Header
View tracker

I morse var jag hyperpeppad för gymmet efter en ganska lugn helg. Tanken var att köra ett pass med marklyft och knäböj, men jag hann inte komma så långt.

Jag lastade på med 100 kg som jag klarat enkelt förut. Jag skulle köra fem set med fem reps. De tre första kändes kanon och den fjärde började kanon också men på den sista reppen måste jag tappat tekniken helt för sen small det bara till i ryggen.

Jag ringde direkt till min träningsguru, Kalle, för att få råd om hur jag skulle göra. Hans råd var att släppa allt och försöka gå lite lätt. Jag testade det men det gick inte alls. Jag gick hem och var väldigt deppig över att inte kunna träna. Envis som man är så försökte jag ändå röra lite på mig hemma och helt plötsligt så släppte smärtan.

Gött tänkte jag och gick ut på promenad men efter några kilometer fick jag vända hem, inte på grund av smärta utan för att regnet öste ner. Jag var helt inställd på att gå när allt lugnat sig men efter att jag hämtat barnen på dagis och löst alla bestyr hemma så var smärtan tillbaka igen.

Nu ligger jag som en död sill i sängen. Smärtan är inte total, det gör bara ont när jag rör på mig och när jag andas. Klart hanterbart.

Utgår från att köra cardio från i morgon till fredag och sen lyfta lite skrot till helgen.

Fick en härlig frippa idag, signerat sambon.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag skrev för ett tag sen att jag inte riktigt visste vart den här resan skulle ta mig. Jag var exalterad och peppad.

Det har förändrats.

Jag är fortfarande väldigt peppad och exalterad över det som händer just nu. Men det börjar mer och mer gå upp för mig att det här i grund och botten handlar väldigt lite om mig och mer om att producera ett bra tv-program.

När jag anmälde mig till det här så tänkte jag inte alls att det var ett tv-program jag anmälde mig till utan snarare att det var chansen att få ordning på min hälsa. Det handlade uteslutande om att få ordning på mat - och träning.

I torsdags var det inspelning igen och det var väl efter det som jag började fundera kring vad det här handlar om. För dem handlar det om att göra ett tv-program och för mig handlar det kanske om något större än en halvtimme på SVT.

Missförstå mig rätt. Jag älskar verkligen alla som jag jobbat med hittills i programmet, alltså fullkomligt älskar. Alltså, vi snackar "ta en kula för dig-kärlek". Underbara människor men jag tror kanske inte att jag är rätt snubbe för det här.

Dels för att det jag gör nu är så mycket mer än tv-programmet men också för att vi har helt olika mål med det här projektet.

Sen ska jag absolut inte sticka under stolen med att jag inte hade börjat träna och tänka på hälsan i den mån jag gjort om det inte hade varit för det här projektet och dessa människor. Det här var den push jag behövde.

Nu ska jag lägga i från mig telefonen och fullkomligt skita i allt jag borde bry mig om. Jag orkar inte tänka en enda tanke till för stunden.

Vad som än händer nu så kommer jag inte skita i träning och kost. Tvärtom, allt det där ännu viktigare nu.

Likes

Comments

View tracker

Jag har haft en kaotisk start på veckan.

I morse lämnade vi barnen på dagis och vi hade nog inte hunnit gå i fem minuter innan de ringde och sa att vi var tvungna att hämta Haylie. De menade att hon hade löss och de menade också att det var en epidemi.

Min definition av epidemi är att många drabbas samtidigt och för att få ett stopp på spridningen så isolerar man personen eller personerna. I det här fallet menade de att Haylie hade löss och då skulle hennes syskon hem också.

Jag tycker den inställningen är lite bisarr. Varför ska de andra syskonen gå hem när de bevisligen inte har löss?

Jag blev rasande och packade ihop alla deras kläder och tog med mig barnen hem. Ännu mer rasande blev jag när jag kollade Haylies hår och inte fann en enda lus eller ägg. Jag var skeptisk redan innan jag kollade eftersom vi behandlat alla våra barn bara för en vecka sen.

Jag känner snarare att det här är ren diskriminering mot Haylie eftersom hon på grund av hennes sjukdom kostar mer pengar och mer resurser. Vi blir uppringda fler gånger i veckan om att vi ska hämta Haylie tidigare. Ena gången kan de handla om de känner att de inte fixar hennes diabetes, andra gången handlar det om att hennes assistent måste få på en läkartid som de inte förvarnat om på morgonen.

Vilken arbetsgivare kan godta en sån här situation? De senaste 30 dagisdagarna har det funkat fyra dagar.

Jag är ju inte dummare än att jag vet att jag inte kan vinna det här kriget men jag känner att det var viktigt att markera att det här inte är okej. Sen brusade jag upp och skrämde skiten ut 10 fröknar, det var onödigt.

Nu kaffe, tack.

Ikväll blir det gym igen och jag tar med mig min polare Emil ikväll..

Likes

Comments

Idag är det söndag och jag försöker verkligen att samla krafter idag för att ork hålla en hög energinivå kommande vecka.

En rad viktiga möten som kommer bör avgöra framtiden för oss som familj väntar. Samtidigt vill jag gå in i träningsveckan på ett riktigt bra sätt också.

Bästa sättet att slappna av är att kolla på TV. Det kräver ingen tankeverkstad alls. Just nu är det skattgrävarna på Fox som lockar. Njutbart med historia.

Likes

Comments

Jag har bloggat en del om det tidigare i veckan om sen här resan som jag startat där målet är att må bra igen rent fysiskt.

För en vecka sedan drog det igång och det har fungerat helt okej. Min största farhåga har inte varit träningen utan maten. Hela veckan har jag skött den strikt och följt alla råd jag fått men ikväll fuckade jag ur helt och var tillbaka i samma mönster som förut.

Jag orkar inte ens rabbla upp allt jag käkat utan konstaterar att det inte funkade. Samtidigt så har jag hållit igång träningen hela veckan och inget har hänt. Det sistnämnda var till slut det spm fick mig att börja äta skit igen. Det är bara att inse att jag är sjuk och att det är ett långt missbruk som jag ska göra mig av med.

Jag vet inte ens om jag har orken till det längre. Just nu vill jag bara lägga mig under täcket med en chipspåse och aldrig titta fram igen.

Besvikelsen. Det är det absoluta värsta. Det är så många människor som är i behov av att jag lyckas med det här, inte minst jag själv.

Klockan ringer om typ sex timmar och då ska jag ut och gå. Just känns det som det kunde kvitta.

Likes

Comments

Jag är lite förvirrad just nu.

För drygt en vecka sedan drog en riktigt spännande resa igång. Innan den drog igång så var jag klar över det mesta. Jag skulle gå ner i vikt, för min egen skull och för min familjs skull. Jag var helt säker på att jag ville jobba i ett kök igen och det var en av de första - största anledningarna till att jag skulle gå ner i vikt.

Nu, drygt en vecka in på resan, så är jag mer förvirrad än någonsin. Träningen flyter på bra och jag känner att jag blir starkare och orkar mer för varje dag. Igår gjorde jag tre pass och idag planerade jag för fyra pass. Men nyss fick jag direktiv om att chilla lite och med lite eftertanke så var det direktivet helt rätt. Jag måste lära mig att träna på ett sätt som funkar över tid, inte de närmaste veckorna.

Men hel den här processen har ju handlat om att jag ska kunna börja jobba i ett restaurangkök igen. Men ju mer jag tränar och jobbar med en sund inställning till mat, ju mer inser jag att jag kanske inte vill jobba i ett kök igen.

Det känns som att kastas 15 år tillbaka i livet. Helt plötsligt har jag ingen aning om vad jag ska göra med mitt liv rent yrkesmässigt. Jag har varit så säker på att det är mat som är min grej men nu känner jag mig mest rädd för mat.

Jag har ingen aning vart den här resan tar mig eller vad jag gör när den här resan är klar. Just nu vet jag bara att toapappret är slut och att jag måste gå till affären och köpa det, resten är som en oskriven bok.

Likes

Comments

I skrivande stund sitter vi på tåget i Mjälby på väg mot Linköping. Det är ännu en gång dags att åka 14 mil för att göra ett läkarbesök på US i Linköping.

Å ena sidan är det lika onödigt som det alltid är. Dessa besök ger ingen ny information och eller förändrar på något sätt Haylies tillstånd. Det känns allt som oftast som om det handlar om pappersexercis, för att de ska kunna gå ryggen fria.

Å andra sidan så känns det lite skönt att åka iväg med Haylie och ge henne lite extra uppmärksamhet. Den senaste veckan har varit allt annat än normal och att få göra lite normala grejer känns bra.

Jag kom på mig själv i morse att jag verkligen hade ångest för att jag inte hann med någon träning på morgonen. Inte för att det är någon panik men att bryta den rutin som funkat så bra den senaste veckan gör mig irriterad. Avsaknaden av rutinen att röka kan förstås ha en del med det att göra också.

Jag ska passa på att försöka fixa nytt ID-kort idag också, det gamla gick ut 2012.

Likes

Comments

Ni vet känslan.

När man bara vill lägga sig under täcket och aldrig mer kliva, ungefär där befinner jag mig just nu.

Jag har fått alla förutsättningar nu för att lyckas med att gå ner i vikt, att bli stark och att reda ut den här soppan som jag ställt till med och som är resultatet av mer än tio år av misshandel av mig egen kropp.

Jag har fått en träningsschema som jag verkligen tror på, jag får så mycket stöd så att jag tror jag skulle kunna vippa av stolen och jag har fått så mycket förtroende av människor som jag hyser sån jävla respekt för.

Och ändå vill jag krypa under täcket och aldrig mer kliva upp.

De första dagarna gick ganska bra men igår började låret spöka på morgonen och på kvällen var outhärdligt. I morse var det något bättre men ändå långt i från att kunna springa eller ens gå i hyfsat tempo så att det faktiskt ska kunna ge något i träningsväg.

Till och med mina barn gick i från mig på vägen till dagis i morse.

Det är en sak att på eget bevåg lägga ner träningen för att man inte är motiverad. Det är en helt annan sak att tvingas göra det för att kroppen inte pallar. Jag har varit med om båda situationerna förut och det sistnämnda går knappt att leva med.

Det enda positiva just nu är att jag fått igång det här med maten. Tre mål husmanskost om dagen, ingen småätande och sen en frukt på kvällen.

Nu ska jag snart bege mitt till gymmet. Funkar inte det heller så vette katten vart det här tar vägen.

Förresten, vägde in mig på 169,8 kg i morse, första gången under 170 sen jag vet inte när.

Likes

Comments

Åh herregud.

Jag mår så bra. Det var väldigt länge sen som jag behövde hjälp för att komma ner i sängen men jag har inte mått så här bra på länge.

Jag är medveten om att jag talar emot mig själv lite nu men det går nog inte att beskriva på ett bättre sätt. Ibland helgar målet medlena att komma dit, typ.

Jag lärde mig en viktig sak igår när det handlar om mål - och målbilder. Jag har alltid satt upp höga mål och det enda som det bidragit till är att fallet blivit desto högre. Nu har jag fått lära mig att all träning är ett plus. Nu blev det en kort promenad på 4,5 km, ingen monsterrunda men ändå lite träning vilket innebär att jag klarat av dagens mål - att träna.

Nu ligger jag +1 och är peppad för nästa mål, att träna i morgon.

En positiv effekt är att jag fått med Milla på det här. Nu är hon peppad också, och det gläder mig mer än julgröt på julafton.

Likes

Comments

Idag började något nytt, en ny dag. Redan när jag vaknade kände jag att det här är början på något riktigt bra. På ren entusiasm tog jag med hela familjen på storhandling och det var kanske lite överkurs egentligen och egentligen raka motsatsen till det jag skulle göra.

Tanken är ju småförändringar som i det långa loppet ska leda till en stor förändring.

Idag var det första steget att äta frukost. Jag är riktigt dålig på att äta frukost men det är ju något som som man måste få in i skallen att få sig varje dag.

Om drygt en timme så ska jag dra igång den där träningen som jag inte är så bra men som jag måste börja få ordning på. Armar och ben är rätt okej men när jag ska använda överkroppen tar det stopp.

Igår fick testa en massa övningar som onekligen träffade muskelgrupper som jag inte visste att jag hade. Träningsvärk är något som jag för om åren älskade. Jag bokstavligen älskade att känna smärta efter träning, nu mer not so much.

För första gången kan jag tro på mig själv. Att en människa kan förändras av en grupp människor som jag gjorde igår är helt otroligt. Jag har nog helt andra värderingar om livet nu.

Mitt motto från och med nu får bli:

If there's a will, there's a way

Likes

Comments