Jag har nu varit i Bosnien, Mostar i nästan en månad. Missat skolstart lite, men denna semester var så välbehövd. Sommarlovet i Sverige började bra men det spårade väll sedan lite för min del. Jag har tendens att göra idiotiska val och träffa fel människor. Vilket jag ännu en gång gjorde. Psyket bryter nästan alltid ihop under sommaren och det var inte ett undantag detta år heller. Återigen började jag med ohälsosamma val i dumma kretsar, vilket jag i efterhand mådde ännu sämre av. 

Det jag ångrar mest av allt denna sommar var att jag hamnade på en fest med några människor jag inte borde umgåtts med. På grund av detta blev jag av med någon jag verkligen ville hålla kvar kontakten med. Egentligen vet jag inte varför jag har fastnat för honom, men han är någon jag önskar att jag hade haft vid min sida när det är tufft. Det värsta är att jag vet att jag bränt alla broar med denna individ och att jag aldrig skulle få en ny chans. Jag är en idiot som valde fel kretsar istället för att göra rätt. Jag var bara i dessa kretsar för drogerna. Fan, varför var jag tvungen att välja det framför att jag fick en vänskap med honom?

Mina val med dessa personer ledde till att jag återigen hamnade i problem. Nu blev jag lite för borta vid ett tillfälle, & återigen slutade det tyvärr inte så bra.
"Varför alltid jag?" Brukade jag tänka förut. Inte längre. Nu förstår jag varför det "alltid är jag". Allt jag vill är egentligen att hitta ett stöd som kan vara min styrka när jag inte har någon egen. Jag är så desperat över att försöka hitta någon som kan älska mig när jag inte älskar mig själv att jag inte tänker på vem det är jag träffar. Jag ser det goda i alla, i hopp om att dem skall se det i mig. Men hur ska man älska en människa med de val jag gjort? Aja. Jag träffade iallafall några och det blev lite för mycket. Medvetandet var lite halft och det slutade som sagt inte så bra.

Det blev alldeles för mycket för mig hemma i Sverige med allt annat som även skedde runt omkring. Lite innan jag åkte ner till Bosnien låg jag i sängs i nästan två veckor. Ville inte riktigt lämna rummet. Bara sova och hoppas på att jag inte hade vaknat. Jag tog mig tillslut ut en dag med mamma & mormor för att ta blodprov och vi bestämde oss för att gå ut och äta lunch samt shoppa lite efter. Under dagen ringde min far till mor. Han sa att jag skulle få åka ner till Bosnien. Jag skulle äntligen få träffa min storasyster & hennes kille. Jag bröt ihop när jag bokade biljett samma dag. Jag var så lycklig, äntligen, äntligen skulle jag få träffa mina små glädjeklumpar.
Att se min syster & hennes pojk när jag kom ner vid flygplatsen. Det mina vänner, det var lycka.
Det är även den vackraste plats jag befunnit mig på. Arkitekturen & naturen var helt otrolig.

Jag behövde verkligen få fly landet och mina val lite, få känna att allt inte riktigt är lika värdelöst som det kan kännas ibland. Vilket var ett mål för mig & förmodligen för mina föräldrar, att jag skulle komma hem igen som en bättre mående människa.

Jag åkte ner på en oneway ticket men beslutade iallafall för att åka hem igen till derbyt, AIK-Djurgården. Jag kom hem till Arlanda runt 12 på natten och vi skulle vara vid arenan 13:30 vilket var lite tufft. Men allt för matchen. Dock så var jag väldigt stressad ang denna match då jag haft kontakt med vissa personer vilket jag med ett av lagen inte bröt så fint, så fick samtal som ringde nästan konstant i flera timmar till 4 på morgonen den kvällen jag bröt det. Nu har jag dock ingen liknande kontakt över huvud taget vilket är jävligt skönt.  

Efter denna resa har jag äntligen kunnat tänka igen. Att få komma bort från allt kan varit det bästa jag gjort på länge. Bort från alla konsekvenser. Människorna. Droger och all annan skit jag hamnat i. Jag fick en chans att se vilken vidrig människa jag varit. En chans att tänka om, på riktigt, för en gångs skull. En nystart helt enkelt.

Jag har slutat med mina mediciner helt. Börjat gymma igen. Ska förmodligen börja på thaiboxning till nästa säsong. Jag kommer börja gå i skola full tid. & inte längre träffa vem som helst bara för att få känna lite bekräftelse. Jag har fått vila upp mig, se lite hopp och ljus och har nu satt upp 5 mål för mig själv.

- Minst 70% i närvaro inför jullovet.

- Inga mer droger eller starka mediciner, inga undantag!

-Ta körkort

- Att faktiskt ska gå på möten jag har.

- Inga killar. (Vilket jag inte haft på ett tag nu och det har aldrig varit så skönt!).

Nu är jag snart jag på riktigt, när all skit och medicin lämnat systemet. Vilket jag på ett sätt märker då jag blivit mycket lugnare och inte alls lika aggressiv längre. Ska även ta ut den lilla hormonbomben som sitter i armen. Nu jävlar är jag är redo och för en gångs skull, har 100% viljan att ändra på mitt liv och mig, vilket jag inte haft förr.

Känns som att jag fan ska klara detta nu. Om ca två månader får jag återigen ett avbrott i vardagen vilket kommer bli skönt. Jag blir 18 och ska åka ner till Spanie.



Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Har fått ett X antal förfrågningar om ett nytt inlägg då det är ganska många som vill veta vart jag står idag. Samt att jag är ganska stolt över mina framsteg så nu blir det ett nytt litet inlägg.

Som många av er vet har jag mått otroligt dåligt, har legat på botten och knappt kunnat tagit mig upp. Men som jag i ett tidigare blogginlägg skrivit så har det faktiskt blivit lite bättre efter psyket.

Då det aldrig för mig har hjälpt under alla dessa år att gå till en psykolog eller liknande så blev det beslutat att jag skulle gå på utredning för olika diagnoser. Resultatet blev att jag blev diagnostiserad med autistiskt spektrum med Asperger, ungefär liknande ord användes. För mig har det varit väldigt skön att få denna diagnos då jag äntligen kan förstå mig själv lite bättre. Förstå varför jag inte kan uppfatta signaler och situationer vilket har gjort att jag väldigt ofta hamnat ganska illa till. Jag har alltid känt att jag inte riktigt fungerar som de flesta i min omgivning vilket jag nu fått svar på tal på.

Jag anser dock att detta ännu en gång visar den starka mentaliteten jag har då detta inte är något som uppmärksammat andra, visst har det funnits signaler men inte något man riktigt tänkt vidare på. Det har mer varit en kamp för mig psykiskt utan att någon märkt, att försöka vara bekväm och försöka bete sig som andra då jag har haft väldigt svårt med sociala sammanhang vilket jag ytterst har kämpat att inte visa. Men mitt beteende i sociala sammanhang är en helt annan story.

För ca en vecka sedan var jag på mitt första möte ang denna diagnos, och förmodligen det sista. Då jag har tendens att stänga av samt ibland bli aggressiv i situationer jag tycker är obekväma så var det inte mycket av detta möte som gick in i huvet. Kände mer att har jag klarat mig "ensam" hittills, kan jag fortsätta utan deras vad dem vill kalla hjälp.

På grund av att jag fått denna diagnos har jag känt att mina kontaktpersoner inom psykiatrin har släppt mig. Känns lite som att dem tror att depressionen inte är nåt problem nu när dem kommit fram till diagnosen. Inte riktigt så va? Nej precis.

Har iallafall tagit lite egna beslut och sa till min mor att jag inte vill äta antidepressiva längre. Tror jag knaprat piller varje dag i ca 3år och jag känner att min personlighet har blivit helt rubbad. Dessa piller som ska stabilisera mig har gjort att jag mestadels varit likgiltig, sen att man kan låtsas att allt är bra med vänner är en annan grej. Men dem har gjort så jag inte känner den glädje jag tror jag hade kunnat känna annars, men dem har även förmodligen räddat mig från att vara längs på botten ett antal gånger. Ja iallafall, nu slutade jag käka piller för ca 1 vecka sedan och har bara legat hemma i sängen & nästan sovit konstant. Men igår, då kände jag mig genuint lycklig och tog mig ut & lite halvt sliten kom jag hem 8 imorse.

Iallafall förutom att jag blivit diagnostiserad och slutat med medicin så har jag beslutat mig för att gå gymnasiet så gott det går. Ansökte även om 3 nya jobb samt ställde mig i bostadskö. Ni anar inte hur stolt jag kände mig över mig själv av dessa små vuxenpoäng.

Sen vet jag att jag kan vara lite smått instabil just nu när jag slutat med medicinen och kan skratta ena sekunden och gråta andra, det får man ta lite framöver. Även fast jag får lite återfall ibland och trycker medc i ren panik samtidigt som jag försöker övertala mig själv till att bita ihop, så kan jag fan säga att jag gör framsteg. Jag är stolt över mig själv, att jag tar mig från botten och försöker kämpa mig mot toppen efter all skit är starkt.

Likes

Comments

Mamma, jag är ledsen över att jag vet att du kommer läsa detta. Jag är ledsen över att du får veta vissa saker såhär. Men jag har tröttnat på hur folk ser mig. Hur jag får folk att se mig.

Jag skapade denna blogg som jag bara lyckats skriva ett fåtal inlägg på för att folk ska få en chans till att kunna förstå mig. Vilket jag inte gjort själv. Har inte velat gå rakt på sak och använt mig av vissa ordval som jag kommer göra nu. Men vet inte riktigt om jag kommer sluta fortsätta blogga efter detta, eller om jag skriver ut allt här en sista gång. Vi får se.

Men jag vet att det snackas så jälva mycket om mig om vad jag gör, hur jag är och si och så. Men läs detta och säg mig hur du hade fungerat som person. Om du ens hade varit kvar här, om du hade stått ut. Ja, jag har gjort idiotiska val och betett mig ännu värre ibland. Denna gång blir det svart på vitt. Som jag inte klarat av att skriva förut. Jag har varit rädd för att skriva ut allt detta för jag tror att folk blir för rädda för att älska mig, att ni ska tycka jag är för trasig. Men jag försöker bli hel igen. Så hel som nånsin kommer gå.

SÄG MIG, HADE DU ORKAT?

En liten flicka gick på dagis, hon var ca 5 år gammal när hon blev utsatt för sitt första övergrepp samt utsatt för våld där hennes storasyster tyvärr tog mest stryk. Jag vet inte vad jag hade gjort utan dig Natalie. När jag varit för svag för att stå har du alltid hållt upp mig.

En liten flicka började gå i skolan när hon även där blev utsatt för våld. De gånger hennes syster fick reda på detta, då tog det tack & lov hus i helvete. Du har alltid gått i döden för mig men ibland har jag varit för blind för att se det. Redan innan fjärde klass började flickan fundera på vad livet egentligen var värt.

Ju äldre flickan blev, desto värre blev det. I 6an ägde hon inte längre sin egna kropp. Den tillhörde alla andra, hon hade inget att säga till om. Jag tror det var någon stans mellan 6an och 7an gick det jävligt snett. Hon blev utsatt för en våldtäkt hon aldrig trodde hon skulle överleva. Som hon hoppades att hon aldrig skulle överleva. Här började även sexuella trakasserier dagligen. Hon blev inlåst i skolkällaren och tvingad till att göra saker hon inte ville tills hon lyckades komma ut. Samt "småsaker" som för mig betydde väldigt mycket. Att inte bli respekterad när jag bad er sluta ta på mig. För varje gång ni inte lyssnade på mig för att ni inte tyckte det var någon stor grej. Togs jag tillbaka till dagen jag trodde jag skulle dö. Jag bytte skola i hopp om att det skulle bli bättre. Vilket det till början blev tills hon lärde känna fel folk. Hon hade träffat dem många gånger förut. Men hon tänkte aldrig på att hon bara hade träffat dem med kompisar. Flickan och två av dessa pojkar skulle träffas och köra fotboll. Visst kan inget nånsin hända då? hon trodde fel. Hon blev nerbrottad på marken. Där hon desperat låg i hopp om att människorna runt om kring skulle komma och hjälpa henne. Vilket dem inte gjorde, dem gick. Dem fucking gick där ifrån och lät mig ligga brottandes med två killar över mig. Ännu en gång hamnade hon i en situation där hon togs tillbaka till den där hemska dagen. Men när killarna inte lyckades få av henne kläderna rånade dem henne och lämnade henne liggandes där.

Nu började ångesten bli värre men livet värst. Hon blev inblandad i otroligt mycket bråk och snart var det dax för henne att bli utsatt för sin andra våldtäkt. Hon var med en kompis men hamnade ensam med två killar och tyvärr har hon väldigt svårt att läsa av situationer och hon fattade inte vad som snart skulle hända. Byxorna slets sönder och hon blev vält över staketet. Hon hamnade i chock och hade inte krafter för att göra motstånd. Det var förens hon insåg att allt blev filmat kroppen vaknades till liv och hon lyckades ta sig där ifrån. Inte nog med detta, hon blev ringd varje kväll där dem hotade att sprida videon, dem ringde henne varje kväll och påminde henne om vilken äcklig hora hon var, vilken smutsig människa hon alltid kommer att vara.

Nu var det dags för henne att byta skola igen. Här kommer vi in på delen där hon förlorade det ända hon älskade att göra. Hon fick nacke rygg och nervskador som fick henne att sluta spela fotboll, något hon gjort sedan barnsben. Hon gick knappt till skolan längre för att kroppen inte klarade att ta sig ur sängen.

Hennes ångest var så grov att hon inte klarade av att se sig själv i spegeln. Hennes ångest gjorde att hon började se syner. Hon kunde se hur det kröp saker ur hennes ögon. Hon kunde känna hur någon tog på henne. Och hur det brukade sitta "något" och blockera hennes dörr till rummet så hon inte kunde ta sig ut. Hon började lära sig att hantera detta på egen hand då hon visste att det inte fanns på riktigt. Men hon kunde fortfarande sitta i sitt rum och börja gallskrika för att detta "något" försökte ta hennes liv. Ni förstår själv vilka psykoser detta var. Hon började nu gymnasiet och började känna att saker blev bättre. I slutet på 9a träffade hon en kille som fick henne att känna sig hel igen.

Här fann hon styrka igen och inte mycket hände under denna period men hon kan fortfarande se bilder i sitt huvud från när en person höll på att dö framför hennes ögon pga droger under denna tid. Men med hjälp av HLR hann ambulansen komma innan han försvann.

När det i gymnasiet sedan tog slut med killen föll hennes värld samman. Hon fick ett sexuellt beroende för att hävda sin ångest och dämpa sin smärta samtidigt som det skadade henne psykiskt.

Ännu en gång var det sedan dax igen. Våldtäkt nr 3. Denna gång minns hon inte jätte mycket. Hon hamnade i en pressad situation där hon fick i sig droger. Ett flertal killar var nu över henne och när hon inte gjorde som dem ville ströp dem henne. En av dessa hade även lekt med sin kniv under denna tid vilket gjorde mig otroligt obekväm. Hon tog sig där ifrån men hamnade i en annans killgrupps händer. Där våldtäkten tog rum. För tredje gången denna kväll hamnade jag hos en annan killgrupp. Utan att gå in på detalj så trodde jag aldrig att jag skulle överleva denna kväll heller. Och på min kropp har jag fått ärr som alltid kommer påminna mig om denna kväll.

Den lilla flickan var nu helt förstörd. Hon började ta droger och när hon inte längre kunde betala tog hon till sexuella tjänster. Detta under tiden hon själv var orolig för en person i hennes närhet som hamnade i ett drog missbruk. Att veta att personen kunde ta en överdos och dö varje dag tog hårt på hjärtat.

Hon fann sedan sitt ljus igen, hon och sitt ex gick tillbaka till varandra det höll ett tag till och han friade till henne. Hon sa dock aldrig ja och ett tag efter tog det slut igen. Samma sak med hennes ork. Hon hade ett flertal gånger försökt ta självmord med tabletter. Men dem räckte aldrig till då jag är väldigt tålig mot medicin samt annat.

Hon beslutade sig nu för att hänga sig. Hon tog repet och tog några sista andetag. Hon hängde där tills hon såg syner av sin familj. Sin älskade familj som alltid har betytt mest i världen för henne. Mamma, Pappa & Storasyster. I sista sekund fick jag upp repet och låg nästan medvetslös på golvet. Dagen efter blev jag inlagd på psyket. Jag har lyckats hålla mig ganska bra utan att självskada eller självmordsförsök efter jag kom ut. Men vissa dagar är såklart tuffare än andra. Jag har äntligen funnit en glädje i mitt liv just nu iallafall, som jag tror väldigt många har svårt att förstå hur det kan betyda så mycket för mig men jag har mina förklaringar. Det är iallafall att gå på Djurgårdens fotbollsmatcher. Där mår jag bra. Där existerar inget annat. Men nu börjar jag komma ifrån ämnet lite känner jag.


Min fråga till er som klagar på mig som person är, hade ni fungerat som en normal människa om ni som jag vari med om detta. Då är detta knappt hälften av vad jag varit med om, mer orkar jag bara inte skriva.

+ Att ni ska gå igenom allt detta och vara autistisk vilket jag idag fått diagnos på att jag är. Dock är det väldigt skönt att veta för nu förstår jag varför jag fungerat so jag gjort i vissa sammanhang.

Nu vet jag knappt vad jag skriver längre. Jag vet att folk är med om värre saker dagligen. Men jag är fan stark. Jag är stolt över mig själv, jag vet folk som tagit sina liv över en våldtäkt. Jag har klarat 3. Vilket bara är en bråkdel av mitt liv. Folk klarar olika och jag är glad över den starka mentaliteten jag fortfarande har än idag. Jag står kvar och för min familj ska jag fortsätta.

Jag vet att folk alltid kommer fortsätta snacka men hur kan ni döma mig utan ha gått samma krokiga väg i mina skor.

Jag är glad att jag lyckas skriva detta ikväll dock är det en rädsla i att jag kommer förlora många i in närhet för att jag som sagt är för trasig i deras ögon. Men en sak ska ni veta. Jag försöker alltid mitt bästa och duger det inte finns det inte mer jag kan göra. Men vill bara säga att jag är otroligt tacksam för allt fint jag fått sen jag skaffade denna blogg. Era ord värmer och stärker tack till alla som finns. 






Likes

Comments

Avpublicerade detta då det blev sånna spekulationer. Men jag skiter i er nu är den tillbaka. 

Nu var det ett bra tag sen jag skrev ett inlägg här. Har bara försökt att släppa allt och fokusera på att må bra. Vilket har funkat några timmar varje dag eller när jag varit med någon. Men denna vecka har varit ett rent jävla helvete, har inte orkat tagit mig till skolan än även fast vi precis kommer från ett lov. Mina kvällar har bara varit fyllda av gråt och hat.

Ibland orkar jag bara inte med mig själv. Ibland känner jag bara era andetag mot min hals. Hur ni stönar i mitt öra när jag skriker nej. Hur ni tystar mig med handen runt min mun. Eller när ni ströp mig tills jag trodde jag skulle dö. Från början gjorde jag allt för att förstöra mig själv. För jag ville inte leva. Men jag kunde inte lämna min familj. Jag gjorde så många dumma val som jag idag avskyr mig själv över. Men jag kan aldrig ta tillbaka det jag gjort.

Orken tog tillsist nästan slut, oavsett hur mycket min familj betyder för mig. Jag hängde mig, sen såg dem en sista gång. (Allt detta vet ni och är anledningen till att jag åkte in på psyket). Efter jag kom ut har jag verkligen försökt ändra mitt liv. Självklart faller jag tillbaka lite då och då. Men jag försöker och jag har äntligen fått mediciner som funkar vilket är så otroligt skönt. Men ibland är jag verkligen helt vilsen om vem jag är.

Så fort jag faller tillbaka i mina dåliga dager söker jag närhet men har lyckats klara mig utan samlag i 5 månader vilket jag är så stolt över. Men samtidigt så har jag varit så nära åt gå till äldre män för att slippa massa rykten som blir. Är så glad att jag har fått kontakt med en kille som faktiskt lyckades stoppa mig (utan att han själv vet om det). När han sa att jag måste ta tag i mitt liv insåg jag att jag har tagit mig så här långt och ska ta mig längre. Men fortfarande hamnar jag i bråk och drama hela tiden, det känns som jag behöver det. Förr förra veckan hamnade jag och en tjejkompis i slagsmål mot 15 grabbar men klarade mig med bara blåmärken. Jag vet att jag inte tycker om mig själv och har insett att det är därför jag alltid drar mig till drama när jag mår dåligt. Jag har lovat min familj att inte skada mig själv, att inte lämna dem. Därför hoppas jag ibland att andra ska skada mig. Men denna vecka har jag som sagt hållit mig hemma, jag orkar bara inte. Det var länge sen det var såhär illa nu men jag är stolt över att jag varken tagit någon överdos eller ens försökt ta mitt liv. Visst att jag tog ut aggressioner och skar mig, förlåt för det Natta, jag vet att jag lovade. Men det är allt.

Eftersom jag är helt vilsen i vem jag är så är jag väldigt glad över att vi nu ska göra riktiga utredningar på mig då min psykolog har gjort små tester på mig och säger att jag har drag av borderline, autistisk, adhd, är paranoid och även har drag av andra personlighetsstörningar. Vi har även pratat om att jag ska röntga mitt huvud på grund av tidigare händelser i mitt liv. Jag hoppas bara få lite svar på varför jag är som jag är. Förhoppningsvis kan jag förstå mig själv snart. Så alla andra också kan det.

Men med all skit, alla våldtäkter, alla övergrepp, all misshandel, drama, droger, idiotiska val som jag förhoppningsvis kommer kunna prata om tillslut. Så vet jag att att oavsett om det är jävligt pissigt just nu så kommer jag må bra tillslut. Första gången på år så har jag innerst inne fått känna mig lycklig igen. För den känslan så är jag evigt tacksam. Jag bara önskar att alla ni andra som mår piss också ser ett ljus. Speciellt du T, jag önskar dig all lycka i världen och är så tacksam för allt du gjort för mig.


Likes

Comments

Nu var det ca 4 månader sen jag fick åka hem från psyket igen. Hade hoppats på att något skulle ha hänt. Att det skulle vara någon skillnad. Ända sen jag fick åka hem har jag testat massa olika mediciner och gått på möten. Jag klarade av att gå i skolan ett tag, men nu har jag inte varit i skolan på nästan 3 månader. Jag vet inte om det är för att jag är så trött eller om det är för att jag tappat hoppet om livet.

Det jag vet är dock att jag har börjat styra upp mig själv ganska mycket. Inga droger, knappt nån alkohol och använder mig inte av något slag av självskadebeteende längre. Dock så har jag börjat ta till våld vilket gjort att jag hämnad i bråk så som slagsmål mot grabbar där det är 15vs2 osv och att jag tar mig ut i bråk jag vet att jag antagligen kommer förlora. Det löser vi snart så jag blir lugn igen. Jag fick ju gå på aggressions möten förr men det gick sådär, det var alltså ej till så mycket hjälp. Men jag vet att min mamma aldrig ger upp på mig så vi kämpar vidare.

Det jag gör just nu är alltså att jag går på utredningar då min psykolog sa att jag hade drag av ADHD, Borderline, Autism, olika slags personlighets störigheter så som att jag även ska vara Paranoid vilket jag inte alls förstår vad det kommer ifrån men aa vi får väll se vad som händer. Jag tar inte riktigt min medicin som jag ska då jag tycker dem är skit och jag får ju fortfarande ångestattacker. Nu var det ett tag sen men senaste tillfället blev ett helvete. För första gången på länge var det inte hallucination utan jag fick så ont i själen att det gjorde ont fysiskt. Jag låg i sängen och skrek och grät när mina föräldrar stormade in. Pappa ville att jag skulle tillbaka till psyket och jag vägrade så jag flög nästan på honom om min mamma inte hade varit i vägen. Hur som helst så lät mamma mig inte åka in utan vi åkte direkt till barn&ungdoms psykiatrin på morgonen jag va så arg så minns inte ens vad jag gjorde där. Sa väll säkert något i stil med att allt var bra vilket alla vet inte är sant.

Jag testade att gå hos en specialpsykolog men hon skickade tillbaka mig efter första mötet till barnpsykiatrin igen eftersom hon inte visste hur hon skulle kunna hjälpa mig. Men brukar bli runt skickad så är van. Nu är jag mest spänd på att utredningarna ska ta slut för att se vad som händer. Det har pratats om att flytta mig till Segesholm som är ett behandlingshem för de som mår psykiskt dåligt. Lägsta behandlingstiden är 9månader och detta ligger nästan i Malmö tyvärr. Men som sagt vi får se vad som händer.

Just nu har jag funnit lite glädje i livet iallafall. Har aldrig mått såhär bra på flera år. Till stor del att min syster är hemma väldigt mycket nu och har med sig sin sjuka kille. Dem två tillsammans får än alltid att skratta. Sedan är det självklart Djurgården. Att få gå på matcher är nog det bästa i livet just nu. Samt människorna jag lärt känna via det. Kontakten är ytlig men mår så bra tack vare dem. Det är skönt att ha några som kan få än på andra tankar samt några jag ej kommer på djupet med. Är inte någon de skulle vilja ha i sitt liv på en personlig nivå vilket gör att det känns skönt då jag inte har någon att förlora. Har dock träffat en kille som jag är så jävla glad över. Han fick mig att känna att jag har ett hjärta igen. Dock så agerar jag fortfarande väldigt ytligt för att inte släppa in någon i mitt liv som kan såra mig just nu, och för att jag inte tror att de kan hantera mig. Men nu tror jag helt ärligt att jag som person är på bättringsvägen, även fast jag fortfarande har gett upp på livet i sig. Men oavsett vad så håller jag mitt ord till min familj, ni blir inte av med mig på ett tag till haha.

Nu biter jag ihop och kämpar lite mer varje dag. Min mor är sjukskriven för att ta hand om mig denna vecka så jag kommer iväg på mina möten vilket jag varit dålig på innan. Efter lovet ska jag se till att kämpa mig tillbaka till en ordentlig vardag igen med att jobba eller gå i skolan. Men vi tar en dag i taget.

Vill passa på att säga all kärlek till er som skriver så otroligt fint till mig och som stöttar. Puss på er!


Likes

Comments

Just nu har jag en bättre period ang min ångest. Jag har tre olika mediciner jag tar för det, ena är även för depressionen.
Alla har ju olika erfarenheter ang ångest. Vissa har lite starkare andra lite svagare. För mig har min ångest lugnat ner sig väldigt mycket de senaste två åren.

När jag började få min ångest för ca 3-4 år sedan så var det hemskt. Den form av ångest jag fick då var att jag såg saker som inte fanns. Jag kunde tillslut inte kolla mig själv i spegeln. När jag såg på mig själv i spegeln var det så svart. Det var som att jag kollade på mig själv men jag såg inte mig. Det var någon annan. Det som hände när jag såg mig själv i spegeln var som i en typical skräckfilm, där någon står bakom än. Jag såg även saker krypa ur mina ögon.
Av någon anledning så skapade jag i mitt huvud en slags vit skepnad med ett jätte obehagligt ansikte. Denna sak satt väldigt ofta vid dörröppningen till mitt rum och hindrade mig från att kunna ta mig ut. Denna har även varit med i en mardröm som jag haft om och om igen. Jag kunde ha samma dröm i en vecka i sträck, där den som pratar blir dödad av denna.
"Hon" kom även tillbaka för några månader sen. Denna gång var det så otroligt svart för mig, jag hade tryckt i mig tabletter för att få smärtan i min kropp att sluta, sedan gick jag till sängs med mitt ex. Då såg jag "henne" igen, inte vit denna gång utan svart. Jag tröck av rädsla upp mig mot sängen och mitt ex förstod ju att något var fel och frågade om han skulle tända. Då tog hon sitt finger och höll för munnen som om hon hyschade mig för att jag inte skulle säga något. När jag svarade ja på mitt ex fråga så flög "hon" nästan på mig. I sista sekund så blev lampan tänd innan "hon" hann fram till mig. Men när lampan tändes försvan denna sak. Jag kan fortfarande känna skräcken då det jag ser är för mig lika verkligt som en riktig människa. Det är som om jag kan ta på det jag ser.

Jag kunde även se helt vanliga saker så som djur och människor. Jag har liksom vant mig och bryr mig inte så mycket då jag verkligen har lärt mig förstå att inget av de jag ser kan skada mig på riktigt. 

Men detta är inte den ända form av ångest jag har. Inland kan jag bli förlamad en stund av min ångest. Min kropp liksom slutar fungera. Jag kan hålla på att svimma och må allmänt piss. Skulle kunna skriva i en timme om jag skulle berätta alla symptom jag får så jag skippar det. Jag har lärt mig att känna igen vissa ångestanfall då jag inte kan svälja när vissa ångestanfall är på gång. Jag har olika mediciner mot ångesten men det är bara en som funkar vid akuta anfall. Jag får bara ta denna när det verkligen behövs då det är en starkare beroendeframkallande tablett. I förebyggande syfte har jag även en annan jag tar tre gånger om dagen. Även en tredje som är min depression tablett men som även förebygger mot ångest.

Idag har jag även fått ny sömnmedicin då de andra inte funkar. Vi fortsätter fortfarande med att hitta mediciner som funkar och det har väll fått lite framsteg. Jag skulle även ha varit på möte hos Sofiahemmet men jag ville inte dit så jag gick inte. Nu på torsdag har jag dock en tid hos en psykolog på prima. Hoppas på en tredje gången gilt då jag redan varit där två gånger och det slutat i bråk och att jag vägrat komma tillbaka.

Imorgon är det även första skoldagen vilket kommer bli väldigt skönt att få komma tillbaka till skolan lite och träffa alla människor jag saknat igen.

Likes

Comments

Alla gör misstag här i livet, även jag. Problemet i dagens samhälle är att man döms så otroligt hårt på grund av valen man gör. Jag har gjort många dumma val, speciellt när jag mår piss.
Och det snackas så jävla mycket skit om valen jag gjort, även mycket falska rykten. För folk tror på rykten. Jag vet vad vissa saker kommer ifrån, men det är långt ifrån sanningen. Folk har inte heller lyssnat på händelser från mitt perspektiv men nu kommer det för jag är trött på att få höra så jävla mycket skit när vissa saker inte stämmer. Även fast jag skäms så kommer sanningen från mitt perspektiv fram iallafall.

Det som jag tänkt skriva om var under en period för några månader sen när jag och mitt ex gjorde slut. Det var som sagt några månader sen och ännu går snacket.

Jag blev lämnad och självklart var det svin jobbigt. Första helgen så var jag och en tjejkompis på bio bara och tog det lugnt. Men sedan började folk höra av sig och berättade vad mitt ex gjorde osv. Vilket var svin jobbigt. Som vanligt så väljer jag ett väldigt självdestruktivt sätt att hantera jobbiga saker på och i mitt fall använder jag mig av sex. För vissa kanske detta blir väldigt svårt att förstå hur något så underbart kan användas som ett självskadebeteende. Tyvärr kan jag inte riktigt förklara. Men för mig så får det fram väldigt mycket känslor med tanke på vad jag varit med om.

Har alltså använt mig av väldigt mycket sex som resulterat i skitsnack. Men tänkte bara ta upp två olika storys som det har varit väldigt mycket snack om.

Andra veckan efter jag och mitt ex gjorde slut så kände jag bara fuck it. Jag drog på en fest och visste precis vad det skulle gå ut på för mig. Det var en viss person jag ville ha. Jag visste att mitt ex tyckte han såg väldigt bra ut och hade pratat gott om denna kille. Sårad och korkad som jag var gick jag iväg med en annan kille på festen, men jag ville ju ha ...... Så istället för att försöka byta så sa jag till denna kille att jag även ville ha ........ Vilket jag fick. Där kan jag inte förneka att det inte hände med tanke på att det är sant. Men mer än så var det inte.

Jag träffade sedan helt klart fel människor. Jag började ha ett sexuellt umgänge med en kille som jag blev kär i. Jag låg även med hans kompis och började träffa de båda för jag visste att han jag gilla inte ville träffa mig ensam. Så jag var med båda för att jag var kär och dum. Jag vet att folk har sett videos på mig och dem. Vilket jag inte är stolt över. Men de hade INGEN RÄTT ALLS att spela in dessa videos och dessutom sprida. Ja jag skäms så otroligt mycket. Men det är inte jag som ska skämmas, det är dem. Som gör så mot någon annan. Folk försökte få mig att anmäla men jag var väll för feg. Jag testade med att träffa en av dessa killar för att försöka förlåta. Vi hade kontakt ett tag men jag kan inte förlåta då de va inblandade i annat också. Nu har vi ingen kontakt alls. Genom dessa två killar lärde jag känna andra. Vilket jag ångrar. (Detta skedde innan videorna!) Men jag började få intresse för en av dessa nya killar. Jag träffade även honom och låg med, hans kompis var även med. Ångrar mig som sagt jätte mycket. Men jag vet att jag mår piss av det vilket gör att jag går med på det. Varför jag ofta har gått med på saker också är för att jag inte vågar säga nej. Hade ni också legat ner blodad på marken efter att ha sagt nej så tror jag ni också hade varit lite rädda för det.

Ett jätte stort ryckte som har spårat är ju då pga denna händelse som kommer.
Jag skulle träffa en kille mitt i natten och jag förstår ju att jag inte skulle få gå ut då, så jag valde att åka på kvällen och träffa en annan, medan jag väntade på han jag skulle träffa. När jag kom fram dit jag skulle, så var det inte bara han jag skulle träffa som stod och väntade, utan de va fler. Det kändes ju inte så jätte bra men vi gick iallafall hem till en av killarna. När vi kom fram var även hans bror hemma med kompisar. Jag minns inte så jätte mycket men jag fick någon slags drog i pillerform. Jag ville bara där ifrån så jag tjatade om att jag var hungrig och ville gå och äta men fick som svar att jag skulle ta något från kylskåpet.
Som jag skrivit innan är inte att säga nej min starka sida. Jag och några killar satt då sedan på hans rum och det började röra sig närmare liksom. Ta på mig och tjata lite, men jag ville inte. Så jag gjorde inget. Men det hela spårade och killens brorsa (tror jag det var) sprang in och tog stryptag på mig och skrek att jag skulle suga av honom. Jag gjorde det inte. Det hela slutade med att dem sa till varandra att de skulle bli anmälda och skulle lägga av. De slutade alltså för att de va rädda att bli anmälda, inte för att jag inte ville.

Nu blir det bara mer och mer luckor men jag minns att vi tog oss till en grill. Jag skrev till de två killarna jag skrev om tidigare och bad dem komma (för att våga lämna de andra). De kom och så vågade jag säga till killarna att jag skulle vara med dessa istället.

Jag minns att jag, en av de som kom och en ny gick till en källare. Jag minns inte jätte mycket här men jag minns att jag var jätte trött och jag minns hur kläder togs av. Jag vet att vi låg med varandra och har även fått veta att detta filmades in, utan mitt samtycke igen då. Minns inte riktigt hur jag fick på mig kläderna. Men det fick jag iallafall. Jag minns hur jag hörde flera röster komma. Nu kom det ännu fler killar, de skulle ta av mig mina kläder och jag visste att jag skulle blivit som en liten trasdocka man bara kastar runt på. Men jag är så oerhört tacksam att en av killarna klev in och bad dem lägga ner och tog undan mig. Sen minns jag inte mer än att jag satt i en bil. Jag tror även jag har börjat minnas vart jag hamnade den kvällen. Det jag tror jag minns är att killen jag skulle träffa från början i natten kom, vi gick till en av hans kompisar som även va med en kompis. Jag tror det va då jag vaknade upp på morgonen ensam lämnad med den killen som bodde där. Jag får svaga bilder av vad som hände där men eftersom jag inte minns helt så känner jag att jag inte kan skriva om det. Jag har som sagt minnesluckor men detta är vad jag kunnat få fram ur minnet.

Denna händelse har alltså resulterat i att det skapats ett rykte där jag tydligen ska ha blivit grupp knullad av en massa killar i en källare som en liten hora. Känns ju inte så jätte kul att något som var jätte jobbigt för mig resulterat i detta rykte. Men nu vet ni som snackar skit vad som egentligen hände och att ryktet inte stämmer.

Jag tycker ni som snackar är så otroligt patetiska. Med era påhitt och alla storys. Jag har gjort val som jag är mindre stolt över men jag står för det. Så har ni något att säga, ta det med mig. Tvi

Likes

Comments

Jag sluter mina ögon. Jag känner dina andetag mot min hals, jag känner skräcken i min kropp.

Jag minns inte längre. Jag minns inte om det är sant eller om det är en dröm. Det känns så verkligt, men jag har förträngt det. Jag hade sår på min kropp men ändå så tror jag inte att det är sant. Eller? Jag vet inte. Jag har förträngt det så mycket, att jag inte ens vet vad som är sant och inte. Jag förtränger det mesta i mitt liv. Det suger. Jag förtränger dåliga minnen så som bra. Men detta har jag kämpat med att inte minnas. För varför vill man minnas något som gör så ont. Något som ger en sådan skräck.

Jag har aldrig någonsin berättat det jag ska säga nu. Inte för någon. Men jag är svag nu. Jag orkar inget mer, så jag gör allt för att försöka hjälpa mig själv. Jag gör ett försök med att få berätta.

Jag minns att det var en bra dag, jag var glad och lyssnade på musik. Jag var på väg hem från skolan. Jag hade slutat tidigare och skulle åka två stationer med tåg. Två stationer. Av någon anledning satt jag längst bak på tåget. Jag skulle hem efter skolan. Jag hoppar av tåget och jag börjar gå längst perongen med musiken på det högsta. Jag är inne i min egna värld. Jag hör inget annat. Tåget åker. Jag var ensam på perrongen, trodde jag.

Jag minns hur min kropp stelna. Jag minns hur mitt hjärta gjorde ont, det gjorde ont av rädsla. Jag kände handen över min näsa och mun. Jag kunde knappt andas. Jag kunde inte skrika, jag var så rädd.
Du släpade mig längst perongen. I brist på luft och kraft försökte jag ta mig där ifrån. Jag kunde inte. Jag trodde jag skulle dö. Nej, jag var säker på att jag skulle dö. Du släpade mig över spåret. Till skogen på höger sida av stationen. Skogen jag som barn var rädd för, när jag väntade på tåget och det var tomt på perrongen. Du släpade mig dit. Jag försökte verkligen komma loss, jag försökte verkligen. Jag fick sår på armarna. Jag minns hur du slog mig. Jag minns att jag inte kunde röra mig. Du började slita av mig mina kläder. Med ditt maskerade ansikte la du dig över min kropp med ett grepp om mina armar, och en hand runt min hals. Jag minns inte eller jag minns att du lämnade mig. Jag mins att ingen skulle få veta, någonsin. Ingen skulle få veta hur du hade flåsat mig på halsen. Hur du hade slitit av mig mina kläder. Hur du hade berättat för mig vilken liten hora jag var, hur äcklig jag var. Hur du hade gett mig sånna smärtor, smärtor som inte skulle försvinna. Ingen skulle få veta vad du gjort mot mig. Du tog en del av mig, en del jag aldrig kommer få tillbaka. Jag minns inte själv längre. Jag minns att jag kände mig tacksam, tacksam för att jag levde. Jag minns även din röst. En röst jag aldrig kommer glömma. Jag hatar dig, du är vidrig.



Likes

Comments

Mina sömnmediciner funkar inte så passar på att skriva ett inlägg till.

Jobbiga saker händer, fine. Men att gång på gång få en massa skit är jävligt jobbigt. Jag tänkte dock berätta om en händelse som hände för två somrar sedan.

Jag hade en jätte crush. Jag tyckte han var så snygg. Och vi hade träffats ca en vecka på en cup. Jag och en kompis åkte och träffade denna kille och hans kusin. Vilket inte riktigt gick som planerat. Han jag var intresserad av var jätte intresserad i min kompis och han ville ha henne. Jag och killens kusin gick iväg för att dem skulle vara ensamma. 

Vi var utomhus och jag blev tvingad till saker som gör mig så spyfärdig. Nu kan jag åtminstone tänka på det utan att få kväljningar. Men iallafall. Så kom han jag var intresserad av till oss. Utan min kompis. Hon hade börjat gå till tunnelbanan. Hon ringde och ringde men jag fick inte svara. Jag fick inte gå. Jag fick mina byxor avslitna och blev kastad mot ett staket när en av killarna försöker få mig att luta mig fram. Det gjorde så ont, jag ville inte, jag försökte ta mig där ifrån. När jag väl fick bort honom ser jag hans kusin. Bakom oss där han står och filmar. Sen lämnade dem mig. Jag visste inte ens hur jag tog mig tillbaka. Jag hittade tillslut till tunnelbanan. Där jag fick åka till tc. Gå genom hela centralen, helt sönder gråten med sönder slitna byxor. Jag skämdes. Så otroligt mycket. Jag ville bara försvinna men det kunde jag inte.

I flera dagar i sträck fick jag samtal av dolt nr där dem satt och berätta för mig vilken hora jag var. Vilket litet luder och dem skrattade och sa att dem hade sätt videon, så höll det på. Även genom sociala medier så fort jag inte svarade när de ringde.

Men nej. Jag förtjänade inte det där. Jag är ingen hora. Jag var en tjej som inte fick sitt nej lyssnat på. Som var för svag för att göra motstånd. Jag önskar varje dag att jag aldrig hade åkt dit. Att jag aldrig träffat dem. Jag har deras namn, deras adress. Men det är för sent för mig att kunna göra något rättsligt. För i en debatt där det är ord mot ord. Då vinner vi aldrig.

Jag tror ibland att jag har lärt mig av mitt misstag. Att inte vara för godtrogen. Men det har jag inte. Jag vill ge varje människa en chans. Och jag vill kunna förlåta. Men om jag ska vara ärlig så förtjänar vissa inte att bli förlåtna.

Men jag ber er att tänka till om personer ni tror ni känner. Vi hade daglig kontakt i veckor. Men vissa är kameleonter och kan dölja sina sidor så bra. Vi ska egentligen inte behöva tänka på sådant. Men i dagens samhälle måste man tänka till. För i dagens samhälle respekteras inte alltid ett nej.

Likes

Comments

Efter nästan 3 veckor är jag nu utskriven från heldygnsvården, vilket är as skönt. När jag hade dags permission var det jobbigt då jag inte visste om jag skulle leva eller försöka ta livet av mig på kvällen. Men nu är jag bara glad över att vara hemma. Sova i sin egna säng. Duscha i sin egna dusch och att få lite space.

Det första jag gjorde nu när jag kom hem var att gosa med vovvarna. Sedan fixade jag mig för att följa med Lucas en kompis till Solna. Vilket var jätte trevligt då han alltid får mig att skratta. Det är så jävla skönt att ha en killkompis som faktiskt inte är ute efter att ligga så som många andra jag känner är. Att man bara kan vara sig själv utan att behöva tänka på annat är så underbart. Vi gjorde iallafall inte så mycket förutom att kolla lite saker i Mall Of Scandinavia och satt å prata. Nu är jag då på väg hem för (är en timme sen, skulle varit hemma vid kl 9) för att ta mina mediciner.

Jag är så glad över att jag har personer runt omkring mig som får mig att skratta och må bra. Är så tacksam för att ni finns. För er kanske några skratt inte betyder så mycket. Men för mig så ger mina skratt mig mer styrka och får mig att orka lite till när saker känns tufft.

Tänkte dessutom försöka sätta mig och skriva om en otroligt känslig händelse imorgon och jag skulle uppskatta om jag inte får så mycket frågor kring det hela så som jag fått nu ibland. Kram

Likes

Comments