Header

Idag är det mors dag.
En dag då alla mammor ska hyllas.
Jag är lite kluven inför dessa konstruerade dagar.
Tankarna går till alla de som inte har en mamma kvar i livet, eller som inte har en relation till sin mamma.

Men nu tänker jag skriva om min mamma.

Min mamma och jag har inte alltid haft en bra relation, det vill säga, vi har haft en alldeles normal relation med upp-och nedgångar.
De senaste 14 åren har båda mina föräldrar varit väldigt, väldigt viktiga för mig.
Mamma har funnits vid min sida, trots att jag har behandlat henne mycket illa periodvis (pappa också, men nu är det ju mors dag 🙄).

Jag minns när jag bodde i en lägenhet i stan och mamma kom för att umgås med mig varje tisdagskväll.
Jag drog alltid ut henne på en promenad och jag gick alltid fort.
Jag var mycket elak mot mamma.
Snäste av henne.
Gick ifrån henne.
Ignorerade henne.

Ändå fortsatte hon komma.
Ändå fortsatte hon stå vid min sida.
Ändå svarade hon varje gång jag ringde.

Min mamma är min superhjälte.
Hon är en människa med så mycket kärlek.
Så mycket vänlighet.
Det finns ingen mamma jag hellre skulle vilja ha.
Hon är den allra bästa för mig.

Det finns så mycket jag skulle kunna skriva om henne, men jag stannar här.
Jag älskar henne.
Hon är fantastisk och jag önskar att jag får ha henne kvar i mitt liv många år till.
Älskade mamma.
Älskade du 💚

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Depression, Helenas resa, Min kropp, Psykisk ohälsa, Ätstörningen

Jag försöker få mig själv att hålla fast vid tankarna om mig själv och min kropp.
Tankarna där jag faktiskt tycker att jag gjort en bra resa såhär långt och att jag har nått en hel del mål.
Jag ser tydlig skillnad på före-och efterbilderna, ändå är den förbannade hjärnan där och stör.
Jag kan rent logiskt förstå att jag inte är fet, att min kropp har svarat bra på kosten och träningen.
Ibland tänker jag att jag skulle publicera någon bild på hur jag såg ut innan resan och hur jag ser ut idag.
Sen kommer jag på mig själv med att tänka att jag ser alldeles för hemsk ut på alla bilder och jag börjar skämmas direkt.

Jag undrar hur lång tid det kommer ta innan jag blir fri från de här hjärnspökena.
Hur många år till av mitt liv ska jag tillbringa med att hata mig själv?
Ärligt talat är jag rätt less på att gå runt och hata mig själv och min kropp.
Jag är less på att diskutera med min hjärna kring mitt värde.
Jag är jag.
Jag är den jag är.
Jag har den kropp jag har.
Och ja, min kropp orkar mycket.
Den har stått ut med väldigt mycket misshandel genom åren, ändå finns den kvar.

Jag kan forma den som jag vill, till en viss gräns.
Jag vill inte passera gränsen.
Jag vill inte bli mager igen.
Jag vill vara lagom.
En benig kropp är inte längre mitt eget ideal.
Det jag (eller min sjukdom) har strävat efter i så många år, det är inte längre mitt mål.
Det känns så läskigt att skriva det här.
Som om jag lämnar ut en gammal vän.
Men helt ärligt.
Vilken vän skulle säga till någon att hen ska vara benig för att duga?
Vilken vän skulle säga åt någon att plåga sig själv och sin kropp till max, för att förtjäna att äta en smula bröd eller dricka en klunk vatten?
Och vilken vän skulle straffa någon för att hen inte gjort exakt som vännen bestämt?

Precis.
Ingen riktig vän skulle göra så.
Ingen.
Därför ska inte heller jag göra så mot min egen kropp.
Det är slut med det (även om jag vet att mitt krig mot ätstörningen och alla hjärnspöken kommer fortsätta ett bra tag till).

Som någon klok människa sagt, varje resa börjar med ett steg.
Kom ta min hand kroppen, så vi kan gå tillsammans.

Likes

Comments

Veckans sista träningspass är avklarat.
Det gick riktigt bra faktiskt!
Kände att det var välbehövligt att köra passet idag för jag hade ett rejält ångestpåslag innan.
Efteråt kändes allting betydligt bättre.
Jobbade hela passet med att säga åt mig själv att ta en övning i taget.
På så sätt kunde jag fokusera bättre och släppa den inre stressen något.

Jag blir knäpp på min ångest.
Det är jättesvårt att få ner den.
Oftast är den uppe i det blå och min puls slår fortare än fortast.
Ibland tänker jag att jag kommer dö av hjärtinfarkt, bara för att hjärtat känns så ansträngt.
Nu vet jag att det inte fungerar så, men känslan är ändå där.

Jag exponerade mig rejält på gymmet.
Drog på mig ett par shorts, tajta, och gick in för att köra mitt benpass.
För ett år sedan hade det varit omöjligt.
Jag hade aldrig vågat visa mig och mina ben.
Men idag.
Ja, idag tänkte jag att det är varmt ute så varför ska jag smälta bort i långbyxor?

Och ja, det var jobbigt att gå runt i shortsen, men ja, det var riktigt skönt också att slippa ha långbyxor.
Jag försöker verkligen gå emot mina hjärnspöken.
Jag försöker säga till mig själv att jag har lika stor rätt att ha shorts när jag tränar som alla andra.
Jag vill inte gå runt och skämmas jämt, även om det är precis det jag gör.
Jag försöker säga till mig själv att min kropp är min och att jag inte dömer andra utifrån deras kroppar.
Och helt ärligt kan jag väl säga att jag är rätt inne i min egen träning på gymmet så vad är det som säger att inte de allra flesta som är där fungerar likadant?
Vi är ju där för att träna och de flesta har också sitt fokus där.
(Sen kan jag ju erkänna att även jag kan slänga ett öga här och där när jag ser någon trevlig person 🙄).

Nu har jag legat i solen en stund igen, men fick återigen förflytta mig till skuggan, eftersom huden typ håller på att brännas bort...
Har inga direkta planer nu, mer än att försöka ge kroppen vila och lugn.
Imorgon är det veckans träningsfria dag, vilket känns skönt.
Mors dag är det ju också så kanske mamsen ska få sig en kram eller två 😍
Hoppas ni njuter lite av vädret och att ni får en fin kväll ❤️

Likes

Comments

För många som jobbar är den här fredagen en klämdag.
Jag såg "Hundraettåringen som smet från notan och försvann" förra helgen.
Den helt obetalbara kommentaren när en av poliserna där försöker förklara varför det inte är någon personal på polishuset.
Jo, för att "it is a squeezeday".
😂😂😂
Så numera kommer alla dessa klämdagar benämnas som squeezedays här hos mig (min humor 🙈).

Dagen har iallafall varit både bra och dålig.
Jag började med att köra min cardio-träning utomhus.
Drog på mig springskorna och försvann iväg.
Lite drygt en mil senare, anlände jag svettig och trött, men rätt nöjd.
Det går bättre och bättre att springa nu, vilket känns skönt.
Det är lite av en frizon för mig.
Tänker inte på någonting alls egentligen, låter bara tankarna komma och gå utan att notera det.
Kanske är det vad mindfulness handlar om?

Efter löpningen hamnade jag i en solstol med en bra bok.
Där låg jag en rätt bra stund innan jag kände att min hud inte ville ha mer sol idag.
Tankade upp kroppen med lite kaffe och drog på mig skinnstället.
Pappa och jag tog oss en hojtur i det fina vädret och jag tror faktiskt att det tog nästan fyra mil innan jag fick ont i huvudet.
Det är nog rekord för i år 🙄.
Åtta mil blev det och stundtals njöt jag lite av den fantastiska naturen.

Det är något alldeles speciellt med att köra hoj.
Naturen kommer så mycket närmare och alla dofter sen 😍
Och jag älskar doften av bensin som sätter sig i håret.
Jag kommer nog aldrig sluta älska det!

Vi mellanlandade hemma en snabbis, innan vi tog med oss mamma till Handelsboden.
Jag köpte äntligen ett nytt ställ.
Har tänkt på det rätt länge, men det har aldrig blivit av.
Så länge jag hade Tvistur fanns ju inte ekonomin till sånt heller direkt...
Jag har lovat mig själv att aldrig mer köpa ett goretex-ställ så gissa vad jag kom hem med...
Ett goretex.
För det var svart och rosa 😍😍😍
Jag vet, nörd.
Nu är ju problemet att min hoj är röd 🙈🙈🙈
Vad ska jag göra för att lösa det?
Sprayfärg?
Omlackering?
Byta hoj?
Nä, jag vill inte byta hoj.
Jag gillar Ruben och hans paket 😂

Likes

Comments

Helenas resa, Min kropp, Psykisk ohälsa, Ätstörningen

Det slår mig väldigt ofta nuförtiden.
Hur otroligt kämpigt det är att lida av en ätstörning.
Alla begränsningar.
Alla tvång.
Jag minns det så väl, och ändå inte.

Den där paniken över att bli tvingad att äta när allt inuti skrek åt en att låta bli.
Ångesten jag kände när jag inte kunde träna lika mycket som ätstörningen sagt åt mig.
Förtvivlan jag upplevde när kroppen inte orkade, men tvången tvingade mig.

Jag vill verkligen aldrig mer ner i den skiten.
Jag vill hitta min väg, mitt liv.
Utan ätstörningar.
Sen kommer jag nog alltid vara känslig inför mat, kropp och vikt.
Men jag vill aldrig mer vara styrd av ätstörningens förbannade klor.
Det är inget liv.
Inte alls.

Jag följer en del bloggar som handlar om ätstörningar på olika sätt.
Gemensamt för alla de jag följer är att de alla vill bort från sjukdomen.
Alla bloggar jag följer är motiverande, även om det såklart går upp och ner.

Jag vill inte vara fixerad av det som ätstörningen tycker jag borde vara fixerad vid.
Jag vill ha muskler och jag vill faktiskt att de ska synas.
Alla de timmar som jag lägger ner på min träning, ja, de timmarna vill jag faktiskt ha utdelning för.
Den anorexi som jag lidit av hade HATAT mina muskler.
Den hade avskytt min kropp och dess storlek.
Men jag?
Jag älskar att mina muskler börjar synas.
Jag älskar inte min kropp och inte dess storlek, MEN, jag tycker betydligt bättre om den idag än jag gjorde när jag var som sjukast.

Och det bästa av allt?
Jo, det är att jag får träna när jag vill, hur mycket jag vill.
Utan ätstörning.
Med mat.
Jag äter och jag kan till och med känna att jag behöver äta mer.
Sedan har jag en bra bit kvar till en hel frihet, kanske kommer jag aldrig komma dit, men jag tror att jag kommer kunna komma betydligt närmare.

Idag skulle jag nog inte säga att jag har en ätstörning, mer en begränsning i mitt ätande.
Jag är inte styrd på samma sätt som tidigare, idag är det jag själv som väljer att äta det jag gör.
Sedan har jag fortfarande svårt för att vara flexibel i min matplanering, jag har svårt att äta vissa saker, speciellt oplanerat.
Men jag kan äta det allra mesta och jag kan äta det med en annan sorts frihet än tidigare.
Det går att komma vidare, även när det inte känns så.

Likes

Comments

Psykisk ohälsa, Depression

Jag har verkligen inte en av mina bästa perioder nu.
Det har dippat ner igen och det gör mig så less.
Jag vet att tankens kraft är stor och att mycket går att påverka via den, men när depressionen tar över är det inte särskilt lätt att vända genom tankekraft.
Det blir bara mörkt.

Jag vet att det brukar vara såhär.
Jag vet ju det så väl.
Ändå blir jag besviken när jag upptäcker att varje depression följs av en ny.
Det känns hopplöst.

Kampen att hålla näsan uppe pågår ständigt.
Jag gör det jag kan för att hålla strukturen.
Använder min träning för att hålla ångesten någorlunda i schack.
Sen anfaller mörkret igen.
Och igen.
Och igen.

Det finns ingen lust till någonting.
Ingen ork.
Ingen motivation.
Allt känns motigt eller omöjligt.
Jag hittar inte ljuset, även om jag vet att det finns någonstans.

Jag ska försöka ta mig iväg på en hojtur någon dag, men jag vet att huvudet måste hänga med när jag kör och det gör det inte för tillfället.
Det värker rejält uppe i pallet, i princip varje dag.
Att köra hoj vet jag ger mig huvudvärk, därför behöver jag ha en dag utan alltför ont innan jag åker iväg.
Men någon dag kanske det är lite lugnare.
Då kanske jag får med mig själv ut på en sväng.

Likes

Comments

Psykisk ohälsa, Depression

Jag tror att de allra flesta människorna känner någon sorts behov av att vara en del av ett sammanhang.
Det mest naturliga är väl att man har ett sammanhang på sitt jobb eller i skolan.
Sen har många något fritidsintresse där man också befinner sig i ett sammanhang.

Det här är någonting jag själv funderar mycket kring.
Eller egentligen funderar jag nog inte så mycket, det bara ligger där och maler.
Jag är inte i något sammanhang direkt.
Jag är ganska ensam.

Vissa dagar blir det så påtagligt.
Det liksom anfaller mig från alla håll och det får mig att känna mig som den mest ensamma människan.
Jag har min träning, men där pratar jag typ aldrig med någon.
Jag går in i min bubbla där och det är också något som inte stör mig.
Jag trivs i den bubblan.
Där kan jag stänga det mesta ute och bara fokusera på träningen.

Sen kommer jag hem och känner mig ensam.
Snart är det sommar och jag har inte många planer alls.
Då känner jag mig tragisk.
För jag har ingen jag ska åka på någon semester med.
Jag har ingen semester.
Jag är alltid sjuk.
Sjukdomen tar aldrig semester.
Jag är aldrig ledig.
Eller så är jag alltid ledig, det beror på hur man vill se det.

Det ligger en sommar framför mig och jag ser inte fram emot den alls.
Den ger mig bara ångest.

Likes

Comments

Den kom.
Tog över allt.
Och jag känner mig bara så totalt ensam.
Det sägs att ensam är stark, men ärligt talat?
Vem vill vara ensam?
Och vem känner sig stark när ingen annan finns i närheten?
Då är man väl bara ensam?
Oavsett hur stark man än må vara ensam, är det ändå ingenting som spelar någon roll när det inte finns någon att dela styrkan med.

Vissa stunder får jag panik över ensamheten.
Den överfaller mig och gör mig lamslagen.
Jag vet att jag har människor runtomkring mig, men det hjälper inte alltid.
Den här ensamheten är på ett annat sätt.
Ett sätt jag inte kan förklara.
Ett sätt jag inte heller vet om jag klarar av att berätta för någon om.
Jag måste hantera den.
Ensam.

Likes

Comments

Psykisk ohälsa, Mobbning

Jag har varit och fyllt på vänskapstanken.
Fått ny energi att orka lite till.
Det är så mycket som rör sig inuti mig, men det är så lite som kommer ut.
Därför var det lite extra välkommet att träffa en fin vän idag.

Jag fortsätter att ta mig igenom dagarna utan terapi.
Hela situationen känns fortfarande väldigt underlig och jag känner mig fortfarande rätt ensam och sviken.
Samtidigt vet jag att jag inte kunde ha gjort annorlunda, men att få höra (och läsa) både det ena och andra gör att såret inte riktigt kan börja läka.
Terapin avbröts i ett skede där vi hade börjat öppna upp vissa händelser.
Händelser som varit svåra och tunga för mig.
Nu behöver jag hantera det som kommit upp, själv.
Jag har min familj och mina vänner, så alldeles själv är jag egentligen inte.
Men.
Jag har inte den där tiden varje vecka då jag vet att jag får lämna ifrån mig det tunga bagaget.
Jag har inte en tid inbokad för att kunna få nya perspektiv på det som hänt.

Det tar tid att bygga upp ett förtroende, men det går så otroligt fort att rasera det.
Jag kämpar mycket med att våga lita på andra, men jag lyckas ytterst sällan.
Varje gång jag verkligen har litat på någon, har det slutat i brutna löften.
Jag är försiktig med att anförtro mig åt någon, alltid beredd att bli sviken.
Jag vill lita på andra, men sveken som varit gör mig rädd.
Samtidigt vet jag att jag måste våga för att vinna.
Vågar jag inte, kommer jag heller aldrig få veta att det faktiskt finns människor som är värda att lita på.
För visst finns dessa människor, det gäller bara att hitta dom och att våga testa.

Jag ska försöka bli modigare.
Våga släppa in de som betyder något.
Släppa in de som jag vill behålla.
Skulle det visa sig att jag blir sviken igen, ja, då kanske det faktiskt inte beror på mig.
Jag kommer aldrig kunna styra någon annan, men jag kan påverka mig själv.
Jag vill inte leva utan människor i min närhet.
Jag vill kunna lita på andra.
Därför ska jag försöka kasta mig ut i det läskiga och faktiskt våga lita på de som finns runtomkring mig.

Jag vill.
Jag kan (kanske 🙈🙈🙈).
Och jag vågar 🙈

Likes

Comments

Helenas resa, Min kropp, Träning

Måndag igen.
Kort vecka tack och lov.
Eller för mig är det väl egentligen ingen skillnad, men mamma jobbar bara tre dagar.
Det innebär att jag får lite mer sällskap än vanligt.

Dagen började med att läkaren från motions-och idrottskadeenheten ringde för att diskutera resultatet av magnetröntgen jag gjorde för ett par veckor sedan.
Nu minns jag inte vad han sa riktigt, men det blir iallafall en operation i höst.
Förhoppningen är såklart att mina besvär ska försvinna och jag ska kunna träna fullt ut.
Operationen är inte komplicerad och jag kommer kunna använda armen direkt.
Det är skönt att röntgen visade något konkret, jag blir alltid så nojig över att jag tänker att andra tror att jag bara hittar på.
Lite skadad efter åratal inom psykiatrin 🙄

Träningen gick bra idag, trots trötthet och lite illamående.
Valde att lyssna på kroppen och fokusera på tekniken istället för att höja vikterna.
Det kändes faktiskt riktigt bra och roligt!

Sedan har jag påbörjat det otroligt jobbiga momentet med att måla mitt terasstaket.
Det skulle jag gjort i somras, men orken räckte verkligen inte till då.
Tvistur tog ju mycket tid och sen var det ju sjukt varmt.
Insidan av staketet är iallafall målat tre gånger nu och jag hoppas verkligen att det räcker.
Får be hyresvärden titta på det och se om det får godkänt 😂
Utsidan är jag helt ärligt livrädd för att måla.
Det här med höjder är inte riktigt min grej (läs: LIVRÄDD).
Tror jag nappar på erbjudandet från pappa om att han kan hjälpa mig med utsidan.

I vilket fall som helst blir det riktigt fint!
Jag var skeptisk innan och lite smått bitter över att behöva måla, eftersom jag tyckte att det skulle ha räckt med att olja, men eftersom ena sidan var grundmålad hade vi inget val om det skulle bli någorlunda snyggt.

Resten av den här dagen kommer jag inte ägna åt något ansträngande.
Känner att kroppen vill vila nu 🙈

Likes

Comments