Header

Mobbning

Morgans mission väcker funderingar i mig.
Det här med vuxenmobbning.
Det är nog betydligt mer utbrett än vi tror.

Jag tänker tillbaka på när jag själv jobbade.
Vi drev rätt hårt med varandra och jag är övertygad om att det inte alltid var uppskattat av alla.
På något sätt var det bara den jargongen som gällde och det var bara att acceptera.

Jag reflekterade inte kring det där och då, men nu ett antal år senare inser jag att jag förmodligen gjort ett antal människor illa genom mitt beteende.

Att göra sig lustig på andra människors bekostnad.
Att skratta åt någon istället för med.
Att ignorera ett nej för att istället tvinga fram ett ja.
Att upprepade gånger påtala för någon annan att hen gjort någonting hen skäms för, utan att bry sig nämnvärt om hens skam.
Det är inte okej.

Jag vet inte hur man kommer runt ett sådant utbrett problem.
Jag är övertygad om att det här förekommer på i princip alla arbetsplatser.
Det finns alltid någon som driver med de flesta.
Det finns alltid någon som håller sig lite på avstånd.
Det finns alltid några som bara hänger på.

Morgan Alling kallar det för Den grå massan.
De personer som bara hänger på.
De personer som inte säger ifrån.
De som varken säger bu eller bä.

Jag har nog alltid haft en önskan om att få vara med i gänget.
Gänget som inte tagit skit.
Som bara slagit allt ifrån sig.
Jag har alltid velat få vara med.
Trots att jag gjort andra människor illa längs med vägen.

Det gör mig ont att inse att jag har utsatt andra människor för en sorts mobbning.
Jag, som själv varit utsatt under så många år, borde veta bättre.
Samtidigt kan jag känna mig lite skadad.
Eller snarare livrädd för att bli utanför igen.
Det är svårt.
Väldigt svårt.

Morgans mission går ikväll kl 21 på #svt
Finns även att se på #svtplay

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Mår inget vidare.
Kroppen är helt knäpp.
Får alltmer panik.
Jag vill träna.
Jag behöver träna.
Ändå strejkar kroppen rätt rejält.

Mamma hjälper mig att ta tag i det här med medicinerna nu.
Min kropp vill uppenbarligen inte vara utan medicinen.
Jag går från undertemp till feber.
Jag fryser.
Jag är sjukligt trött.
Inatt har jag haft väldigt ont i magen och därför sovit uruselt, vilket inte direkt gör saken bättre.

Tog mig ändå iväg till träningen imorse.
Var väldigt tveksam innan jag åkte, men jag bestämde mig för att åka dit och göra så gott jag kunde.
Det gick över förväntan faktiskt.
Benen var sjukt möra redan innan, men resten av kroppen mådde något bättre.
Det var iallafall skönt att träna lite.

Jag hatar att inte ha kontroll över min egen kropps energi.
Jag kan köpa att jag skulle bli sjuk, alltså en "vanlig" sjukdom som förkylning eller liknande.
Men det här.
Att vara konstant helt slut i kroppen trots att jag inte gör någonting, det känns inte bra.

Det känns ungefär som en influensa.
Sådär matt man kan bli av den, precis så känns det.
Det är allra värst i benen av någon anledning.
Plus att jag blir andfådd av minsta lilla.
Jag vet att jag har rätt bra kondition, så jag borde inte bli andfådd av att gå uppför trapporna.

Nej.
Det här är inget kul.
Jag hoppas verkligen att vi hittar en hållbar lösning snart för såhär kommer jag inte orka ha det särskilt länge till.
Det puttar mig över kanten.

Inget kul inlägg just nu, men ska försöka hitta drivkraften igen!

Likes

Comments

Helenas resa, Min kropp

Nu är det drygt en vecka sedan jag slutade med mina sköldkörtelmediciner.
Jag kan väl sammanfatta den här tiden med orden: trött, frusen och helt färdig.

Jag brukar, numera, ALDRIG sova på dagen.
Nu MÅSTE jag gå och lägga mig för att sova.
Jag orkar inte vara uppe.
Mina ben är helt döda.
Jag blir andfådd av att gå i trappor.
Jag blir helt slut av att hänga en maskin tvätt.

Jag försöker tänka att det är övergående.
Att det bara sitter i huvudet.
Att jag bara inbillar mig.
Men det är svårt att hålla skenet uppe här under ett gäng filtar med en död kropp.

Det gör mig så ledsen.
Så frustrerad.
All tid och all energi jag lägger ner i min PT-utmaning.
Alla pengar.
All vilja.

Helt stopp.
Kroppen orkar inte just nu.

Igår blev jag hemskickad från träningen.
Idag har det inte blivit någonting heller.
Jag har fullt upp med att orka vara uppe.
Orka laga mat.
Orka äta maten.

Jag VILL träna.
Jag VILL förändra.
Varför ska kroppen bli såhär?
Är det bara inbillning?
Är det på grund av att jag lider av psykisk ohälsa?
Hittar jag på att kroppen mår skit efter utsättningen?

Jag vet inte längre.
Det enda jag vet är att jag inte står ut med att må såhär.
Jag orkar inte att inte orka träna.
Jag måste kunna träna för att orka överleva.
Sen är det såklart inte så enkelt att det bara är en medicins fel, men det är svårt att tänka bort det faktum hur det har blivit sedan den togs bort.

Just nu känner jag mig bitter.
Bitter på att det blivit såhär, just precis nu.
Jag hoppas att benen orkar ta mig till träningen imorgon.
Att bara få göra någonting utan att känna mig helt svimfärdig.
Att bara få känna en liten, liten strimma av ork.

Likes

Comments

Depression, Mobbning, Terapi

I måndags lyfte, som sagt, min terapeut upp frågan kring traumabearbetningen.
Och jag fick, som sagt, panik.
Panik för att jag inte vet.
För att jag är rädd.
För att jag blir ledsen.

Är jag redo?
Kommer jag någonsin bli redo?
Kommer jag orka?
Kommer jag någonsin orka?

Är det ett viljebeslut?
Att jag behöver bestämma mig för att ta mig igenom behandlingen för att jag ska våga börja?
Har jag viljan?
Kommer jag någonsin ha den?

För jag tror inte det.
Jag tror inte att någon någonsin VILL genomgå en traumabearbetning.
Jag tror att jag måste bestämma mig.
Bestämma mig för att ta tag i det som hemsöker mig.
Ta tag i det, se det i ögonen och försöka tända lampan.
Lampan som kan ge ljus över något som är så mörkt.
Lampan som kan få mina monsters konturer att försvinna.

Skuggorna kommer alltid finnas där, oavsett hur ljust det blir.
Men när jag hittat monsterna som jagar mig, då kommer jag inte heller vara rädd för dom längre.
När jag vet var skuggorna kommer ifrån.
När jag har lärt känna deras form.
Då kanske jag kan acceptera dom.
Då kanske jag vågar lämna deras skräckinjagande utseende och se dom för vad dom egentligen är.

Skuggor från mitt förflutna.
Skuggor som inte kan skada mig längre.

Likes

Comments

Haha, jag somnade efter lunch.
Jag sover ju som en kratta på natten typ jämt och jag har i perioder sjukt svårt att sova någon annan tid på dygnet.
Men idag hamnade jag i soffan och skrapade väl ihop någon timmes sömn.
Vaknade upp betydligt piggare i kroppen och knoppen.
Kom iväg på en promenad i det vackra vädret, även om jag kände att kroppen inte riktigt var med mig.

Jag är ju van vid att vara ute mycket efter mina år med häst.
Det har varit lite konstigt sedan jag sålde Tvistur att inte vara ute lika mycket.
Behöver nog komma ut mer, men jag har så sjukt svårt att komma över den tröskeln.
Därför var det bra att jag kom ut en sväng.

Jag mår bättre när jag får vara ute, ändå är det ett sånt starkt motstånd i mig.
Förstår verkligen inte varför.
Förhoppningsvis blir det lite bättre nu under våren och sommaren.

Förresten började min terapeut prata om traumabearbetningen igår igen.
Det ger mig panik.
Hon vill börja redan nästa vecka.
Jag får ännu mer panik.
Jag vet inte hur jag ska tänka.
Hon påtalade att hon inte är helt säker på att jag klarar av det på grund av att mitt mående är så pass instabilt.
Samtidigt är jag aldrig stabil.
Svårt att veta när det är läge då...

Vi ska fundera till nästa vecka så får vi se vad vi kommer fram till.
Det kändes bättre att träffa henne igår än det gjorde förra veckan.
Är försiktigt optimistisk inför fortsatt terapi även om det fortfarande skaver i hjärtat.
Men.
Jag måste igenom skiten för att komma ur den.

Likes

Comments

Helenas resa, Min kropp

Den här dagen blev inte riktigt som jag hade planerat.
Vaknade tidigt, men lyckades somna om.
Sov självklart jättegott när klockan ringde.

Kände snabbt att kroppen var otroligt trött, dessutom hade jag lite ont i halsen.
Tänkte att det får bära eller brista på träningen.

Åt frukost och drog på mig träningskläderna.
Kom fram till gymmet med otroligt mycket ångest.
Vet inte varför riktigt, men jag mådde uselt.

Fortfarande helt död i kroppen, segade jag mig uppför de få trappstegen.
Mötte en av instruktörerna.
Hon såg hur trött jag var och frågade hur jag mådde.
Jag sa lite käckt att "jag är väldigt trött, har lite ont i halsen, men vi får väl se vad det blir av det".

Hon skickade hem mig 😂😂😂

Kan säga att jag inte var särskilt svårövertalad faktiskt 🙄
Ibland blir det bara för mycket och jag behöver kanske lyssna lite på kroppen också.
Så, nu ligger jag i sängen och försöker vila.

Planerna för dagen blir ju lite annorlunda nu.
Ska försöka städa undan lite, men får se hur mycket jag orkar.
Ska försöka acceptera att kroppen vill vila och att det är okej.
Trots att hela hjärnan skriker åt mig att jag är förbannat lat.
Men.
Som instruktören sa, det kommer bara bli värre för kroppen om jag tränar när jag inte mår helt 100.
Då blir vägen tillbaka lång.

Likes

Comments

Helenas resa, Min kropp, Träning, Depression, Terapi

Måndag!
En ny vecka börjar nu.
Nya tag.

Den här veckan ska bli bättre än den jag lämnar bakom mig.
Vägen är inte spikrak, men så länge den går framåt är det väl positivt?!

Jag vaknade upp till solskenet utanför fönstret.
Och.
Jag har fått veckans utvärderingssvar från min PT.
Hon är så nöjd.

Jag har läst mailet flera gånger för att boosta mig själv lite.
Försöka peppa upp mig.
Jag behöver gå tillbaka till varför jag vill göra det här.
Vad jag har för långsiktiga mål.

Jag vill förändra och jag har börjat göra det också.
Det kommer säkerligen ta lång tid, men jag har börjat gå på en ny väg.

Idag väntar veckans gris-pass på gymmet.
Jag är kanske inte helt övertaggad inför det, men jag ska verkligen försöka ta en övning i taget och utmana mig själv till att göra den som bra jag bara kan.
Om några övningar går mindre bra, ska jag försöka fokusera på de som har gått bättre.

Jag är ingen naturbegåvning när det gäller positivt tänkande, men jag övar.

I eftermiddag är det återigen dags för terapi.
Sist var inget kul samtal, men det var nödvändigt.
Jag luftade mina besvikelser och vi nådde väl ändå någon slags försoning.
Vi kommer nog fortsätta hitta mer av den varan idag.

Ha en fin dag alla ni och TACK för att ni tror på mig ❤❤❤

Likes

Comments

Helenas resa, Min kropp, Depression, Träning

Är fortsatt trött.
Hatar det fortfarande.
Men.
Har haft lite peptalk med mamma.
Mammor och pappor är värdefulla.

Jag ska försöka tänka mer positiva tankar.
Försöka fokusera på att träna det jag gör, äta det jag ska.
Fokusera på att bara gå in i just det jag håller på med.
Gammal lärdom, men svår att följa.

Jag vill ju förändra, även om jag hamnat i en rejäl dipp både måendemässigt och motivationsmässigt.
Jag vill pressa mina gränser lite och se hur mycket kroppen orkar.
I styrka menar jag.

Jag jobbar så hårt för att få bort siffertänket som förföljt mig i typ 1000 år.
Det där tänket om att vissa siffror är "bättre".
Att jag "borde" kunna förändra siffrorna snabbare.

Jag vill inte börja svälta mig igen.
Jag vill inte ner i skiten.
Jag vill förändra hållbart.
Och ja, då går det inte lika fort.
Det betyder också att kroppen har en chans att hänga med i förändringen.
Jag gör förutsättningarna för min kropp högre och mer hållbara.

Jag ska ro det här i land, även om motvinden är fruktansvärd just nu.
En sak i taget.
Ett fokus.
En minut här och en minut där, blir till slut en timme.
Timmar blir till dagar, veckor, månader och förhoppningsvis år.

Bort med siffertänk.
In med kämparglöd.

Let´s fight!

Likes

Comments

Depression, Helenas resa, Min kropp, Träning

Hej världen.
Idag känner jag mig förtvivlad.
Förtvivlad över den massiva tröttheten.
Förtvivlad över att ingenting känns bra.

Idag är jag ledsen.
Ledsen över att det inte känns som min väg leder någonstans.
Jag blir bara ännu mer trött.

Idag känns det hopplöst.
Hopplöst att jag någonsin kommer nå mina mål.
Hopplöst att jag inte känner någon positiv skillnad i kroppen.

Jag vet inte om det bara är hjärnspöken.
Jag vet inte om det är så att kroppen faktiskt har växt.
Det gör mig bara så förtvivlad att jag hela tiden hamnar här.
I de gamla tankebanorna.

Jag gör den här resan för min skull.
Jag vill så förtvivlat gärna nå mina mål och hitta acceptansen gentemot mig själv och min kropp.
Därför gör det mig sorgsen när det känns som att allt går åt fel håll.

Utseendet är inte allt, jag vet det.
Min resa är inte till för att jag ska gå ner X antal kilon.
Den är till för att jag ska hitta trygghet i mig själv och min kropp.
Den är till för att se om jag kan förändra min kropp som jag vill utan svält.
Den är till för att se om jag kan äta och träna på ett sunt sätt, istället för destruktivt.

Det gör mig så förtvivlat ledsen när jag hamnar i den här paniken.
Paniken över att jag kanske inte kommer lyckas.
Paniken över att känna den hopplösa tröttheten.

Jag vill ha energi.
Orka.
Känna lust.
Men jag hamnar alltid i det mörka.
Depressionen.

Jag krigar så hårt för att kunna må bättre.
Därför gör det extra ont när jag trillar ner alla pinnhål jag krigat mig uppför.

"Bryt ihop och kom igen".

Lite så är det nog.
Jag försöker fokusera på att hålla mitt kost-och träningsschema, även om motivationen för tillfället inte finns.
Jag försöker tänka att det är okej att må skitdåligt.
Att jag får försöka hämta så mycket energi som möjligt för att kanske orka lite till.

Men just nu, ja, då tillåter jag mig själv att må helt överjävligt dåligt.

Likes

Comments

Min kropp

Den stora tröttheten.
Jag har inte saknat den.
Jag vet inte varför den slagit till så hårt igen.
Kanske beror det på medicinutsättningen.
Kanske beror det på annat.

Den är förlamande.
Som att ha influensa.
Att bli andfådd av att gå på toaletten.
Att bli matt av att sitta still.

Det blir så tydligt på mig när den slår till.
Som om någon drar ur proppen.
På riktigt.
Hela jag sjunker ihop.
Klarar inte av att föra ett samtal.
Klarar inte av att fokusera på någonting överhuvudtaget.

Jag har haft det såhär förut.
Under en väldigt lång tid faktiskt.
Men det har varit bättre ett tag.
Jag har orkat hänga med på ett annat sätt.
Fram till den här veckan.
Nu är energin som bortblåst.
Lusten är noll.

Det är som att gå in i en vägg.
Det tar bara stopp.
Energin räcker inte till och det gör mig så frustrerad.

Jag vill inte sitta här på rumpan och bara känna att jag inte orkar gå uppför trappan.
Sitta här och inte orka resa på mig för att sätta på TV:n.
Inte orka gå på toaletten.

Jag vill inte känna dimman i huvudet.
Trögheten i kroppen.

Jag vill känna energi.
Lust.
Vilja.

Jag. Vill. Inte. Känna. Såhär.

Likes

Comments