Att hitta den rätta är inte lätt, trodde jag hade hittat killen i mitt liv för några år sen men jag hade så fel. Vi skulle aldrig kunnat spendera hela livet ihop. Har ju dejtat ganska mycket men inte träffat nån som det känns riktigt rätt med. Jag saknar verkligen att ha någon att komma hem till, någon att hålla om, någon som alltid finns där för en. Ibland känns det som att jag aldrig ska hitta den rätta och kan få panikångest över det. Det är något jag måste jobba med. Att vända mina negativa tankar till något positivt. Har nästan tjatat ihjäl både min familj och mina vänner om jag kommer hitta någon, och alltid fått samma svar, Ja det är klart du kommer göra!! Så jag får helt enkelt tro på dem ;) men jag måste verkligen jobba med mig själv innan jag kan släppa in nån kille i mitt liv. Man måste älska sig själv först innan man kan älska nån annan.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

En av alla saker som gör att jag mår psykiskt dåligt är att jag gått upp så mycket i vikt. Jag trivs inte alls med min kropp. Så idag började jag min nya diet. Så nu ska kilona rasa!

Jag menar absolut inte att det är nått fel att vara tjock, överviktig, mullig eller vad man nu ska kalla det. Men JAG trivs inte att va det, så därför väljer jag att ta tag i min vikt för min egen skull!

Att dagligen kämpa emot hetsätning är så himla svårt. Men det går, bara man bestämmer sig för att klara det. När man mår dåligt så känns det oftast bättre just när man äter men ångesten som kommer efter att man hetsätit är inte värt det! Den är SÅ jobbig. Man ångrar sig direkt efteråt. Så allt handlar om att bryta sina dåliga vanor.

Någon som har några bra råd hur man bryter hetsätningen?

Likes

Comments

Hej!
Tänkte skriva några rader om mig själv för er som inte känner mig. Jag heter Alexandra och bor i en lägenhet i centrala Norrköping med min hund. Jag är för tillfället sjukskriven pga svår kronisk depression och har varit det i några år nu. Har varit deprimerad till och från sen tonåren men det var 2012 allting blev värre.

I februari 2012 var jag med om en bilolycka och fick en whiplashskada. Hade ont i nacken direkt efter olyckan och fick åka in med ambulans för undersökning och röntgen. Röntgen visade inget och jag blev hemskickad, men smärtan försvann inte utan blev bara värre. Hösten 2012 blev jag påkörd bakifrån och det gjorde inte saken bättre. Smärtan i nacken och i ryggen blev ännu värre. Läkaren på Vårdcentralen konstaterade att jag fått en whiplashskada och förmodligen inte skulle bli återställd.

Jag har provat massage, sjukgymnastik, tens-apparat, akupunktur, varit hos kiropraktor och har även provat massa olika smärtstillande. Ingenting funkar! Jag har dagligen den här smärtan och det var då mitt liv fick sig en rejäl vändning. Jag kan inte jobba som frisör och nagelterapeut som jag är utbildad till. Har provat lite olika yrken men det finns inte många jobb som funkar när smärtan är så påtaglig. Efter ett tag började huvudvärken som kommer ifrån skadan i nacken. Att dagligen ha huvudvärk och smärta i nacke och rygg tär på ditt mående.

2014 gick jag igenom en riktigt jobbig separation med min dåvarande sambo. Jag började hetsäta och gick upp i vikt och mådde riktigt dåligt. Det var ungefär då som jag började gå till psykiatrin och träffa läkare och terapeuter.

2015 fick jag ta bort min häst som jag ägt i 10 år och innan jag köpte honom så skötte jag honom och hyrde honom av en ridskola. Så i ungefär 15 år höll vi ihop och han var mitt allt. Saknaden av honom är fortfarande stor.

2016 var ett ganska lugnt år och jag fortsatte att gå i terapi och träffa läkare.

Det här året kom allting ifatt mig. Jag hade inte bearbetat alla saker i mitt förflutna och inte sörjt klart. Jag hade bara tryckt undan allting och nu kom allt på en gång. I Somras dog min mormor som jag stod väldigt nära. Allt kändes bara så hopplöst och jag mådde bara sämre och sämre. Jag bara gick och väntade på att något mer dåligt skulle hända. Tillslut orkade jag inte mer. Jag hade nått botten. Självmordstankarna och planerna på att avsluta mitt liv blev bara värre och värre. Jag fick åka till akutpsyk för jag mådde så himla dåligt och det var då de beslutade att lägga in mig. Jag var så slut och hade en inre stress som jag måste lära mig att bearbeta. Att inte kunna släppa saker som händer gör att man tillslut inte orkar mer.

Likes

Comments

Första dagen inlagd så hade jag väldigt mycket panikångest.Jag ville bara hem! Jag kände mig så ensam och att dela rum med en helt främmande människa gjorde ju inte saken bättre.

När jag vid eftermiddagsfikat fick träffa de andra patienterna så började jag må lite bättre. Ensamheten och alla fördomar avtog, när man började prata med de andra så insåg jag snabbt att de inte alls var så konstiga som man från början trott. Tyvärr så finns det så mycket fördomar om psykiatrin och det är många som tror att man är helt knäpp och konstig bara för att man är där. Men så är det verkligen inte, det är bara vanliga människor som av en eller annan anledning inte mår så bra.

Det finns två typer av "inläggningar" här, de som är tvångsinlagda och de som själva tillåtits att bli inlagda.Jag var inte tvångsinlagd utan jag fick fritt röra mig utanför sjukhuset och gå promenader och så. De som är tvångsinlagda har inte lika mycket frihet. De får inte gå ut o röka själva, de får inte gå promenader eller gå ner till Pressbyrån utan att en skötare följer med. Anledningen till det är för att de inte ska kunna skada sig själva eller rymma. En del är på psyket några dagar och andra några månader. Allt beror på hur stor risken är att du ska försöka begå självmord.

När jag kom till psyket så trodde jag att jag skulle få hjälp med att ändra mina mediciner eftersom de inte har haft någon verkan och att jag skulle få träffa någon terapeut eller psykolog att prata med, men så var inte fallet. Psykiatrin funkar inte så, utan de "förvarar"dig där tills de beslutar att du inte är en fara för dig själv eller andra längre.

Det var flera stycken som mådde mycket sämre än vad jag själv gjorde, även om mina självmordsplaner och tankar var allvarliga. En del hade försökt att avsluta sina liv och hade ärr på både handleder och hals. Väldigt tragiskt och sorgligt. Några var där för första gången som jag själv och vissa hade varit där flera gånger. Det gjorde så ont i mig att se hur illa en del gjort sig själva.

Jag fick ganska bra kontakt med de andra patienterna och att få höra vad de hade varit med om fick mig ganska snabbt att inse att de hade gått igen så mycket värre saker än vad jag själv gjort. En del hade knappt någon familj och var inte välkomna hem längre. Jag är så tacksam att jag har min underbara familj och vänner som stöttar mig i allt och som alltid finns här för mig. ❤

Likes

Comments

Efter en natt på akutpsyk så vaknade jag upp, lite piggare men fortfarande mycket oro i kroppen. Sköterskorna kom in o sa att jag skulle få träffa en specialistläkare och efter en stund kom läkaren. Han frågade många frågor om mitt mående och till slut så bestämde han att jag skulle få komma upp till avdelning 25 som är en avdelning på psykiatrin för människor som behöver hjälp.

Dörrarna på avdelningen var låsta och det var bara de som jobbar där som kunde öppna dörrarna. Det är en säkerhet som de har så att ingen ska kunna rymma därifrån eller att någon utifrån ska kunna ta sig in utan godkännande.

Jag kom in i ett rum med två sängar , jag skulle dela rum med en annan patient. Det fanns stolar och nattygsbord annars var det tomt. Det var tomt i fönstren, tomt på väggarna och det kändes väldigt stelt och konstigt. Innan jag fick packa upp så gick de igenom min väska och allt jag hade med mig, de kroppsvisiterade mig för att se så jag inte hade något vasst på mig som jag skulle kunna skada mig med. Inte ens min mobilladdare fick jag ha för den skulle jag eller någon annan patient kunna hänga sig med. Alla mina saker låstes in i ett rum där man fick be om lov för att hämta saker man behövde eller om man behövde ladda sin mobil.
Hur skulle jag må bättre av att vara inlåst här? Vart hade jag kommit?



Likes

Comments

Äntligen är man hemma igen efter att jag varit inlagd på avdelning 25 på psykiatrin i några dagar. Jag har i många år varit deprimerad och i måndags så kände jag bara att jag inte orkade längre. Jag behövde få hjälp och det var snabbt. Självmordstankarna hade tagit över. Så fort in till akutpsyk där jag fick träffa sjuksköterskor och skötare som undrade hur jag mådde. De förstod väldigt snabbt att jag inte alls mådde bra och att mina tankar på självmord hade blivit värre. Jag fick fylla i lite papper och när jag sedan hade träffat läkaren så bestämde han att jag skulle bli inlagd på akutpsyk en natt för det var fullt uppe på psykavdelningarna. I rummet fanns det enbart en säng och en stol och 2 tavlor. Det kändes så opersonligt i rummet och så kalt på väggarna.Fönstren var låsta så att man inte skulle kunna hoppa ut där igenom. Natten var obehaglig och jag hade så svårt att sova fast jag hade fått en Saroten som jag brukar bli trött av. På hela akut avdelningen var det tyst, det verkade bara vara jag som var inlagd där inatt. Jag hade sån ångest och oroatankarna var många. Vad skulle hända med mig? Skulle jag få vara kvar här en natt och sen bli hemskickad igen. Eller skulle jag få komma upp till en avdelning och bli inlagd? Många frågetecken som jag fick svar på dagen efter. Jag kommer berätta mer om det imorn.

Likes

Comments