och känner enorm tacksamhet över att jag varit så här länge smärtfri!

Ungefär 2 veckor som jag mått bra och inte haft det minsta ont. Kanske min nya "plan" fungerar, oberoende så är denna känsla obeskrivlig och känns som en liten seger. Jag har även fått möjligheten till en "livsstilsförändring", eller ja, verktyg till att förändra. Såg min chans, tog den och blev så himla glad över att jag sedan skulle få denna möjlighet. Det handlar om att jobba med sig själv, så som att ta kontroll över stress och lära sig njuta mer av livet.

Så berättar mer om några veckor, om det är någon som blev nyfiken :)

Hur som, dagarna har som sagt rusat iväg och det känns som om jag ej riktigt hunnit med och det är orsaken till tystnaden här. Arbetsdagarna har tagit mycket av energin så när jag väl kommit hem har jag gjort det jag ansett verkligen måste göras för att sedan kunna göra mer av det jag verkligen vill. Nu är jag helt klart inne i en läsa-böcker-period och hittar allt för stor hög med böcker jag känner jag vill sluka, vid varje biblioteks besök.. Så nattduksbordet är fullt med låneböcker och idag fick jag äntligen två efterlängtade böcker från Adlibris. Som jag väntat!

Den ena har jag redan läst och blev tvungen att köpa den, den andra fanns ej att låna någonstans så var ju tvungen att köpa den med.


Denna har jag väntat på,

väntar så på att börja läsa!

Hulda Anderssons bok är så bra!För alla som fått diagnosen eller till anhöriga, rekommenderar jag denna bok. Själv gav jag den till min mor och bad henne läsa den..

Då värken hållits borta har jag fått lite mer energi så skämde bort mig idag då jag ändå var ledig och inga måsten. Gjorde en hårinpackning av två naturliga ingredienser; Kokosolja och honung, som jag masserade in i hela håret, på med e plastpåse och så kollade jag på min ny upptäckta tv serien, härligt!

Fuktgivande och skall ge mer glans till håret, stod det skriver där jag hittade denna hårinpackning. Så gav det en chans och visst känns håret mjukare,mer glasigt :)

Nu skall jag fixa mat för morgondagens arbetstur och sedan skall jag djup dyka ner i "böckernas värld"..

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Har provat Bioresonans då värkmedicinerna ej velat hjälpa. Det har hel tiden legat en malande smärta i grunden som inte gett med sig, så tänkte jag skulle ge Bioresonansen en chans..

Har tidigare fått hjälp av den behandlingsformen vid andra besvär och kände att jag inte hade något att förlora. Ringde en förmiddag och fick tid direkt, vilken tur jag hade!
Så begav mig direkt till deras mottagning, man känner sig alltid så varmt välkommen. Harmonin och lugnet fyller rummen och då man stiger innan för dörren är det som stressen försvinner i ett hast.

Berättade min situation, att värkmedicinerna ej vill hjälpa helt mot värken, energin är låg och känner mig lite hängig..

Efter 1h behandling kände jag att smärtan hade tilltagit, traskade hem och kände mig aningen tröttare än innan besöket.

Väl hemma lade jag mig och vilade. Efter några timmar kände jag att smärtan började lätta. Tog det lugnt resten av dagen och följande dag kände jag mig betydligt bättre :)

Efter det avtog smärtan och har ( peppar, peppar ) hållits borta!
Härligt! Så nu vet hg vart jag kommer vänd mig när nästa skov kommer.

Likes

Comments

Idag tänkte jag berätta vad endo är, som det även kallas, för sjukdom. Berättar med egna ord och som vill ännu påpeka att detta är väldigt individuellt. Symtomer, upplevelser och behandlingar varierar, vi är alla olika och det finns inget "rätt eller fel".

Vid endometrios finns livmoderslemhinnan utanför livmodern. Den kan finnas i bukhålan, på äggstockarna, urinblåsan, tarmen och på andra organ.

Det betyder att man vid menstruation blöder även på andra ställen än i livmodern. Blodet har ingenstans att ta vägen utan kroppen "kapslar in" det till blod blåsor och en inflammation uppstår. Om och när blod blåsorna torkar ut, bildar de ärrbildning som leder till eventuella sammanväxningar.

Alla bod blåsor torkar dock inte ut och försvinner utan vissa växer och fylls med blod, dess kallas chokladcysta. Det är för att det gamla blodet ger cystan en mörk lila/ brun färg. Dessa cystor kan även ha en eller flera mellanväggar och de försvinner inte utan måste tas bort via operation ( titthålsoperation= laparoskopi ).

Eftersom endometrios härdar kan fastna på olika ställen, kan symtomer variera. Det betyder dock inte att vanlig mensvärk är ett tecken på endo. Utan när vanlig värkmedicin inte hjälper, man kan känna smärta vid samlag eller vid urinering eller när man har avföring. Riklig blödning, uppsvälld mage, diarré eller förstoppning, svårigheter att bli med barn, smärta vid ägglossning och smärtan är inte endast vid mensen utan även innan och efter. Det är några tydliga tecken på endo..

Att få en 100% diagnos krävs en titthålsoperation, läkaren kan dock utifrån symtomer som man har ana att det är endo det handlar om.

Operation gör läkaren endast om behandlingarna ej hjälper och de anser att man är i behov av det.

Behandlingarna är hormonella preparat: p-piller, mini-piller eller hormon spiral. Dessa verkar så att de stoppar sjukdomen genom att de sätter livmodern och äggstockar i så kallat viloläge. När man ej har mens blöder ej eller endometrios-placken och sjukdomens utveckling stannar upp. Det är den huvudsakliga behandlingen och smärtsymtomen brukar även lindras men även tillräcklig och ordentlig värkmedicinering är väldigt viktig.

Hjälper inte de medicinska behandlingarna är det endast operation som hjälper..



I mitt fall hjälpte det inte med mediciner, troligen för att det var i ett så sent skede det upptäcktes. Hade konstant smärta, varje steg jag var tvungen att ta var som tusen kivar i magen, livmodern och äggstocken. Det var en smärta från helvete rent ut sagt.. Buken var stor om ej enorm, det framkallade sen igen kraftigt illamående.

Då jag en måndag morgon ringde min läkare och sade att jag inte fixar det mer, fick jag åka in till henne några timmar senare. På grund av mitt tillstånd och då medicinerna ej hjälpte fick jag följande måndag en operationstid och eftersom det var en vecka väntetid fick jag starka värkmediciner på. De hjälpe inte helt men dämpade den värsta smärtan, biverkningarna var ej heller så trevliga. Världen snurrade så jag var tvungen att sitta eller ligga stilla med blicken fokuserad rakt fram.. Obehagligt men sen igen var värken inte lika helvetisk, jag var tvungen att välja.

Operation med följer alltid stora risker, jag skulle dock inte ha klarat mig utan ingreppet då det var en stor chokladcysta som orsakade smärtan. Fick även veta att jag har endometrios härdar i bukväggen. Tudelade känslor med en liten lättnad att jag inte är inbillningssjuk, utan nu vet jag vad som orsakar smärtan.

Som sagt, det är som med alla andra sjukdomar, väldigt individuellt. Jag vill dock att denna "så vanliga sjukdom" inte skulle vara en så dold sjukdom. Vi kvinnor borde våga prata mer om den, våra erfarenheter och stötta varann för jag anar att många som får veta att de har sjukdomen, känner sig lite ensamma och vilsna. Det gjorde jag iallafall.. En sådan lättnad att kunna få prata med någon annan som faktiskt vet vad man går/ gått igenom.

Det är faktiskt inte "bara lite mensvärk" och det är inte "bara" en kvinnosjukdom. Det är en sjukdom från helvete ( ursäkta mitt ordval men det är sanningen ) som påverkar hela ens liv. Det sociala då man aldrig vet hur den beter sig, man har inte samma energi och ork som andra. Smärtan är obeskrivlig och ett skov kan vara 3 veckor i sträck, så man är ganska mör i kropp och knopp efter de veckorna. Det är psykiskt utmattande då man inte alltid blir tagen på allvar, kanske får höra otrevliga kommentarer eller på annat sätt blir oförstådd. Är känslomässigt tungt då det bland annat kan gör det svårt att bilda en egen familj och personer kan kläcka ur sig de mest olämpliga kommentarerna..


Min tanke med denna blogg är att sprida mer kunskap om denna dolda folksjukdom. Så har någon frågor, ställ dem. Handlar det om ren fakta vet jag ej om jag kan svara men kan försöka ta reda på. Kommentera gärna om ni har funderingar, tankar eller åsikter..



Likes

Comments

Dagarna har runnit iväg och det har gått ca en vecka sen jag senast skrev, då skrev jag om att inte ge upp. På ett sätt har jag dock gett upp en sak, men efter mycket funderas så kom jag fram till att det var det bästa beslutet för mig just nu. Att träna 9 pass i veckan och ge mitt allt går helt enkelt inte nu. Det var dock ett rejält endometrios skov som fick mig att göra beslutet, för så här ont har jag inte haft sen innan operationen. Synd nog måste det gå så långt innan man lyssnar på sin egna kropp, fast den gett många varningssignaler innan. Tillika ser jag inte det som ett misslyckande att jag valde att avbryta målet med att bygga muskler och se vad jag kan åstadkomma denna gång. Jag ser det som en lärdom, att jag måste acceptera att det inte alltid går som man planerat och att det finns en mening med allt. Det är inte min tid just nu att åter igen fokusera och satsa allt på träningen, det finns något annat jag skall koncentrera mig på och i jag tror att det är mig själv. För mycket har redan hänt under detta år och det är ej ännu slut.

Var på en "skönhetsbehandling" igår, till en vän. Det är en person som man kan prata med allt om, hon är en av de mest jordnära människor jag känner. Hon är sig själv, ärlig, mycket kunnig på det hon gör ( vilket är mycket ), energisk men tillika utstrålar hon ett lugn och är alltid glad. När jag går till henne, pratar vi som sagt om allt möjligt, fån det ena till det andra. I går kom det på tal om bland annat endometrios och vi konstaterade båda att man hört folk säga att det är så vanligt,vanligare än vad man tror och jag är tillika inte förvånad. Det som vi dock upplever är, om det är så vanligt, varför pratas det inte mera om det? Varför är det så svårt att hitta information om sjukdomen? Och nu pratar jag utifrån mig, för jag vet ej hur andra som fått diagnosen känner sig, men jag kände mig så ensam och förvirrad... När jag fick diagnosen upplevde jag det som att jag fått veta att det "bara är endometrios" och inte en så stor sak. Samma känsla har jag fått nu i efterhand av andra människor visst får vi alla ha våra egna åsikter, det är helt okej! Men att man kan säga till en person med denna sjukdom "ja men du är ju inte ensam" eller "det är inte så farligt", är det faktiskt okej??

Och är det faktiskt okej att vi med denna sjukdom skall ha sjukt i "tystnaden", lida på jobbet för att man är rädd för vad andra skall tycka för att man är hemma p.g.a "menssmärtor". För man skall bara ta lite mer värkmedicin så blir det bättre. Vilken inställning är det? Känslan att inte bli tagen på allvar eller bli trodd är fruktansvärd, vilket jag även fått uppleva och det leder till blandade känslor.

För det första, det är inte "lite mensvärk" och tro mig, lite värkmedicin hjälper inte! Att få höra någon säga att ta en extra tablett gör mig stum, för allvarligt talat,vi med endometrios har nog tagit vanlig värkmedicin men det hjälper oftast inte utan vi är tvungna att äta något lite starkare.

Att anse att det inte är en så "stor sak" att få denna diagnos, till er vill jag säga. Tänk innan ni talar, speciellt om ni egentligen inte har ett hum om vad detta är. Får jag fråga er hur ni tycker det inte är en så stor sak? Det handlar trots om en sjukdom som kan vara för många ett rent helvete och den kan även leda till B A R N L Ö S H E T.

Just det.

Och kan ni då tänka er känslan av att få veta att du har en sjukdom som kan vara ett hinder för att du och din partner ej kommer kunna få ett barn, ett barn med era egna gener..

Det ni, det tar sjukt, väldigt sjukt. Så frågar ni mig, är detta inte bara "någon sjukdom", som inte är en så stor "grej", för det är det! Jag söker nu absolut inte någon "offerkofta", det vill jag inte ens ha, utan mitt syfte med denna blogg är:

Att dela med mig av mina erfarenheter, åsikter och upplevelse av sjukdomen endomterios. För att jag kände mig ensam och vilsen då jag själv fick diagnosen och jag vill sprida den kunskap jag har, för att kunna hjälpa andra på ett eller annat sätt. Jag anser att detta är något som bör tas upp mer, redan i grundskolan bör flickorna få vetskap och information om detta. Vilket borde vara självklart då det hänvisas till att detta är en ganska vanlig sjukdom.

Flickor borde få veta vad som är "normal" smärta under mensen och när det börjar bli tid att söka hjälp. Vi lider allt för långt i tystheten, i tron om att "det är helt ok", "jag måste bara stå ut, för så här är det att vara flicka/ kvinna".

Vad jag önskar att jag skulle fått höra att denna sjukdom finns, då jag själv kom in i puberteten! Otaliga gånger låg jag på wc golvet och grät/ skakade/ gnyade av smärta. Nej, vanlig värkmedicin hjälpte inte..Inte heller värmepåse eller kylpåse..

Nu i vuxen ålder är smärtan egentligen inte det värsta , inte just nu iallafall. Utan det att andra människor tar rätten att slänga kommentarer "om det inte är på tiden att skaffa barn", eller "se och lär" då det finns en baby i närheten. Det bubblar av ilska inombords, tillika som själen gråter och värker. En annan kommentar som kändes som ett skott i hjärtat var "du måste nog avsky barn" eller något i den stilen. Att kommentera en så sak till andra personen är väldigt känsliga och vad ger dessa personen rättan att göra det? Mitt svar: Inget!

Om man ej vet,är det lika bra att vara tyst eller fråga, just det man kan alltid fråga.

Känner att jag skulle kunna skriva om detta nästan i oändlighet men nu måste jag avsluta. Väntar besök och skall göra mig redo,. Konstigt hur tiden alltid rusar iväg då man sätter ner sig framför datorn och börjar skriva, en timme är ingenting..



Likes

Comments

Det bestämde jag mig redan innan operationen i början av sommaren, att aldrig ge upp! Det kommer bli bättre nu och det som inte tar livet av mig kommer ju göra mig starkare, så lyder ju ordspråket. Och tack vare allt stöd från mina närmaste kändes det aningen lättare. Visst tog det länge innan jag var riktigt tillbaka på benen och kände mig riktigt återhämtad. Dock tog det bara 2-3 veckor efter ingreppet innan jag var tillbaka på jobb. Längtade så att få komma tillbaka till mina kollegor, få vara social och se annat än hemmets väggar.

Det var tufft men viljan starkare och jag kämpade mig igenom de första veckorna på arbetet. Då jag äntligen kände att energin var tillbaka var det som ett lyckorus i kroppen! Känslan att inte ha ont, inte vara svullen och se ut som en höggravid och ha energi, ork och kraft att gör alla de vardagliga sakerna, den var oslagbar!

Efter ytterligare en- två veckor kände jag att jag skulle dra iväg på första raska lång promenaden, men så som jag kom ut, kände den ljuva sommarvinden, kände solens värmande strålar, kände jag att benen ville springa. Så blev det, 60min löprunda, bara på känsla och jag grät av lycka inombords. Att jag äntligen kunde springa igen utan att det tog sjukt, kroppen var full med energi, adrenalinet pumpande i kroppen och jag ryste i hela kroppen. Varje steg kändes som om jag flög fram, det var en oförglömlig känsla där jag kände glädje, tacksamhet och starkast av allt var känslan "Ge aldrig upp!".

Innan allt detta hade jag löptränat lite över 1 år. Ifjol sprang jag mitt livs första halv maraton, vilket jag kom på i början av året och hann därmed träna ca 4 månader innan loppet. Före det hade jag inställning "har man inget bättre för sig än att springa? Gud så tråkigt!". Det fick jag dock äta upp, haha! Varför jag mitt i allt fick för mig att springa halv mara har jag inget svar på, annat än att jag behövde utmana mig själv. Mitt mål var 2h 15min, under tiden jag tränade med min PT ändrade jag målet till 2h och loppet sprang jag på under 2h, så ni kan tänka er vilken känsla det var!

Under träningstiden var det en del "hinder" men har jag bestämt mig för något så skall jag fixa det, aldrig ge upp alltså. Så efter loppet höll jag en paus, och fortsatte sedan träna med min PT inför detta års halv mara lopp, med målet på en mycket bättre tid. Som kanske ni kan ana, blev det dock inget lopp i år för min del...

Blev akut sjuk, fick diagnosen endometrios och så började det hela..

Det tog mig väldigt hårt att jag inte kunde springa, hade tränat så länge. Många tårar har det kommit och det tog länge innan jag kunde acceptera situationen och inse verkligheten. Så att jag för bara några veckor sedan vann en 3 månaders PT med träning- och kostprogram kändes som ett plåster på såret. Nu skulle jag kunna utmana mig själv, dock på ett annat sätt men i alla fall. Gick bra de första två veckorna och så kom bakslaget.

Först förstod jag inte vad som felade, uppsökte läkare som tog mig på allvar och det togs många olika prover, resultaten var bra. Men att ha så kraftigt illamående att inget smakar och synen av mat får en att nästan kasta upp, huvudvärk, trötthet, svaghet, kraftlös osv. är inte okej. Något är fel! Så kom jag över boken Endometrios Mensvärken från helvetet, av Hulda Andersson och insåg direkt att det är endon som är boven i dramat. Vilket jag senare samma dag fick klart för mig.

Nu är läget okej, men smärtan ligger där och molar, måendet är inte hundra som det skall. Tröttheten kommer snabbt på och kroppen har dåligt med kraft. Trots det, kanske dumdristigt, får man väl tycka vad man vill, så bestämde jag mig för att orka fara på jobb. Behöver få tankarna på annat och det gäller bara att orka kämpa på, lära sig leva med detta.

Just det, lära sig leva med detta.

Så jag har haft svårt att acceptera att detta nu är min situation. Så här länge har jag blundat, skuffat bort sanningen för att slippa se den. Om jag inte accepterar att jag har endo så kanske jag "inte har den", så ar min tanke varit. Vet att det låter dumt, men så var min reaktion. Vi är alla olika, reagerar olika och hanterar saker på olika sätt...

Men nu har jag accepterat, och med det har jag sagt till mig själv: "Ge Aldrig Upp!"




Likes

Comments

och gråten är väldigt, väldigt nära!

Känns som o jag inte orkar hantera smärta, trötthet och kraftlösheten mer. Tänk att i 10 dagar i sträck kämpa med de enklaste sakerna, orka med de dagliga sakerna. Illamåendet har lagt sig nästan helt och hållet, men när du har halva dagen framför dig och inser att energin är slut.. Det tar på humöret.

I skrivande stund ligger jag på soffan och det känns som någon sparkat mig i nedre delen av magen. Så sjukt, ända inifrån ut till huden.

Har fått träffa två underbara vänner idag, vilket jag verkligen behövde, flytta tankarna på annat. Prata om all mellan himmel och jord, det gjorde så gott. Trodde förs att krafterna ej kommer hinna till men bestämde mig för det och då vet och förstår mig, kunde jag vara mig själv. Att kunna umgås fast man inte orkar vara den mest energiska personen, är en enorm lättnad. Kan säga hur man mår och känner sig så de vet läget, utan att det ändrar på något desto mer.

Det är inte endast en stor lättnad utan även äkta då man kan tillåta sig vara just den man är tillsammans med vännerna. Vi hade en intressant diskussion om hur vissa människor har svårt att förstå andra, t.ex. hur andra upplever smärta. Bara för att man inte kan se en sjukdom på människans yttre, kan den räknas som mindre "viktig" eller man har svårare att förstå att personen är så sjuk som den känner sig.. Visst är det omöjligt att sätta in sig i alla olika situationer, det kan man ej heller kräva av någon. Man borde dock komma ihåg att alla upplever smärta/sjukdom på olika sätt, alla har olika smärttrösklar och ingen har rätt att säga till en annan människa " -så där ont kan du ej ha" / "- den där personen ljuger, den kan inte ha så ont som den säger, det ser man ju..". Jag har nämligen hört personer säga så och jag höll på att gå igenom taket!

En sådan inställning hos människor skrämmer mig och får mig att undra vad som får dem att tro att de har rätta att göra en sådan bedömning?!

Nu skall jag försöka dämpa smärtan med en värmedyna, brukar ibland hjälpa.. Och så hoppas jag på en hel natts sömn.


Likes

Comments

Dagen efter att jag kommit hem från sjukhuset bestämde jag mig för att ta en kort promenad trots att orken inte riktigt fanns. De hade sagt på sjukhuset att promenader är bra bl.a för kroppen att göra sig av med koldioxiden. Så jag begav mig ut, sakta och med täta pauser då det kändes som konditionen var på noll, om inte minus. En person som kom gående emot, stannade upp och tittade på mig bekymrat innan han frågade hur jag mådde. Trots illamåendet, värken och en mage som var nära att explodera, fick jag fram ett litet leende och tackade honom så mycket för hans omtanke men att jag nog klarade mig. Han såg lite förvånad ut men gick sedan vidare.. Började vända hemåt och väl hemma kunde jag konstatera att det hade blivit ca 600 m promenad som tagit endast 45 min!

Energin var nog förbrukad för den dagen.. Nästa dag begav jag mig ut igen, lite längre och lite fortare kunde jag gå. Men för varje steg kände jag var cystan hade suttit, det var som en brännande känsla. Kan ännu idag känna av det, exakta platsen var den satt, det känns lite bedövat blandat med bränningar.

I slutet av veckan var måendet ännu inte bättre, så jag ringde kvinnopolin för att rådfråga. Berättade situationen, de tyckte dock inte det var så allvarligt med tanke på att jag nyligen blivit opererad. De tyckte jag skulle vänta över helgen och om jag sedan inte mår bättre, tag kontakt på nytt på måndagen. magkänslan sa att jag skulle stå på mig mer men orkade inte och tänkte att de vet bättre då de haft liknande patienter som jag. Senare samma dag kom mamma och hälsade på efter att hon slutade jobbet. Vi tog en kaffe och hon föreslog att vi skulle åka till ett loppis. Tyckte ändå att det lät som en god idé, att få tankarna på något annat än smärtan och miljö ombyte från dessa hemmaväggar.

Där stod jag och kollade in mumin skålar, kallsvetten började komma, kände hur illamåendet bara blev värre. Magen bara svällde mer och mer, blev ett tryck under bröstet vid övre buken. Hade svårt att få ordentligt med luft.. Såg mig omkring efter mamma, gick sakta omkring och hittade henne som tur ganska fort. Säkerligen såg hon det men fick fram att vi måste härifrån, jag mår inte alls bra. Så kom vi ut i bilen och direkt till sjukhuset.

Blev snabbt mottagna av sköterskor, som såg hur illa jag hade det. Tror de frågade om jag behövde lägga mig, vilket nog skulle underlätta lite. Blev visad till ett rum, lade mig på sida i sängen. Att bara andas var redan en utmaning. En massa frågor som jag försökte svara så gott jag kunde på, allt detta är lite suddigt.. Tror att vi sedan skulle gå ner till kvinnopolin för undersökningar. Där blev de aningen förvånade över att jag kom då de hade sagt att jag skulle vänta över helgen... De gjorde undersökningarna som läkarna skickat remiss på från polikliniken, man hittade inget. Allt såg bra ut, så det tyckte väl att jag "överdrev" en aning angående min smärta. Nu i efterhand förstår jag dem till en del Men om en människa har så ont att det börjar ta på det psykiska, är det nog något som orsakar det..

Så skulle vi tillbaka till polikliniken, där väntade min man som kommit från jobbet. Hans humör och nerver var slut och droppen var då läkaren bad mig stiga upp från sängen, ställa mig på ett ben och hoppa!Kan ni inte se att hon har sjukt!! ´Sade han i hög ton, tackar honom innerligt för at han orkade tala för mig just då. För jag hade knappt några krafter kvar..

Läkaren gick, en sköterska kom in för att sticka en kanyl och ge mig smärtlindring i.v. Sedan fick vi information om att jag skulle bli intagen för uppföljning och kanske mer undersökningar.

Blev förd till en annan ad. och på kvällen blev det åter värre. Mer smärtlindring, medicin mot illamåendet och sedan slumrade jag till några timmar. Natten gick sakta, låg vaken, fundersam över vad som orsakade all detta..

Då slog det mig, ungefär kl. 5 på morgonen! Hormonerna! Hade ju sagt till läkaren vid första besöket vid kvinnopolin att jag inte kan äta p-piller/mini-piller m.m då de helt enkelt inte passar mig. Har fått alla möjliga biverkningar som varit så kraftiga att jag varit tvungen att sluta använda dem. Då just bestämde jag mig för att sluta ta dem de nu hade övertalat mig att börja äta. Kunde koppla sammanhanget,varje dag efter att jag tagit hormonerna ko illamåendet, smärtan och magen svällde upp något enormt. Kändes som om jag inte återhämtat mig det minsta från operationen!

Labben kom och tog prover tidigt på morgonen, några timmar senare kom läkaren och jag berättade vad jag kommit fram till. Hon accepterade mitt beslut men kunde ej släppa hem mig ännu då ett blodprovssvar inte var bra. Nytt labb beställdes då läkaren trodde något gått fel och att svaret inte kunde stämma. Några timmar senare fick jag dock veta att det nog stämde, leukocyterna var allt för låga! Blev flyttad till ett isoleringsrum eftersom ett väldigt lågt leukocyt värde innebär väldit dåligt immunförsvar. De var långt under 1..

Min läkare var tvungen att åka till Helsingfors och jag skulle få en annan läkare, tur i oturen visade det sig.

En äldre kvinnlig läkare kom in till mig senare under eftermiddagen. Det var p.g.a. medicinen jag fått mot smärta, jag tålde inte den vilket gjorde att den inverkade negativt på leukocyterna. Jag skulle aldrig mera få äta/ ta i.v den värkmedicin. Det är inte allt för vanligt förklarade hon men vissa personer reagerar såhär och dessa har oftast celiaki. Vilket jag då också har, nåväl skönt att få veta vad som orsakade detta i sin tur. Nu skulle jag vara isolerad tills leukocyterna kommit upp till en viss nivå, sen skulle jag få åka hem men inte vistas så mycket bland andra människor de första dagarna.

Var inne några dagar innan värdena var tillräckligt bra för att jag skulle få åka hem. Alla de andra symtomerna hade försvunnit efter at jag slutade ta hormonerna.

Nu skulle jag äntligen få åka hem och på riktigt börja återhämta mig från operationen! Glädjen, tacksamheten var enorm, oförklarlig!! För en fin, god vård och för att jag en så fin, kärleksfull och stöttande familj och vänner <3

Kände mig inte ensam en minut, så Tack till Er alla!
Väl hemma kom det till mig som stora hus. Nu skulle jag börja leva ett liv med mindre stress, göra det som gör mig lycklig, göra val utifrån mig själv och sluta tänka på vad alla andra tycker och tänker. Livet är för kort till det.

**Du är din egna lyckans smed**

Nu skall jag bli frisk, sedan skall vi hoppas att livet hämtar något fint med sig till oss. Det är något man inte säkert kan veta med denna sjukdom men man kan alltid önska och hoppas. Huvudsaken är dock att jag fått min hälsa tillbaka.

Är evigt tacksam till många personer i mitt liv, dock mest tacksam till min man som hela tiden finns vid min sida. Som hjälper, stöttar mig, får mig att skratta och får mig att aldrig tappa hoppet.

Älskar dig för evigt <3


Blommor av familj och vänner, som värmde lite extra..

Likes

Comments

På något vis kämpade vi oss igenom veckan och med vi menar jag min man och jag. Utan hans stöd skulle jag aldrig ha orkat eller klarat mig genom denna resa.
Måndagen kom till slut, hade fått anvisningar inför operations dagen och var väl förberedd. Väntade bara att ingreppet skulle vara undan, att få vakna och inte ha int mer. Eller ja, mindre värk än vad jag hade och all medicinering under Op brukar ju hålla i sig några timmar.

Min man körde mig till sjukhuset innan han åkte på jobb. Fick ett fint mottagande av sjuksköterskan, blev viss till rummet och sängen. Fick ganska snabbt Op kläderna och bytte om direkt, plockade in sakerna i skåpet och försökte läsa en tidning jag hade köpt dagen innan.
Sjuksköterskan kom och tog vitala, putsade magen och naveln. Vi pratade en god stund om ingreppet som då skulle bli ett titthålsoperation och sedan om lite annat, vilket var skönt att få tankarna på något annat för en stund..

Läkaren kom och bad mig ännu följa med på en sist undersökning. Hon förberedde mig att det finns en risk att hon kommer vara tvungen att ta bort hela äggstocken. Dock vet hon ej det med säkerhet före under själva ingreppet. Hon försäkrade mig att man kan leva med en äggstock och att det inte är ett hinder för att bli gravid.
En liten lättnad och av någon anledning orkade jag inte ens laga upp mig över att det kunde bli så. Huvudsaken var att hon fick bort det onda och att jag skulle slippa smärtan från helvetet.

Så jag längtade att få vakna upp efter Op!

Klockan var runt 10 på förmiddagen då de körde upp mig till operationen. Hade så sjukt så hade fått ordentligt med pre-medicinering vilket gjorde att jag hade svårt att hållas på fötter. Väl uppe fick två sköterskor leda in mig till salen och jag fick lägga ner mig på Op-bordet.
Det var ganska många i salen, alla trevliga och vänliga. Fick värme täcket över mig och så började koppla fast mig till monitorn, stack en kanyl och så sade någon att man ofta drömmer något roligt. Så skämtade de och jag ville säga något men fick inte fram ett ord och så somnade jag.

Någon dröm drömde jag inte..

Så väckte en sköterska mig, var på uppvaket, munnen var så torr att jag inte fick fram ett ord. Syremasken var också i vägen, fick knappt tag i den.. Värken! Herregud värken!! Den var kvar och ännu värre än innan operationen!! Det kändes som om någon hade misshandlat mig, sparkat och slagit mig i magen!! Tårarna rann ner över kinderna och jag fick fram " jag har så ont", jag bara grät..

Som tur hade jag en helt underbar sköterska som direkt gav mig mer smärtlindring. Det dämpade den värsta smärtan, hörde att sköterskorna diskuterade något om att jag fått en hel del redan och så somnade jag.
Åter igen väckte någon mig, nu en annan sköterska, frågade om jag hade ont. Yrvaken försökte jag tänka, "nej inte så mycket.." så gick hon, ringde ett samtal och jag somnade igen.
Så väcktes de mig, två sköterskor och en studerande (gissar jag), de skulle förflytta mig till avdelningen där jag var på morgonen. Men smärtan hade blivit värre, igen, jag grät av smärta och tänkte att jag inte fixar mer. Orken var slut.. Sköterskan suckade och påpekade att jag just inte hade så ont. Tänkte inom mig, att hur i hela friden kan jag veta om smärtan från helvete kommer tillbaka eller inte! Jag blev kvar och fick något för smärtan, somnade dock inte denna gång.

Efter en god stund frågade sköterskan om jag var i skick att bli skickad tillbaka till avdelningen. Kändes nog så och så blev det. Fick veta att min mor hade ringt flera gånger och var orolig då jag blivit så länge på uppvaket, min älskade mamma ❤️

Väl nere på avdelningen väntade min älskade man, vilken lättnad att få se honom och tårarna kom.

Kände mig bättre och till och med hungrig. Ganska snart kom läkaren och hälsade på för att berätta hur operationen hade gått. Äggstocken hade klarat sig och hon gjorde allt genom en titthålsoperation, vilken lättad! Så kom frågan igen, om vi tänkte skaffa barn. Hade svårt att svara, så känsligt och tårarna brände bakom ögonen. Hon fortsatte, "Ni bör inte vänta allt för länge då endometrios kan ställa till det.." . Det var en stor endometrios cysta de hade tagit bort, man hittade även endometrios "fläckar" i buken. De lämnades dock kvar då de var så "färska och små".

Mer att fundera över..

Nåväl, eftersom jag var så sjuk och fått en grymt stor dos av smärtlindrande skulle jag bli på sjukhuset över natten. Blev uppförd till en annan avdelning senare på kvällen, illamående hade gett sig tillkänna. Inte konstigt med alla mediciner de varit tvungna att ge mig.. Tröttheten var grym och att förflytta dig från en säng till en annan var fruktansvärd! Kändes som om tusen sparkar i magen!

Fick medicin igen och jag somnade ganska fort.. Vaknade mitt i natten och kände mig nästan som en människa och hungrig var jag med. En snäll och omtänksam sköterska kom då jag ringde på klockan, fick hjälp till WC, kändes konstigt i benen. Fick även gudomligt god semla då jag var tillbaka i sängen. Njöt av det saltigt och somnade om. Följande morgon var mående ganska så bra och värsta smärtan var borta.
Tig några timmar så svällde magen igen, värk i växlar och illamåendet kom. Det var biverkningarna av gasen de fyller upp buken med under ingreppet..

Min köra mor kom för att söka hem mig, vilken lättnad att äntligen få åka hem!
Och känslan att det nu var undan var obeskrivlig, jag klarade det!
Att gående gick långsamt var jag förvånad över, likaså att det kändes som om konditionen var på noll. Trapporna upp till tredje våningen kändes evigt långa men jag kämpade mig upp.

Att få komma hem var så skönt, tacksamheten var oändlig för all den fina och goda vården jag hade fått! Kärleken till familjen och mina fina vänner var överväldigande ❤️
Nu skall jag bara repa mig från detta .

Tack vare laparoskopi blev det bara fyra små Op sår.

Likes

Comments

" Jag rekommenderar att du tar en tid till en gynekolog. Mer kan jag inte säga och vi är färdiga här, ser inget avvikande. "

Så steg läkaren upp och gick ut ur rummet. Kvar låg jag på britsen med ultraljuds gelét på magen, tankarna som snurrade. Sjuksköterskan i rummet räckte mig papper så jag kunde torka av magen, en känsla av lättnad blandat med ny oro blandade sig inom mig. Lättnad att hon inte hittade något som förklarade de förhöjda levervärdena men så hittade hon något annat, på ena äggtocken. Slängde jumprarna på mig, tackade sjuksköterskan och gick ut ur undersöknings rummet. Huvudet kändes tungt, kände att tårarna sved bakom ögonen och ville helst av allt springa ut ur sjukhuset.

Då jag kom ut och satte mig i bilen ringde jag min man, berättade vad som hänt. Efter det blev det ett samtal till den privata läkarmottagningen. Som tur fick jag snabbt en tid till deras gynekolog, inom några dagar bara. Trots det, kändes det som en lång tid. Då dagen väl kom var jag nervös som ett darrande asplöv. Vad skulle hon hitta? Läkaren var en lugn och trevlig kvinna. Hon konstaterade, precis som UL läkaren, att det fanns en stor cysta på ena äggstocken. Den var ganska stor, hade flera mellanväggar vilket betyder att den inte kommer försvinna av sig själv som de vanligen gör. Utan denna bör opereras bort men att det inte handlar om endometrios. Så hon skickade iväg en remiss till kvinnopolikliniken och jag fick gå hem. Detta var i en förmiddag i början av Maj.

Det var andra gången jag hörde ordet "endometrios" men förstod inte vad det handlade om, inte tänkte jag ens på att fråga då läkaren sade att det inte var det.

Värken blev värre och jag kände att jag snart inte kan hantera den mer.. Vad jag inte visste i detta skede var, att vad jag nu upplevde som hemsk smärta kom att vara likt ett myggbett jämfört med vad som väntade. Min svullna mage var heller inget, jämfört med hur jag såg ut efter sådär 1 vecka..

Är tacksam över att jag fick ordnat så att besöket till kvinnopolin blev mycket tidigare. Där låg jag med en fruktansvärd smärta och fick höra att det är en stor endometrios cysta som jag har, men på den andra äggstocken. Den unga läkaren lev fundersam, en sjuksköterska hämtade en annan läkare och hon sade det samma. Tårarna rann ner för mina kinder, smärtan blev värre.. En massa frågor ställdes men kunde inte svara, smärtan tog över och jag bara grät.. Trots att jag inte ville p.g.a erfarenheter skulle det påbörjas hormonell behandling för endometriosen och operation på hösten om hormon-piller inte hjälpte. Då jag var trött och hade ont orkade jag inte strida utan gick med på det till slut, i hopp om att det skulle hjälpa. Helgen var framför och jag blev bara sämre, blev sjukskriven. Hela söndagen grät jag, jag bara inte orkade mera. Min älskade man var hjälplös, han ville hjälpa men kunde inte.. Måndag morgon ringde jag upp den äldre läkaren och berättade läget, att jag helt enkelt inte klarar av smärtan mer. Att varje steg är som knivhugg, ser ut som en höggravid kvinna och smärtan bara blir värre.. Några timmar senare tar hon in mej, ny undersökning, samtal efter samtal ringer hon runt..

Jag gråter åter, men inte endast av smärta denna gång utan även av en gnutta lättnad! En lättnad att hon förstod mig och att det blir Op om en vecka!

Det gäller bara att ta sig igenom 6 dagar till, sedan skall jag få bli kvitt smärtan från helvetet! Eller ja-a, det trodde jag.. Med ännu starkare värkmedicin skulle jag fixa veckans dagar som ar kvar. Den nya värkmedicinen hade biverkningar som fick världen att gunga, dämpade smärtan en aning men den var kvar..

Aldrig har en vecka känts så lång som denna gjorde...

Likes

Comments