.
Att det mörka, förflutna snart kommer förgöra mig.

Det är svårt att hämta energi från en utmattad kropp.
Det är svårt att vila i ett pågående kaos.
Det är svårt att fokusera när hjärnan är speedad.

Jag har förlorat så många år.
Jag har förlorat så många krig.
Jag har levt med döden som utväg i så många år.
Jag har lett åt det mörka och hånskrattat åt det ljusa.
Jag har gått vänster när jag skulle ha gått höger.
Jag har gått bakåt när jag skulle ha gått framåt.
Jag har hoppat ner i avgrunden när någon försökt hjälpa mig upp.

Depressionerna avlöser varandra.
Det blir ingen vila emellan längre.
Konstant nedsatt grundstämning.
Kroniskt förhöjd suicidrisk.
Kronisk.

Ändå fortsätter jag.

Jag vill vinna mitt liv.

Likes

Comments

Hej världen.
Idag är det en riktig skitdag.
Planen var att träna, men kroppen hade bestämt sig för att den inte alls hade samma plan.

Sovit oroligt.
Ytligt och med en hel drös med mardrömmar.
Tog mig upp för att äta frukost, klädde på mig och gick en promenad.
Där någonstans insåg jag att jag kunde stryka mina planer på träning.
Kroppen var så matt.

Hamnade i soffan efter promenaden.
Kändes ungefär som att jag sprungit ett par mil.
Helt slut.

Alltså jag hatar verkligen min trötthet.
Den är så påfrestande.
Vad jag än gör så är jag trött.
Det spelar ingen roll hur mycket jag vilar.
Ingenting hjälper.
Vi pratade lite om det på min terapi idag.
Att jag ständigt är trött och att ingenting gör mig piggare.
Det kan inte vara normalt.
Någongång borde även jag känna mig mindre trött.
Jag minns verkligen inte hur det är att vara pigg.
Det var så många år sedan.
Jag har börjat förlika mig med tanken att jag kanske aldrig kommer bli pigg.
För mig skulle det räcka att bli lite, lite mindre trött...

Nu har jag tryckt i mig C-vitamin och hoppas på att kroppen vill mer imorgon så jag kan träna.
Ska sätta mig och svara på era frågor också, men jag gör det när kroppen är något piggare.
Meningslöst inlägg idag, men ibland får det vara så.

Likes

Comments

Helenas resa, Ätstörningen, Min kropp

Ätstörningar kan se så himla olika ut.
Jag har säkert skrivit om det här miljoner gånger förut, men jag tror inte att det går att skriva för mycket om det.

Mitt första "ätstörningsminne" är från när jag var 8 år gammal (eller ung).
Jag var ett barn.

Jag minns att jag satt i skolmatsalen och kämpade med att få i mig maten på tallriken.
Jag minns att jag ville kasta det som fanns kvar.
Jag minns att jag blev stressad och inte ville ge mig själv maten.
Jag minns att mat-tanterna vägrade låta mig gå därifrån utan att ha ätit upp.
Jag minns att jag blev sittandes, ensam kvar.

Jag minns den där gången på mellanstadiet då skolsköterskan uppmärksammade att jag gått ner lite i vikt sedan året innan.
Jag minns mitt svar om att jag inte längre åt så mycket godis.
Jag minns att hjärnan var konstant upptagen av tankar kring mat, vikt och olika kompensationsmetoder.

Jag var inte smal.
Jag var, som man kallade det, "lite rund".
Det har förföljt mig genom alla år.
Att jag alltid varit lite mullig.
Att andra alltid har kommenterat min kropp och dess storlek.

En ätstörning sitter inte i det antal kilon ens kropp väger.
Den sitter i huvudet.
Du kan vara gravt överviktig, men ändå vara gravt undernärd.
Du kan försätta din kropp i svält, utan att ha ett livsfarligt låg BMI.

Jag gick i samtal hos en person när jag var i 14-årsåldern.
Jag kräktes upp maten ofta.
Jag tränade ett par gånger varje dag.
Men.
Jag höll min vikt någorlunda jämn.
Ingen i min omgivning fick ana vilket krig jag levde i.

Min samtalskontakt ville skicka mig vidare till ätstörningsenheten.
Jag vägrade.
Dels för att det var så otroligt viktigt för mig att ingen fick veta.
Men, och det här är den viktigaste anledningen, jag var helt övertygad om att jag var alldeles för tjock.

Jag kände mig misslyckad i min kropp.
Jag var inte underviktig.
Jag var rundare än andra.
Hur skulle jag då kunna lida av en ätstörning?

Jag tog inte emot någon hjälp då.
Det dröjde många år innan jag började berätta om mitt inre helvete.
Jag fick till slut diagnosen Anorexi.
Till slut.
Som om det är något livsviktigt.

Men faktum är att inom vården behandlas personer med ätstörningar olika utifrån deras fysiska vikt.
Väger du lite, ja, då får du också hjälp på ett annat sätt.
För det var vad även jag fick höra av de "professionella" på ätstörningsenheten.
Att jag inte var lika sjuk som hen.
Att jag inte var i lika dåligt skick som hen.
Att det inte var så noga om jag åt upp all mat eller drack upp hela näringsdrycken.

Vi delades in i olika fack på den dagvård jag gick på.
Vi hade de som ansågs så sjuka att de absolut inte fick gå och därför var tvungna att åka taxi dit.
Sedan hade vi de som inte var så sjuka och därför kunde ta bussen.

Nu låter det som att jag bagatelliserar mina medpatienters sjukdom, det är inte meningen.
Det jag vill få fram är hur vården gör skillnad på människor med samma diagnos.
Jag förstår ju att vi alla har olika kroppar och att våra kroppar är olika sjuka.
Men bara för att en person inte är gravt underviktig, betyder inte det att personen ifråga har en kropp som inte är svältpåverkad.
Eller påverkad av andra ätstörda beteenden.

Min kropp fungerade inte som den skulle.
Den bröt ner sig själv.
Mina inre organ var inte särskilt glada.
Jag åt inte som jag skulle.
Jag tränade för mycket.
Jag kompenserade för allt jag stoppade i mig.
För mig var bussresan till dagvården ytterligare en möjlighet att röra på mig.
För mig blev bussresan ett sätt att förstöra min kropp ännu mer.

Nu sitter jag här, sex år senare.
Min kropp har återhämtat sig.
Jag väger mer igen.
Men.
Jag hatar det.
Jag hatar min kropp.
Jag är så ledsen över hur den reagerar på mat och träning.

Jag har alltid haft lätt för att gå upp i vikt.
Vet ni att jag skäms nu när jag skriver det?
Att gå upp i vikt lätt är väl typ allas mardröm?
Eller inte allas, men en hel del.
Min sköldkörtel fungerar inte som den ska, det gör inte heller de mediciner jag har för det.
Min kropp verkar vilja lägga på sig runt magen, rumpan och låren.
Även det är väl en hel dels mardröm.

Hur mycket jag än tränar, får jag inte de resultat jag vill ha.
Det är inte livsnödvändigt för mig att bli smal, men jag vill få resultat av min träning.
Jag har väl egentligen aldrig gett min kropp optimala förutsättningar för att klara av träningen på ett bra sätt.

Det är därför jag ska genomföra min pt-utmaning.
Jag vill se om jag, med rätt kost och med rätt träning, kan uppnå de mål jag har.
Jag vill se om även jag kan träna mig till en fastare kropp.
Jag vill se om jag kan hitta ett förhållningssätt till min kropp som är lite mer kärleksfullt.
Jag vill se om jag kan lära mig att acceptera mig själv och min kropp.

Jag vill se om jag klarar av att äta annorlunda än mitt ätstörda mönster.
Ändra om i måltiderna.
Ändra om i råvarorna.
Ändra om i mina träningsvanor.
Utmana mig själv till en livsstilsförändring.

Jag vill hitta Helena.
Den där Helena som jag så länge har letat efter.
En person med ett trasslig förflutet och ett sårat inre.
En person med en historia, men även med en framtid.
Det är vad min utmaning handlar om.

Likes

Comments

Hur spenderar ni Alla Hjärtans Dag?
Jag började min med att köra ett riktigt roligt och tufft CrossForce-pass.
Tog verkligen hand om typ alla mina muskler så de skakade rejält, speciellt lårmusklerna.
Jag kan lova er att efter 24 intensiva övningar á 45 sekunder styck är man inte så himla fräsch de sista 8 övningarna.
Självklart ska man ge järnet det sista varvet (det är 4 varv med 8 övningar).
Som om man inte gett järnet de första tre varven...

Jag tog mig igenom alla varv iallafall med mer ork än tidigare gånger.
Något har jag antagligen gjort rätt eftersom kroppen uppenbarligen orkar mer nu.
Förstår inte riktigt vad skillnaden är, men jag kan tänka mig att försäljningen av Tvistur bidrar en hel del.
Att kunna släppa oron över hans fortsatta liv och fokusera på mitt kommande liv utan honom.

Funderar på om jag ska ha en frågestund igen här på bloggen, men jag tycker att det är så sjukt läskigt.
Som att mitt värde mäts i antalet frågor jag får.
Knäppt egentligen.
Jag bedömer ju inte andras värde utifrån hur många frågor de får på sin blogg.
Jag bedömer ingen efter antalet läsare eller liknande.
Ändå bedömer jag mig själv därefter.

Jag försöker komma ifrån det, men det sitter djupt det här med att jämföra sig...
Är det någon som är intresserad av att få veta något speciellt så fråga på!
Jag kastar mig ut och ser vad som händer.
Sist fick jag faktiskt en hel del frågor så det kan ju vara så att ni redan vet allt om mig 😂

Hoppas ni får en fin Hjärte-dag därute! ❤️❤️❤️

Likes

Comments