View tracker

Idag är det tisdag.
6 december.
Dagarna går inte särskilt fort i min värld, samtidigt som de bara passerar.

Idag har jag en kämpig dag.
Fick Tvisturs veterinärräkning.
Den kostar mer än hälften av pengarna jag får ut varje månad.
Pengar som redan har försvunnit till de andra räkningarna.

Det känns hårt idag.
Och jobbigt.
Jag kanske kan få ut någon tusenlapp på försäkringen, men det mesta måste jag betala själv.

Lucka nummer sex blir inte särskilt rolig.
Mina pengar räcker liksom aldrig till.
Varje gång jag säljer någonting för att kunna köpa något jag behöver, ja då dyker en ny räkning upp.
Jag sålde ett par ridstövlar igår.
Tänkte använda pengarna till julklappar åt mina syskonbarn.
Haha.
De pengar jag fick från den försäljningen kommer inte täcka någonting efter dagens räkning.

Ibland känns livet så fruktansvärt orättvist.
Och den där hånfulla repliken "God Jul" sticker lite extra i ögonen idag.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Idag tänkte jag göra en kort jämförelse.
En jämförelse mellan den jag var för något år sedan med den jag är idag.

När man lever med någon form av sjukdom tror jag att det är lätt att fastna i det som är och glömma bort att ens liv faktiskt har förändrats, även om man inte tror det.

Så.
För ett år sedan hade jag precis flyttat från min trygga punkt i Vikingstad. Flyttlasset gick lite drygt 3 mil norrut. Mot landet.
Jag hade nog aldrig trott att det skulle bli så pass bra härute. Jag trodde verkligen att jag skulle sakna Vikingstad, men jag kan helt ärligt säga att jag inte saknat det stället en enda gång sedan jag stängde dörren där för sista gången.

För ett år sedan hade jag inte kommit igång med min träning. Eller, jag tränade ju en massa, men jag åkte aldrig iväg och tränade i grupp. För ett år sedan kändes det totalt omöjligt, idag åker jag iväg fyra gånger i veckan.

För ett år sedan fanns inte Mannis. Mannis är min ena brors första barn. Han kom i januari i år så för ett år sedan undrade jag fortfarande vad det var för människa som låg innanför den där magen. Idag vet jag att det är en väldigt söt pojke!
Känns märkligt att han liksom inte fanns ute i det fria förra året 🤔

För ett år sedan gick jag fortfarande i DBT-grupp. Det gjorde jag i fyra terminer och trodde nog att jag skulle sakna det mer än jag gör. Jag saknar de jag gick med, men jag saknar inte att gå i grupp.

För ett år sedan var jag rejält fast i ätstörningen med både svält och kräkningar. Jag är fortfarande väldigt styrd av det tänket, men jag har inte kräkts sedan i mars (tror jag). Sedan ett par månader äter jag också betydligt mer "riktig" mat. Det är såklart väldigt kämpigt, men det är så skönt att slippa vara svimfärdig varenda dag. Och känslan att orka träna på ett annat sätt är mer än underbar.

Skulle nog kunna komma på ännu mer, men det får räcka för idag! Ses imorgon 😍

Likes

Comments

View tracker

4 december.
2:a advent.
Julen närmar sig.
Barnens högtid.

Jag har haft förmånen att växa upp i en kärleksfull familj.
En familj där alkohol aldrig har varit ett inslag vid högtider.
Mina föräldrar valde faktiskt att sluta dricka även lättöl när jag var liten.
Varför?
Jo.
Vi har mycket missbruk på båda sidor av min släkt.
De ville helt enkelt inte förstärka det i onödan.

Som ni vet hamnade jag ändå i skiten.
Alkoholen var länge min flyktväg.
Mitt lugn i det inre kaoset.
Kaoset som aldrig blev lugnt, trots att jag på något sätt inbillade mig det.

Julen ska vara en tid av ljus och glädje.
Julen är något de allra flesta barn längtar efter.
Men det finns barn som våndas.
Plågas.
Har ångest inför vad som ska hända.
Oro inför att inte få några julklappar.
Oro inför bråk och kaos.

Det ger mig hjärtvärk.
Barn ska inte behöva må så.

Därför väljer jag att ha en Vit Jul.
En jul utan alkohol och andra droger.

Vill någon hänga på?

Likes

Comments

God kväll på er!
Idag är det den 3 december vilket innebär att lucka 3 ska öppnas i min julkalender!
Blir inget jättespännande idag. Jag är lite för trött för att få ihop något meningsfullt 😴😴😴

Jag gillar att lägga pussel och för någon vecka sedan började jag på ett med 3000-bitar. Nu är det snart färdiglagt, sorgligt nog. Det är ju kul att lägga pussel, men jag hatar att börja på ett nytt. Det tar ju lite tid att få in den rätta blicken för just det motivet som ska läggas.

Det pussel jag håller på med nu kan jag nog ändå påstå att jag känner rätt väl vid det här laget.
Gillar ni att lägga pussel?

Likes

Comments

2 december.

Det innebär att ytterligare en lucka ska öppnas i Helenas julkalender 2016😍

Idag tänkte jag skriva några saker som ni kanske inte vet om mig 😀

1. Jag har ingen längtan efter egna barn. Tycker mest att barn är jobbiga faktiskt, däremot älskar jag mina syskonbarn 💖 Fast när jag tänker efter tycker jag nog om barn, men i måttliga doser.

2. Jag städar sjukt snabbt. Mina föräldrars herrgård tar ca 45-60 minuter, inklusive toaletter, dammsugning och skurande av golv.

3. Jag avskyr att höra på när någon sjunger falskt.

4. Jag löser gärna andras problem, mina egna har jag dock lite svårare med 😂

5. Jag är en språkplojs.

6. Jag suger på att vara medpassagerare i bilen, kör gärna åt andra även när jag inte sitter bakom ratten.

7. Jag ÄLSKAR att skriva listor 😝

8. Jag äter inga sötsaker och jag undviker onödigt socker. Anledningen till det är att jag mår så psykiskt dåligt när jag ätit sånt och har svårt att äta i en lagom mängd.

9. Jag har fobi mot blommor och blad. Och kladd och klet! 😱

10. Jag gillar att peppa andra. På något sätt blir det ett pepp för mig också!

Visst är det tråkigt med just 10 punkter? Slänger in en nummer 11 också (med uppmuntran från min mamma 😍)

11. Jag. Är. En. Kämpe.

Likes

Comments

Ho ho ho!
Om någon har missat det så har vi idag gått in i julmånaden.
Det är den första december år 2016 och jag har tänkt köra en liten adventskalender här på bloggen.
Om den blir bra eller inte återstår att se, men jag gör ett försök!

Bakom lucka nummer 1 hittar vi "yrken".
Jag är ju numera sjukpensionär och börjar känna mig rätt "bekväm" med det.
Men innan jag blev det.
Ja, då hann jag med det här!

När jag var 16 år sommarjobbade jag fyra veckor på ett äldreboende.
Mitt jobb var att hänga med pensionärerna, ta en promenad med dom, dricka kaffe och vara allmänt social.
Vi kan väl säga som så att det här med äldrevård inte riktigt är min grej.
Jag avskydde faktiskt det jobbet.
Det var inget fel på varken de som bodde där eller personalen jag jobbade med, men jag som person passar helt enkelt inte sådär superbra med den kategorin.
Jag stod ut mina fyra veckor, var nöjd när lönen på 4800 kr kom i form av en utbetalningscheck på posten (ja, jag är född på stenåldern).
Känslan att kunna gå och köpa en helt ny stereo med CD-växlare var helt enorm.
Jag betalade 4200 kr för den och ja, den fungerar faktiskt fortfarande.

Min fortsatta jobbkarriär blev i bokhandeln.
Jag har alltid älskat att läsa. Kan kanske bero litegrann på att min pappa jobbar i bokhandel :)
Jag jobbade till en början extra vid bokreor och andra stora event under åren.
Sen blev det sommarjobb där.
Trivdes bra faktiskt, men det var inte alltid så skonsamt för plånboken att vistas timtal vid böcker och allt gulligt småkrafs.

När jag gick andra året på gymnasiet började jag jobba på en trafikskola här i Linköping.
Där jobbade jag från och till i 10 år.
Först blev det sommarjobb, sen vikariat när min kollega var mammaledig.
Efter att jag flyttade hem från behandlingshemmet började jag arbetsträna där.
Sen slutade det med en fast anställning och det vanliga svenssonlivet.
Att jobba som kontorist på en trafikskola var faktiskt riktigt roligt.
Jag trivdes verkligen med att hålla många bollar i luften och ta emot elever och föräldrar.
Det var ett bra gäng jag jobbade med och jag minns det som att vi skrattade en hel del.
Jobbet var dock rätt stressigt.
Telefonen ringde typ jämt.
Det kom in folk typ jämt.
Jag jobbade typ jämt (kändes det som). Det faktum att jag bodde två portar ifrån jobbet gjorde väl att jag kände att jag mer eller mindre bodde på jobbet...

Jag blev kvar på trafikskolan fram till dess att jag blev riktigt dålig hösten 2012.
Efter det har jag bara varit där en gång tror jag.
Jag drömmer fortfarande otroligt mycket stressdrömmar om det jobbet.
Jag kommer ofta på mig själv med att minnas personnummer, telefonnummer, organisationsnummer, olika koder.
Jag blir hyperstressad när jag tänker på det.
Konstigt egentligen eftersom jag trivdes så bra.

Tänkte ägna ett par rader åt det jag drömde om att få jobba med.
När jag började plugga Samhälls-och kulturvetenskap på universitetet var jag otroligt målinriktad.
Jag hade bestämt mig för att läsa först kandidatprogrammet i tre år för att sedan därefter påbörja masterutbildningen. Jag hade min plan klar. Jag skulle forska.
Jag ville jobba med att försöka hitta förklaringar på varför samhället har blivit som det blivit, varför självskadebeteende är så pass vanligt idag, om det fanns förr men yttrade sig på andra sätt.
Jag ville grotta ner mig i vetenskapen för att försöka förstå.

Nu blev jag aldrig färdig.
Depressionen som slog till med full kraft, däckade mig totalt.
Jag lyckades inte resa mig upp en gång till.
Kraften var slut och jag har inte hittat den igen.
Det kan göra mig sorgsen att mitt liv blev såhär, men jag försöker tänka att det var bättre att kraschen kom innan jag hann påbörja något.
Jag försöker peppa mig själv genom att ändå säga till mig att jag ändå klarade mig igenom rätt många kurser innan jag blev sjuk igen.
Sen kommer jag nog alltid bära med mig känslan av att inte nå fram till det jag så gärna ville.

Hm.
Blev ett väldigt långt inlägg.
Hade bara tänkt skriva något kort.

Har ni några önskemål om något jag ska skriva om i någon lucka framöver så säg till!
Annars fortsätter jag med den plan jag själv har!
Hoppas ni vill följa med mig fram till självaste julafton :)

Likes

Comments

Ikväll var jag och tränade som vanligt.
Funderar förresten fortfarande på när jag ska sluta vara nervös inför varenda, förbannade träning.
Iallafall.

Ikväll hade jag en fin vän med mig.
Vilken skillnad det är att gå och träna tillsammans med någon. Att det kan göra mig så varm inuti.

Hon gav mig en komplimang.
En komplimang om mina ben.
Att dom är snygga.
Just benen är ett stort komplexområde för mig.
Jag har hatat dom så mycket.
Och att få en komplimang om att dom är snygga strider mot hela min kroppsbild.

Jag försöker tänka att mina ben är starka.
Att de orkar mycket.
Att de orkar bära mig varje dag, genom alla träningspass.
Det spelar ingen roll hur de ser ut egentligen, så länge de fungerar.

Komplimangen gjorde mig både generad och varm. Och skamsen. Mest skamsen faktiskt.
Men varför skäms jag när någon ger mig en komplimang?
Det borde göra mig stolt. Eller glad.
Inte skamsen.

Ändå är det skammen som är störst.
Skam över att få beröm för en kropp som jag hatar så intensivt.
Men den kropp jag har är min.
Den lever jag med dygnet runt.

Min kropp.
Mitt ansvar.
I ett försök att inte skämmas.
Den jag är.
Och jag ser ut som jag gör.
Sen kan jag försöka ta hand om den på mitt bästa sätt.
Trots mina demoner.

Likes

Comments

Jag öppnade Facebook som vanligt imorse.
Möttes av information om att ännu en vän från tiden på behandlingshemmet har gått bort.
Det är 4 stycken nu.
4 personer som jag delade min vardag med i några år.
4 personer som på ett eller annat sätt har påverkat mitt liv och den jag är idag.

Carin är nog den som tagit hårdast på mig.
På onsdag är det 6 år sedan hon valde att avsluta sitt liv.
6 år av sorg.
6 år av nästintill dagliga tankar på Carin.
Tänk om hon hade vetat hur mycket hon skulle komma att påverka mig.

Cicci somnade in för ett år sedan.
Ännu en fin vän som lämnade jorden.
En vän som verkligen fanns nära, även om vi bodde långt ifrån varandra på slutet.

Ole och jag stod inte varandra nära.
Jag var mest irriterad på honom och hans svårigheter. Ändå blir jag sorgsen när jag tänker på att även han valde att avsluta sitt liv.

Idag möttes jag återigen av information om att en vän gått bort.
Lina.
Vår vänskap var speciell.
Vi var väldigt olika, men ändå lika.
Hon är en person som lämnat avtryck i mig.
Hon kommer alltid ha en del av mig med sig.
Och jag kommer alltid ha en del av henne med mig.

Likes

Comments

Kroppen vill inte.
Den är så trött.
Orkade inte gå upp idag.
Min kropp vägde minst ett ton.
Fick inte fötterna över sängkanten.

Mina planer för dagen grusades rejält.
Jag klarade inte ens av att åka till stallet.
Ska nog inte köra bil idag.

Huvudet susar.
Dunkar och värker.
Försöker hitta meningen med att fortsätta andas.
Är det såhär livet ska vara?
Den ständiga kampen.
Den ständiga ångesten.
Aldrig lugn.
Aldrig ro.

Jag är så trött på det.
Trött på att aldrig må bra.
Trött på att alltid kämpa i motvind.
Vad är det för mening?
Det känns så mörkt och kallt i mitt liv.
Och jag hatar det.

Hatar att må såhär.
Hatar att min vilja är borta.
Hatar att tanken är sjuk.
Hatar att känna att jag är slut.
Att kroppen inte orkar.
Att huvudet är alldeles snurrigt.

Kanske blir det bättre en dag.
Kanske finns det hopp.
En stund i taget.

Likes

Comments

Ännu en vecka går mot sitt slut.
En vecka där det inte har hänt så mycket på Tvistur-fronten.
Han är kvar i stallet, hostar fortfarande.
Veterinären har varit ute och tagit prover så nu håller jag alltid tummar jag har för att det enbart ska vara något förkylningsvirus som bosatt sig i tvisturs kropp.
Det suger att det går en vecka innan provsvaren kommer

I övrigt har det inte hänt så mycket.
Mår fortfarande uselt.
Box-passet ikväll var definitivt ett bättre sätt att hjälpa mig fokusera på att överleva den . Trots trötthet.

Likes

Comments