Ibland känns det som att vi pratar två olika språk. Jag pratar och du ser ut som ett frågetecken. Undrande och ovetande om vad som försiggår i min hjärna står du där och inte förstår något alls. "I keep dancing on my own" skriker ut ur högtalarna och känslan av ensamhet kommer över mig. Jag står där ensam kvar på dansgolvet och dansar för mig själv. Jag kan känna allas frågande blickar. Alla tittar men ingen ser. Ingen ser mig. Jag har aldrig känt mig som alla andra och din oförstående blick gör att jag får ont i magen. Men lika snabbt som känslan av ensamhet infunnit sig är den borta igen. Story of my life, upp som en sol och ner som en pannkaka. Och upp igen, för att två minuter senare vara nere i botten igen.

Alla tankarna som far genom mitt huvud dagligen är svårt för någon utomstående att förstå. Hur det är att hela dagen ha tusen tankar som krigar i min hjärna för att få utlopp. Det är också en svår uppgift att förklara för en "vanlig" människa hur mitt humör kan pendla från glad till ledsen inom loppet av fem minuter. Allt beror på vilken känsla eller tanke som kommer vinnande ur striden. En strid som den senaste månaden har varit väldigt stark och påverkat mig mer än jag vill. Allt mer tar känslorna över min kropp och jag får allt svårare att ta mig upp ur gropen. Min världsbild rubbas av en liten diskussion. Att leva för dagen är inte bara ett talesätt för mig, det är min verklighet.

Likes

Comments

Att leva med alla känslor på utsidan är väldigt sällan enkelt. Människor runtomkring mig blir påverkade och jag blir påverkad av människorna runtomkring. Styrd av mina tankar och känslor kan det bli svårt att sortera då jag saknar ett filter i min hjärna. Ett filter som ska filtrera bort de dåliga tankarna. Men istället för att filtreras, förstoras saker och blir många gånger överväldigande. Skrivandet har flera gånger blivit min räddning när tankarna vill ta över min kropp. Jag har blivit tvungen att skapa ett eget filter för att klara av min vardag. Men denna gången gör jag det annorlunda. Denna gången väljer jag att dela med mig av det som jag i vanliga fall gömmer och gömmer det jag dagligen visar.

Jag fick diagnostiseras ADD vårterminen, första året på gymnasiet. Hade det inte varit för min fantastiska mentor som uppmärksammade mina svårigheter, hade jag troligtvis fortfarande idag brottats med frågan om vem jag är. Det hon såg efter två veckor hade ingen sett under de tio första åren i skolan. Att kunna läsa på pappret var en befrielse, men även en bekräftelse. En bekräftelse på att jag inte var konstig eller udda utan en förklaring på varför jag handlar som jag gör. Men sedan stod den största utmaningen av de alla framför mig, arbetet mot en acceptans. Ett arbete som jag tror att det aldrig finns något slut på.  Detta är min dagbok om min resa och mitt arbete i vardagen som styrs av mina känslor och tankar.

Likes

Comments