Header
View tracker

Den 17 december flyttar jag som bekant upp till Stockholm och blir 08. Jag är så nervös, inte inför att bo ihop med Andreas för det känns bara bra och härligt pirrigt. Men måste ringa försäkringskassan, arbetsförmedlingen, vuxenpsykiatrin, Trygg-Hansa, måste adressändra, fixa jobb och blä.. Det stressar mig något otroligt. Jag har aldrig behövt lösa det här med blanketter och sånt utan hjälp, då jag får sådan ångest och panik när dom dimper ner i brevlådan att jag inte förstår vad jag ska skriva/bifoga.

Men nu ska jag helt plötsligt stå på egna ben och jag är nervös.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

  • Skit
  • 138 readers

Likes

Comments

View tracker

Jag saknar dina armar runt min midja, dina läppar mot min panna, din kropp nära min. Jag saknar dig.

Men snart, så kommer jag inte behöva sakna dig mer. Snart är det inte längre 45 mil emellan oss. Snart är det vi kallar för hem samma plats.

Efter över 1 år av pendling så är det bestämt, det är på riktigt, vi ska bli sambos och äntligen få dela ett liv tillsammans på heltid. Äntligen ska vi slippa sakna varandra varje vaken stund om dagarna.

Vad vore jag utan dina andetag.

Likes

Comments

View tracker

Ibland får jag för mig att stalka folk lite på facebook, offret denna gång blev gamla klasskamrater från 7:an, jag kan helt plötsligt börja fundera på vad som hände med dessa människor som jag spenderade 5 dagar i veckan med under ett par års tid. Så jag kollar igenom några utav deras bilder och funderar.

Vad hände med den smarta killen som alla älskade? Gick han vidare att välja något supergymnasium, flyttade han utomlands, läser han på chalmers nu?

Vad hände med det andra offret, hon som jag egentligen inte pratade med men som jag brukade kasta en blick till varje dag som sa "lycka till". Fick hon någon hjälp så som jag fick? Tog det lika lång tid för henne? Var det faktiskt något fel på henne som alla sa? Mår hon bra idag? Har hon precis som jag, rest sig upp ur askan och försökt göra något bra av sina hemska erfarenheter?

Han killen som alltid slog oss då? Han som var värst, vad hände med honom? Har han insett att det han gjorde mot oss var fel? Vill han be om ursäkt? Lever han i förnekelse? Eller förstod han någonsin att det han utsatte oss för var mobbing?

Men framförallt så tänker jag på mig själv, vem var jag när jag kände dessa personer? Och vad hände egentligen med henne? Varför känner jag inte igen henne längre? Finns något utav den personen kvar långt där inne? Eller har jag förträngt henne helt?

Allt jag vet är att jag tog mig därifrån och jag blev starkare.

Denna bild är tagen på skoltoaletten, precis vid skåpen, jag brukade låsa in mig där för att komma ifrån. Lilla Lia, om du ändå visste då att livet kommer bli bättre, kanske det hade varit en tröst.

Likes

Comments

Planen är att uppdatera minst 1 gång varannan dag. Brukar ofta få bra tankar om kvällar och nätter, så då tänker jag att detta borde jag blogga om!.... Imorgon.. Ni vet hur det blir, man liksom släpper det. Adhd-hjärna.

So what's new? Inte så mycket egentligen, bor ju inte hemma längre, flyttade den 15 april och tror faktiskt att jag glömt nämna det i mina senaste inlägg.. Sen har jag ju varit i Grekland som ni vet, det var supermysigt och vi hade en superkul resa! Tänkte inte skriva mer nu, utan köra ett ordentligt inlägg senare istället! Kram

PS. Har gått och blivit blond

Likes

Comments

​Hejsan hejsan! Jag har svårt att sova inatt, Andreas ligger och sover som ett litet barn i sängen medans jag sitter här i soffan och hoppas på att tankarna kan sluta snurra.

Imorgon ska vi åka till Kos på semester, visst låter det härligt? Jag ser fram emot det så mycket att det nästan känns som om jag ska spricka. Jag tror att anledningen att jag inte kan sova inatt är för att jag ska flyga flygplan imorgon och jag är en utav som många människorna på denna jord som är otroligt flygrädd, jag vet såklart att allt kommer gå bra, precis som det alltid gör, men det är ändå en del utav mig som är livrädd och jag känner mig själv och jag kommer inte kunna slappna av förens vi är framme på hotellrummet. Vilket är om ungefär 22 timmar. Det är vad jag längtar efter just nu, för först då kan jag få sova.

Jag ska försöka komma ihåg att uppdatera under veckan, men det kan hända att jag har det så pass bra att jag inte kan sluta ha det bra, om du förstår vad jag menar, haha, hoppas åtminstone du kan sova inatt, jag ska hoppas på någon timma i alla fall, Sov gott! 

Likes

Comments

Missförstå mig rätt nu, jag njöt varje sekund den dagen och jag ångrar ingenting. Hela dagen blandades med tårar och skratt, en dag av riktig glädje.

Men långsiktigt har jag gått sönder i efterhand. Det är liksom inte själva dagen som gjorde allt dåligt, utan grejen att skolan tog slut. När jag gick i skolan rullade allt bara på, jag fick in lite pengar varje månad och allt jag behövde göra var att orka med livet i allmänhet. Nu däremot är det blanketter hit och dit varje månad fram och tillbaka, jag ska betala sjuttioelva räkningar varje månad och pengar, ja, det kommer inte direkt på rullande band.

Jag är bedömd som arbetsoförmögen enligt arbetsförmedlingen och blir därför satt på något som heter AME vilket är något jag inte orkar gå in på närmare för det är ganska svårt att förklara vad det är. Jag får hur som helst in 24kr om DAGEN, detta blir cirka 500kr i månaden och sen får jag också bostadstillägg så att jag har råd att bo här.

Att ha ångest över pengar låter som något väldigt löjligt egentligen, men för mig blir detta så himla stort. Jag har inte råd att träffa min pojkvän. Jag har inte råd att fika med kompisar. Jag har inte råd att köpa nya kläder. Jag har inte råd med mat, MAT, så mina föräldrar hjälper mig så jag kan äta om dagarna, tack gode gud för det.

Men så detta är vad jag grubblar över ikväll, riktiga "vuxen" problem. TJOHO

Tack och lov att denna grabb existerar.

Likes

Comments

1. Jag har väldigt, väldigt nära till mina känslor, inte bara pågrund utav min adhd vilket självklart gör det ännu tydligare, utan också utav naturen. Jag har nära till skratt och skrattar mycket, men gråter också mycket, men inte bara när jag är ledsen, utan många gånger också utav glädje.

2. Om man inte förstått det så är Elisabeth mitt mellannamn. Och ja, Lia är mitt riktiga namn, det är inget smeknamn..

3. Min mamma fyller år idag.

4. Hon är dock just nu på en rehab-resa i Spanien den jäveln...

5. Jag fyller 20 den 2a maj, alltså om 24 dagar!

6. Om exakt en vecka flyttar jag hemifrån(!)

7. Jag älskar hästar! Och katter... Och hundar.. Och kaniner.. Och kossor, eller ah, jag älskar typ alla sorters djur!

8. Just nu sitter jag på en buss.

9. Jag dricker sjuka mängder med vatten!

10. Sång och musik gör mig lycklig och varm i själen.

11. Jag började sjunga innan jag kunde prata.

12. Jag har en lillasyster som är 17 år och heter Annie, vi har en riktig syskonrelation.. Ena dagen hatar vi varandra och andra dagen är vi bästa vänner!

13. Jag har en liten kanin som heter Ellen.

14. Jag är 184 cm lång och skulle gärna ge bort typ 10 utav dom..

15. Jag är extremt morgontrött och har sjukt dåligt morgonhumör..

Sådär ja, det var 15 saker som ni kanske inte visste om mig! Helt ointressant kanske, men ändå! Ha en bra dag!

Likes

Comments

.. Jag kan lura dig vart jag vill.

Det lyckas jag med nästintill varje dag, det är sällan någon ser på mig att något är fel, jag får ofta frågan hur jag mår, men av ren artighet svarar jag ju givetvis varje gång att allt är bra. Och om jag inte gör det så lindar jag in det, överdriver lite för att få det att låta som att det är mycket bättre än vad det faktiskt är. Jag har alltid velat ge sken av att allt är bra, för jag vill, som jag så många gånger sagt, inte vara en börda och inte visa mig svag för andra.

Varje dag är en kamp, varje dag kämpar jag med vardagliga saker som för andra inte är så svårt, som till exempel att laga mat, eller att ta mig upp ur sängen. Detta är så självklart och många människor gör det på rutin. Men inte jag, för mig är inte detta självklart, för jag måste flytta ett massivt granitblock ifrån mig säng varje morgon, för jag kommer inte upp. Även fast jag vill, även fast jag verkligen ser fram emot dagen så är det en ständig kamp att bara ta sig upp sängen. Och sedan när jag väl är uppe så blir det ännu mer svåra saker som jag måste genomföra innan jag kan börja min dag, jag måste äta frukost och borsta tänderna och ta mina mediciner. Detta är saker du gör på rutin, men inte jag. För mig och för personer med liknande sjukdomsbild som jag så är rutiner otroligt viktigt. Men också det absolut svåraste att lära sig.

Jag har inga tips mer än att gör scheman, sätt upp lappar på spegeln så du garanterat ser dom osv, detta funkar kanske inte alltid, sen är det ju det där med att komma ihåg att sätta upp lappen på spegeln eller att faktiskt sätta sig och skriva ett schema, barnlek tänker du, men nej, inte för mig och inte för andra med ADHD/ADD.

Det handlar om att hitta knep, ett sätt att belöna sig själv när man gör dom här "enkla" sakerna, dom där vardagsproblemen, som gör dom värda att slösa all den energin på som man faktiskt gör, vad nu den belöningen är beror på vilken person man är, vad som gör just dig glad och vad som motiverar dig. Vilket också är svårt att komma på, vad gör mig glad? Vad motiverar mig? Ingenaning. Men på ett eller annat sätt så löser man det, även fast dom här vardagsgrejerna kanske tar längre tid för mig än för dig så är det ju någonstans ganska viktigt att man löser dom och då får det ta hur lång tid som helst ifall du frågar mig. För jag har en inre önskan att jag ska klara av att stå på egna ben och tycka att kliva upp ur sängen är enkelt.

Likes

Comments

Inatt var jag inte glad. Och jag tänker inte påstå att allt känns toppenbra idag heller, men det känns inte som att jag faller isär längre.

Att äta dom mediciner jag gör är inte en dans på rosor, jag mår dåligt i perioder, numera går det i vågor på minuter, humöret är som en berg och dalbana och jag har ingen kontroll. Det är just bristen på kontroll som gör att det blir värre, för då får jag panik för det också.

Jag ska flytta hemifrån. Om 2 och en halv vecka, jag är skiträdd, vilket inte gör det lättare. Jag måste köpa miljoner saker och pengarna finns inte där, har stöd ifrån mamma och pappa men ändå är jag skiträdd.. SKITRÄDD och jättetaggad samtidigt, hur går det ens ihop?

MEN JAG KAN KLARA DET.

Likes

Comments

Mitt i natten en måndagskväll, toppen, är det inte vid denna tidpunkt alla tankar tycks komma? Det är så himla härligt, för alla tankar är ju så ljusa. Eller där ljög jag, det är helt värdelöst för tankarna får mig att vilja lägga mig under en sten för att jag skäms över att vara jag och skäms över att jag ens klagar.

Jag såg ett kort på en tjej, en helt vanlig tjej som jag visste att min pojkvän har legat med, innan han ens träffade mig. Så mycket krävdes det för att jag skulle börja tvivla på allt som var jag. Så skör är min självbild och min självkänsla. Visst är det patetiskt sättet man ständigt jämför sig med andra? Men jag kan inte sluta, vad än folk säger.

"Men du är ju så himla vacker Lia, sluta trycka ner dig själv!"

Om jag bara kunde, att trycka ner mig själv, det är jag så otroligt duktig på. Jag är så makalöst fantastisk på att bara se det dåliga i saker jag gör, för i mina ögon så duger jag inte. Jag vet inte varför det är så och det är så svårt att beskriva känslan när man kommer på sig själv med att inte vara bra nog. Jag vet inte heller vem jag försöker vara bra för, med tanke på att andra konstant höjer mig och påpekar att jag är fin/lagade god mat/har snygga skor. Men i mitt huvud så är jag aldrig bra nog. Det finns alltid någonting som inte är bra nog. Ibland sätter jag mig på mitt golv och bara gråter, som en 3-åring, endast för att jag anser att jag är dålig, att mitt smink blev fult eller något annat.

Men ikväll är det ett kort på en tjej som fått mig att tvivla på hela min existens. Och det mina vänner, är helt jävla värdelöst.

Och jag önskar jag kunde sluta och se mitt egna värde.

Likes

Comments