2016 började som ett bra år. Jag gick sista året i grundskolan, en årskurs som jag kan titta tillbaka på och verkligen uppskatta. Friluftsliv, bal och den emotionella känslan av att lämna den skola som jag hade spenderat tio år i. Nu när jag faktiskt vet vad som pågick i min kropp under den tiden är det ett mirakel att jag klarade mig hela terminen utan att bli inlagd.

Egentligen så borde jag ha märkt någonting tidigare. Verkligen. Särskilt när min vårtermin var en sån oerhört konstig period när jag var konstant stressad över skolan, och det fick mig att bortse från symptomen. Jag var onaturligt trött varje dag, mådde dåligt och de sista veckorna av skolan blödde jag näsblod. Ofta. Jag trodde att allt detta berodde på stress, så jag tänkte att det skulle lugna sig när jag gått ut 9:an.

Så kom skolavslutningsdagen, och jag skulle hålla tal. Jag var oerhört skakig, trodde det berodde på nervositet och att det skulle släppa eftersom jag vanligtvis var väldigt bekväm att tala inför folk, men under talet brast min röst många, många gånger. Efter jag fikat med min släkt så skulle jag egentligen fira med min klass, men jag somnade i soffan och sov jättelänge under natten. Morgonen efter vaknade jag med 39 graders feber och magsjuk under en vecka. Mina föräldrar blev oroliga och efter en vecka då jag börjat bli gul i ögonen och ansiktet for jag in på akuten och tog ett blodprov.
Jag trodde att det bara var rutin och att jag skulle vara hemma 20 minuter senare. Men, jag lämnade inte sjukhuset förrän tre veckor senare.

4 timmar den kvällen spenderades av provtagningar till klockan 2 på natten, då det officiellt var min sextonde födelsedag. Jag har alltid varit fruktansvärt sjukhusrädd, och har knappt kunna gå in i sjukhusbyggnaden, men nu fick jag inleda "min dag" med att utsätta mig själv för min värsta fobi. Inte riktigt drömmen. Sköterskorna på min avdelning var jättegulliga mot mig och jag fick därmed sång och present från dom när det var klart för natten.

Det visade sig att jag hade akut leversvikt. Det innebär att min lever nästan helt hade slutat fungera, och därmed var jag i ett livsfarligt skede. Det är jättekonstigt att tänka tillbaka på att jag faktiskt skulle kunna ha dött. En så himla konstig tanke. Men jag är så, så glad att jag inte gjorde det. De där tre veckorna var oerhört tuffa, och jag minns knappt någonting av dem förutom en del glimtar av vissa riktigt jobbiga stunder men även några av de finaste stunderna, bland annat med mina fina vänner som kom och besökte mig. Efter de tre veckorna fick jag fara hem på permission, men besökte sjukhuset minst en gång om dagen och jag var oerhört svag. Jag kunde inte ens gå på egen hand, utan åkte mest rullstol och låg mest ned i soffan.

Det läkarna inte förstod i början var hur det kunde blivit såhär. De hade många olika teorier, men tillslut kom den troliga domen. En autoimmun leversjukdom. Kronisk. Men det går att leva ett i princip helt normalt liv med medicinerna man får. Och jag som knappt visste att jag hade en lever.

Idag har jag återhämtat mig ganska bra från det hela, men tar fortfarande en hel del mediciner. Jag har ett konstant illamående, men det dämpas av diverse mediciner. Det som helt ärligt är jobbigast för mig är biverkningarna av medicinen. De jävla biverkningarna. Jag känner inte ens igen mig själv. Det har blivit mycket bättre sen jag fått sänka medicindoserna, men jag är fortfarande väldigt svullen och har mycket problem med acne och sådant på grund av vissa tabletter.

Men, jag är sjukt tacksam att det ändå har gått så bra. Jag har kunnat börja gymnasiet och ha en okej närvaro och betyg, jag mår ändå helt okej och har fått oerhört mycket stöd från vänner och familj. Utan dom vet jag inte ens om jag hade klarat av det.

Så jag antar att the moral of the story är att hur fucking jobbigt det än är, så är det bara att kämpa på. Det blir bättre. Det är troligen det mest cheesy uttrycket i världshistorien, men det är sant.

Fick reda på idag att jag ska till Stockholm på söndag nästa vecka för leverbiopsi. Ska alltså äntligen få bekräftelse på sjukdomen och efter det kommer jag kunna få rätt behandling!! Är riktigt nervös men ändå taggad, förhoppningsvis går allting bra.
___________________________

Det var slutet på det här låånga inlägget, jag hoppas ändå att det var relativt intressant att läsa. Försökte verkligen förkorta historien, men den blev rätt så lång ändå.

Ha det bra!

Likes

Comments



Aldrig någonsin trodde jag att jag skulle skapa en blogg igen. Jag har nog haft tre bloggar i mitt liv, alla i elvaårsåldern, med tråkiga inlägg om Ulrik Munther, MSP och om huruvida bra jag tyckte årets Idoldeltagare var. Never again, har jag alltid sagt då jag, 4 år senare, hittat de gamla blogginläggen och ryst av regrets. Men ändå sitter jag här nu och skriver mitt första blogginlägg på en helt ny sida där jag nu tänkt bosätta mig för en tid framöver. Vi får se hur länge det håller den här gången.

Jag heter iallafall Alva Davidsson. Jag är sexton år gammal och bor i Umeå, aka Norrlands huvudstad. För några månader sedan började jag första året på gymnasiet med inriktningen Estetik och Media och det är kanske just det som triggat igång min kreativa sida något ytterligare.

Jag har valt att döpa den här bloggen till Leverliv, då det namnet representerar de två sidorna av mitt egna liv. Den mer självklara förklaringen av namnet är just det vardagliga, de roliga delarna av livet som jag kommer att skriva om, men den (inte så) "dolda" meningen med namnet är det som dominerar mitt liv mest just nu. Jag utreds för en allvarlig leversjukdom och spenderat nästan halva 2016 med läkarbesök, blodprover och tid inlagd på sjukhus. Det tar en stund att förklara hela historien, så tänkte dedikera nästa inlägg till att berätta om min sommar 2016 och gå in lite mer detaljer.

Med den lilla teasern tänker jag avsluta detta intro, och jag hoppas att ni vill följa den här bloggen framöver! Just nu ser hela den här sidan lite kaosaktig ut, men det ska jag säkert kunna få koll på i framtiden.

Ha det bra!

Likes

Comments