Förra veckan tror jag måste räknas som det mest omtumlande i mitt liv. Väldigt svår och jobbig, väldigt bra och stärkande, mycket kärlek, däribland nya sådana känslor...

*pust*

Som sagt, jag pratade med sambon på onsdagen och det gick inte in. När jag inte fick chansen på onsdagkvällen sa jag att då måste det bli på torsdag kväll så vi får fortsätta. Jag ville för allt i världen inte tappa momentum! Såå, torsdag kväll efter jobbet blev det prata! 😬

Eftersom han inte tog in vad jag sa på onsdagen så började jag med att fråga om han nu hade hunnit förstå vad vi pratat om? Det hade han så det var otroligt skönt att inte behöva ta om allt från början igen. Det är något som tar väldigt mycket energi! Vi pratade ett tag om hur vi båda känner och varför det har blivit så här. Han frågade igen och igen efter en ny chans och jag sa: Nej! Nej! Nej! När vi pratat ett tag och han förstått att han inte skulle få ännu en till chans flyttade han ett litet steg bort i soffan och sa: ”jaha, så vad händer nu?” Då kunde jag slappna av för då förstod jag att det gått in ordentligt. 😅

Under helgen har vi kunnat prata om nya boenden, delning av möbler osv. Så himla skönt! Nu är det dags att hitta en ny lägenhet och påbörja nästa del av livet! ❤️

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Jaha, go vänner! Så var det gjort!
Iaf första steget!

Tyvärr gick det nog inte riktigt in hos sambon vad som hände så när jag var tvungen att åka till jobbet innan vi var ”klara” så kändes det lite rumphugget! Och jag visste inte riktigt säkert var han uppfattade att vi var egentligen. Detta resulterade i att jag kom till jobbet och kände mig helt förstörd och mina älskade kollegor kom till undsättning! ❤️ Tack vare dom, och senare ett samtal med min far, så räddades dagen och jag kände precis det stöd jag behövde.

Jag berättade för de jag kände behövde veta på en gång vad som hänt och grattis och glada tillrop kom från höger och vänster. Jag fick sedan avsluta kvällen med att ventilera ett par grejer som behövde ut med en av mina kollegor. Det var väldigt skönt att få bekräftat att vad jag känt och hur jag reagerat på några av sakerna som sades under samtalet med sambon var... ok.

Det som retade (?) mig mest var när han gick från att vara jätteledsen till att tjata om att jag ju har haft känslor för honom tidigare, och om han bara fick en chans till så kanske jag kan få tillbaks dom? Jag sa då att jag har ju tagit upp detta med honom i många år, så han har fått tillräckligt med chanser. Och så sa jag att efter så lång tid finns det inga sådana känslor kvar. Och sen började han om. De sista 15-20 minuterna innan jag åkte till jobbet sa vi i stort sett samma sak hela tiden. Jag kände mig som världens största skit som upprepade samma elaka mening om och om igen.

Nå ja, som sagt. Första steget är taget!
Tjo-frikking-hoo!!! 🎉😍

Dags att krypa under täcket, jag är helt muck! 😴

Likes

Comments

Det senaste två helgerna har jag varit själv, själv som i utan sambon, absolut inte ensam. Tiden on my own har jag använt till att tänka över vad som hänt, vad som händer och vad jag vill ska hända. Detta, plus det som hände i lördags förstås, har verkligen ställt allt på sin spets och jag har känt att det är dags nu!

Ja, jag vet! Jag har skrivit och sagt det säkert en miljon gånger förut! Nu däremot är det en starkare känsla. Som om något i universum skuffar på mig tills saker bara händer!

Igår t.ex. hörde jag av en gammal vän för första gången på iaf ett år. Hon sa att hon hade en känsla av att hon skulle höra av sig just nu och agerade på den. Jag berättade varför hon hade känt så! Detta har hänt tidigare mellan oss. ❤️

Igår kväll på jobbet pratade jag med en kollega och sa just det att det känns så starkt nu att jag nästan blir rädd. Men jag vill ju inte komma hem från jobbet och väcka sambon för att göra slut. Då sa jag att då känns det ju bättre att vänta tills på lördag. ”Så se till att göra det på lördag då” sa hon då.

Idag när jag kom upp låg sambon i soffan, sjuk och hemma från jobbet! See? Det är som att universum har bestämt att det räcker nu.

Han gick visserligen och la sig i sängen igen när jag kom upp, men det är många timmar kvar innan jag ska vara på jobbet.

Snälla, söta. Håll ett par tummar för mig idag!? ❤️

Likes

Comments

Träffade en kille igår kväll för första gången, tämligen oskyldigt, skulle bara ta ett glas vin.
Det började med att jag fick världens goaste kram! Sen satt vi och pratade i ett par timmar... det bara funkade liksom! Inga krystade samtal eller awkward tystnad, det kändes bara suveränt! Efter det åkte vi ett tag i hans bil, gammal amerikan med V8 som jag är så svag för! 😍

Ja, vi kysstes!
Ja, det innebär att jag var otrogen! Jag vet!

Idag, när jag var nykter och satt och tänkte på saken började jag må dåligt över hur han såg på mig och insåg att om jag har otur så ser han mig bara som en tjej som är otrogen. Jag var tvungen att skriva till honom och säga att jag aldrig gjort så här förut, och om jag inte tyckte om honom så skulle jag aldrig ens ha satt mig i hans bil igår. Hans svar var så skärande moget att det gjorde ont. Han skrev att visst hade det varit bättre om vi väntat, men han var glad att vi träffats iaf. Han skrev även att om vi ska fortsätta träffas har jag en del att ta hand om först! 😵

Jag vet, jag bad om det, och en del av mig hade blivit besviken om han skrivit något mer omoget. Men ändå. Nu sitter jag och är så spänd och så ledsen att jag har som frossa.

Nu mer än någonsin har jag ju dock en morot, jag hoppas bara att den räcker för att jag ska våga ta steget, för den här killen vill jag inte se försvinna!

Faen...

Tänk om livet kunde vara lätt nån gång!

Likes

Comments

Som jag skrivit tidigare, eftersom det är vad som sätter käppar i mitt livs hjul, så har jag "problem" med min sambo. Inget nytt!

Jag har dock funderat, under ganska lång tid (läs: år och åter år), över varför han inte vill ha ett sexuellt förhållande med den han lever med. Nu för tiden är jag ju ganska glad att slippa det då bara tanken på att ha sex med honom får mig att må dåligt. Efter så lång tid känns det bara incestuöst.

Nå, han växte upp med en ganska dominant mor. En sådan typ som kände att det är hennes livsuppgift att se till att enda barnet har all den hjälp och omvårdnad han kan behöva. Hade de haft mer pengar hade det innefattat saker också, det är jag helt övertygad om! När vi träffades hade han egen lägenhet, men det var fortfarande hon som städade och tvättade åt honom. När jag flyttade in och hon fortsatte så satte jag ner foten! Detta i stil med "om jag ser att du har varit i vår lägenhet utan att vi har bett dig kommer jag bli jävligt (ursäkta ordvalet) förbannad!" Stött och ledsen, eftersom hon ju bara menade väl, så höll hon sig iaf borta.

När jag efter några år tröttnat på att vara den som tog hand om det mesta hemma samt nästan total avsaknad av sex, alltid på mitt initiativ, flyttade jag och tillbaks kom kära mor och tog hand om.

Efter att jag flyttat tillbaks efter ung ett halvår, efter bedyranden om att "nu först förstår jag hur mycket du har gjort" osv. Så satte jag mig själv i den rävsax jag fortfarande sitter i. Jag blev snabbt och effektivt matad med hur dåligt han mått och hur synd det varit om honom, både från honom och hans mor.

All självkänsla jag samlat på mig under tiden jag bott själv var som bortblåst. Dåligt samvete gnagde hela tiden pga hur jag hade behandlat honom. Efter ett par veckor var allt i vårt förhållande precis likadant som det hade varit innan jag flyttade, med den enda skillnaden att jag nu var livegen. Eller så kändes det ju iaf. Så fort jag tog upp något som inte var bra, eller något jag behövde hjälp med, eller något jag ville göra så fick jag någon sorts kommentar eller pik om hur det inte skulle vara bra för honom och hur dåligt han hade mått.

Samma situation fortfarande, efter så allt för många år.

Som sagt, jag vill verkligen inte ha sex med honom, men det skrämmande är att jag minns verkligen inte ens när det var senast! Helt ärligt så är det så länge sedan, och här pratar vi år. Alla tar alltid för givet att när ett förhållande saknar sex är det tjejens "fel" och här är det precis tvärt om. Vilket för mig tillbaks till det jag eg tänkte skriva om (sorry, lång utsvävning om förhållandet 😬).

Jag har under lång tid undrat om han verkligen är hetero ens en gång! Många gånger har tanken farit till att han är homo, eller iaf bi. Inget fel i det! Absolut inte! Jag önskar bara att han skulle kunna erkänna det för sig själv! Men en större homofob har jag aldrig stött på i mitt liv, så det kommer nog inte hända inom snar framtid.

Under de senaste åren har det eskalerat, inte så att han har blivit mer feminin, men det är småsaker. Jag har svårt att förklara riktigt. Det är mer en känsla. Han har blivit världens klädsnobb, återigen, inga fel i det, men alla små detaljer blir en helhet... det är alltid han som packar stora resväskan om han ska bort över en natt och han är extremt mån om sitt utseende. Det låter larvigt när jag räknar upp det, även för mig, men dom sagt, små detaljer.

Ofta när han sover ligger han i konstiga ställningar, som att han visar upp sig för någon. Han ligger ofta med händerna på "paketet" och om jag väcker honom då flyger händerna bort. Senast i morse när jag hittade honom sovande i soffan.

Eller så är det bara jag som vill att han ska "komma ut"... det kan vara så.

Nå ja, slut på dagens rant.

Pöss på er!

Likes

Comments

Jag vet att jag har sagt att jag skulle skriva oftare... 😂 hur bra gick det då! 😜

För några veckor sedan träffade jag en gammal vän för första gången på typ fem år! Vi träffades första gången för drygt 15 år sedan, då hade jag precis flyttat tillbaks till sambon efter ett uppehåll och hon fick redan då all info! 😜 Som jag har saknat henne!!! ❤️ Som om ingen tid hade passerat pratade vi om allt och inget i flera timmar, precis som det ska vara med en riktig vän! Jag berättade om hur jag har det och hon peppade. Hon berättade om hur hon har det och jag försökte göra detsamma för henne.

Redan efter ett par dagar kände jag hur mycket jag saknade henne! ❤️ Hon vet allt, inga hemligheter, inga agendor, inget som undanhålls för att det känns pinsamt.

Jag vet att jag skriver dåligt nu, det var mycket som ville ut.

Puss på er! Gå och ring en gammal vän! ❤️

Likes

Comments

Det jag har önskat under de senaste, väldigt många, åren, är närhet. Ömhet. Något som visar att personen jag delar mitt liv med vill ha mig, eller iaf tycker om mig. Det enda jag märker är att han uppskattar att ha mig i närheten, men jag misstänker att det mer är av praktiska skäl än något annat, som kärlek.

Tyvärr har detta få mig att dagdrömma mycket. Det är på något sätt en flykt för mig. Jag vet att det jag fantiserar om inte kommer att hända, men trots det kan det få mig att må bättre. Definitivt mår jag bättre under tiden iaf! De brukar handla om någon, ofta för mig okänd man, men ibland är det någon som finns i mitt liv, på ett sätt eller annat.

De senaste veckorna har en, för mig, alldeles speciell händelse placerat en fantastisk person i huvudrollen för mina dagdrömmar. Han har definitivt förekommit där tidigare då jag haft en speciell plats för honom de senaste typ 13-14 åren. Redan första gången jag träffade honom visade han tydligt att han kände att det fanns något mellan oss, men då han och min s.k. pojkvän är vänner har det aldrig blivit något mer. Dessutom har vi hamnat i det där knepiga, när jag är singel är han upptagen och vice versa-grejen... 😜

Under de senaste åren har han tagit varje chans att ge mig en kram, och jag har inte varit sen att nappa 😍. Det bästa med det är att det är inga snabba "hej-hej"-kramar, utan det är de där underbara långa sugande kramarna. Ofta fortsätter han att hålla om mig en lång stund, ibland pratar han med min sambo över huvudet på mig under tiden, och sambon verkar inte bry sig... Senast vi träffades kom han med bestämda kliv fram mot mig och sträckte ut armarna för en kram, och gav mig ett långt "mmmmmmm" rakt in i örat på mig! Det gick rakt in och satte sig, och det sitter fortfarande.

Jag vet; jag låter som en fjortis!
Jag vet; "det är bara att lämna din sambo".
Jag vet...

Jag försöker!

Likes

Comments

Sitter här och njuter av en kopp kaffe i min ensamhet, sambon sover fortfarande! 😴 Har vissa problem att reda ut vilken dag det är idag! 😂🇸🇪

Såå... förra lördagen var jag ju iaf ute med min vän. Jättetrevligt att bara sitta och prata om allt eller inget med någon man vet inte dömer en! Lite mumsig mat och ett glas vin på det och man har en klockren kväll! 😘 Nå, så jag nämnde att jag har ju den här bloggen och hur skönt det är att ha en sådan ventil. Jag berättade även att om det är någon jag skulle kunna tänka mig att visa den för så är det just för henne, då jag vet att hon inte dömmer, jag vet att hon inte talar bredvid mun och jag vet att hon kan vara ärlig mot mig! ❤️ Såå... hon fick länken till bloggen! 😳😱

Missförstå mig rätt, det kändes väldigt bra att göra det, samtidigt som varenda fiber i min kropp skrek i fasa! Well, lite överdrivet kanske 😜 men jag är säker på att ni förstår hur jag menar. Jag är fortfarande inte rädd att hon ska döma mig eller tycka att jag är konstig, men så var det ju den där satans självkänslan igen som sitter och säger att "hon tycker säkert att du är dum som hakar upp dig på smågrejer" eller "nu sitter nog nån och skrattar åt mina bagatellartade problem". Sen insåg jag att jag är dum och slutade oroa mig för ett tag... fram tills igår faktiskt, när jag träffade henne igen.

Efter en stund gick det upp för mig att "faen, hon har ju läst allt om mig nu" och helt plötsligt blev jag sketanervös! För en stund hade jag svårt att fokusera ordentligt på jobbet p.g.a. att jag satt och försökte komma på vad hon nog tycker och tänker om mig nu!? Sen hörde jag hur idiotiskt det lät och jag kunde koppla bort det igen.

Jösses, det är jobbigt att vara så självcentrerad! Vilket man ju tyvärr blir av att inte ha någon självkänsla... det känns som att alla tänker och tycker något om mig, och aldrig är det bra saker. Jag har dock, emellanåt, mina ljusa stunder, då jag inser att det inte alls är så. Och tur är väl det!

Nå väl, puss på dig stumpan! 😘Jag tycker så mycket om dig! ❤️
Och puss på er andra också 😘

Likes

Comments

Hej alla! Hoppas ni har möjlighet att njuta av det fina vädret!

Jag har sån tur att jag är gräsänka den här helgen! Köpte med mig en lyxshake från Max efter jobbet igår 😋och har bara slappat hela dagen idag. Kom precis ur duschen nu och har gjort mig i ordning för en kväll i stan. Ska passa på att träffa en kär vän på middag och bara sitta på en uteservering och njuta! Att veta att det inte sitter någon hemma och väntar på att jag ska komma hem och som, så fort jag klivit utanför dörren (i stort sett) tycka att det är dags för mig att komma hem igen.

Det skrämmer, och peppar, mig mycket att jag känner så mycket att det är dags för nästa steg nu att jag t.o.m. går runt här hemma och planerar vad jag ska säga till sambon... Jag tycker fortfarande inte riktigt att jag är redo än samtidigt som jag är såååå färdig med det här!

faen

Tänk om det kunde vara enkelt, men det är klart, det är väl inte bra det heller!?

Nå ja, dags att knata hemifrån och njuta av ensamheten med någon annan än den vanliga! 😁😘

Likes

Comments

Idag på jobbet berättade chefen att vi haft så bra resultat i fredags, så nu skulle vi hålla det på den nivån fortsättningsvis.

Jag stod och ömsom kände mig otroligt irriterad, ja, arg t.o.m. då det inte är fullt så enkelt som han fick det att låta, och ömsom hemskt besviken på mig själv då det är mitt jobb att se till att "rädda" så mycket som möjligt varje dag... Efteråt pratade vi lite om det på kontoret och vi tyckte alla att han tagit upp det på ett dumt sätt.

I slutet av kvällen tog min närmsta chef upp det igen med oss som var kvar på kontoret då. Han sa ungefär samma sak fast på ett lite annorlunda sätt. Vi sa till honom hur vi tänkte och han sa att han känner väldigt starkt att vi borde klara av våra mål. Jag blev mer och mer ledsen och besviken ju mer han pratade. Jag vet mycket väl att han vet att jag inte är ensam ansvarig för våra resultat, men det är så jag känner! Jag tar på mig ett allt för stort ansvar på jobbet och försöker så gott jag kan att ensam rädda vårt kontor, trots att det inte alls är mitt ansvar. Det blir så när man har jobbat länge och är engagerad i det man gör tror jag.

När samtalet var avslutat och han gått sa jag till min kollega att det känns ju inte bättre eftersom jag tar på mig allt själv. Hon sa då att "det var ju inte alls så han menade... men jag förstod att du tog det så". Ibland är det både jobbigt och skönt när man jobbat med någon så länge som vi har gjort. Hon förstod direkt att jag hörde det på det sättet.

*suck*

Nå ja, jag vet ju egentligen att jag inte ska ta allt på mig själv, men det är svårt. Jag tror att jag på något sätt sätter en stor del av mitt självförtroende i min självkänsla och det gör det jobbigt i sådana här fall.

Bah! Trött nu, och ska upp tidigt. Nattis alla! 😴

Likes

Comments