Hade nästan glömt bort att jag startat den här sidan, men efter jag blivit påmind av en vän som faktiskt läser denna blogg kände jag mig lite motiverad till att skriva ett nytt inlägg!

Klockan är 15:50 en lördag på sportlovet, och jag sitter i min säng med min laptop i knät och jobbar på med skolarbete. Ett bokomslag, bildspel, bokbaksidestext, diktanalys samt en bokrecension ska bli klart och jag känner mig oerhört omotiverad. Hatar den känslan då lovet bara rinner iväg, men man är alldeles för trött för att ta vara på det. Nästan hela veckan spenderades i Åre, med skidåkning och fint väder. Jag, som är så långt till skidproffs som man kan komma, uppskattade ändå den resan jättemycket då den bland annat spenderades med min kusin (som också råkar vara en av mina allra bästa vänner). Att få skratta och ha kul en hel vecka är verkligen ett bra sätt att spendera tid på.

Men skolstressen kryper sig på mig, steg för steg blir den mer överväldigande. Man tror ju nästan att när man går estet ska gymnasiet vara enkelt, men jag kan intyga att så är inte fallet. Projekt efter projekt, som tar otaliga timmar och energi och tillslut får man oftast ett resultat som man själv inte är nöjd med och har inte tid att ändra. I den sitsen är jag just nu med det jag jobbat hela dagen på, bokomslaget. Sen så ska man ju ha tid för annat också, men det orkar jag oftast inte.

Mina helger spenderas mest utav netflix, träning och kvällar med vänner, och det får mig att må riktigt bra. Älskar att bara slå av skolstressen för en stund (brukar inte riktigt fungera men man kan alltid låtsas) och bara ha kul de två alldeles för korta dagarna.

Är det något ni ska veta om mig, är att jag verkligen plöjer TV-serier. Jag har nog spenderat 50% av min existens med att se på otaliga avsnitt av serie efter serie, i alla möjliga sorters kategorier. Gossip Girl, How I Met Your Mother, Shameless, Breaking Bad, Sherlock, Prison Break, you name it! Har verkligen ett beroende, men ett beroende jag gärna vill ha kvar. Finns inget bättre än att fly från verkligheten en stund och begrava sig i Serena och Blairs draman om vilken kille de ska ta med till highclasseventet, eller se hur bröderna Burrows planerat för att ta sig ur ännu ett kaosartat scenario.

Då den här bloggen ändå heter Leverliv, borde jag kanske skriva litegrann om mitt tillstånd just nu.

Jag mår så mycket bättre, och det är en sån där mening som gör mig överlycklig att kunna säga. Har inte illamåendeperioder lika ofta som tidigare, känner bara av dom i korta perioder varannan dag ungefär då jag bara tar kortison nu varannan dag, vilket är jätteskönt. Dessutom har jag nu fått min officiella diagnos, AIH.

Helt ärligt vet jag inte jättemycket om det, bara grunderna. Jag undviker att googla, då många sidor kan ge fel uppfattning och skrämma, så jag kan lämna det till er som är nyfikna. Men det jag kortfattat kan säga är att det var precis det som läkarna och min familj hade förväntat sig. Jag däremot hade väl ett litet, litet hopp för att det skulle visa sig vara något annat, lindrigare, men det var en ganska liten förhoppning och osannolik. Men, det är skönt ändå att kunna sätta ett ord på vad det är jag har och faktiskt börja ta in det, något jag har haft svårt för.

Såklart är det fortfarande en lång väg kvar tills jag är återställd, men för varje dag som går är jag ett steg närmare. Och det ger mig lite av en kämparglöd.


Här nedan har jag länkat några låtar jag brukar lyssna på när jag känner mig lite nere under de perioder som livet kommer ikapp mig, förhoppningsvis kanske de kan hjälpa er också lite. Alla tre är jätteolika, men betyder mycket för mig. Vackra, sårbara och bra enligt mig.

Får se när jag uppdaterar igen. Kanske nästa vecka, kanske nästa månad. Who knows?

Kram på er <3

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Två inlägg. Så länge höll min blogglust. Är egentligen inte särskilt förvånad, då så mycket (och samtidigt så lite) har hänt i mitt liv på senaste tiden så jag har helt inte haft orken till att skriva något.

Men nu är året 2017. "Nytt år, nya möjligheter" right?
Med ett nytt år kommer hetsen om nyårslöften. Halvhjärtade mål som att träna till beach 2017, att helt sluta frossa i choklad och att totalt bli en ny person, insida ut. Har alltid hatat de där löftena, då jag själv sett det som omöjligt att lyckats hålla alla de egna kraven jag lagt på mig själv vid årsskiftet. Men i år är mitt egna nyårslöfte simpelt; gör 2017 bättre än 2016.

Det kan nog vara det enklaste löftet i världshistorien, då mycket hemskt måste hända i både världen och i mitt personliga liv för att det ska kunna slå det katastrofala 2016 som jag hade. Det kan egentligen bara bli bättre.

Såklart så skriker den del av min hjärna som tyngs av komplex och krav på mig själv att "träna tills du nästan tuppar av" och "ät bara hälsosamt i år", och självklart är det nästintill omöjligt att inte lyssna på de rösterna. Det senaste halvåret har jag sett mig i spegeln och inte ens känt igen mig själv. Kortisontabletterna, som jag har tagit en väldigt stor mängd av de här månaderna, lyckades att förändra min kropp och utseende drastiskt, och med det mitt psyke. Men, för varje vecka som går och ju mer jag får sänka kortisondosen så minskar biverkningarna och jag går långsamt tillbaka till min gamla kropp, men det är en bit kvar att gå. Hela mitt självförtroende fick ta en stor smäll och för det har jag lidit.

Jag har nästan alltid haft lätt för att tala inför folk, men nu har den egenskapen nästan försvunnit in i dimman av blygsamhet pågrund av mitt nya utseende och tankesätt. Det var speciellt jobbigt i början av gymnasiet, då jag var i ett helt nytt sammanhang. De första dagarna fick jag verkligen kämpa för att förmå mig själv att prata högt inför andra eftersom jag lärt mig att inte dra till mig uppmärksamhet. Jag ville gömma mig, skämdes för någonting jag själv inte ens kunde påverka. Något som inte alls var jag.

Jag kämpar fortfarande hårt med att ta mig tillbaka till den där pratglada, lite mer självsäkra tjejen som jag var förut, och det känns som jag snart kan snudda vid henne. Men jag vet redan nu att jag nog aldrig helt kommer kunna bli den jag var förut.

Den här perioden i mitt liv ser jag som en väldigt stor milstolpe. Allting kunde ha tagit slut, men det jag fick ut av det var en mognad av en annan grad och en sorts uppskattning för livet som jag kanske inte hade förut. Låter så jäkla klyschigt, jag vet, men det känns verkligen så.

Let's make 2017 så bra som det bara går. I will definitely try my best.

Likes

Comments

2016 började som ett bra år. Jag gick sista året i grundskolan, en årskurs som jag kan titta tillbaka på och verkligen uppskatta. Friluftsliv, bal och den emotionella känslan av att lämna den skola som jag hade spenderat tio år i. Nu när jag faktiskt vet vad som pågick i min kropp under den tiden är det ett mirakel att jag klarade mig hela terminen utan att bli inlagd.

Egentligen så borde jag ha märkt någonting tidigare. Verkligen. Särskilt när min vårtermin var en sån oerhört konstig period när jag var konstant stressad över skolan, och det fick mig att bortse från symptomen. Jag var onaturligt trött varje dag, mådde dåligt och de sista veckorna av skolan blödde jag näsblod. Ofta. Jag trodde att allt detta berodde på stress, så jag tänkte att det skulle lugna sig när jag gått ut 9:an.

Så kom skolavslutningsdagen, och jag skulle hålla tal. Jag var oerhört skakig, trodde det berodde på nervositet och att det skulle släppa eftersom jag vanligtvis var väldigt bekväm att tala inför folk, men under talet brast min röst många, många gånger. Efter jag fikat med min släkt så skulle jag egentligen fira med min klass, men jag somnade i soffan och sov jättelänge under natten. Morgonen efter vaknade jag med 39 graders feber och magsjuk under en vecka. Mina föräldrar blev oroliga och efter en vecka då jag börjat bli gul i ögonen och ansiktet for jag in på akuten och tog ett blodprov.
Jag trodde att det bara var rutin och att jag skulle vara hemma 20 minuter senare. Men, jag lämnade inte sjukhuset förrän tre veckor senare.

4 timmar den kvällen spenderades av provtagningar till klockan 2 på natten, då det officiellt var min sextonde födelsedag. Jag har alltid varit fruktansvärt sjukhusrädd, och har knappt kunna gå in i sjukhusbyggnaden, men nu fick jag inleda "min dag" med att utsätta mig själv för min värsta fobi. Inte riktigt drömmen. Sköterskorna på min avdelning var jättegulliga mot mig och jag fick därmed sång och present från dom när det var klart för natten.

Det visade sig att jag hade akut leversvikt. Det innebär att min lever nästan helt hade slutat fungera, och därmed var jag i ett livsfarligt skede. Det är jättekonstigt att tänka tillbaka på att jag faktiskt skulle kunna ha dött. En så himla konstig tanke. Men jag är så, så glad att jag inte gjorde det. De där tre veckorna var oerhört tuffa, och jag minns knappt någonting av dem förutom en del glimtar av vissa riktigt jobbiga stunder men även några av de finaste stunderna, bland annat med mina fina vänner som kom och besökte mig. Efter de tre veckorna fick jag fara hem på permission, men besökte sjukhuset minst en gång om dagen och jag var oerhört svag. Jag kunde inte ens gå på egen hand, utan åkte mest rullstol och låg mest ned i soffan.

Det läkarna inte förstod i början var hur det kunde blivit såhär. De hade många olika teorier, men tillslut kom den troliga domen. En autoimmun leversjukdom. Kronisk. Men det går att leva ett i princip helt normalt liv med medicinerna man får. Och jag som knappt visste att jag hade en lever.

Idag har jag återhämtat mig ganska bra från det hela, men tar fortfarande en hel del mediciner. Jag har ett konstant illamående, men det dämpas av diverse mediciner. Det som helt ärligt är jobbigast för mig är biverkningarna av medicinen. De jävla biverkningarna. Jag känner inte ens igen mig själv. Det har blivit mycket bättre sen jag fått sänka medicindoserna, men jag är fortfarande väldigt svullen och har mycket problem med acne och sådant på grund av vissa tabletter.

Men, jag är sjukt tacksam att det ändå har gått så bra. Jag har kunnat börja gymnasiet och ha en okej närvaro och betyg, jag mår ändå helt okej och har fått oerhört mycket stöd från vänner och familj. Utan dom vet jag inte ens om jag hade klarat av det.

Så jag antar att the moral of the story är att hur fucking jobbigt det än är, så är det bara att kämpa på. Det blir bättre. Det är troligen det mest cheesy uttrycket i världshistorien, men det är sant.

Fick reda på idag att jag ska till Stockholm på söndag nästa vecka för leverbiopsi. Ska alltså äntligen få bekräftelse på sjukdomen och efter det kommer jag kunna få rätt behandling!! Är riktigt nervös men ändå taggad, förhoppningsvis går allting bra.
___________________________

Det var slutet på det här låånga inlägget, jag hoppas ändå att det var relativt intressant att läsa. Försökte verkligen förkorta historien, men den blev rätt så lång ändå.

Ha det bra!

Likes

Comments



Aldrig någonsin trodde jag att jag skulle skapa en blogg igen. Jag har nog haft tre bloggar i mitt liv, alla i elvaårsåldern, med tråkiga inlägg om Ulrik Munther, MSP och om huruvida bra jag tyckte årets Idoldeltagare var. Never again, har jag alltid sagt då jag, 4 år senare, hittat de gamla blogginläggen och ryst av regrets. Men ändå sitter jag här nu och skriver mitt första blogginlägg på en helt ny sida där jag nu tänkt bosätta mig för en tid framöver. Vi får se hur länge det håller den här gången.

Jag heter iallafall Alva Davidsson. Jag är sexton år gammal och bor i Umeå, aka Norrlands huvudstad. För några månader sedan började jag första året på gymnasiet med inriktningen Estetik och Media och det är kanske just det som triggat igång min kreativa sida något ytterligare.

Jag har valt att döpa den här bloggen till Leverliv, då det namnet representerar de två sidorna av mitt egna liv. Den mer självklara förklaringen av namnet är just det vardagliga, de roliga delarna av livet som jag kommer att skriva om, men den (inte så) "dolda" meningen med namnet är det som dominerar mitt liv mest just nu. Jag utreds för en allvarlig leversjukdom och spenderat nästan halva 2016 med läkarbesök, blodprover och tid inlagd på sjukhus. Det tar en stund att förklara hela historien, så tänkte dedikera nästa inlägg till att berätta om min sommar 2016 och gå in lite mer detaljer.

Med den lilla teasern tänker jag avsluta detta intro, och jag hoppas att ni vill följa den här bloggen framöver! Just nu ser hela den här sidan lite kaosaktig ut, men det ska jag säkert kunna få koll på i framtiden.

Ha det bra!

Likes

Comments