Idag på jobbet berättade chefen att vi haft så bra resultat i fredags, så nu skulle vi hålla det på den nivån fortsättningsvis.

Jag stod och ömsom kände mig otroligt irriterad, ja, arg t.o.m. då det inte är fullt så enkelt som han fick det att låta, och ömsom hemskt besviken på mig själv då det är mitt jobb att se till att "rädda" så mycket som möjligt varje dag... Efteråt pratade vi lite om det på kontoret och vi tyckte alla att han tagit upp det på ett dumt sätt.

I slutet av kvällen tog min närmsta chef upp det igen med oss som var kvar på kontoret då. Han sa ungefär samma sak fast på ett lite annorlunda sätt. Vi sa till honom hur vi tänkte och han sa att han känner väldigt starkt att vi borde klara av våra mål. Jag blev mer och mer ledsen och besviken ju mer han pratade. Jag vet mycket väl att han vet att jag inte är ensam ansvarig för våra resultat, men det är så jag känner! Jag tar på mig ett allt för stort ansvar på jobbet och försöker så gott jag kan att ensam rädda vårt kontor, trots att det inte alls är mitt ansvar. Det blir så när man har jobbat länge och är engagerad i det man gör tror jag.

När samtalet var avslutat och han gått sa jag till min kollega att det känns ju inte bättre eftersom jag tar på mig allt själv. Hon sa då att "det var ju inte alls så han menade... men jag förstod att du tog det så". Ibland är det både jobbigt och skönt när man jobbat med någon så länge som vi har gjort. Hon förstod direkt att jag hörde det på det sättet.

*suck*

Nå ja, jag vet ju egentligen att jag inte ska ta allt på mig själv, men det är svårt. Jag tror att jag på något sätt sätter en stor del av mitt självförtroende i min självkänsla och det gör det jobbigt i sådana här fall.

Bah! Trött nu, och ska upp tidigt. Nattis alla! 😴

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Jag har haft dålig självkänsla så länge jag kan minnas, och inte har det blivit bättre av alla åren jag spenderat med min sambo som har hållit mig på plats ständigt och jämt.

För ett tag sedan träffade jag dock en man, en ny vän trodde jag, som bara fick mig att må bra. Det visar sig nu att vi båda känner att det kan finnas mer än bara vänskap mellan oss. Han bor tokigt långt ifrån mig, så vi har inte träffats igen, men håller kontakt på annat sätt.

Jag har så svårt att tro att han tycker om mig på riktigt, vare sig vi pratar vänskap eller annat. Varför skulle han liksom? Varför skulle jag ha sån tur? Hur skulle någon kunna tycka om mig?
Trots det så känner jag att det nog kan vara på riktigt. Jag hoppas verkligen det för han får mig att må så bra! Han får mig att tro på mig själv som jag inte gjort på länge, men det är ju tyvärr ett digert arbete.

Jag önskar att hjärnan bara kunde sluta tänka, sluta hitta på egna ursäkter och bara lyssna på vad som sägs.

Likes

Comments

Jag har jobbat kväll två veckor i streck, dessutom blev det skiftbyte idag pga att jag hade ett läkarbesök inbokat i morse.
När jag kom hem från jobbet satt sambon och kollade på nåt på youtube. Det är en timme sen han "bara skulle se färdigt på..." osv. Inget intresse av att vilja prata, umgås eller ens sitta i soffan och glo på tv med mig. Inte ens en fråga om hur det gick hos läkaren, men det hade jag inte räknat med heller. Han bryr sig bara om det är honom det handlar om, och då satan om man inte lägger allt på minnet!

Så trött på att leva med en martyr.
En som aldrig bryr sig.
En som aldrig lyssnar.
En som aldrig söker närhet.

Likes

Comments

Heej... long time no see, liksom! Här är jag dock, i samma situation och "förhållande" som vanligt!

Har bara inte orkat skrivit något på länge, samtidigt som jag har känt ett behov av att göra det. Det har hänt mycket, och inget, sen sist.

Jag laddar fortfarande, jobbar på självkänslan och allt det där, och ibland känns det som att det tar dig, att jag snart skulle kunna ta det stora steg jag längtar efter! Nästa minut är jag tillbaks på skosule-nivå och undrar om det aldrig kommer att bli bättre. Det är en berg-och-dalbana, spännande, nervkittlande, frustrerande och framför allt vidrigt hemsk. Så hemsk att jag inte vet hur länge till jag orkar åka.

Likes

Comments

Idag fick jag reda på att killen jag hittills trodde bara var min "våta dröm", ska gifta sig. När han berättade det för mig kände jag hur jag fick ett stort hål i bröstet och jag fick nästan svårt att andas. Jag insåg snabbt att jag kände mer för honom än jag visste om...

Jag var tvungen att få berätta för någon och som tur är har jag två vänner på jobbet som jag kan berätta allt för! Det var väldigt skönt att få dela mina känslor direkt då jag nästan kände det som att de höll på att äta upp mig. Jag kände mig larvig, som en fjortis, när jag berättade. Återigen undrar jag om det beror på att jag blev så förvånad över hur starkt jag kände. Jag vet inte.

En av mina vänner skickade mig detta och jag hoppas så att hon har rätt.

Det är så suveränt skönt att ha två vänner som aldrig ifrågasätter, utan bara accepterar. Den stora grejen är att jag aldrig träffat någon av dom! Dom bor låååångt från mig och jag längtar fortfarande efter den dagen då jag får ge dom en stor kram!!!

Jag älskar dom båda så mycket och dom har varit en stor del i mitt "tillfrisknande". De peppar och tröstar, kommenterar och lyssnar, precis som fantastiska vänner ska göra.

Likes

Comments

Oh, my bee-jesus... jag håller på att bli tokig! 🙄

Ok, here it goes!

Jag och sambon har inte haft något "förhållande" på flera år. Tidigare har det alltid, nästan alltid iaf, varit jag som tagit initiativet till sex. När man redan har dålig självkänsla gör det så satans ont att inte ens min sambo vill ha mig. Detta har lett till att jag i perioder har sökt uppmärksamhet på annat håll, bara för att överleva. Ingen otrohet, bara... flört. Bara att få höra och se att det finns någon där ute som är intresserad av mig... att det inte är mig det är fel på.

Såå... för några år sedan började en ny kille på jobbet. Supertrevlig, snygg och bara mysig att umgås med. Det bästa var att han inte verkade ha något emot mig heller. Han är förstås redan upptagen! 😜 Det gäller väl alla de bästa?!

Nåväl, i höstas bytte jag schema och har inte träffat honom så mycket sedan dess. Idag och resten av veckan täcker jag dock för en kollega som jobbar på samma skift som honom! *suck* Jag hade verkligen glömt bort hur jag kände för honom! 💗 Självklart var han ju bara tvungen att komma och ställa sig precis bredvid mig för att fråga om en grej och det blev så där satans jobbigt att han var så nära! Aaaaaargghhhh!!!

Jisses Amalia! Jag är som en fjortis igen! Larvig och blyg och rodnar och tappar ord och så sugen och kåt och... förlåt! 😂

Dags att gå och försöka sova! Haha. Lycka till till mig! 😇😂😍

Likes

Comments

Var hos kuratorn idag, var ett tag sedan sist. Jag kände åter igen lättnaden av att få prata av mig.

Vi pratade om varför jag är där jag är och varför jag inte lämnar den situationen. Hon berättade då om härskartekniker och att hon reagerade på att det låter som att det är precis en sådan situation jag befinner mig i. Jag har hört uttrycket förut, men mer kopplat ihop det med sådant som kan pågå på arbetsplatser. Nedan är några av de vanliga strategierna.

Osynliggörande
Att tysta eller marginalisera personer genom att ignorera dom. En osynlig människa tappar sin självkänsla och kraft, känner sig mindre värd, obetydlig och värdelös.

Förlöjligande
Att på ett manipulativt sätt framställa någons åsikter / argument som oviktiga / löjliga.

Undanhållande av information
Undanhålla viktig information som personen inte tycker att andra behöver, förbehåller sig gärna rätten att senare hävda att de visst informerat den andre.

Dubbel bestraffning
Att försätta någon i en situation där man straffas eller nedvärderas oavsett hur man agerar. "Damned if you do, and damned if you don't"

Skuld / skam
T.ex. att antyda att det någon råkar ut för är deras eget fel. Ofta i kombination med förlöjligande / nedvärderande kommentarer och / eller dubbel bestraffning.

Felfinnaren
Får andra att må dåligt genom att ständigt påtala fel och brister som den andra gör. Påpekar varje liter misstag som denne gör och förstorar gärna upp dom.

Syndabocken / martyren
Tvinga någon att agera / ta tag i saker genom att vara medvetet passiv alt. delegera, för att sedan kritisera resultatet.

Ju mer vi diskuterade detta, ju mer insåg jag vad jag blundat för under så lång tid. 🙈Hur 17 bryter man mönstren?! Känns fortfarande som att självkänslan behöver upp innan jag jag ta ett större steg, men när någon dagligen trycker ner en är det så svårt!

Bara att jobba vidare antar jag.

Likes

Comments

Hej...

Jag läste precis ett inlägg som utan att tveka fick mig att förstå, som en blixt från klar himmel, varför jag mått så satans dåligt på sistone.

Jag gav mig själv ett nyårslöfte för ett år sedan och kunde inte hålla det! Jag lovade mig själv att 2016 var året då jag skulle börja tänka på mig. Året då jag skulle lämna min sambo om saker inte blev bättre. Året då jag skulle sätta ner foten.

Det hände ju inte!

Nu är jag fortfarande på samma ställe. I samma hus, på samma gata där jag fortfarande mår otroligt dåligt av att bo. Med sambon som jag fortfarande tar hand om, som jag fortfarande inte har något förhållande med, och därför inte får något barn med. Med samma press att inte visa för folk hur jag egentligen mår. Men sedan halvvägs genom 2016, med medicin som hjälp i vardagen. Trots den har jag på sistone känt en otrolig stress i kroppen, som att hjärtat mitt vill hoppa iväg och försvinna...

Nå ja... Tur att jag inte förnyade mitt nyårslöfte tills i år iaf.

Likes

Comments

Jag har en vana att vakna med huvudvärk de dagar jag skulle ha kunnat sova, som på helger. I perioder händer det varenda helg. Sen på måndagen är huvudvärken borta igen... surt som f**n! Så var det även nu i julhelgen. Vaknade både julafton och juldagen med sprängande huvud. Dock tror jag äntligen att jag insåg varför.

Natten till juldagen drömde jag... en väldigt jobbig dröm. Jag kommer bara ihåg en liten bit, men den fick mig att vakna. När jag vaknade insåg jag att jag låg och bet ihop käkarna så hårt att det gjorde ont.

Det jag kommer ihåg av drömmen är att jag var någonstans och med mig var ett litet barn. Jag trodde att barnet var mitt. Då kom en annan kvinna och kallade på barnet, som var hennes. Jag blev helt tom när jag insåg att det inte var mitt barn. Samtidigt sa den andra kvinnan till mig något i stil med att "du kommer ju aldrig att få några barn". Med det ringande i öronen vaknade jag.

Pratade med en vän igår, även hon i min ålder och än så länge utan barn. Det var väldigt skönt att höra någon i liknande situation säga att "om det blir så blir det, det är inte för sent än".

Jag känner att jag är den sista i världen som inte har barn och att jag ju helt enkelt måste vara för gammal för att skaffa barn nu. 👵🏻 Jag vet att det inte är så, men hela min kropp skriker åt mig att jag bara inbillar mig.

Det jag måste göra först av allt är dock att komma ur det icke-förhållandet som jag sitter fast i nu. Det blir kanske redan nästa år... 😔

Likes

Comments

Nu blev jag så där irrationellt, skitförbannad på min sambo igen, och som vanligt hör det ihop med att han inte tänker.

Jag jobbar kväll den här veckan och då brukar jag vara lite hungrig när jag kommer hem. Hans mor (fick jag reda på nu) är på besök och hon bestämde att de skulle åka och köpa pizza till kvällsmat. Superbråttom de lux! Jag ringer hem på min rast för att byta några ord då han berättar detta för mig.

Ursäkta, men du tänkte inte på att dra iväg ett sms och fråga om jag ville ha något..?

Ursäkta! Jag känner att det osar av bitterhet här nu! Jag tvungen att tömma ur mig!

Nå väl. Var hos kuratorn idag. Bra samtal som vanligt. Känns som att hon varje gång lyckas peta på något så att det "kommer fram" så att jag ser det. Vet inte riktigt hur jag ska förklara... 🤔

Idag, efter att jag hade fått prata och berätta en stund, så sa hon: "det låter som att allt är ditt fel? Att du känner att du bär skulden och är orsaken till allt som händer. Du adopterar andras känslor och lägger till dina egna". Hon sa mycket intressant, och när hon la fram det så insåg jag att det hon sa stämde till 100%! Jag är alltid den som är ansvarig. Det är alltid mitt fel! Så har det alltid varit.

Hon sa att jag måste sluta ta på mig andras känslor. Att alla är ansvariga för sina egna känslor och så länge jag gör så gott jag kan så räcker det. Således är jag alltså inte ansvarig.

Känns konstigt! Och svårt! Hur ändrar man det? 😳😂

Likes

Comments