View tracker

Tankar & åsikter

Jag tänker inleda det här inlägget med det mest uttjatade stilgreppet i människans historia - ett citat med en definition. Here we go.

Civilkurage - mod att stå för sin mening även när det innebär en personlig risk.

(Stort tack till ne.se för den informationen!)

Efter att ha sökt runt lite på nätet efter civilkurage så finner jag förklaringar liknande dessa; när man säger eller gör något i en situation som är orättvis; motsatsen till "sköt dig själv och skit i andra"; att ta samhällsansvar i det stora och i det lilla (inte alls relaterat, men jag använde precis semikolon - a.k.a svenskans oklaraste skiljetecken - och jag läste alldeles nyss om en undersökning som visade att endast en tredjedel av semikolon används korrekt, och i bloggtexter används mindre än vart femte semikolon korrekt så jag är på hal is men jag tror att jag fick till det, trots att statistiken inte är på min sida). Jag tror, eller åtminstone hoppas, att alla värderar civilkurage högt. En förutsättning för ett öppet, medmänskligt samhälle. Men av någon anledning är inte civilkurage alls så enkelt som det låter.

Jag skulle vilja dela med mig av en händelse förra helgen. Jag och Anna hade precis kommit fram till Stockholm med tåg och gick raskt genom centralstationen till tunnelbanan för att åka till Fotografiska (det berättade jag ju om i ett tidigare blogginlägg). Vi gick in på Pressbyrån som var precis bredvid spärren för att köpa biljetter. Vi stod i kö ett litet tag för att sedan fråga mannen i kassan vilka biljetter vi skulle köpa. När vi sedan gick till spärren så fungerade inte biljetterna. Lite smått otåliga gick vi tillbaka in för att fråga mannen om vad som var felet. Återigen fick vi stå i kö, denna gång hamnade vi bakom en gammal tant. Hon frågade mannen med en svag röst om var tidningarna fanns någonstans. Han svarade snabbt då han verkade förstå att vi som nästa i kön hade problem med biljetterna. Tanten svarade att hon inte kunde se ordentligt och behövde hjälp med att hitta tidningen hon skulle ha. Mannen blev märkbart irriterad och svarade svepande varpå han vände sig till oss för att fråga vad vi behövde hjälp med. Tanten försökte fortsätta prata med honom, något han ignorerade totalt. Jag blev lite ställd och kände mig instinktivt obekväm med att börja prata om mitt. Han var väl inte färdig med tanten än? Eller vad pysslade han med? Tanten gick bort från kön och jag berättade om vårt problem med biljetterna. Mannen förklarade att vi var tvungna att hålla biljetten längre. Vi tackade, lämnade Pressbyrån, tog oss igenom spärren, och Annas reaktion när vi var utom hörhöll beskrev exakt min känsla - "Oj, där skulle man ju haft lite civilkurage". (Löst baserat på den faktiska repliken - tack Anna för lånet av dina ord hehe!)

För visst borde man ha släppt sina egenintressen i den situationen och vänt sig till tanten och erbjudit sig att hjälpa henne hitta sin tidning? Jag blir upprörd när jag skriver det här, för så här i efterhand var situationen så uppenbart orättvis och det är klart att vi borde ha hjälpt henne! Jag skulle absolut inte anse att jag är en ond eller egoistisk människa egentligen... eller, okej, för att addera viss objektivitet - Anna är i alla fall varken ond eller egoistisk. Ändå stod vi där utan att göra någonting. Vad beror det på? Många gånger tror jag att det handlar om dålig impulskontroll - i den form att man har svårt att ta moraliska beslut i situationer där det krävs att man handlar impulsmässigt. Jag tror de flesta skulle komma överens om det medmänskliga sättet att agera i situationen jag precis beskrev - men hur många skulle agera i stundens hetta? För att göra det tror jag att man måste arbeta på att skapa ett inbyggt civilkurage - något som aktiveras automatiskt oavsett situation och tiden man har att fatta ett beslut. Hur gör man det då? Det vet jag inte riktigt. En idé kan ju vara att få igång diskussionen om civilkurage och vara kritisk till sina egna tillkortakommanden. Varför agerade jag inte i den här situationen? Hur ska jag agera nästa gång civilkurage krävs? Men problemet ligger i att man många gånger inte ens registrerar att situationen behöver civilkurage. Ja, svårt är det som sagt.

En annan aspekt är att civilkurage blir ett för stort ansvar som vilar på ens axlar. Jag tänker på ett tv-program som gick för några år sedan (jag kommer inte ihåg vad det hette) men det gick ungefär ut på att utsätta en ovetandes allmänhet för olika obekväma situationer där civilkurage skulle behövas, och sedan smygfilma deras reaktioner. Jag tror också att de intervjuade de människor som ingrep i situationerna och frågade hur de hade tänkt och hyllade dem lite. Själva programidén var ju faktiskt ganska intressant och spännande. Men samtidigt - vart drar man gränsen? Jag tänker på en situation de iscensatte där en förälder var "taskig" mot sitt barn och talade nedsättande till hen och de skulle se om någon sa ifrån. Men var går gränsen från att vara en moralens väktare till att lägga sig i för mycket? Konflikten programmet observerade var att många inte vill kritisera andras sätt att uppfostra sina barn - en känslig fråga utan tvekan. Civilkurage är ju också på något sätt ett ansvar man aldrig har bett om. Ibland vill man ju bara köpa sitt godis en fredagskväll när man är supertrött utan att behöva hålla på sin moral. Samtidigt kan vi ju inte resonera så - tänk om alla gjorde det?

Idag när jag gick hem från skolan såg jag en äldre man som raglade längs trottoaren bredvid en hårt trafikerad väg. Han var tydligt påverkad och verkade inte medveten om var han var eller gjorde. På hemvägen bestämde jag mig för att ringa polisen och informera om det jag hade sett. Jag menar absolut inte detta som ett "titta så duktig jag är!", även om det förvisso blir så indirekt. Det jag vill få sagt är att när man börjar reflektera över civilkurage så blir man medveten om det, vilket leder till att man infogar det medvetandet i sitt liv. Min slutsats är denna - hade inte situationen med tanten hänt i Stockholm - där jag ställdes till svars av mitt samvete - så hade jag antagligen inte ringt polisen för att de skulle hjälpa mannen idag. Förhoppningsvis har det här inlägget samma effekt för dig.


Jag vill också notera att det civilkurage jag har exemplifierat är snarare civilkurage i det lilla. Än viktigare är kanske civilkurage i det stora, som på bilden. Men jag tror att alla former av civilkurage på alla plan i samhället gör nytta och skillnad.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Tankar & åsikter

Det är lite typiskt att december blir stressig hur man än gör. Det är sista månaden på året och det blir ofta synonymt med den mest hektiska månaden på året. Mitt schema fram till jul är fullspäckat - skola som universitetsansökningar, aktiviteter som jobb kommer att avlösa varandra under den här tiden. Sedan ska det självklart infogas julmys. Julklappar ska inhandlas, pepparkakor ska bakas, en gran ska kläs (haha, kanske inte prio 1 men ni förstår min poäng). Jag var noga med att komma in i julstämning redan i november under första advent, för att jag visste att december skulle bjuda på vardagsbestyr som lätt skulle kunna ta fokus helt från julen. Nu känner jag mig redan stämningsfull och då blir det lättare att ta tag i allt annat. Julen finns där i bakgrunden som en mysig trygghet på något sätt.

Hur "jobbigt" jag än må få det att låta, så njuter jag också av det. Det är kul att ha mycket att göra! Jag föredrar det framför att ha en tom kalender alla dagar i veckan. Plus att det blir så mycket härligare när man väl får lov. Under mellandagarna har jag inget inplanerat utan ska bara ta det lugnt och umgås med alla vänner som kommit hem till jul från utlandet och universitet. För er som läser det här - jag saknar er massa och kan inte vänta tills att få träffas (men det vet ni förhoppningsvis redan)!!

Jag vill också säga något om en annan baksida av den här månaden. Det är mörkt, det är kallt, en kan påminnas om familjeförhållanden i samband med julen, och en kan känna sig pressad i skolan. Ångest och depression och allt som kan komma med den här tiden på året (och vilken annan tid på året med för den delen) kan vara helt obeskrivligt jobbigt. Men det är okej att misslyckas och det är okej att må dåligt och det är okej att sätta sig själv främst. Det är aldrig fel tillfälle att säga ifrån eller sluta med något. December och julen är faktiskt inte den mysigaste tiden på året för alla. Men jag tänker på er och sänder all styrka er väg.

Och så en annan uppmaning - en vit jul! Alltid och för alla. Jag förbinder mig att aldrig dricka på julen, nu eller i framtiden. Det finns en tid och plats för det mesta, men jul och alkohol går inte ihop tycker jag.

Efter dessa saftiga moralkakor ska jag lämna er. Jag önskar er alla en fartfylld, härlig, och ångestfri månad. Eller hur ni än vill att er månad ska vara. Massa kramar.


Likes

Comments

View tracker

Vardag

Den här hösten har jag åkt upp till Stockholm mer än något halvår någonsin i mitt liv. En del resor har varit planerade, andra rent slumpmässiga. I fredags åkte jag upp med skolan, i lördags med Anna. Även om de tidiga morgnarna har dödat mig lite, så har det varit otroligt värt!

I fredags åkte vi upp för att ha ett globaliseringstema, i linje med kursen. Vi började med IM, Individuell Människohjälp, som arbetar med bland annat integration. Det var spännande, speciellt med tanke på att det är en högaktuell fråga. Hur integrerar man på ett sätt som gynnar alla, liksom? Det är ju hur svårt som helst. Massa tankar startades i samband med det besöket. Efter det skyndade vi iväg till dagens höjdpunkt - besök på Utrikesdepartementet! Vi fick först ta en rundtur i Arvfurstens palats (haha vilket löjligt överklass-formellt namn på en byggnad) där UD har sina lokaler. Efter att ha gått runt under kristallkronor och bland kakelugnar samt morsat på Isabella Lövin, så fick vi gå till vår guides arbetsplats och höra honom berätta om sitt arbete. Han hade bland annat arbetat på FN i New York i 3 år och liksom... det är ju en av mina drömmar... att få höra honom berätta om det var helt ovärderligt. Vi fick också ställa frågor och massa nyttig info om Sveriges roll i världspolitiken.


Efter det fick vi ta en lång lunchrast på stan. Ett gäng av oss gick till Vapiano som var min första gång någonsin? Det var gott. Även om jag fick vänta 30 år på min champinjonpasta. En rask promenad genom ett svinkallt Stockholm senare, hamnade vi på Moderna Museet där vi kollade in en utställning som nog var det mest artsy jag någonsin sett. Det gick över mitt huvud i många fall, jag kände mig lite förvirrad och för-mycket-vänster-hjärnhalva. Men jaja, konst ska väl vara svårt att förstå till viss grad. Det väckte en del känslor dock, så på det planet lyckades det väl. Det var några filmprojekt som på riktigt gjorde mig skrämd. Det var läskigt och obehagligt på något sätt. Svårt att förklara, men besök The New Human och se filmerna i de tre första rummen så kommer du förstå exakt vad jag menar.


I slutet ramlade vi in på en oplanerade pepparkakstävling. Hittade detta masterpiece!! Liksom... bruh...

Nog om fredagen!

På lördag åkte jag och Anna upp med tåg, utan några planer alls. Under tågresans gång bestämde vi oss för att besöka Fotografiska museet. Det är mitt favoritmuseum, och Anna älskar också foto så dit fick stegen bära. De hade en utställning med Anton Corbijn. Det namnet klingade bekant, men jag visste egentligen inte så mycket om honom. Han är en fotograf som har fotat många artister och band genom tiderna. Det var en väldigt häftig utställning. En annan utställning som stack ut var Diesel. Det är ju ett välkänt klädmärke, men med väldigt intressanta samhällskommentarer till reklamkampanjer skulle det visa sig. Väldigt oväntat och intressant.

Älskarrr killen till vänster i The Associates (högra bilden)?? Så fin bara.

Annas favorit till höger!

Min favorit till vänster!

Och så en favorit från Dieselutställningen. Så mycket tankar gällande denna bild. Intressant verkligen.


Efter Fotografiska åt vi lunch, kollade in NK:s julskyltning, och jag sprang ett ärende åt mamma. Efter det blev det lite shopping, men jag hittade inget direkt. På väg till tåget stannade vi vid Coop och köpte smoothies och delade på en påse gifflar. Vilket life. Och vilken bra dag.

Nej ni. Nu är klockan mycket. Hoppas att ni hade en fin helg och att ni kommer att ha en ännu finare vecka!

Likes

Comments

Vardag

De allra bästa dagarna är de dagar man inte förväntar sig ska bli bra. Idag var en sådan dag. Jag förväntade mig en lång och tråkig dag, men det blev faktiskt motsatsen. Kl 8.10 startade dagen i skolan, jag fick massa matte gjord och hade ett möte med Studentkommittén som jag har engagerat mig i. Det är verkligen superkul att fixa inför studenten, och speciellt eftersom alla som är med i kommittén är riktigt engagerade. Det kommer bli en superbra bal och student med oss vid rodret, utan tvekan! Efter flera lektioner var det dags för engelska prov i två timmar som inte kändes så toppenbra, tyvärr?? Så det var väl det negativa med dagen möjligtvis. Men när vi kom ut ur provsalen - som inte har några fönster - så möttes vi av ett härligt snöfall. Så himla mysigt! Jag är superglad. Light Festival fortsatte imponera, i år har vi en installation precis utanför skolan.

Efter ett snabbt mellanmål begav jag mig till Arbis för möte med alltid så trevliga Tjejjouren för att planera lite inför eventet nästa lördag (du kommer väl??). Sen har jag bara hunnit äta middag, glo på en dokumentär om yttrandefrihet, för att sedan gå till sängs, där jag befinner mig just nu. Imorgon ska jag till Stockholm hela dagen med Globaliseringskursen i skolan. Vi har massa roligt inplanerat, men det uppdaterar jag er på imorgon! Massa julkramar denna kväll, nu är det inte långt kvar!


Nu måste jag verkligen sova... bussen går 7.30 och jag tänkte försöka undvika att sova på bussen (but let's be real, det kommer ju vara oundvikligt).

Likes

Comments

Träning & hälsa

Något som gärna försvinner i bakgrunden när fokus ligger på att prestera (som exempelvis under en intensiv period i skolan) är hur man mår och känner sig. Det är inte alltid lätt att balansera en hektisk vardag med att ta hand om sig själv.

Jag har aldrig varit en "skönhetsmänniska" - alltså någon som gör manikyr, pedikyr, ansiktsmasker, hårinpackningar, och hela baletten. Jag har sällan tid eller lust att prioritera det. Något jag däremot har märkt på sistone är att jag känner lust till att ta hand om mig själv, och jag har kopplat det till mitt psykiska välmående. När jag mår dåligt blir jag lite självdestruktiv och vill inte ta hand om mig själv. Jag vill bli straffad, inte omhändertagen. När jag mår bra vill jag värna om varenda centimeter av min kropp och se till att jag är ren och mjuk. Gör någon likadant? Jag tycker det är märkligt hur en kan bidra till en nedåtgående spiral på det sättet när en mår dåligt - inget blir ju bättre av att jag inte tar hand om mig själv. Sammanfattningsvis kan jag säga att jag verkar vara inne i en bra period just nu - jag har tagit fotbad, gjort ansiktsmasker, börjat återfukta händer och läppar bättre (får helt sinnessjukt torr hy under vintern), samt köpt lite nya ansiktsprodukter.

Det kanske låter fånigt, men en så liten sak som att köpa nytt till mig själv ger mig en boost psykiskt. Det är härligt när glädje kan sitta i de små sakerna. Jag har hört mycket bra om Tea Tree serien från The Body Shop, och eftersom jag har känslig problemhy passar det mig perfekt. Det var dessutom 3 för 2 idag, så det passade ju superbra. Dessutom behövde jag en ny foundation och satsade på en mittemellan foundation och puder som jag blev tipsad om i affären. Så, om jag får förmedla ett enda budskap den här veckan i bloggen så är det just - TREAT YO SELF. Oavsett om det handlar om skönhetsprodukter, kläder, godis, ett långt bad, ny läsning, en fika med en saknad vän, din favvomaträtt, eller vad som helst. Du är så värd det.


Smått, men viktigt på något sätt.

Likes

Comments

Tankar & åsikter

Det är favoritfrågan när man är 14 och drömmer om framtiden med sina vänner. Man är tillräckligt gammal för att börja fundera och sikta högt, men samtidigt ung nog att inte behöva oroa sig för hur man ska komma dit. Mitt omedelbara svar då var "New York!!!". Sverige var för litet, Norrköping för tråkigt. Nej, till USA skulle jag och till en storstad utan tvekan.

Idag skulle jag ändå anse mig relativt lämpad att svara på frågan med lite mer erfarenhet av USA. New York är en otrolig stad. Jag vill dit igen och göra stan när jag är 20, uppleva nattliv, gallerier, organisationer - New York under turistslöjan helt enkelt. Men det är inte min stad. Det kommer aldrig vara mitt hem. Jag skulle mer än gärna kunna tänka mig att bo där som ung, men inte resten av mitt liv. Jag tror den främsta anledningen till det är att jag inte vill att städer ska se ut som New York. Det ska inte vara fullt med höghus, bilar, trängda parker, skräp överallt, och hemlösa på gatorna. Det är inte så mitt hem ska vara. Att "tro" på New York som en framtidsstad att bosätta sig i känns då fel - jag tror inte på New York för New York är inte hållbar.

Jag har bott i Norrköping i hela mitt liv och har alltid tyckt att staden är ganska intetsägande. Inte mycket att göra eller se. Att bo här som vuxen?? Jag skulle hellre ha dött på fläcken. Vilket misslyckande. Det finns flera jag känner som har den här attityden till Norrköping fortfarande. Min vändpunkt kom när jag flyttade härifrån. Först då insåg jag värdet i Sverige och värdet i Norrköping. Jag ser min hemstad på ett helt annat sätt efter att ha varit borta i ett år. De människor jag känner som verkligen älskar Norrköping och värdesätter staden är människor som har bott i andra städer än Norrköping. De som har bott här i hela sina liv hatar mer eller mindre staden. Det kanske är logiskt men jag tycker att det är spännande. När jag har fått ta del av bilden som omvärlden har på Sverige har jag blivit 1000 gånger stoltare över att vara svensk och insett vilket privilegium det har varit att växa upp här. Det här är det bästa, bästa landet i världen ju! (Nej, det är det verkligen inte, men jag kan få känslan av det ibland).

Mäter man med det jag värdesatte när jag var 14 - coola byggnader, shopping, kändisar, och pengar, så nej då har inte Sverige så mycket att komma med. Men jag värdesätter andra saker nu när jag är 19 år än när jag var 14 år. Jag funderar över miljöengagemang, feminism, friheter, jämlikhet, ansvar, medmänsklighet, och ekonomisk rättvisa. Där hamnar Sverige ganska högt upp. Varför skulle jag vilja bo i ett land där värderingarna inte motsvarar mina egna?

Jag vet inte vilken stad jag vill bo i. Men om det skulle bli i Sverige så har jag ingen anledning att vara missnöjd. Sverige är så jävla bra faktiskt. Jag är stolt över Sverige och vad vi har åstadkommit historiskt och politiskt (jag har fått livets intellektcrush på Olof Palme och önskarrr med hela mitt hjärta att jag hade levt på 70-talet för att stötta svensk politiks legendar). Jag ska väl ta och runda av den här smått känslosamma kärleksförklaringen till mitt land och min stad, då jag påminner om en patriot vilket jag verkligen inte är. Men jag tror de som har varit iväg från Sverige en längre tid förstår vad jag menar. Man får ett perspektiv på sitt land som är ganska spännande.


En anledning att höja Norrköping till skyarna - Light Festival och den fantastiska konst som visas runt i staden. Mer sånt här!

Likes

Comments

Vardag

Tänk att det är jul nu (typ, nästan, snart)!! Jag är faktiskt i riktig julstämning. Det enda som fattas är snön. Andra år har jag haft svårt att komma i julstämning för det har varit så mycket annat och jag inte har tagit mig tiden att tagga julen. I år har det blivit ändring och jag är så glad för att jag har tagit mig tiden för det.

I lördags fick jag samla en håv av vuxenpoäng då jag tog bilen till Kvantum för att storhandla själv. När mina föräldrar frågade hur det hade gått att köra sa jag "Ja, det var ju den enkla biten", och det var av någon anledning jätteroligt. Jag gick i alla fall in i butiken utan att ens reflektera över att jag behövde en kundvagn. När jag väl kom in så insåg jag det, men hittade då inga kundvagnar (jag insåg inte att de var utomhus). Den ljusaste idén på länge tändes och övertygade mig att kundvagnarna såklart var innanför spärren i mataffären. Jag insåg ganska snabbt att så inte var fallet, och stod inne i affären utan ens en korg och en inköpslista på en A4 sida. Jag fick helt enkelt gå igenom affären och ut igen för att ta en korg som man rullar. Den blev alldeles för liten och jag fick bära tre jättetunga kassar till bilen eftersom jag inte hade någon vagn att lägga dem i. Ja, kaos helt enkelt. Annars har jag sett på Så Mycket Bättre som jag älskar?? Det är jättebra och mysigt.

Idag började jag dagen med att skypea med Anna och Tosca. Sedan har jag haft adventsfika med familjen och efter det åkt till Hedvig för adventsfika/öppet hus. Verkligen superdupermys.


Fördelar med att storhandla själv - man får bestämma vad som ska köpas. Det blev alltså en ny B&J smak. Den var lite sisådär tyvärr. Och mina finfina tjejer från imorse. Älskar hur Tosca är påklädd och fräsch medan jag och Anna ser lite nyvakna ut - fast det egentligen vi som är en timme före henne. Haha, jaja.

Likes

Comments

Skola

Av alla terminer på Kunskapsgymnasiet, så har den här terminen utan tvekan varit den roligaste och bästa hittills gällande kurser. En double punch har varit Internationella relationer kursen tillsammans med Globaliseringskursen. Det är två helt fristående kurser, och jag och en handfull andra går båda kurserna. Det har varit så intressant och jag har riktigt njutit av att få lära mig mer om två sammanlänkande ämnen som jag är otroligt nyfiken på.

En av höjdpunkterna med båda kurserna är hur mycket vi elever har fått vara med och bestämma, påverka, och styra både innehåll och tillvägagångssätt. Speciellt i Globalisering har vi fått mycket utrymme då det är första året kursen går. I den andan nosade jag upp TedxNorrköping, som hade ett perfekt tema för vår kurs "A Better World?". Eftersom platserna är begränsade var det tur att vi var ute i så god tid, och alla av oss som ville gick alltså ikväll på eventet i domen på Visualiseringscenter.

Jag tror inte att jag får avslöja så mycket om de specifika talarna (jag vet inte, det var lite oklart med reglerna) innan de släpps för offentligheten i videoform om en vecka. Men jag kan däremot säga att det var superhäftigt, väldigt inspirerande, och helt i linje med vår kurs. Så kul när det man gör i skolan föder lust till nytt lärande. Med risk för att ha låtit som ett rektorsbrev avslutar jag inlägget här. Ha en fin kväll!


Likes

Comments

Tankar & åsikter

Varje gång jag använder ordet "dåligt" skär det lite i mitt amatörförfattarhjärta (vad är ens mitt liv och alla dess ord jag kommer på?). I vilket fall är det ordet jag vill beskriva mina tankemönster på senaste tiden. Jag har mestadels i mitt liv haft en god självkänsla, men den har blivit lite omskakad på sistone. Jag vet inte riktigt varför. Jag har saknat motivation för livet, inget har känts roligt, och saker som att träna eller plugga har känts stört omöjliga. Det är märkligt när en börjar bete sig på ett sätt en själv inte känner igen. Jag blir lite orolig för vad det kan innebära.

Samtidigt - det är november. Det är mörkt. Det är mycket press kring planerna efter studenten. Det är mycket i skolan. Även om jag oftast kan balansera livet oavsett yttre faktorer, så kan en självklart vara mer känslig för dem i vissa perioder i livet. Det är nog en sådan period jag har att göra med just nu. Inget konstigt med det. Idag har det dessutom skett en liten vändning, åtminstone för dagen.

Under hela dagen har jag känt mig lite låg, som vanligt just nu alltså. Jag visste dessutom att jag hade planerat saker efter skolan vilket tyngde ner mig mycket. Jag ville inte, helt enkelt. Allt kändes jobbigt och tråkigt. Jag övervägde att gå hem direkt efter skolan och bara skita i allt. Det var det som depp-Sara ville göra mest av allt. På något mirakulöst sätt så tog jag mig dock i kragen och gick till gymmet efter att ha hämtat upp mitt körkort på stan. Det var inget roligt gympass, om jag ska vara ärlig. Det var tråkigt och jag kände mig oinspirerad. Men jag fick svettas ordentligt och en härlig endorfinrush efteråt. Väl hemma tog jag en dusch, bytte om till sköna kläder, och fixade mat. Redan då hade min attityd börjat förändras till det bättre. Jag gick sedan till ett möte med Tjejjouren. Det var så inspirerande och roligt och jag blev så taggad på vårt jubileum som går av stapeln den 10 december på Arbis. När jag väl kom hem, efter att ha gjort allt som jag egentligen inte ville göra, så kände jag mig så full av liv igen (gud så fånigt uttryck men ni förstår ju vad jag försöker få fram här).

Ibland är det bra att inte lyssna på vad en tycker när en är på dåligt humör. Den versionen av mig själv är inte så upplyftande och förstår kanske inte riktigt vad som är bäst för mig. Det kändes verkligen pissjobbigt att ta sig igenom den här dagen i början, men till slut så vart det en riktigt bra dag. Bara för att jag tvingade mig att gå ut och göra det jag vet att jag gillar, även om det inte kändes så roligt innan. Det är verkligen något för mig att ta lärdom av.


Vilket virrigt och känslostormigt inlägg det här vart. Ja. Så kan det vara ibland.

Likes

Comments

Inspiration

Jag har länge velat tipsa er om mitt senaste favoritalbum. Solange Knowles är, som de flesta säkert känner till, Beyoncés syster (ni vet, hon som slog Jay-Z i hissen). För ett par år sedan lyssnade jag på "Losing You", som jag fortfarande tycker är superbra. Därför hade jag koll på att hon sysslade med musik och blev inte förvånad när jag såg musikvideon till Cranes in the Sky och Don't Touch My Hair på Youtube. Det var faktiskt så jag först kom i kontakt med hennes nya musik.

Inte bara en vacker musikvideo, utan en helt fantastisk låt.

När jag sedan började lyssna igenom albumet A Seat at the Table så blev jag helt tagen av hur kvaliteten var konsekvent rakt igenom. Ett album precis i min smak, helt enkelt. Beyoncé har många bra låtar, och jag uppskattar henne som artist. Hon är helt otroligt duktig på att sjunga och dansa. Men jag har aldrig varit ett Beyoncé fan av den enkla anledningen att jag inte tycker att hennes musik är särskilt bra. Den är både pretentiös och ihålig. Solanges musik däremot älskar jag. Ända sedan jag hörde Losing You har jag haft känslan att Solange var min favoritsyster av de två, och det här albumet har bevisat det med råge. Något jag uppskattar med A Seat at the Table är hur det är tänkt att lyssnas på från början till slut (wow vad okonventionellt!) med flera spår med tal över melodislingorna som även går in i varandra. Resultatet är ett välgjort, lättlyssnat, intressant, och budskapscentrerat album. Jag rekommenderar det verkligen!


Det är svårt att välja ut favoritlåtar, eftersom jag ser albumet som en helhet. Rise, Don't You Wait, Don't Touch My Hair, F.U.B.U, och Scales är dock ett par som sticker ut om jag måste välja.

Likes

Comments