View tracker

Tankar & åsikter

Inlägget innan har lägligt nog rubriken "PAUSAR" även om det syftade på det jag faktiskt gjorde när jag skrev inlägget och inte hade avsikten att bli en självuppfyllande profetia. Så kan det gå. Jag har tagit en paus från bloggen och det har faktiskt en anledning. Här kommer den!

Senaste tiden har jag börjat fundera över vilket budskap jag vill sända min omgivning och vilken roll jag vill att sociala medier ska spela. Jag som ju har bloggat sedan 2012 har sänt ett budskap med mitt skrivande och mina bilder under en ganska lång tid. Bloggens genomgående tema har varit min vardag - hur jag ser ut, vad jag gör, vilka jag är med, vad jag äter, hur jag tänker. Allt det här är ju inte så konstigt och de flesta bloggare pysslar ju med just detta. Dessutom är det roligt att gå tillbaka och se vad som hände under olika perioder i mitt liv och hur jag har utvecklats. Men, vardagsskildringar i all ära! Vem bryr sig? Haha, nej. Det där var ett skämt, med en gnutta allvar. Många gånger känner jag faktiskt att vardagen inte riktigt räcker till. Visst, det är roligt att berätta om en har gjort något speciellt. Men resten av tiden (ca. 90% av tiden alltså), så händer faktiskt inget särskilt. Under perioder då jag har varit väldigt aktiv på bloggen så har jag ständigt funderat på hur och när jag ska ta bilder till bloggen. Det ska vara bra bilder, rätt redigering, och intressant innehåll. Så vill inte jag blogga längre. Eller, okej, intressant innehåll kanske fortfarande kommer att vara en prioritering. Låt mig förklara.

Min åsikt är att vi är allt för många som syns. Men allt för få som hörs. Om alla jag känner skulle börja blogga om sin vardag så skulle jag tycka att det var jättekul att följa - till en början. Sedan går en vecka och jag har tröttnat. Det tror jag förklarar ganska bra varför jag själv aldrig har varit en stor bloggläsare. Om alla jag känner skulle börja blogga om sina tankar, intressen, idéer, och åsikter så skulle jag nog bli helt utmattad - till en början. Sedan går det en vecka och min nyfikenhet väcks. Vem är den här personen? Vad har den varit med om och vad har den lärt sig av det? Hur resonerar den? Vad tycker den att vi ska lära oss? Vilken fråga är viktigast för den här personen? Jag skulle vilja läsa en blogg där jag förstår och lär av en annan människas erfarenheter och inspireras till att bygga något större och viktigare än de budskap som vi vanligtvis överöses med.

Mitt mål är att skapa en blogg i den andan. Jag tror att vi har så mycket att lära av varandra och så många möjligheter till utveckling genom interaktion. Tänk om det fanns lika många bloggar med syfte att inspirera intellektuellt som det finns modebloggar. Då tror jag att världen, klyschigt nog, skulle vara mycket bättre. När jag var i tidiga tonåren var dagens outfit hos it-tjejer högst spännande. Idag är sanningen kort och gott att jag inte längre är intresserad av vad en rik och priviligerad del av samhället har på sig eller dricker för drinkar. Därför vill jag inte längre blogga om dem sakerna. Jag menar inte att det ena är bättre än det andra, utan att min personliga preferens har förändrats.

Strävan, som jag ser det, är att bidra till en mer upplyst, medkännande, inkluderande, ansvarstagande, och driven generation. En generation med förutsättningar som jag inte tycker ska tas för givet. Jag är i en period av mitt liv där jag är otroligt kunskapstörstig och det vill jag dela med mig av. Det innebär inte att jag har alla svar, eller att jag egentligen kan bidra med mer än reflektioner från min egna subjektiva verklighet. Men ju fler människor som verkar för en internetkultur med andra värden än de som prioriteras idag, så kan en kollektiv förändring kanske uppstå. Som i så mycket, så är vi filmerna vi ser, och böckerna vi läser - och jag tror att jag är det jag skriver. Men jag är inte 15 år längre och jag vill representera ett innehåll som representerar mig som person. Det mål och den strävan jag har uppnås inte av en bild på min couscoussallad från Starbucks.

Jag inser att jag låter pretentiös och det må så vara. Min blogg kommer inte förändra otroligt drastiskt, utan mer fokusera på mina tankar än mina handlingar. Jag vill också lägga ner mer tid och omtanke på mina inlägg. Om det är realistiskt vet jag inte ännu, utan framtiden får utvisa hur väl jag kommer uppdatera. Men jag tänker inte fortsätta blogga på ett sätt som jag inte längre kan stå för - hur dramatiskt det än låter. Jag bjuder in värden i mitt liv nu som aldrig har fått ta ordentlig plats, och det känns fantastiskt. Jag får utveckla vad jag menar framöver.

Tack för att du har tagit dig tid att läsa denna smått osammanhängande redogörelse för mina tankar gällande bloggen. Nu ska det bli ändring, på något sätt. Jag tror det kommer bli bra.


Likes

Comments

Nu har mitt sydliga äventyr nästan tagit slut. Jag sitter på Starbucks i Centralstationen för att vänta på mitt tåg, och jag har precis ätit en sallad och dricker nu en chai latte. Haha det var den bloggigaste meningen jag någonsin skrivit tror jag..... men i alla fall! TOEFL är skrivet och ni undrar säkert hur det gick?? (haha inbillar jag mig i alla fall)

I stort sett var det ganska avslappnat, i alla fall i min värld. Det är självklart väldigt strikt i förhållande till prov i skolan. Men jag jämför TOEFL med SAT då de ändå är ganska lika men samtidigt har klara skillnader. Och SAT var mycket striktare och jobbigare tycker jag. Plus att det handlade mer om att kunna saker (ex. massa matte) och TOEFL behandlar ju bara engelskakunskaper.

En annan trevlig sak med TOEFL var att det fanns ett headset som en var tvungen att ha till hör- och taldelen. Den kunde man självklart också ha på sig under hela provet om en ville vilket gjorde det mycket lättare att koncentrera sig. Det var kanske ännu viktigare med tanke på att en ska tala högt under taldelen vilket självklart blir väldigt distraherande för andra och vice versa. En ytterligare skillnad från just SAT var att TOEFL är lite mer anpassat efter en själv vad gäller tidsåtgången. Alla börjar vid olika tidpunkter och blir klara vid olika tidpunkter - allt beror på hur snabbt man väljer att dra igenom provet. Jag utnyttjade mesta delen av tiden på provet och blev klar bland den första halvan (jag startade också ganska tidigt). Det innebar dock att jag blev färdigt en timme tidigare än väntat, så nu får jag vackert sitta och vänta på mitt tåg ett tag!

Det frigör ju dock en del tid att utnyttja till ansökningar nu, speciellt eftersom jag har med mig datorn. Mys!


Hoppas alla har en fin lördag! Jag ser fram emot att börja handla julklappar nu när de flesta måstena har blivit avklarade! Det är väl exakt en vecka kvar till julafton nu?? Galet

Likes

Comments

Vet ni, jag har aldrig varit i Malmö. I hela mitt liv. Jag kan inte själv riktigt förstå att jag har sett så lite av fina Sverige. Egentligen har jag inte haft någon anledning till att åka dit heller - jag känner ingen där och vill jag till en storstad så finns ju Stockholm. Men nu finns det faktiskt en anledning. Vissa av er kanske känner igen TOEFL, men för er som inte gör det så står det för Test Of English as a Foreign Language. Det mäter i princip hur duktig du är på engelska utifrån fyra kriterier - läsa, skriva, lyssna, och prata. Det krävs för de flesta utbildningar när en söker som internationell student. Jag insåg ganska sent att TOEFL skulle vara bra att ha för de flesta ansökningar, och för att matcha in provet innan jul så blir jag tvungen att åka till Malmö (annars brukar det gå att ta utanför Stockholm). Provet börjar inte förrän klockan 10 på lördag morgon, men det finns inga bra tågtider så tidigt på morgonen, så jag får helt enkelt åka ner och sova över en natt.

Och jag är faktiskt ganska nervös! Inte för provet egentligen. Eller jo, kanske lite, men samtidigt har jag flera vänner som har tagit provet tidigare och lugnat mig lite. Jag är mest nervös över att vara helt själv i en främmande stad och allt som kan gå fel i samband med det. Vilket känns ganska fånigt med tanke på att jag åkte till USA i ett år själv. Jag antar att en vänjer sig av med att vara i lite obekväma situationer. För människor som åker runt såhär varje vecka är det ju ingenting, medan jag som har vant mig av vid att vara på en ny plats med nya människor tycker det känns lite pirrigt. Jag är orolig för att saker inte kommer klaffa - jag går på fel tåg, jag kan inte betala hotellrummet (har varit massa strul med mitt kontokort lägligt nog), jag hittar inte till varken hotellet eller provcentret, jag har inte med mig rätt identifikation, jag glömmer något livsviktigt, jag får mobilen stulen. Listan kan göras lång. Men samtidigt förstår jag inte varför jag ska tänka så negativt. Det ska ju bli hur kul som helst att få en glimt av Malmö och ha filmmys på ett hotellrum själv, äta hotellfrukost, och lyssna på musik och kolla på serier på tåget. Det här ska bli roligt och jag ser fram emot det!


Nu ska jag dra mig mot sista lektionen för dagen och sen bär det av mot just Malmö. Uppe i 52 vuxenpoäng nu.

Likes

Comments

Musik

Är det så det heter?? En tag? Det låter lite fånigt... men det är det jag tror det kallas när man svarar på massa frågor inom ett visst ämne... Anyways! Jag lyssnar på massa jullåtar just nu (älska lugna favoriter som kör jullåtar nonstop ända till annandagen... yaSS!) och tänkte därför dela med mig av mina åsikter gällande jullåtar genom en egen tag. Det är också kul att svara på något lättsamt för att bryta av mina lite tyngre inlägg. Det tar dessutom inte lika lång tid och kan vara nice variation både för mig och för er som läser. Oki vi kör!

Klassiker?

Hm kanske "O Holy Night"? Den känns pampig och viktig på något sätt. Jag tänker Mariah Careys version på engelska och Tommy Körberg på svenska.

Bästa nya?

Förvisso inte en ny jullåt i den bemärkelsen att den nyss gavs ut, men den bästa jullåten som jag har upptäckt det här året är utan tvekan "It May Be Winter Outside" med Girls Unlimited. Den är superhärlig och känns lite 80's groovy typ? Mitt tips!

Bästa svenska?

Juligen. Haha, nej då. Jag vet inte riktigt! De flesta låtarna är ju översatta till svenska från engelska och vice versa. Men många luciasånger är faktiskt fina! Och svenska!

Sämsta?

Den där "Twelve Days Of Christmas"... jag har aldrig förstått. Bara jobbigt upprepande.

Bästa röst?

Kanske Mariah Carey... liksom vem annars? Annars känns artister som spelar in jullåtar som riktigt typiska duktiga sångare i allmänhet, så det är svårt att säga!

Tre måsten?

Det måste (hehe) ju vara de där typiska mysiga jullåtarna - typ "The Christmas Song", "Have Yourself A Merry Little Christmas", och "White Christmas". Men vill också lägga till fler som "Let It Snow", och "It's Beginning To Look A Lot Like Christmas", men jaja nu har jag redan valt tre stycken. Alla de låtarna kapslar ungefär in vilket tema av jullåtar jag gillar mest. Gärna gamla versioner också!

Uttjatade?

"All I Want For Christmas Is You". Ja. Det är redan för mycket.

Överskattade?

"Nu Tändas Tusen Juleljus". Den är inte dålig, bara lite oinspirerande.

Underskattade?

"Santa Baby"!! Med Eartha Kitt!! Verkligen flörtigaste jullåten, älskar den.

Personliga favorit?

"Last Christmas" med Wham! Ultimata jullåten och jag kan inte riktigt förklara varför.

Tipset är också att kolla musikvideon som visst har vunnit något pris för bästa musikvideo året den släpptes? Inte lika bra som låten dock hehe.

Likes

Comments

Tankar & åsikter

Jag tänker inleda det här inlägget med det mest uttjatade stilgreppet i människans historia - ett citat med en definition. Here we go.

Civilkurage - mod att stå för sin mening även när det innebär en personlig risk.

(Stort tack till ne.se för den informationen!)

Efter att ha sökt runt lite på nätet efter civilkurage så finner jag förklaringar liknande dessa; när man säger eller gör något i en situation som är orättvis; motsatsen till "sköt dig själv och skit i andra"; att ta samhällsansvar i det stora och i det lilla (inte alls relaterat, men jag använde precis semikolon - a.k.a svenskans oklaraste skiljetecken - och jag läste alldeles nyss om en undersökning som visade att endast en tredjedel av semikolon används korrekt, och i bloggtexter används mindre än vart femte semikolon korrekt så jag är på hal is men jag tror att jag fick till det, trots att statistiken inte är på min sida). Jag tror, eller åtminstone hoppas, att alla värderar civilkurage högt. En förutsättning för ett öppet, medmänskligt samhälle. Men av någon anledning är inte civilkurage alls så enkelt som det låter.

Jag skulle vilja dela med mig av en händelse förra helgen. Jag och Anna hade precis kommit fram till Stockholm med tåg och gick raskt genom centralstationen till tunnelbanan för att åka till Fotografiska (det berättade jag ju om i ett tidigare blogginlägg). Vi gick in på Pressbyrån som var precis bredvid spärren för att köpa biljetter. Vi stod i kö ett litet tag för att sedan fråga mannen i kassan vilka biljetter vi skulle köpa. När vi sedan gick till spärren så fungerade inte biljetterna. Lite smått otåliga gick vi tillbaka in för att fråga mannen om vad som var felet. Återigen fick vi stå i kö, denna gång hamnade vi bakom en gammal tant. Hon frågade mannen med en svag röst om var tidningarna fanns någonstans. Han svarade snabbt då han verkade förstå att vi som nästa i kön hade problem med biljetterna. Tanten svarade att hon inte kunde se ordentligt och behövde hjälp med att hitta tidningen hon skulle ha. Mannen blev märkbart irriterad och svarade svepande varpå han vände sig till oss för att fråga vad vi behövde hjälp med. Tanten försökte fortsätta prata med honom, något han ignorerade totalt. Jag blev lite ställd och kände mig instinktivt obekväm med att börja prata om mitt. Han var väl inte färdig med tanten än? Eller vad pysslade han med? Tanten gick bort från kön och jag berättade om vårt problem med biljetterna. Mannen förklarade att vi var tvungna att hålla biljetten längre. Vi tackade, lämnade Pressbyrån, tog oss igenom spärren, och Annas reaktion när vi var utom hörhöll beskrev exakt min känsla - "Oj, där skulle man ju haft lite civilkurage". (Löst baserat på den faktiska repliken - tack Anna för lånet av dina ord hehe!)

För visst borde man ha släppt sina egenintressen i den situationen och vänt sig till tanten och erbjudit sig att hjälpa henne hitta sin tidning? Jag blir upprörd när jag skriver det här, för så här i efterhand var situationen så uppenbart orättvis och det är klart att vi borde ha hjälpt henne! Jag skulle absolut inte anse att jag är en ond eller egoistisk människa egentligen... eller, okej, för att addera viss objektivitet - Anna är i alla fall varken ond eller egoistisk. Ändå stod vi där utan att göra någonting. Vad beror det på? Många gånger tror jag att det handlar om dålig impulskontroll - i den form att man har svårt att ta moraliska beslut i situationer där det krävs att man handlar impulsmässigt. Jag tror de flesta skulle komma överens om det medmänskliga sättet att agera i situationen jag precis beskrev - men hur många skulle agera i stundens hetta? För att göra det tror jag att man måste arbeta på att skapa ett inbyggt civilkurage - något som aktiveras automatiskt oavsett situation och tiden man har att fatta ett beslut. Hur gör man det då? Det vet jag inte riktigt. En idé kan ju vara att få igång diskussionen om civilkurage och vara kritisk till sina egna tillkortakommanden. Varför agerade jag inte i den här situationen? Hur ska jag agera nästa gång civilkurage krävs? Men problemet ligger i att man många gånger inte ens registrerar att situationen behöver civilkurage. Ja, svårt är det som sagt.

En annan aspekt är att civilkurage blir ett för stort ansvar som vilar på ens axlar. Jag tänker på ett tv-program som gick för några år sedan (jag kommer inte ihåg vad det hette) men det gick ungefär ut på att utsätta en ovetandes allmänhet för olika obekväma situationer där civilkurage skulle behövas, och sedan smygfilma deras reaktioner. Jag tror också att de intervjuade de människor som ingrep i situationerna och frågade hur de hade tänkt och hyllade dem lite. Själva programidén var ju faktiskt ganska intressant och spännande. Men samtidigt - vart drar man gränsen? Jag tänker på en situation de iscensatte där en förälder var "taskig" mot sitt barn och talade nedsättande till hen och de skulle se om någon sa ifrån. Men var går gränsen från att vara en moralens väktare till att lägga sig i för mycket? Konflikten programmet observerade var att många inte vill kritisera andras sätt att uppfostra sina barn - en känslig fråga utan tvekan. Civilkurage är ju också på något sätt ett ansvar man aldrig har bett om. Ibland vill man ju bara köpa sitt godis en fredagskväll när man är supertrött utan att behöva hålla på sin moral. Samtidigt kan vi ju inte resonera så - tänk om alla gjorde det?

Idag när jag gick hem från skolan såg jag en äldre man som raglade längs trottoaren bredvid en hårt trafikerad väg. Han var tydligt påverkad och verkade inte medveten om var han var eller gjorde. På hemvägen bestämde jag mig för att ringa polisen och informera om det jag hade sett. Jag menar absolut inte detta som ett "titta så duktig jag är!", även om det förvisso blir så indirekt. Det jag vill få sagt är att när man börjar reflektera över civilkurage så blir man medveten om det, vilket leder till att man infogar det medvetandet i sitt liv. Min slutsats är denna - hade inte situationen med tanten hänt i Stockholm - där jag ställdes till svars av mitt samvete - så hade jag antagligen inte ringt polisen för att de skulle hjälpa mannen idag. Förhoppningsvis har det här inlägget samma effekt för dig.


Jag vill också notera att det civilkurage jag har exemplifierat är snarare civilkurage i det lilla. Än viktigare är kanske civilkurage i det stora, som på bilden. Men jag tror att alla former av civilkurage på alla plan i samhället gör nytta och skillnad.

Likes

Comments

View tracker

Tankar & åsikter

Det är lite typiskt att december blir stressig hur man än gör. Det är sista månaden på året och det blir ofta synonymt med den mest hektiska månaden på året. Mitt schema fram till jul är fullspäckat - skola som universitetsansökningar, aktiviteter som jobb kommer att avlösa varandra under den här tiden. Sedan ska det självklart infogas julmys. Julklappar ska inhandlas, pepparkakor ska bakas, en gran ska kläs (haha, kanske inte prio 1 men ni förstår min poäng). Jag var noga med att komma in i julstämning redan i november under första advent, för att jag visste att december skulle bjuda på vardagsbestyr som lätt skulle kunna ta fokus helt från julen. Nu känner jag mig redan stämningsfull och då blir det lättare att ta tag i allt annat. Julen finns där i bakgrunden som en mysig trygghet på något sätt.

Hur "jobbigt" jag än må få det att låta, så njuter jag också av det. Det är kul att ha mycket att göra! Jag föredrar det framför att ha en tom kalender alla dagar i veckan. Plus att det blir så mycket härligare när man väl får lov. Under mellandagarna har jag inget inplanerat utan ska bara ta det lugnt och umgås med alla vänner som kommit hem till jul från utlandet och universitet. För er som läser det här - jag saknar er massa och kan inte vänta tills att få träffas (men det vet ni förhoppningsvis redan)!!

Jag vill också säga något om en annan baksida av den här månaden. Det är mörkt, det är kallt, en kan påminnas om familjeförhållanden i samband med julen, och en kan känna sig pressad i skolan. Ångest och depression och allt som kan komma med den här tiden på året (och vilken annan tid på året med för den delen) kan vara helt obeskrivligt jobbigt. Men det är okej att misslyckas och det är okej att må dåligt och det är okej att sätta sig själv främst. Det är aldrig fel tillfälle att säga ifrån eller sluta med något. December och julen är faktiskt inte den mysigaste tiden på året för alla. Men jag tänker på er och sänder all styrka er väg.

Och så en annan uppmaning - en vit jul! Alltid och för alla. Jag förbinder mig att aldrig dricka på julen, nu eller i framtiden. Det finns en tid och plats för det mesta, men jul och alkohol går inte ihop tycker jag.

Efter dessa saftiga moralkakor ska jag lämna er. Jag önskar er alla en fartfylld, härlig, och ångestfri månad. Eller hur ni än vill att er månad ska vara. Massa kramar.


Likes

Comments

Vardag

Den här hösten har jag åkt upp till Stockholm mer än något halvår någonsin i mitt liv. En del resor har varit planerade, andra rent slumpmässiga. I fredags åkte jag upp med skolan, i lördags med Anna. Även om de tidiga morgnarna har dödat mig lite, så har det varit otroligt värt!

I fredags åkte vi upp för att ha ett globaliseringstema, i linje med kursen. Vi började med IM, Individuell Människohjälp, som arbetar med bland annat integration. Det var spännande, speciellt med tanke på att det är en högaktuell fråga. Hur integrerar man på ett sätt som gynnar alla, liksom? Det är ju hur svårt som helst. Massa tankar startades i samband med det besöket. Efter det skyndade vi iväg till dagens höjdpunkt - besök på Utrikesdepartementet! Vi fick först ta en rundtur i Arvfurstens palats (haha vilket löjligt överklass-formellt namn på en byggnad) där UD har sina lokaler. Efter att ha gått runt under kristallkronor och bland kakelugnar samt morsat på Isabella Lövin, så fick vi gå till vår guides arbetsplats och höra honom berätta om sitt arbete. Han hade bland annat arbetat på FN i New York i 3 år och liksom... det är ju en av mina drömmar... att få höra honom berätta om det var helt ovärderligt. Vi fick också ställa frågor och massa nyttig info om Sveriges roll i världspolitiken.


Efter det fick vi ta en lång lunchrast på stan. Ett gäng av oss gick till Vapiano som var min första gång någonsin? Det var gott. Även om jag fick vänta 30 år på min champinjonpasta. En rask promenad genom ett svinkallt Stockholm senare, hamnade vi på Moderna Museet där vi kollade in en utställning som nog var det mest artsy jag någonsin sett. Det gick över mitt huvud i många fall, jag kände mig lite förvirrad och för-mycket-vänster-hjärnhalva. Men jaja, konst ska väl vara svårt att förstå till viss grad. Det väckte en del känslor dock, så på det planet lyckades det väl. Det var några filmprojekt som på riktigt gjorde mig skrämd. Det var läskigt och obehagligt på något sätt. Svårt att förklara, men besök The New Human och se filmerna i de tre första rummen så kommer du förstå exakt vad jag menar.


I slutet ramlade vi in på en oplanerade pepparkakstävling. Hittade detta masterpiece!! Liksom... bruh...

Nog om fredagen!

På lördag åkte jag och Anna upp med tåg, utan några planer alls. Under tågresans gång bestämde vi oss för att besöka Fotografiska museet. Det är mitt favoritmuseum, och Anna älskar också foto så dit fick stegen bära. De hade en utställning med Anton Corbijn. Det namnet klingade bekant, men jag visste egentligen inte så mycket om honom. Han är en fotograf som har fotat många artister och band genom tiderna. Det var en väldigt häftig utställning. En annan utställning som stack ut var Diesel. Det är ju ett välkänt klädmärke, men med väldigt intressanta samhällskommentarer till reklamkampanjer skulle det visa sig. Väldigt oväntat och intressant.

Älskarrr killen till vänster i The Associates (högra bilden)?? Så fin bara.

Annas favorit till höger!

Min favorit till vänster!

Och så en favorit från Dieselutställningen. Så mycket tankar gällande denna bild. Intressant verkligen.


Efter Fotografiska åt vi lunch, kollade in NK:s julskyltning, och jag sprang ett ärende åt mamma. Efter det blev det lite shopping, men jag hittade inget direkt. På väg till tåget stannade vi vid Coop och köpte smoothies och delade på en påse gifflar. Vilket life. Och vilken bra dag.

Nej ni. Nu är klockan mycket. Hoppas att ni hade en fin helg och att ni kommer att ha en ännu finare vecka!

Likes

Comments

Vardag

De allra bästa dagarna är de dagar man inte förväntar sig ska bli bra. Idag var en sådan dag. Jag förväntade mig en lång och tråkig dag, men det blev faktiskt motsatsen. Kl 8.10 startade dagen i skolan, jag fick massa matte gjord och hade ett möte med Studentkommittén som jag har engagerat mig i. Det är verkligen superkul att fixa inför studenten, och speciellt eftersom alla som är med i kommittén är riktigt engagerade. Det kommer bli en superbra bal och student med oss vid rodret, utan tvekan! Efter flera lektioner var det dags för engelska prov i två timmar som inte kändes så toppenbra, tyvärr?? Så det var väl det negativa med dagen möjligtvis. Men när vi kom ut ur provsalen - som inte har några fönster - så möttes vi av ett härligt snöfall. Så himla mysigt! Jag är superglad. Light Festival fortsatte imponera, i år har vi en installation precis utanför skolan.

Efter ett snabbt mellanmål begav jag mig till Arbis för möte med alltid så trevliga Tjejjouren för att planera lite inför eventet nästa lördag (du kommer väl??). Sen har jag bara hunnit äta middag, glo på en dokumentär om yttrandefrihet, för att sedan gå till sängs, där jag befinner mig just nu. Imorgon ska jag till Stockholm hela dagen med Globaliseringskursen i skolan. Vi har massa roligt inplanerat, men det uppdaterar jag er på imorgon! Massa julkramar denna kväll, nu är det inte långt kvar!


Nu måste jag verkligen sova... bussen går 7.30 och jag tänkte försöka undvika att sova på bussen (but let's be real, det kommer ju vara oundvikligt).

Likes

Comments

Träning & hälsa

Något som gärna försvinner i bakgrunden när fokus ligger på att prestera (som exempelvis under en intensiv period i skolan) är hur man mår och känner sig. Det är inte alltid lätt att balansera en hektisk vardag med att ta hand om sig själv.

Jag har aldrig varit en "skönhetsmänniska" - alltså någon som gör manikyr, pedikyr, ansiktsmasker, hårinpackningar, och hela baletten. Jag har sällan tid eller lust att prioritera det. Något jag däremot har märkt på sistone är att jag känner lust till att ta hand om mig själv, och jag har kopplat det till mitt psykiska välmående. När jag mår dåligt blir jag lite självdestruktiv och vill inte ta hand om mig själv. Jag vill bli straffad, inte omhändertagen. När jag mår bra vill jag värna om varenda centimeter av min kropp och se till att jag är ren och mjuk. Gör någon likadant? Jag tycker det är märkligt hur en kan bidra till en nedåtgående spiral på det sättet när en mår dåligt - inget blir ju bättre av att jag inte tar hand om mig själv. Sammanfattningsvis kan jag säga att jag verkar vara inne i en bra period just nu - jag har tagit fotbad, gjort ansiktsmasker, börjat återfukta händer och läppar bättre (får helt sinnessjukt torr hy under vintern), samt köpt lite nya ansiktsprodukter.

Det kanske låter fånigt, men en så liten sak som att köpa nytt till mig själv ger mig en boost psykiskt. Det är härligt när glädje kan sitta i de små sakerna. Jag har hört mycket bra om Tea Tree serien från The Body Shop, och eftersom jag har känslig problemhy passar det mig perfekt. Det var dessutom 3 för 2 idag, så det passade ju superbra. Dessutom behövde jag en ny foundation och satsade på en mittemellan foundation och puder som jag blev tipsad om i affären. Så, om jag får förmedla ett enda budskap den här veckan i bloggen så är det just - TREAT YO SELF. Oavsett om det handlar om skönhetsprodukter, kläder, godis, ett långt bad, ny läsning, en fika med en saknad vän, din favvomaträtt, eller vad som helst. Du är så värd det.


Smått, men viktigt på något sätt.

Likes

Comments

Tankar & åsikter

Det är favoritfrågan när man är 14 och drömmer om framtiden med sina vänner. Man är tillräckligt gammal för att börja fundera och sikta högt, men samtidigt ung nog att inte behöva oroa sig för hur man ska komma dit. Mitt omedelbara svar då var "New York!!!". Sverige var för litet, Norrköping för tråkigt. Nej, till USA skulle jag och till en storstad utan tvekan.

Idag skulle jag ändå anse mig relativt lämpad att svara på frågan med lite mer erfarenhet av USA. New York är en otrolig stad. Jag vill dit igen och göra stan när jag är 20, uppleva nattliv, gallerier, organisationer - New York under turistslöjan helt enkelt. Men det är inte min stad. Det kommer aldrig vara mitt hem. Jag skulle mer än gärna kunna tänka mig att bo där som ung, men inte resten av mitt liv. Jag tror den främsta anledningen till det är att jag inte vill att städer ska se ut som New York. Det ska inte vara fullt med höghus, bilar, trängda parker, skräp överallt, och hemlösa på gatorna. Det är inte så mitt hem ska vara. Att "tro" på New York som en framtidsstad att bosätta sig i känns då fel - jag tror inte på New York för New York är inte hållbar.

Jag har bott i Norrköping i hela mitt liv och har alltid tyckt att staden är ganska intetsägande. Inte mycket att göra eller se. Att bo här som vuxen?? Jag skulle hellre ha dött på fläcken. Vilket misslyckande. Det finns flera jag känner som har den här attityden till Norrköping fortfarande. Min vändpunkt kom när jag flyttade härifrån. Först då insåg jag värdet i Sverige och värdet i Norrköping. Jag ser min hemstad på ett helt annat sätt efter att ha varit borta i ett år. De människor jag känner som verkligen älskar Norrköping och värdesätter staden är människor som har bott i andra städer än Norrköping. De som har bott här i hela sina liv hatar mer eller mindre staden. Det kanske är logiskt men jag tycker att det är spännande. När jag har fått ta del av bilden som omvärlden har på Sverige har jag blivit 1000 gånger stoltare över att vara svensk och insett vilket privilegium det har varit att växa upp här. Det här är det bästa, bästa landet i världen ju! (Nej, det är det verkligen inte, men jag kan få känslan av det ibland).

Mäter man med det jag värdesatte när jag var 14 - coola byggnader, shopping, kändisar, och pengar, så nej då har inte Sverige så mycket att komma med. Men jag värdesätter andra saker nu när jag är 19 år än när jag var 14 år. Jag funderar över miljöengagemang, feminism, friheter, jämlikhet, ansvar, medmänsklighet, och ekonomisk rättvisa. Där hamnar Sverige ganska högt upp. Varför skulle jag vilja bo i ett land där värderingarna inte motsvarar mina egna?

Jag vet inte vilken stad jag vill bo i. Men om det skulle bli i Sverige så har jag ingen anledning att vara missnöjd. Sverige är så jävla bra faktiskt. Jag är stolt över Sverige och vad vi har åstadkommit historiskt och politiskt (jag har fått livets intellektcrush på Olof Palme och önskarrr med hela mitt hjärta att jag hade levt på 70-talet för att stötta svensk politiks legendar). Jag ska väl ta och runda av den här smått känslosamma kärleksförklaringen till mitt land och min stad, då jag påminner om en patriot vilket jag verkligen inte är. Men jag tror de som har varit iväg från Sverige en längre tid förstår vad jag menar. Man får ett perspektiv på sitt land som är ganska spännande.


En anledning att höja Norrköping till skyarna - Light Festival och den fantastiska konst som visas runt i staden. Mer sånt här!

Likes

Comments