TIME. IS. FLYING. I swear to god. I've been here for well over a month now which has passed by so quickly. At the same time, I've done a lot during this time. Studying, mainly. I've taken tests, handed in essays, and completed my first midterm last week. It is challenging and I definitely need to work hard. But I enjoy everything I learn (at least in retrospect, post-cramming).

Also I got a job! At the Communications department in the university. I've been instructed by these super nice seniors and now I'm starting to work my own hours. Mainly I'm at the front desk, answering calls (it's the main number to the university) and transferring them and greeting visitors (it's the first department you reach as you enter the building). As well as some other small day to day tasks. My boss is the media manager, and in the future I'll help with some media projects for the university. I'm really happy to get this opportunity to get some work experience while making some money at the same time. Right now I work 8,5 hours a week which is very reasonable for me to still get homework done.

Other than that, I'm looking to start getting involved in some clubs in the university. I ran for class representative, but was unfortunately not elected. As of right now, I've joined Debate Club and Student to Student Dialogue. STS-Dialouge is a program where we meet every other week to Skype with students who pursue an education in a conflict riddled country. This year we're getting to know students from Gaza, which I'm really excited for. I have a lot I want to ask and know about living and studying there. I'm also trying to get involved in Human Rights Club and Women's Club, which all sound RIGHT up my alley. Oh, and I also joined Hoya Leadership Pathway - which is a program to encourage and recognize leadership skills. It's based around this system of medals, so you climb in ranks from copper to bronze to silver to gold, as you engage in activities and acquire more experience. Super cool.

I think I'll leave it at that for now. Here are some picture from the past weeks!


This is the outside of the dorms! Taken at night, so pardon the quality. I can't stress this enough - we live in such amazing buildings (apparently the world's largest collection of green buildings????) and I am so blessed. Like the weird tall things in the left pictures are wind turbines! I also will show my room, but right now it's really messy hehe sorry.


Also we had a break a few weeks ago because of the muslim holiday Eid. It was really odd to start school for two weeks and then go on break for a week. It was nonetheless very welcome, of course. Mostly I relaxed, cleaned and did laundry, hung out with friends, and got caught up with work. We had a little get-together at the dorms with food to celebrate Eid, where one of the girls did henna for us (common misconception - it's not only Indian). We also went to Katara to have dinner and watch the Eid fireworks

which was a really nice night, except it being really, really, warm. We did what any reasonable person would do though and went to this super fancy dessert place where they had iPads for menus and ordered an expensive red velvet milkshake. Mona (from Yemen!) and I split one in true sisterly spirit.


AND ME! I really want to get a haircut but I should probably save it for when I come back to Sweden (I'm hardcore budgeting over here, I save ALL my receipts hahaha it's bad) (actually it's good bc college is hella expensive and I'm just being conscious of my expenses) (also maybe I could treat myself to a haircut I'm not a martyr). Or maybe I should try cutting it myself, no mom I know you're reading this and I promise I won't... probably.


Now I'm going to read Guns, Germs, and Steel for my Prosem class tomorrow. Hope everyone's good. xx

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Äventyr

One of the places that I visited when I came to visit Georgetown this spring, was Souq Waqif. It's basically a large old-fashioned marketplace in Doha where they sell --- basically all kinds of stuff. Sweets, spices, food, appliances, etc (also they had this square where they sold a ton of birds and hedgehogs in small cages - didn't really seem legal but okay) (actually not okay at all when I think about it, that's animal cruelty) (okay gotta continue the post sorry I DO CARE).

Last weekend we had signed up for a trip there with housing, which means we don't have to pay for the trip there which is v convenient. I just wanted to share some snaps of this cool, very-not-scandinavian type place. By the way, I love housing. Apart from the fact that the dorms are amazing (sorry I will make a blogpost showing my room SOON), they always have activities going on. It's so nice to bond with everyone and to also get free food (tonight we had game night and pizza, like... I love this place). Anywho, here are some pictures from the souq.



Lovely Ngoc and Soojin unknowingly posed for these photos thanks HUNNIES



I feel like I need to give a general update on life as this has been the first week of classes. Essentially = I love it. I really, really do. I love it in a number of ways and I will try to express it as best I can.


-- Every single one of my professors are so dedicated. They are such intelligent and fascinating people and it is a true privilege to be one of their students - to be able to ask a real expert when I have questions.

-- All my classes interest me. All the readings have taught me something. I find new areas of interest - because they are put in a new perspective and I am susceptible for it, right here, right now. I just want to swallow all this new information and I want to keep it with me forever.

-- I am being challenged. In a way I've never been before. I need to make more than an effort - I need to push myself. In part to show my professors that I care and that I am dedicated, but more so to show myself that I am ready to give this opportunity everything I've got.

-- The university building. I absolutely love it. It RADIATES good energy. I don't mind being in school, I look forward to going there. I feel at home.

-- Each day I am surrounded by such talented, ambitious, caring, and fun people. They are very different from me, but at the same time they are very similar. For every day I feel like my horizons widen yet a little more.


I think this is it for now. Thank you for reading!

Likes

Comments

HI EVERYONE. Time for an update. Today was convocation, which is a tradition for incoming students. We walk in procession with the faculty and get our bachelor robes. It consists of (roughly) different speeches, the honor pledge, introducing the freshman class, and - of course! - putting on the robes. It was such a symbolic event and a perfect ending to an amazing first week here.


Cheesin' in my robe!

A few pictures snapped afterwards with some of my fellow international students.


Today I also got my books for the semester. Three bags of pure knowledge and inspiration coming my way.

I would be lying if I didn't say I was scared of how I'm going to deal with ALL. THIS. READING. But I put my faith in the professors to teach in a way that will make reading a breeze because it's simply so interesting.

The classes I'm taking this semester are:

- Pro seminar (apparently going to be on the beginning of humankind up until today)

- Intermediate French (bless my heart I will try my best)

- Writing (it's all going to based in Mexican literature... so random, but so cool?)

- Microeconomics (everyone's dreading this but I think it sounds interesting...??)

- Pacific World (History class about China / south Asia / honestly not really sure actually / but i.e - I know nothing so this is going to be a ride).


It's late now, and I have kinda-sorta tried to promise myself to work out tomorrow morning. Thank you for keeping up with me!

Likes

Comments

Äventyr

The past 40 (??) hours have been very intense, but I'm here, in Doha, at campus, in my room. It feels surreal because I've been imagining this for so long and now I'm finally here.

We left Norrköping and stopped at Max on our way to the airport, where I had the last halloumi burger in a LONG time...

Me telling my mom to capture the final goodbye and me realizing I must be a pain to live with.


Saying goodbye to my parents was really hard, not gonna lie. When you're about to walk though security and know that your parents won't be able to go with you any longer, you get this huge metaphorical sense of "wow, most places can only be traveled alone". We said our goodbyes pretty quickly to not make it too hard. I miss them a lot already, but I'm trying to just look forward and focus on all the new experiences to come. I know they'll be there when I come back.

The flights went well, although they were both delayed with about 30 min each. I had a lay over in Istanbul for about 2 hours, and arrived in Doha around 5 am. Worst part about it was probably that I couldn't get any decent sleep. Otherwise everything went well!


Night in Istanbul, morning in Doha!

I wasn't in the dorms until 7 am due to immigration and baggage claim and lord was I tired. I couldn't help but sleep right away and I woke up around 2-3 pm. After showering I went to meet up some girls in my class to go to dinner with a whole bunch of other classmates. We went to this really American restaurant which felt weird as we were in the middle of Qatar, but the food was good (I got a mac n cheese no shame). The restaurant was in a mall that had everything...... I've been to many malls in America but no mall could match this one. It was huge with all stores imaginable. Also, they put on a singing performance with lights and dancers and the whole bit. Doha just doing the most!


After that, I got some shopping done at Carrefour. I'm now a proud owner of a rice cooker (! didn't even know what that was this morning), various foods, some bathroom essentials, and like, a plate, a fork, a spoon, and a mug. Some "good-to-have" stuff, basically. Going home proved difficult though as we had to wait for our Uber for 1,5 hours. I was so tired and sweaty. Now I'm just happy to be back in the room and to go to sleep (although I've been sleeping all day haha).

Tomorrow's the first day of orientation - officially the first day of school! Hopefully tomorrow I'll get some time to unpack too, because I still haven't done that yet so my room doesn't really feel like MY room if you know what I'm saying. I also need to upload some pictures of it here. For now, I just need some sleep. Thanks for keeping up with me!


Likes

Comments

Tonight's my last night in Sweden, but maybe more importantly - the last night in my bed (I love my bed and it will be dearly missed). I remember this feeling, because this was the same anticipation and nervousness as leaving for America three years ago. Apart from the fact that I was sleeping in a single bed, and now I'm rocking a bed that basically takes up my whole room. Only from being in America and sleeping in big beds at all my host families did I develop a love for big beds. Going from a single to a double bed is probably one of my best decisions, and it makes me happy honestly every single night. To circle back to being relevant again - I'm excited to see what influences Qatar will bring me.

I still have some things to do tomorrow before leaving, but I don't feel super stressed about it. My plane's leaving around 6pm and we're leaving Norrköping at noon. I try to soak up everything - every sound, every smell, every sight of my country, my city, my house.

In many ways, this is a fresh start and I'm excited for new routines and unfamiliar faces. I just can't imagine that in a few weeks the campus will feel like home?? Wild.

I suppose this night kind of reminds me of the fact that I'll probably never move back home again. I mean, I don't know for sure, but this is definitely a step out in the world and who knows if I'll ever step back. It's bittersweet for sure.

I will try to get some much needed sleep now and enjoy my last night in Sweden.



Likes

Comments

Äventyr

I'm moving! It's a statement so worn out that I don't even react. I'm moving.

At the same time, there's a whirlwind of emotions that are trying to come to terms with this drastic life change. I'm four days away and one part of me is definitely not ready to go to the airport and say goodbye for 4 months. Another part of me has been waiting for this for two years now. It's mixed, as it always is.

I want to write more, and I will. Right now I just want to start the blog again for purposes I will try to lay out in a future post.

The past week and this week have been dedicated to getting everything together for the move, and since I operate in the last minute, everything's still not ready and I feel a bit overwhelmed. Except for being a nightmare freshman for anyone working in admissions, that also means I haven't really given myself enough time for processing and anticipation. I've been so focused on the next step, on the next required document, that I've lost track of what I'm actually doing and where I'm actually going. But all of that will fall into place hopefully and there will never be a time when I'm 100% ready (I tell myself).

Either way - hope you'll hang around and that I will stick with the habit of writing a lil' something every once in a while.



Also, I think it's really challenging to write posts to my Facebook audience, since it's so big and scattered. I've been both political and personal in the past and I find it hard to adapt my message to every single person who's reading. I hope this turns out the way I want it still!

Likes

Comments

(I feel like I'm constantly debating whether or not I want to write in Swedish or English on here. I'm not happy with either one. I'm more comfortable with Swedish and I feel like my personality is conveyed better when I write in my native language. Then I turn to English and all the expressions that I love to use, and the fact that I want all of my friends to be able to read my blog. Neither are ideal, but for now I want to switch from my typical Swedish blogging and start in English instead).

I have a lot of things running through my head this lovely Easter break, and I am very grateful to have the time to sort through everything. As a chapter of my life is coming to an end, I need to decide what the next one will consist of and I have a hard time figuring it out. Right now I am forced to choose between my passion and my finances and it is a highly frustrating place to be in. Surely the advice should be to follow my passion, because that's what we see in movies and that's just the way to go through life! Although it's far from that simple.

One thing that has struck me as particularly unexpected, is the realization that the choices I'm faced with don't dictate what my life will look like for the next year, or even the year after that. They will in all certainty shape my life for the coming 5 years. A commitment like that is different than simply backpacking for fun in a couple of months. Needless to say, that's not one of the options. I've never really asked myself why.

I know that this sounds very confusing, and I assure you that once my head clears so will my writing. For now, I am burying stress and fear which translates into the mess that is my mind. But I won't lose sight of the incredible privilege I have to be concerned about where I want to go after graduation. To be faced with this many possibilities is truly unique.

I have something I want to share with you, that has nothing to do with the topic I just discussed. I need it to brew in my mind a little longer to make it just the way I want it for you to read. I'll get to that in a coming post.


All the love,

Sara


Likes

Comments

Tankar & åsikter

Jag skulle vilja skriva lite om kreativitet. Under en längre tid har jag känt en dragning till kreativa aktiviteter som har existerat på ett djupare plan än vad jag är van vid. Vanligtvis framträder min vilja som något lätt och tunt som inte förankras inom mig. Det hör säkert ihop med att många beslut tas impulsmässigt och att avståndet mellan tanke och handling inte är särskilt långt. Viljan till att skapa något kreativt känns däremot tungt och brett. Det är som en klump i magen, men i en positiv bemärkelse. Jag skulle kanske kunna likna den till en instinkt eller ett begär.

Sanningen är att det är få gånger i mitt liv som jag har upplevt den här relationen till kreativitet. Den har aldrig krävt så mycket uppmärksamhet som nu. Men, är inte allt vi gör på något sätt kreativt? Vad är en icke-kreativ aktivitet? När jag funderar över det så finner jag att det är svårt att hitta något som inte kan klassas som kreativt. Skulle en inte kunna säga att kreativitet är ett tankesätt som går att applicera på allt i vår verklighet, snarare än isolerade aktiviteter? Ska vi städa ett hus så kan vi självklart använda kreativitet för att effektivisera tidsåtgången eller minska den fysiska ansträngningen. Samtidigt så känns en målning mer kreativt sammanflätad än storstädning. Finns det en skillnad? Finns det en skala? Och i så fall - hur ser den ut och hur gör en gränsdragningar? Några personliga exempel på aktiviteter som jag identifierar som högst kreativa är målning, författande, fotografering, dans, och musik. Varför har just dessa aktiviteter blivit klassade som kreativa? Har kreativitet en större påverkan ju mer frihet som kan avnjutas inom ett visst område? I artikeln "Maslow on Creativity" citeras Maslows tanke gällande kreativitet som jag tycker är spännande: "A first-rate soup is more creative than a second-rate painting." (Krueger 2013) Skulle du hålla med? Om svaret är ja - går inte detta att applicera på vilken företeelse som helst i samhället? Hur påverkar det vår syn på kreativitet?

Om jag då ska omdefiniera dragningen till kreativa aktiviteter jag tror mig uppleva så har jag snarare en instinkt att skapa något där ett kreativt tankesätt tillåts dominera. Jag vill inte ha regler eller åsikter. Jag tror att jag mest av allt vill göra något som är raka motsatsen till en skoluppgift, där jag inte behöver förhålla mig till riktlinjer eller betygskriterier. Jag vill att min subjektiva upplevelse ska stå i centrum och att mina färdigheter utvecklas kravlöst. Senaste gången jag upplevde det var på dagis. Ett känt TedTalk av Sir Ken Robinson diskuterar faran i att prioritera bort kreativitet i skolan. En idé som han introducerar, och som jag gillar, är hur vi under vår skolgång koncentrerar lärandet från kroppen till överkroppen till huvudet till en av hjärnhalvorna. Jag tror också att vi ser egenskapen "kreativ" som identitetsformande och därmed uteslutande. Aamna Mohdin beskriver det här fenomenet i sin artikel "To be more creative, a study suggests imagining yourself as an 'eccentric poet' " (2016) när hon refererar till en studie som kallar detta för "the stereotype effect". Om vi efterliknar det beteende vi upplever att en stereotypiskt kreativ person (i detta fall en excentrisk poet) skulle ha, så visar studier att vi blir mer kreativa själva. Vi är med andra ord väl bekanta med rollen som kreativ! Problemet Mohdin lägger fram är att vi vanligtvis inte förväntas vara kreativa. Tesen är att vi inte är mindre kreativa idag, utan bara att vi inte arbetar eller utbildas i miljöer där kreativitet värderas. Vi formas alltså efter den stereotypen som råder i den miljö vi vistas i. En intressant liknelse i detta sammanhang är studier om hur vi blir sämre på matematik om vi intalar oss själva att vi inte är den typen av person som är bra på matte. En kort men läsvärd artikel som jag verkligen rekommenderar läses i sin helhet!

Sammanfattningsvis kanske önskan att uttrycka sig kreativt har ett samband med skolan och arbetsplatsen. Vi är vana vid att fokusera på logiken och förutsägbarheten i vardagen. Men återigen - vad definieras som kreativt och finns det några begränsningar för kreativa appliceringar? Det som kommer naturligt till oss - att måla, skriva, och fotografera, kanske egentligen är enkla ingångar till ett kreativt tankesätt. Utmaningen är möjligtvis att reproducera kreativiteten i allt vi gör.


Min smala definition - jag köper papper för att rita. Jag är både nyfiken och intresserad av hur ett ökat kreativt inflytande kan influera hela min verklighet.



(Snabb kommentar: Om jag någonsin varit pretentiös i mitt liv så har jag nått nya höjder nu - så känns det. Detta är ett av massa ämnen som intresserar mig, men hur förmedlar jag det? Effektivt eller högtravande? Mer eller mindre av någonting? Jag är tacksam för all feedback. Skicka meddelande!)

Likes

Comments

Tankar & åsikter

Inlägget innan har lägligt nog rubriken "PAUSAR" även om det syftade på det jag faktiskt gjorde när jag skrev inlägget och inte hade avsikten att bli en självuppfyllande profetia. Så kan det gå. Jag har tagit en paus från bloggen och det har faktiskt en anledning. Här kommer den!

Senaste tiden har jag börjat fundera över vilket budskap jag vill sända min omgivning och vilken roll jag vill att sociala medier ska spela. Jag som ju har bloggat sedan 2012 har sänt ett budskap med mitt skrivande och mina bilder under en ganska lång tid. Bloggens genomgående tema har varit min vardag - hur jag ser ut, vad jag gör, vilka jag är med, vad jag äter, hur jag tänker. Allt det här är ju inte så konstigt och de flesta bloggare pysslar ju med just detta. Dessutom är det roligt att gå tillbaka och se vad som hände under olika perioder i mitt liv och hur jag har utvecklats. Men, vardagsskildringar i all ära! Vem bryr sig? Haha, nej. Det där var ett skämt, med en gnutta allvar. Många gånger känner jag faktiskt att vardagen inte riktigt räcker till. Visst, det är roligt att berätta om en har gjort något speciellt. Men resten av tiden (ca. 90% av tiden alltså), så händer faktiskt inget särskilt. Under perioder då jag har varit väldigt aktiv på bloggen så har jag ständigt funderat på hur och när jag ska ta bilder till bloggen. Det ska vara bra bilder, rätt redigering, och intressant innehåll. Så vill inte jag blogga längre. Eller, okej, intressant innehåll kanske fortfarande kommer att vara en prioritering. Låt mig förklara.

Min åsikt är att vi är allt för många som syns. Men allt för få som hörs. Om alla jag känner skulle börja blogga om sin vardag så skulle jag tycka att det var jättekul att följa - till en början. Sedan går en vecka och jag har tröttnat. Det tror jag förklarar ganska bra varför jag själv aldrig har varit en stor bloggläsare. Om alla jag känner skulle börja blogga om sina tankar, intressen, idéer, och åsikter så skulle jag nog bli helt utmattad - till en början. Sedan går det en vecka och min nyfikenhet väcks. Vem är den här personen? Vad har den varit med om och vad har den lärt sig av det? Hur resonerar den? Vad tycker den att vi ska lära oss? Vilken fråga är viktigast för den här personen? Jag skulle vilja läsa en blogg där jag förstår och lär av en annan människas erfarenheter och inspireras till att bygga något större och viktigare än de budskap som vi vanligtvis överöses med.

Mitt mål är att skapa en blogg i den andan. Jag tror att vi har så mycket att lära av varandra och så många möjligheter till utveckling genom interaktion. Tänk om det fanns lika många bloggar med syfte att inspirera intellektuellt som det finns modebloggar. Då tror jag att världen, klyschigt nog, skulle vara mycket bättre. När jag var i tidiga tonåren var dagens outfit hos it-tjejer högst spännande. Idag är sanningen kort och gott att jag inte längre är intresserad av vad en rik och priviligerad del av samhället har på sig eller dricker för drinkar. Därför vill jag inte längre blogga om dem sakerna. Jag menar inte att det ena är bättre än det andra, utan att min personliga preferens har förändrats.

Strävan, som jag ser det, är att bidra till en mer upplyst, medkännande, inkluderande, ansvarstagande, och driven generation. En generation med förutsättningar som jag inte tycker ska tas för givet. Jag är i en period av mitt liv där jag är otroligt kunskapstörstig och det vill jag dela med mig av. Det innebär inte att jag har alla svar, eller att jag egentligen kan bidra med mer än reflektioner från min egna subjektiva verklighet. Men ju fler människor som verkar för en internetkultur med andra värden än de som prioriteras idag, så kan en kollektiv förändring kanske uppstå. Som i så mycket, så är vi filmerna vi ser, och böckerna vi läser - och jag tror att jag är det jag skriver. Men jag är inte 15 år längre och jag vill representera ett innehåll som representerar mig som person. Det mål och den strävan jag har uppnås inte av en bild på min couscoussallad från Starbucks.

Jag inser att jag låter pretentiös och det må så vara. Min blogg kommer inte förändra otroligt drastiskt, utan mer fokusera på mina tankar än mina handlingar. Jag vill också lägga ner mer tid och omtanke på mina inlägg. Om det är realistiskt vet jag inte ännu, utan framtiden får utvisa hur väl jag kommer uppdatera. Men jag tänker inte fortsätta blogga på ett sätt som jag inte längre kan stå för - hur dramatiskt det än låter. Jag bjuder in värden i mitt liv nu som aldrig har fått ta ordentlig plats, och det känns fantastiskt. Jag får utveckla vad jag menar framöver.

Tack för att du har tagit dig tid att läsa denna smått osammanhängande redogörelse för mina tankar gällande bloggen. Nu ska det bli ändring, på något sätt. Jag tror det kommer bli bra.


Likes

Comments

Nu har mitt sydliga äventyr nästan tagit slut. Jag sitter på Starbucks i Centralstationen för att vänta på mitt tåg, och jag har precis ätit en sallad och dricker nu en chai latte. Haha det var den bloggigaste meningen jag någonsin skrivit tror jag..... men i alla fall! TOEFL är skrivet och ni undrar säkert hur det gick?? (haha inbillar jag mig i alla fall)

I stort sett var det ganska avslappnat, i alla fall i min värld. Det är självklart väldigt strikt i förhållande till prov i skolan. Men jag jämför TOEFL med SAT då de ändå är ganska lika men samtidigt har klara skillnader. Och SAT var mycket striktare och jobbigare tycker jag. Plus att det handlade mer om att kunna saker (ex. massa matte) och TOEFL behandlar ju bara engelskakunskaper.

En annan trevlig sak med TOEFL var att det fanns ett headset som en var tvungen att ha till hör- och taldelen. Den kunde man självklart också ha på sig under hela provet om en ville vilket gjorde det mycket lättare att koncentrera sig. Det var kanske ännu viktigare med tanke på att en ska tala högt under taldelen vilket självklart blir väldigt distraherande för andra och vice versa. En ytterligare skillnad från just SAT var att TOEFL är lite mer anpassat efter en själv vad gäller tidsåtgången. Alla börjar vid olika tidpunkter och blir klara vid olika tidpunkter - allt beror på hur snabbt man väljer att dra igenom provet. Jag utnyttjade mesta delen av tiden på provet och blev klar bland den första halvan (jag startade också ganska tidigt). Det innebar dock att jag blev färdigt en timme tidigare än väntat, så nu får jag vackert sitta och vänta på mitt tåg ett tag!

Det frigör ju dock en del tid att utnyttja till ansökningar nu, speciellt eftersom jag har med mig datorn. Mys!


Hoppas alla har en fin lördag! Jag ser fram emot att börja handla julklappar nu när de flesta måstena har blivit avklarade! Det är väl exakt en vecka kvar till julafton nu?? Galet

Likes

Comments