Header

Depression, Psykisk ohälsa, Mobbning, PTSD

Det har varit tyst från mig här ett tag.
En tystnad som uppstått på grund av det som pågår i mitt liv just nu.
Den pågående behandlingen suger ut all energi, energi som jag inte har.

Den väcker mycket minnen.
Minnen som jag trängt undan i många, många år.
Minnen som jag har gjort precis allt för att förtränga.
Nu ska jag gräva fram dom.
Gräva i betong.
Gräva i djupa sår.
Göra ont ondare.
Göra mörkt mörkare.
Och jag vill bara dö.

Det gör så ont.
Så förbannat, fruktansvärt, skitont.
Och jag har svårt att tänka att den jag berättar om är mig själv.
Att det faktiskt är mig det hela handlar om.
Att det är jag som sitter på den där stolen i terapirummet och berättar händelser från mitt liv.
Händelser som gör mig kluven.
Ena stunden vill jag bara ställa mig upp och skrika att allt är så löjligt, att det inte är något att vara ledsen över.
Nästa stund tänker jag att om det hände någon annan skulle jag bli förbannad.
Ändå har jag så sjukt svårt att förstå att det som hänt faktiskt inte är okej.
Så kluvet.

Just nu är livet mörkt.
Mörkt, kallt och fruktansvärt.
Det gör ont mest hela tiden.
Känslorna är överallt och ingenstans.
Jag går från att ha extrem ångest till att vara helt tom.
Från att vara helt tom till att bli helt ledsen.
Från ledsen till ilska mot mig själv.
Från ilska mot mig själv till ilska mot de som finns i närheten just för stunden.

Det är förvirrat och snurrigt.
Det gör fruktansvärt ont och behandlingen känns hemsk faktiskt.
Förhoppningsvis leder den framåt någongång.
Men just nu försöker jag bara överleva.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Depression, Mobbning, Psykisk ohälsa, PTSD

Depression.
Jag känner den i hela kroppen.
Livsledan.
Mörkret.
Ångesten.
Tomheten.
Håglösheten.

Jag försöker greppa tag i det jag kan.
Fokusera på det jag klarar av.
Försöker prioritera vila.
Samtidigt som jag försöker ge mig själv vila i promenader.
För att komma ut lite.
Att kunna ta en promenad utan någon sorts kompensationstanke, det är vila för mig det också.

Idag var det dags för det femte tillfället på traumabearbetningen.
Denna kamp den medför.
Alla minnen den väcker.
Paniken.
Ledsenheten.
Sorgen.
Vanmakten.
Ensamheten.

Jag vet att jag borde bli arg på de som gjort mig illa.
Men det jag känner är mest ett stort hål.
En likgiltighet.
Vissa stunder även ett hat gentemot mig själv.
Ett hat för att jag var så förbannat hjälplös.

Samtidigt väcks ibland en sorg till liv.
En bottenlös sorg som jag inte kan förklara.
En sorg som inga ord kan beskriva.

Ibland kan en glimt av förståelse gentemot mig själv och mina försvar komma.
En förståelse för mina invanda beteenden.
Och jag inser att jag har lång väg kvar att gå.
En väldigt lång väg.

Likes

Comments

Jag har anpassat mig.
Ändrat åsikter.
Ändrat hela mig själv för att passa in i en värld där jag aldrig ens hört hemma.

Jag har nog aldrig passat in någonstans egentligen.
Jag har alltid försökt göra om mig själv för att bli en pusselbit som kan haka i en annan, trots att bitarna inte har samma motiv.

Mitt liv har varit dubbelt.

Jag har levt dubbelt. Utan att veta vilken del som är sann. Utan att veta vilken del som är jag. Kanske är det en mix av båda. Kanske är ingen av dem jag. 

Det är så rörigt i huvudet. Så mycket känslor. Så mycket minnen som spretar åt många olika håll. Där någonstans mitt i smeten står jag. Eller snarare ligger. Mitt försvar vill stänga ner alla känslor som bubblar upp. Men jag behöver lära mig våga känna. Våga möta allt som gjort mig så illa. Möta det liv jag så länge har flytt ifrån. 

Jag vet inte om jag någonsin kommer bli redo att se sanningen, men jag måste våga pröva. Kanske kan mitt dubbla liv bli mer begripligt, mer hanterbart.

Likes

Comments

Aldis, Träning, Vardag

Fredagskväll igen.
Idol på TV, åtminstone fram till kl 20:45 då fotbollen börjar 🙄
Det gäller ju att prioritera 🤓

Annars då?
Måendet är svajigt härnere på botten.
Jag får vara glad över att det ändå finns nyanser i det mörka.
Det håller jag fast i.
Mina ljusa punkter i tillvaron är självklart Aldis.
Hon är nummer 1.
Sen kommer träningen.
Mina två livräddare.

Aldis ligger hos mig i stort sett hela tiden, ja, förutom när hon har fullt upp med att hoppa upp på kylskåpet eller något annat då 😂

Träningen har gått rätt bra den här veckan.
Jag har tyckt att det varit roligt och utmanande, vilket var ett tag sen.
Jag älskar verkligen att känna hur musklerna orkar alltmer.

Haha, idag körde jag ett benpass.
Körde i en såndär benpress där man ska lasta på vikter, för att sen sätta fötterna på en platta och pressa vikterna fram och tillbaka (se den in action på bilden nedan 🤓)
Idag tappade jag balansen och fick lite drygt 275 kg bokstavligt talat mellan benen 😂😂😂
Vig som jag är *host host* slängde jag isär benen lite tjusigt och smålog för mig själv.
För något år sedan hade jag skämts ihjäl, idag tänkte jag bara att jag vackert fick ta bort alla vikter, för att sedan lyfta upp pressplattan och sen lägga på vikterna igen.
Sen gick det finfint 😎
Jag hoppas att ni alla fick upp en fin bild av mig liggandes med bredsida på gymmet 😂😂😂

Ha en fin kväll 😍

Likes

Comments

Depression, Mobbning, Psykisk ohälsa, PTSD

Jag kan inte förklara vad jag känner.
Inte förklara vad jag har känt.
Elle vad jag kommer att känna.

Jag kan anpassa sönder mig.
Vända ut och in på mig själv för alla andras skull.
Vara alla till lags på bekostnad av mig själv.
För jag är inte lika viktig.

Jag ser mig inte som en egoistisk person, men kanske är jag det.
Kanske har jag blivit det.
Kanske har jag alltid varit det.

Jag vet inte vad jag känner, för jag tror inte att jag har lärt mig förstå mina egna känslor.
Det är undanryckt.
Intryckt.
Bortträngt.
Undanskuffat.
För det har aldrig fått berättas.
För jag har alltid lagt locket på.
På gott och ont.
För att överleva.
Tillfälligt.
Släcka de hastigt uppkomna bränderna.

Men brännskadorna som ingen ser.
De finns kvar.

Likes

Comments

Depression, Mobbning, Psykisk ohälsa, PTSD, Träning

Jag planerar inte att dö.
Men det gör förbannat ont att leva.
Jag krigar för att stanna på rätt sida av vattenytan.
Men jag får många kallsupar.

Helgen har varit rätt okej trots allt.
Jag har försökt tanka så mycket energi som möjligt inför den kommande veckan, men jag känner mig inte särskilt stark.
Jag tog mig iväg på spinning i eftermiddag, trots att jag egentligen bestämt mig för att vila.
Väl på gymmet kände jag att beslutet att åka ändå, var rätt.
Att bli tvingad till att tänka på hur tuff träningen är, istället för hur mycket ångest jag har, det är faktiskt en sorts vila.
En välbehövlig paus från helvetet som pågår inuti.

Jag hoppas att jag kan träna lite mer som vanligt nästa vecka och att bröstmuskeln slutar göra ont.
Vill verkligen inte ha ont längre, vill bara kunna träna som planerat.
Min absoluta bästa ångestdämpning.
Bättre än alla mediciner jag provat.
Mitt andningshål.

Jaja, det är morgondagens mission.
Att träna det som fungerar.
Och fokusera på att överleva ytterligare en vecka.
Stå ut i minnenas helvete.
Stå ut i all panik.
Trots att jag inte vill leva, så vill jag inte dö.

Likes

Comments

Aldis, Depression, Psykisk ohälsa, PTSD

Idag blir Aldis 6 månader.
Ett halvt år.
Det betyder att hon varit här hos mig i halva sitt liv.
Hur mycket jag älskar denna lurvboll går inte att beskriva.
Hon kom in i mitt liv, tog över det och nu äger hon mig.
Jag trivs faktiskt med att vara ägd.
Av henne.

De senaste dagarna har varit tunga.
Terapin suger ur all energi.
Jag sover sämre än vanligt (hur nu det ens kan vara möjligt 🙄).
Minnena ligger och lurar hela tiden.
Attackerar.
Ändå känner jag att jag måste fortsätta behandlingen.

Jag måste ge den hela min uppmärksamhet och verkligen ge det en ärlig chans.
Förra gången gick det åt helvete, men den här gången är det annorlunda.
Min nuvarande terapeut känns helt rätt.
Jag har fullt förtroende för henne och hon är uppriktig.
Jag litar på henne.
Jag är så himla glad över att jag tog steget och bytte mottagning.
Det är en sådan skillnad på det nya stället jämfört med det förra.

Luften är lättare andas.
De som jobbar där bemöter alla med respekt.
Tystnadsplikten hålls.
Jag känner mig inte skamsen inför terapeuten.
Jag vet att hon inte kommer se ner på mig oavsett vad jag berättar.
Rätt hemskt egentligen att det var så på det förra stället.
Jag visste aldrig vilket bemötande jag skulle få.
Eller vilken av mina vänner som var dålig eller jobbig den här gången.
Det gör mig lite förbannad, men mest ledsen.
Ledsen över att vården ibland är så brutalt usel.

Nu ligger jag i min soffa med Aldis på mina ben.
Det är fotboll på tv.
Jag har tänt ljus för mina hjärtan som inte längre andas samma luft som mig.
Mormor ❤️
Carin ❤️
Cicci ❤️
Lina ❤️
Catharina ❤️
Alla de jag mött genom åren och som av olika anledningar inte orkade finnas mer, eller som ryckts bort av andra orsaker ❤️

Likes

Comments

Idag var terapin ett rent helvete.
Det kanske låter konstigt, men de tidigare tillfällena har varit lättare på något sätt.
Jag var inte förberedd på det känslokall som uppstod idag.
Tårarna brände bakom ögonlocken.
Paniken kom.
Och jag blev så fruktansvärt ledsen.
Sorgsen.

Det gör ont.
Helvetiskt ont.
Många anledningar.
Många delar.
Jag har svårt att få ihop alla tankar, känslor och minnen.

Bästa uppladdningen innan terapin är iallafall träningen.
Jag vet faktiskt inte vad jag skulle göra om jag inte hade min träning.
Trots att det emellanåt är rejält motigt att snöra på sig träningsskorna så är det i slutänden alltid värt det.
Det är några timmars frihet.
Några timmars vila från det helvete som hjärnan och kroppen lever i konstant.

Förra veckan började jag känna en huggande smärta i min ena bröstmuskel.
Det hela eskalerade och jag blev tvungen att avbryta träningen.
Det är mycket ovanligt för mig att inte fullfölja ett träningspass, men det gick verkligen inte.
Lite ofrivillig vila och ommöblering i träningsplanerna har det blivit, men jag har uppenbarligen överlevt det också 🙄
Igår och idag har jag mördat mina ben på lite olika sätt, träningsvärken i vaderna är inte jättebehaglig 🙈
Men, jag känner att jag har tränat och att träningen uppenbarligen gör någon nytta.

Imorgon väntar ”bara” ett spinningpass så musklerna får lite annan motion åtminstone.
Bröstmuskeln mår bättre så jag hoppas på att den förmodade inflammationen visar sig vara en sträckning som läker snabbt.
Förhoppningsvis kan jag börja belasta litegrann snart 😍

Likes

Comments

Terapi, PTSD, Psykisk ohälsa, Mobbning, Depression

De senaste dagarna har varit fullständigt överjävliga.
Jag har mått så fruktansvärt dåligt och de mörka tankarna har varit så sjukt starka.
Jag kan förstå att det till viss del beror på terapin, men det är väldigt tungt när jag vet att jag bara är i början av min behandling.
Det är så många minnen som dyker upp lite överallt och det tär väldigt mycket på psyket.
Imorgon är det dags för det tredje tillfället och jag ser inte fram emot det.

Ju mer jag tänker på det som har varit genom mitt liv, desto mer trasig känner jag mig.
Det gör ont att minnas.
Det skär som knivar ännu djupare i mina gömda sår.
Att förstå att det som hänt mig, kanske inte är något ”normalt”, det är en insikt som gör väldigt ont.
Trots att jag nog kommer brottas rätt länge med om det verkligen är någonting att må dåligt över eller inte.

Varför är det så egentligen?
Varför förminskar jag precis allting jag varit med om?
Varför är jag så hård mot mig själv i allting?
Varför fortsätter jag straffa mig själv hela tiden?

Jag vet att det här inte är speciellt ovanligt, men det är fortfarande frustrerande.
Sen kan jag bli förbannad på att jag måste genomlida allting som varit igen för att få en chans att komma vidare, medan de som utsatt mig för olika saker kan fortsätta leva sina liv som om ingenting har hänt.
De ägnar nog inte mig många tankar, antagligen inga, medan hela min tankevärld påverkas, medan hela min kropp minns.
Det känns orättvist.

Likes

Comments

PTSD, Depression

Jag faller.
Det gör ont.
Försöker resa mig upp.
Faller igen.
Jag fortsätter resa på mig, trots att jag faller.
För det är så jag måste göra.
Det är så det kommer se ut.

Det har inte ens gått två veckor sedan jag påbörjade traumabearbetningen.
Inte ens 14 dagar.
Jag är i början av någonting som känns omöjligt.
Jag förstår inte hur jag ska ta mig igenom det.
Jag förstår inte hur jag ska klara av att stå ut.

En dag i taget.
En stund i taget.
Ändå ser jag alla mil som ligger framför.

Det händer så mycket inuti.
Så mycket som inte syns, men som känns desto mer.
Mitt eget skydd krackelerar och jag slåss för att försvara mig.
För en del kommer nog jag verka lite knäpp, men det är väl så det får vara ett tag då.
Behandlingen är tuff och det kommer vara tufft.
Mitt skyddsnät är inte särskilt stort, men det finns.
Det är lite hål här och var som jag försöker laga lite provisoriskt.
Det blir inte snyggt och det kommer antagligen inte hålla någon längre tid, men just för tillfället får det vara så.

Jag är trasig.
Även om det inte syns.
Jag kommer falla djupare, jag vet det.
Jag ska försöka hålla mig upprätt och vid liv.
Jag ska fortsätta försöka resa mig upp efter varje fall.
Även om det gör ont.

Likes

Comments