View tracker

Nu...nu är det äntligen dax för årets första äventyr!
Tjohoooooo!!!!!
Idag bär det av till ett land och en bergskedja jag hört så mycket om, läst så mycket om, sett så mycket om: Himalaya!

Jag reser med samma researrangör som jag reste till Atlasbergen med i höstas, Pathfinder Travels. Vi är en grupp på 12 personer från olika delar av Sverige. Jag känner ingen men har träffat en tjej, Lotten, vid ett tillfälle då vi klättrade ett par timmar på Klätterverket för några veckor sedan. Annars...idel främlingar. Jag älskar det!!
Vi har haft en Facebook sida och genom den har vi lärt känna varandra lite, kunnat bolla frågor, komma med idéer och allmänt peppa varandra. Har varit super!

Så, ikväll flyger vi först till Doha, där hela gänget möts upp, och sedan vidare till Kathmandu i Nepal.

Vi kommer att vara framme fredag eftermiddag och sen är planen att vi flyger från Kathmandu till Lukla på söndag förmiddag (om vädret tillåter). Den flygresan kommer att vara en stor utmaning för mig då vi flyger i små propellerplan som tar ca 20 passagerare, ska landa på en av världens farligaste flygplatser, inget flygtorn..bara visuell flygning, vädret slår snabbt om etc etc. Ja, ni fattar....

Därifrån börjar vandringen direkt.

Bärare kommer att hjälpa till med vår packning så vi behöver endast bära dagrygga som kanske kommer att väga 6-10kg beroende på vad som behövs just den dagen, allt beror såklart på väder väder och temperaturskillnader. Men det kommer ändå att vara en utmaning så snart vi kommer upp på lite höjd. Duffelbagen, som bärarna ska bära, får inte väga mer än 15kg så det gäller att tänka till. Särskilt med tanke på att vi måste ha med oss kläder för temperaturer som skiftar från +25 till -20. Och sen sovsäck och all personlig packning på det.

Tur att jag är KUNG på att packa 😉

Blev bara 15kg i duffeln och en del packning kommer jag att lämna på hotellet i Kathmandu.

Efter nio dagars vandring räknar vi med att vara framme vid Mount Everest Base Camp, 5 400 möh. Det är som en dröm att bara få vara där, särskilt nu när säsongen för bestigning av Mount Everest dragit igång och det lär vara en hel del människor där som ska ge sig på ett försök att ta sig upp för världens högsta berg.

Den tionde dagen bestiger vi en liten "pyttetopp" som heter Kala Phatar, 5 545 möh.

Kolla in den vyn!!!

Isfallet som flyter ner från berget till vänster och...Mount Everest i bakgrunden. Jag börjar nästan gråta bara jag tittar på bilden. Tänk att jag äntligen ska få stå öga mot öga med denna majestätiska urkraft!

Jag längtar faan redan tillbaka...innan jag ens varit där! 😜

Tre dagar tillbaka ner till Lukla där flygplanet väntar på att få ta oss tillbaka till Kathmandu (om vädret tillåter).
Och efter ett par dagar i Katmandu bär det sedan tillbaka till Sverige.

Jag kommer att göra mitt bästa för att uppdatera så ofta jag bara kan här på bloggen.
Just nu kan jag knappt tänka klart då jag är så ivrig över att få komma iväg!

Men här kommer så länge en liten film om regionen 😃

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

i fredags hade vi officiell invigning av gymmet på jobbet. Bättre sent än aldrig. Vi har haft tillgång till det upprustade gymmet sedan årskiftet och jag måste säga att det håller otroligt hög klass! Här tränar alla anställda gratis. Vi har klasser, träningsrådgivning och massage. Denna dag var det lite olika prova-på och happenings kring detta tema. På bilden ovan ser vi vår svenska VD Pierre Decroix till vänster och vår Produktionschef Pete Smith i mitten när det klipper bandet. Både Pierrs och Pete är frekventa besökare på gymmet och vi brukar vara där samtidigt.

Efter jobbet körde jag mitt sista styrkepass innan resan. Det så himla mycket bättre än förra fredagen som var katastrof! Nu tänker jag vila så mycket som möjligt och samla kraft. Jag är ju inte 20 länge och min kropp behöver hyfsat mycket tid till återhämtning (mer är vad jag önskar).

Så, i lördags blev det bara en riktigt lång, lugn, skön promenad i några timmar och i söndags drog jag till Klätterverket och klättrade lite.

Där fick jag äran att klättra med några riktiga veteraner, bl a underbara Anna B! Hon har nog klättrat i minst 25 år och det märks när hon dansar/flyter uppför väggen! Det ser ut som en välregisserad balett!

Mycket imponerande. Men snart så. Kanske....

På kvällen samlades familjen på Brillo där vi firade Petras födelsedag något försenat. Gott som vanligt!

Idag, måndag, blir det ytterligare restaurangbesök då mitt jobbteam samlas i Sverige för teammöte 😃

Annars har jag försökt få lite ordning på det jag ska ha med mig på torsdag. Jag har tvättat, vaxat kängorna och handlat det sista. Får lite panik då jag sett på Facebook att många andra i resgruppen verkar ha packat klart redan. Men, jag har ju flera dagar på mig 😉

Är så jäkla SUPERTAGGAD och vill bara komma iväg. NU!!!

Likes

Comments

View tracker

I höstas gick jag en skrivarkurs. Efter decennier med intensiva perioder av skrivande blandat med perioder av en stark längtan efter att få skriva, perioder då orden fastnade innan de ens var tänka. Det enda jag var riktigt bra på i skolan var att skriva. Och då menar jag RIKTIGT bra. Sådär bra så att till och med ett sargat barn med låg självkänsla förstod att detta, det kunde hon. Sedan dess har de skrivna orden alltid lurat härinne i mig.
Så, i höstas, så anmälde jag mig till en skrivarkurs på Folkuniversitetet: Att skriva roman, grundkurs.
Vansinnig nervöst var det. Vi fick en skrivuppgift vid varje tillfälle som sedan skickades för review och feedback till de andra i gruppen. Det var första gången i vuxen ålder som jag skrev "på beställning", första gången som flera personer läste mina texter, första gången mina texter blev diskuterade, analyserade, betraktade.
Nu tänkte jag ta steget vidare och börja publicera dessa texter för fler att läsa.
Så, skrivuppgift nummer ett. Be gentle...please 😐

Dörren till avdelningen slår igen med en metalliskt efterklang. Lena stelnar till mitt i rörelsen med fingrarna några millimeter ovanför det gråsvarta tangentbordet. Ljudet av vassa klackar mot parkettgolvet ekar som pistolskott i korridoren. Lena håller andan och sneglar oroligt mot den halvöppna dörren i det lilla kontorsrummet och lyckas med nöd och näppe svälja ner den sura uppstötning orsakad av morgonens nödkaffe från Pressbyrån. Klackarna närmar sig hennes rum. Och förbi. Hon andas ut och blir först då medveten om vänsterhandens hårda grepp om skrivbordskanten.


Vilken jävla natt! tänker Nora trött och örfilar sig själv för att hitta fokus samtidigt som hon nonchalant slänger den whiskeyfärgade Michael Kors väskan av mjuk nubuck i den djupa fåtöljen brevid dörren. Medan datorn surrande startar upp masserar hon sakta och rytmiskt tinningarna med pek- och långfinger. Den dunkande huvudvärken vill inte riktigt ge med sig, trots de två värktabletterna hon tog innan hon åkte hemifrån. Nora blundar, drar in ett djupt andetag genom näsan och andas långsamt ut genom munnen innan hon sätter sig i den knarrande kontorsstolen av äkta läder, sparkar av sig pumpsen och knäpper på skärmen.
Efter att ha ögnat igenom inkorgen för epost och konstaterat att inget där kräver omedelbar åtgärd dras hennes blick ofrivilligt till det stora bruna kuvert som legat på hennes välorganiserade skrivbord sedan i tisdags. Hon sträcker sig efter kuvertet, drar det till sig och lyfter det sedan sakta och väger det i sin släta mjuka hand. Det är ganska tjockt. Och tungt. Hon sitter så en stund, släpper det sedan som om hon bränt sig och snurrar kontorsstolen ett kvarts varv så att hon kan se ut genom ett av de stora fönstren. Där utanför börjar staden sakta vakna. Här från sextonde våningen, i en av Hötorgsskraporna mitt i city, har Nora en magnifik utsikt över Stockholms rörelse och puls men det lägger hon sällan märke till. Vid de få tillfällen hon vänder blicken mot fönstret är det inte för utsiktens skull. Istället söker den sig till horisonten och håller sig där och hon liksom försvinner bort. Som nu. Hon sitter så tills mobiltelefonens fryntliga signalmelodi med ett ryck för henne tillbaka till nuet. Hon nästan kastar sig över rummet mot fåtöljen och väskan där hon fumlande fiskar upp telefonen. I displayen lyser John Ehrströms namn, Noras assistent. Men Herregud! tänker hon irriterat, vad är det nu han inte klarar av!? Ilsket trycker hon bort samtalet och slänger ovarsamt ner mobilen i väskan igen men ångrar sig direkt, plockar upp den och tar den med sig tillbaka till skrivbordet. Klockan har hunnit bli halv nio och därmed dags för den första av dagens tre macchiatos. Hon klämmer ner de ömmande fötterna i de högklackade skorna, går ut ur rummet och styr stegen mot kaffebaren längst bort i korridoren.

”Häringe Slotts huvudbyggnad stod färdig år 1657 men genomgick en del förändringar på 1770 -talet då den fick sitt nuvarande utseende med enkel arkitektur i karolinerstil. Slottet och ägorna har haft många ägare sedan Viking Sote först gjorde anspråk på Häringehalvön kring år 1000. Alla ägare har haft mer eller mindre storhetsvansinne, näst intill obegränsade resurser, enorma utgifter och en förkärlek för dekadens, skandaler, glamour och party, party, party. Många starka kvinnor, till exempel Agneta Horn och Agneta Wrede, har rakryggat och modigt styrt slottet. Vissa av dem lyckades till och med trotsa samhället och gifta sig av kärlek!”

Lena tittar upp från broshyren hon håller i handen. Det passar perfekt, tänker hon. En skön helg där med Johan kommer att ge mig så mycket positiv energi. De starka Agneta-kvinnorna som styrt och ställt där på slottet genom århundradena kommer att ge mig kraft. Det sitter nog i väggarna. Kanske ska hon överaska Johan vid läggdags...ta på sig historiskt tidsenliga underkläder och säga att inatt, då heter hon Agneta. Det skulle nog Johan gilla. Minus underkläderna förstås. Lena skrattar till lite tyst för sig själv vid tanken och plockar bort några osynliga noppor från den mossgröna hemstickade tröjan. Hon och Johan träffades för tre månader, två veckor och en dag sedan. Den 10juni. En onsdag. Det var en sån där ljus och klar försommarkväll som lockar till tunna ärmlösa klänningar, berusade skratt och långa promenader genom natten. I själva verket var det 8 grader i luften och de ärmlösa klänningarna täcktes av tjocka koftor. Lena var på väg hem från jobbet, hon hade som vanligt jobbat över, och sprang småjäktad nerför trapporna till Hötorgets tunnelbanestation samtidigt som hon rotade runt i den stora handväskan efter plånboken där SL-kortet låg. Från andra hållet tog en lång gänglig man i en något för liten kostym, trappan två steg i taget medan han knappade på en silvergrå Samsung Galaxy S6 edge. Krocken var oundviklig och obärmhärtig. En blinkning senare halvligger Lena tvärs över tre trappsteg i den övre delen av trappan med handväskans innehåll utspritt på de resterande stegen, ända ner till avsatsen i mitten. När hon tittar upp ser hon rakt in i mannens brungröna ögon. Han fladdrar lite med blicken, mumlar något ohörbart, fortsätter uppför trappan och försvinner ur synhåll. ”Karlslok” muttrar hon, ”nedrans karlslok!”. När hon sedan får tag i trappräcket och lyfter blicken då hon häver sig upp så ser hon rakt in i ett par andra ögon. Ögon som suger sig fast i hennes och ett leende lika varmt, öppet och spännande som savannen i Tanzania. Johan.


Både värktabletterna och koffeinet från machiaton har kickat in och Nora börjar sakta känna sig mer normal, vad det nu innebär. Jag måste bli bättre på att säga nej, tänker hon. Det har blivit alldeles för många tuffa nätter med alldeles för lite sömn på sistone. Jag måste skärpa mig! För inte alltför länge sedan gick hon och lade sig efter 22- nyheterna varje kväll, sov gott hela natten och var alltid skärpt, slipad och på gott humör. Hon har aldrig varit den där personen som kollegorna tyr sig till, anförtror sig åt, vill hänga med. I ärlighetens namn har hon aldrig blivit tillfrågad om hon ville hänga med ut efter jobbet för att ta ett glas vin och umgås lite mer avslappnat. I alla fall inte på den här arbetsplatsen. Men hon har inte heller varit den minst omtyckta, en sån som folk skydde. Nej, hon har alltid varit sådär lagom omtyckt. Och respekterad. När Nora tänker tillbaka kan hon ibland känna lite saknad, ibland önska att saker och ting vore lite annorlunda. Sådana tankar brukar dock vara ganska flyktiga och känslan försvinner lika snabbt som den kom. Det tjänar ändå ingenting till. Nu är det som det är, jag är den jag är och gör det jag gör. Ensam är stark, själv är bäste dräng, det som inte dödar härdar så jävla mycket! Så är det. Andra ska faan i mig skita i vad jag gör. Tror de inte att jag ser hur de tisslar och tasslar bakom min rygg. Särskilt kossorna. Kossorna som brukar sitta där borta i köksdelen av korridoren och skvallra. Hur de böjer sig fram över bordet med ansiktena tätt intill varandra och hårtopparna dinglande bara ett par centimeter ovanför lunchtallrikarna med rester av gårdagens ugnsstekta falukorvsmiddag. Hur de tystnar och försöker låtsas som att de inte sneglar när hon kommer ut från sitt rum. Hur de lägger sig till med det där jävla flinet, det förbannade jävla flinet och himlar med ögonen när hon går förbi. Fittor. Så jävla avundsjuka. Avundsjuka på hur jag ser ut, mitt jobb, min kropp, mina kläder, min makt, mitt liv.Tankarna vandrar tillbaka till föregående natt. Och många nätter före det. Långa utmanande dagar på jobbet, sena intensiva nätter och alldeles för lite sömn...Nora förstår själv att det i längden är ohållbart, att det förr eller senare, som en bummerang, kommer att slå tillbaka. Ingen människa klarar av att leva ett sånt intensivt liv i längden. I alla fall inte utan att använda sig av lite tyngre substanser och det visste hon, genom tidigare erfarenheter, att det var ingenting för henne. Det är självvalt, försöker hon intala sig, jag har valt det här livet och jag älskar det! Samma uttjatade mantra, om och om igen. Samma uttjatade mantra då som nu. Hon trycker förstrött och invant på mobilens hemknapp så att skärmen tänds och kontrollerar slentrianmässigt om det kommit några sms eller samtal hon kanske missat. Hur hon nu skulle kunna ha gjort det då hon bär med sig mobilen i handen hela tiden. På skärmen syns bara den digitala klockan i vitt mot mörk bakgrund: 10:12. Inga missade sms, inga missade samtal. Hon sneglar ännu en gång på det stora bruna kuvertet.

Om det inte hade varit för att hon älskade sina arbetsuppgifter. Om det inte varit för att hon gillade att hänga med de andra tjejerna under lunchen. Om det inte varit för att arbetsplatsen låg så centralt. Om inte...ja, då hade Lena bytt jobb för länge sedan. Självklart är det viktigt att ha en bra chef, en schysst och rättvis ledare som det gick att ha en civiliserad och normal dialog med. Men ibland måste man helt enkelt stå ut med det ena för att få ha det andra. Det gäller bara att hålla sig så långt borta som möjligt från chefen och vid de tillfällen en interaktion var oundviklig, var det att bara svälja och försöka låta de hårda orden rinna av en så gott det gick.Lena har flera gånger tänkt att det sätt, på vilket hennes chef uppträdde, både mot sina direktrapporterande men även andra kollegor, borde rimligtvis ligga till grund för disciplinära åtgärder enligt policyn för ”Uppträndande på arbetsplatsen”. Där står klart ochtydligt: ”Målsättningen med denna policy är att på ett tydligt sätt förklara uppträdandestandard och stödja positiv förbättring av den anställdes uppträdande. I samtliga fall kommer tillämplig lagstiftning att efterlevas och adekvata åtgärder vidtas för att säkerställa att vi agerar: 1) Rättvist 2) I enlighet med vår vision och våra värderingar 3) Efterlever tillämplig arbetsrättslig lagstiftning” Nora = non of the above. Det börjar klia på Lenas vänstra underarm, på precis samma fläck som alltid börjar klia när hon tänker på, talar med eller påminns om Nora. En fläck som numera alltid lyser ilsket röd mot hennes annars så vita hud. Förra vecka hade hon kliat och rivit så hårt med naglarna att det börjat blöda. Nora hade kallat in henne på sitt kontor där hon med rödsprängda ögon och korslagda armar spottat fram att om Lena inte skärper sig...om jag inte skärper mig...så skulle jag nog faan akta mig jävligt noga. Lena minns inte ens vad saken gällde, exakt vad det var hon skulle skärpa till. Lena minns bara de arga föraktfulla ögonen, det nedlåtande tonfallet och den ändlösa floden av hårda ord som strömmade ut från det mörka hålet mellan Noras perfekt rödmålade läppar. Hon hade inte ens bett Lena att sitta ner. Hon stryker hårt med fingertopparna över den kliande fläcken i ett lönlöst försök att lindra, utan att använda naglarna. Noras fläck, som Johan uppgivet brukar kalla den.

Kvällen har redan lagt sig som en mörk matta över Stockholm. Stadens ljus glittrar som en överdriven juldekoration på äkta amerikanskt manér. Ett lågmält mullrande hörs någonstans ifrån. Nora kommer långsamt tillbaka till verkligheten. I flera timmar har hon suttit klistrad med blicken på skärmen alldeles uppslukad av marknadsandelar, konkurentbevakning, kategoritillväxt och marginaler som tillsammans utgör underlag till den presentation hon ska hålla för ledningsgruppen nästa dag. Nu hör hon det där mullret igen, starkare den här gången. Hon känner den där karaktäristiska rörelsen i mellangärdet som så många gånger tidigare gjort henne uppmärksam på att hon ännu en gång låtit sig uppslukas så till den milda grad av arbetet att hon glömt att äta. Nere på datorskärmens högra hörn visar klockan på 20:37. Fuck! Fuck, fuck, FUCK! Hon har ju lovat, hon har ju lovat att komma ikväll med, och att inte bli sen. Som igår. Med vana rörelser klickar hon ner alla program hon haft öppna på datorn, trycker med muspekaren på start-knappen och sedan shut-down. Snabbt rafsar hon åt sig handväskan, kappan och datorn, i den ordningen, släcker den fula men funktionella skrivbordslampan och tar ett par stora kliv mot dörrren som så effektivt stänger ute allt störande brus. Hon kastar en sista blick över axeln, får syn på det stora bruna kuvertet. Hon hejdar sig mitt i rörelsen, höger fot framför den vänstra, höger hand i ett fast grepp om handväskans axelrem. Hon blinkar till och fortsätter rörelsen mot dörren. Jag ska ta tag i det där imorgon, tänker hon. Ja, imorgon ska jag ta tag i det. 

Med en svag doft av svett och med andan i halsen trycker Nora med ena axeln upp den tunga ekporten. Så gott hennes klackar tillåter springer hon uppför trappstegen som tusentals par skor genom årtionden slitit hala och glatta och stannar på tredje våningen. Hon halar upp nyckelknippan från sidofacket i väskan, känner hur stressen griper tag i henne... tillsammans med det dåliga samvetet. Hon darrar en aning på handen då hon för nyckeln mot låset. Hon vet vad som väntar. Hon vet att natten kommer att bli en repris av föregående. Hon bara vet det och med ens sköljer den stora tröttheten över henne. Nora sträcker på sig, rättar till ansiktdragen och öppnar dörren. En vägg av varm luft slår mot henne och hon flämtar till av den unka sötaktiga lukt som bara ålder och långt gången sjukdom kan framkalla. När hon kikar in i hallen ser hon tydliga tecken på det kaos som redan råder och det välbekanta rytmiskt dova, lite ihåliga, ljud av ett dunkande huvud mot en vägg...framkallat av hennes egna sena ankomst. Hon tar ett djupt andetag och kliver över den blankslitna tröskeln. ”Halloj i stugan, lilla mamma. Jag är här nu!”

Likes

Comments

Hur svängde hon om till det här helt plötsligt? kanske ni undrar. Det härmed att vara ute i naturen och vandra i berg. Var inte hon en sån där militäriskt disciplinerad gymråtta en gång i tiden?
Det stämmer bra det.
Efter min fysiska och mentala kollaps sommaren 2014 kämpade jag hårt med att komma tillbaka till träningen och ett normalare/sundare förhållningssätt till kosten. Ångesten som slog till när jag gick in i gymmet släppte inte. Styrketräningen som tidigare varit en stor del av mitt liv, och dessutom min viktigaste ventil, kändes som för alltid förlorad. Jag försökte så gott jag kunde hitta det på annat håll men fann aldrig riktigt samma känsla.
Men förra sommaren, alltså 2015, drabbades jag plötsligt av en obeskrivlig längtan ut till naturen. Jag försökte ta mig ut i skogen åtminstone en liten stund varje dag. Och jag började må sååå bra!
Tillsammans med sonen och syster bokades en vandringsresa till Andorra, Pyrenéerna, i augusti. Det var en arrangerad resa med dagsvandringar och bekvämt boende på hotell.


JAG BLEV HELT FÖRLORAD!


Den magiska naturen, de storslagna vyerna, det grundade berget, frihetskänslan, att vara ett med naturen, känslan av att vara en del av allt detta makalöst fantastiska som heter jorden!

Lyckoruset sköljde över mig och jag bara visste vad jag måste göra.

Några dagar efterr det att vi kommit hem bokade jag nästa resa...

​Andorra, Pyrenéerna 

Likes

Comments

Söndag....ljuva söndag! Vaknade med lätt huvudvärk efter lördagskvällens tre-rätters: en liten Marabou Oreo till förrätt, chips och dipp till huvudrätt och en 0,5L Ben & Jerry som grädde på moset. Jag släpade mig i alla fall ut på en underbar promenad på en två timmar och för varje steg kände jag mig bättre och starkare. Och inget flåsande! Var lite orolig där ett tag med fredagens och lördagens kraftlösa och andfådda kropp i bakhuvudet. Men nu stod det klart: det blir laktat test i Västerås på eftermiddagen!

Parantes: Jag måste på allvar lära mig hur man tar selfies!

Nåväl, jag drog till Västerås på eftermiddagen för att göra det sista i en rad av fystester som underbara Per Vikman utför. För er som hängt med förut så känner ni säkert till honom som min gamla PT OCH fantastiska lärare på min PT utbildning hos The Academy. Per har nu öppnat ett testcenter i Västerås där han hyr in sig i World Class Arenas fantastiska lokaler mitt i stan. Jag var ju där för några veckor sedan och gjorde VO2Max (syreupptagningsförmåga), styrkeeffekt, balans och koordinationstester. Och nu var det alltså dags för laktat test....eller som det också kallas: mjölksyra tröskeltest!

Vid ett laktat test vill man få fram vid vilken pulsnivå den så kallade mjölksyra tröskeln finns. Mjölksyra tröskeln säger man sig ha kommit till då värdet av laktat i blodet når 4mmol/kg. Att arbeta med mjölksyra vet ju alla är galet jobbigt och genom att ta reda på när i puls en egna tröskel finns så kan man träna på att skjuta fram den tröskeln, dvs. så att du kan arbeta i en högre puls innan du når tröskeln. Efter det att laktatet nått tröskeln fortsätter den öka för att sedan sjunka igen. Det blir så eftersom själva anledningen till att mjölksyra bildas är att cellerna inte får tillräckligt med syre. Det blir helt enkelt en fördröjning i maskinen kan man säga. När vi sedan fått i oss tillräckligt med syre till cellerna så sjunker laktatnivån.

Nåväl, testet då.

Jo...då började vi med att sticka i pekfingret för att mäta laktat värdet i vila. Mitt låg på 3,5mmol/kg! I vila!!! Det är strax under tröskeln på 4 så inte undra på att det suger så jävligt i låren så fort jag går upp för en trappa eller de första 7-8min vid uppvärmning. Sedan sprang jag på löpbandet i 4min på nivå 10, stick i nästa finger + läsa av puls, 4min på nivå 11, stick i nästa finger + läsa av puls osv. (se formulär i bild ovan). Min laktat nivå sjönk alltså då jag började arbeta för att sedan följa den graf som är den normala. Per vet inte varför jag har så högt värde i vila då han aldrig stött på det förut...eller hört om det...men han skulle kolla med någon kunnig kollega som arbetar mycket med laktat. Hmm...ska bli spännande att se vad det kan vara. Slutsatsen är att det nog skulle passa mig bättre att gå ut ganska hårt vid träning så att jag snabbt kommer över tröskeln och värdet sjunker igen. För i mjölksyra vill man helst inte vara längre än nödvändigt.

Ikväll var jag med Petra L, och typ hundra andra, på ett föredrag på Alewalds. Det var min favorit bergsklättrare som höll i det: Fredrik Sträng. Honom skulle jag vilja ha som mentor, honom skulle jag vilja bestiga ett berg med. Vem vet! Kanske blir så en dag...hahaha

Fredrik pratade om vad som krävs för att bestiga ett berg som Mount Everest. Han berättade också om sitt nya koncept där han säljer en unik lösning för att få alla förutsättningar som krävs för att faktiskt klara det. Mycket intressant!

Nu ska jag snart gå och lägga mig...och drömma.

Likes

Comments

Idag var jag på Vildmarksmässan som hölls på Stockholmsmässan i Älvsjö. Det var en strålande dag och promenaden dit var så njutningsfull att jag var nära att inte svänga höger in i tunneln som leder mot mässbyggnaden. Men det gjorde jag. Och tur var väl det

Jag hade köpt biljetter till två föreläsningar, bl a en som beskrev vad som händer med kroppen på hög höjd. Det var en läkare som heter Olivia Kiwanuka som höll föreläsningen och den var galet intressant. En del visste jag redan men en del var också helt nytt. Om inte annat ett nytt sätt att tänka. Till exempel att man inte bara ska tänka på höjdsjuka som en medicinsk risk på hög höjd utan att även vanliga och mindre åkommor mycket väl kan ta ut sin rätt på höjd, såsom att sår läker betydligt långsammare.

Hon visade också en intressant graf som speglade vad som händer med kroppen vid olika höjder om den inte får tid att acklimatisera sig till det lägre trycket. Här följer en del intressanta fakta. De visar fysiska effekter om en person släpps ned med helikopter rätt och slätt:

1000 möh Mörkerseendet påverkas

2000 möh Andfådd vid ansträngning

3000 möh Ostadighetskänsla, yrsel, stickningar i armar och ben

4000 möh Svimmar efter ca 10min

8000 möh Svimmar efter ca 2min

Sedan mötte jag upp Petra L som var på mässan med delar av sin familj. Vi fikade, gick runt lite och lyssnade sedan på en öppen föreläsning av Robin Trygg. 2011 var han den yngste svensk som besteg Mount Everest och han berättade lite kort om det samt andra äventyr han varit på. Väldigt duktig och inspirerande föreläsare.

Sen gick Petra och jag runt lite till. Jag blev helt yr i huvudet av allt folk. Jag har sjukt svårt nu för tiden att hantera så mycket folk, sorl, rörelse och intryck. Det är som om jag inte kan sortera utan att jag är som ett öppet gap där allt bara urskiljningslöst bara slungas rakt in i mig. Eremit-Åsa.

Sen var det dags för dagens andra betalda föreläsning. Den hölls av Johan Gossas, en av ägarna och grundarna av researrangören Swett. Han pratade om hur man bäst planerar sitt äventyr i tre delar:

1) Vad vill jag uppnå?

2) Vad har jag att jobba med, vilka förutsättningar har jag?

3) Hur gör jag det?

Del 1: Viktigt att bryta ner till mål. Dessa ska vara i) Tydligt, ii) Realistiskt, iii) Motiverande. Det är också viktigt att, under tuffa motiga och jobbiga perioder eller situationer kunna besvara frågan..."Varför gör jag det här?"

Del 2: Hur mycket tid vill jag satsa? Hur långt har jag redan ju nått på vägen? Vad står i vägen?

Del 3: Sätt upp delmål. Sätt upp en träningsplanering, en veckoplan.

Ola Skinnarmo, en av Sveriges mest välrenommerade äventyrare höll en presentation om de resor hans företag Expeditionresor arrangerar. Dessvärre inte lika inspirerande som de andra då det var lite för mycket sälj för min smak, både av de egna resorna men också strategisk produktpalcering (sponsorer).

Jag passade också på att bli medlem i Friluftsfrämjandet! De har en massa superskojiga aktiviteter på gång runt hela Sverige.

När jag gick hem blev jag sådär hemskt flåsig och mjölksyrig igen. Hade velat gå ut på en långpromenad i det fantastiska vädret men jag var helt slut när jag kom hem så bestämde mig för att låta kroppen vila resten ev dagen. Åkte dock till Naturkompaniet och inhandlade dessa sköningar

​Ja ja, jag vet...jag ska ta bort klisterlapparna innan jag använder dem första gången.. 😉

Likes

Comments

​igår, efter jobbet, var det dags för veckan andra uthållighetsstyrke pass. Redan fem minuter in i uppvärmningen på löpbandet var jag säker på att något inte var som det skulle: jag kände mig totalt utmattad!! Så den andra halvan av uppvärmningen skippade jag joggen och gick istället. Sen var det dags.... Startade som vanligt med step-up på en ca 40cm hög bänk med två 7kg hantlar. Jag brukar köra 100 reps men efter 15 flåsade jag som en blåsbälg och pulsen låg på nästan 95% av max. 

Jag fattade ingenting!!!

Jag gick och hämtade två 5kg viktskivor istället och kämpade mig på ren vilja igenom övningen. Fick ofta pausa för att få ner pulsen och få in mer syre plus att jag kände mig både yr och spyfärdig. Min andra övning gick knappast bättre...från sida till sida upp på en ca 30cm hög step-up bräda med 5kg i varje hand. Efter 15 rep fick lägga ifrån mig vikterna och köra utan. De 100 repetitionerna tog en evigt att utföra. På utfallen brydde jag mig inte ens om att ta några vikter alls utan körde med enbart kroppsvikt. Hoppade sedan över de sista två benövningarna och slet mig igenom överkroppens delar.

Fy satan alltså!

Länge sedan jag kände mig så svag! Jag som känt mig så starkt på sistone. Jag funderade naturligtvis på vad det kunde vara som hänt och det slog mig att jag ju hade gett blod eftermiddagen innan, ca 4,5dl. Sköterskan kommenterade också då mitt låga blodvärde sist jag lämnade blod. Jag log dock över det undre gränsvärdet som är 120...jag hade 129. Ett lågt blodvärde kan indikera att de röda blodkropparna kanske inte är världsbäst att transportera ut syre till musklerna. 

Hmm....det kan ju förklara ett och annat när jag sedan tränade med ännu mindre blod i kroppen för att försörja mina stackars hårt arbetande muskler.

Jag darrade som ett asplöv när jag kom in i omklädningsrummet och förbannade min egen dumhet att ge blod två veckor innan resan, både för träningens skulle men även för att jag behöver kunna transportera en massa syre till musklerna på högre höjd. Men hoppas att det mesta hunnit reproducerats till dess.


Efter träningen åkte jag till Heron City för att möta upp Lubova. Det blev sushi och film: The Danish Girl. Mycket bra film och härlig avslutning på dagen och arbetsveckan.

Likes

Comments

idag blev en mycket bättre dag och eftersom det inte skulle bli någon träning efter jobbet så passade jag på att lämna lite blod. Vi har sådan service att Blodbussen stannar precis utanför matsalen på jobbet.

Efter jobbet åkte jag till stan för att lyssna på ett föredrag som hölls på Haglöfs Brand Store. Föredraget handlade om skidexpeditioner i polarområdena där Johanna Davidsson berättade om sin expedition genom Grönland 2014. Johanna och hennes syster tog sig från syd till nord på skidor med hjälp av kites och skidsegel, släpandes på varsin pulka på 120kg. Det tog dem 34 dagar.

Johannas kommande expedition, som hon just nu är i färd med att planera och hitta sätt att finansiera, kommer att ta henne till Sydpoolen. Där ska hon ta sig från den västra kusten in till mitten, där den faktiska Sydpoolen ligger. Detta ska hon göra enbart med hjälp av skidor (pulkan är med) denna gång...och alldeles solokvist. Estimerad tid är 2 månader.

Så otroligt häftigt och inspirerande! Älskar att lyssna på den här typen av föredrag. Den vi var på förra veckan, som hölls av den världsproffsiga klättraren Ines Papert, var också fantastisk!

Snart är det helg och Vildmarksmässan. Har bokat några föreläsningar på lördagen och ser fram emot både dem och att hänga runt lite på mässområdet.

Men först...BIOFREDAG! 😃

Likes

Comments

Gårdagen började med att jag fick ett sms från en kollega innan jag hunnit åka hemifrån. Han skrev att idag är en sådan dag då man gjorde bäst i att inte komma in till jobbet. När jag läst varför svor jag HÖGT och artikulerat innan jag slet åt mig nycklar, väska och träningsrygga och drog till jobbet.
Sen var det full fart hela dagen. Inblandade som skulle informeras, höga chefer som behövde fatta snabba beslut, samordning av lösning.
Fram på eftermiddagen var jag helt slut men kände mig lättat när jag släpade mig upp till gymmet.
Dags för korta intervaller på löpbandet och sniffa lite uppe på maxpuls.
Efter 10 minuters uppvärmningsjogg körde jag järnet i 25min: 10 x 60sek - vila 30sek, 10 x 30sek - vila 30sek, 10 x 15sek - vila 15sek, 10 x 10sek - vila 20sek. Svetten rann, lungorna skrek efter syre och jag njöt. Det kändes dock ganska tungt med andningen men jag körde på så gott det gick. På väg hem i bilen pep det ordentligt när jag andades och för första gången på minst 6 månader tog jag en puff Bricanyl. Det kändes genast bättre.
Väl hemma upptäckte jag att jag inte fått med mig mobilen som jag lade ifrån mig på soffan utanför matsalen på jobbet när jag tog på mig jackan. Skit också! Som tur var har jag fortfarande kvar min privata mobil så jag ringde helt enkelt upp mitt jobbnummer och....vakten vid grinden svarade!
Tack, tack, tack till dig som plockade upp mobilen och lämnade in den till vakten flera hus ifrån matsalen ❤️
Efter en dusch och lite mat blev det sedan häng i soffan hela kvällen.
Där jag maniskt googlade på...ja, ni vet vad 😉

Likes

Comments

...drömmer jag om bergen.
De senaste kvällarna har jag somnat jag till ljudet av knastrande småsten under mina dammiga kängor.
Varje natt hypnotiseras jag av magnifika och storslagna vyer som formats av årtusendens ihärdighet.
På morgnarna väcks jag av vissheten: nu är det inte långt kvar tills vi möts igen.

  • 137 readers

Likes

Comments