Okej gänget, två av fyra H:n återstår i vår berättelse om Vietnam. Är ni redo? Här kommer fortsättningen:

Efter några dagar i Halong Bay ansåg vi att plånböckerna fått återhämta sig tillräckligt mycket för att överleva en tripp till Hoi An, staden som är känd för sina vackra lyktor och framgångsrika skräddare. För att kompensera med all eventuell shopping (vilket visade sig skulle bli en hel del) valde vi att boka det billigast boendet vi kunde hitta. Och vilket boende det visade sig att vara!! Långt utanför stadskärnan låg det, men drevs av världens finaste familj med världens mest sassy dotter (som efter tio minuter fick Felicia att skämmas över att vara 21 och singel, medan hon själv bara var 12 och faktiskt hade två pojkvänner, minst!!). Dessutom fick vi låna deras cyklar, så det tog oss egentligen bara tjugo minuter att komma fram till city. Vi hade egentligen bara bokat tre nätter, men trivdes alldeles för bra hos vår lilla familj och i den underbara staden att vi var tvungna att förlänga två till. På fem dagar hinner man sy upp en helt ny garderob, äta avocadosmörgås, hitta Wasas knäckebröd, äta världens godaste vegoburgare, övertyga Lindsey om att också bli vegetarian, bli smittade av Saras förkylning, handla lyktor och lampor på nattmarknaden, fira Saras födelsedag och bli upprörda över hur en bar fortsatte att hålla de patriarkala strukturerna vid liv med deras kvinnoförnedrande motto. Vi blev även hembjudna till en fin gammal gubbe som berättade om hur det var att vara soldat i vietnamkriget, landets politiska situation idag, bjöd oss på en riktigt vietnamesisk måltid och talade om de traditioner och religioner som glömts bort, eller som numera endast får utövas bakom stängda dörrar. Alla länder har en historia att berätta, och många har vi väl egentligen läst om i historieböckerna. Kanske främst om de som inbegrep Europa, men vi glömmer ofta att lära ut om de detaljer, berättelser och händelser som skedde utanför dess gränser. Därför är det så himla himla fascinerande, imponerande och inspirerande att på nära håll få ta del av dessa.

Redan i Indien imponerades Felicia och Sara över deras förmåga att shoppa. Okej, det är inte riktigt sant. Sara imponerades över Felicias förmåga att shoppa och även hennes förmåga att övertala Sara att dela hennes iver. Efter tre veckor i Indien skickade vi därför hem ett stort paket på nio kilo. Efter två veckor i Vietnam skickade vi dock hem ett ännu större paket på SJUTTON kilo, men det var minsann en utmaning. Planen var att snabbt och smidigt skicka iväg paketet, äta knäckebröd i en park, gå på krigsmuseum för att bli mer insatta i historien, sova en timme, ta en uppiggande dusch och därefter träffa Saras vänner på kvällen. Så blev det dessvärre inte. En hel dag vandrade vi runt i Ho Chi Minh city, desperata efter ett postkontor som skickar stora paket till Sverige för ett rimligt pris. Det slutade med att picknicken i parken fick ätas på golvet bland massa paket, museibesöket och sömnen fick bortprioriteras helt och duschen fick gå fort som fan. En timme senare än planerat dök vi ändå upp, tre fräscha (nåja, fräschare) tjejer - redo för en helkväll i huvudstaden. Tillsammans med Saras vänner drack vi fantastiska Blodiga Marys på en exklusiv bar, åt ytterligare en riktig vietnamesisk måltid på en takterrass, tog en gullig selfie i en äcklig spegel, drack drinkar på en salsabar, hade en catwalk på toaletten tillhörande samma salsabar, dansade, skrattade och njöt av det bästa möjliga avslutet på våra två veckor i Vietnam. Ibland blir man sådär rysligt kär i livet och alla medmänniskor som ryms i det. Vackert va?

Kram & världsfred.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Vet ni att a l l a städer i Vietnam börjar med ett h? Okej, det kanske är något av en överdrift, men alla städer vi hann besöka gjorde minsann det. Det hände vid ett flertal gånger att Felicia råkade glömma namnet på staden vi befann oss i, att Lindsey råkade boka hostel i fel stad (okej, det hände bara en gång), eller att Sara tröttnade på att upprepa det korrekta namnet, lite likt en förälder som förklarar att det inte är hälsosamt att äta godis varenda jävla dag för sina barn (kram till henne). Hanoi, Halong Bay, Hoi An och Ho Chi Minh city - de fyra städerna som alla börjar på H, men som annars bjöd på väldigt varierande erfarenheter.

Efter mycket om och m(ä/e)n, lyckades Lindsey äntligen få sitt visum godkänt och vi lyckades alla tre ta oss över landgränsen mellan Laos och Vietnam. Redan efter första försöket att få komma förbi hade vi tröttnat på nattbussarna, men vid andra försöket kändes det extra plågsamt. Efter 21 timmar konstant resande, och måltider bestående av ris och kål (vegetariskt verkar ej vara en grej), befann vi oss i någon typ av extas över att äntligen få kliva av och sträcka på benen. Vi tog tag i första bästa taxichaufför, vilket visade sig vara en mycket festlig prick som på fritiden mixar sin egna variant av housemusik, och bad honom köra oss till närmsta bankomat. Bilen vibrerade av hans låtar som spelades på högsta volym, medan Felicia och Sara vevade ner rutorna och dansade som vilda flamingos i baksätet. Klassiskt fall av överskottsenergi. Energin försvann dock lika snabbt som den kom när det visade sig att NÅGON (kram Lindsey) hade bokat hostel i fel stad, och att allt numera verkade vara fullbokat. Utmattade, hungriga och äckliga gick vi runt och frågade om rum, eller åtminstone om lite wi-fi så vi kunde söka efter ett boende på internet. Och tillslut fick vi napp! Vi hittade ett fräscht hostel med sköna sängar, en svalkande AC och riktiga täcken. Det sistnämnda var Felicia megalycklig över. Efter en lång dusch, en helt ok måltid, vattenpipa, några för många öl, dans till en känd DJ på en okänd nattklubb och ostchips, fick vi äntligen krypa ner under våra riktiga täcken och sova tolv timmar i sträck. Det var vår första dag, kväll och natt i Hanoi.

Följande dagar, kvällar och nätter gjorde vi inte mycket mer än att promenera, delta i en folkfest, äta tacos, gå vilse på alla sidogator och bli lockad av all denna shopping. Vi kom snabbt överens om att Hanoi var en farlig stad att tillbringa för mycket tid i, och bokade därför biljetter till Halong Bay som ligger vid ön Catba. Där fick plånboken en chans att återhämta sig medan vi åkte båt runt vackra öar och övade oss i att paddla kajak, vilket gick betydligt bättre för somliga (Sara) än för andra (Felicia & Lindsey). Vi badade, gjorde coola hopp ner i vattnet från båtens övervåning (mestadels spiken), klättrade uppför ett berg (vilket höll på att bli Felicias död) och blev jagade av apor (vilket höll på att bli Lindseys död). Vi åt också världens sämsta pizza, vilket faktiskt är en bedrift värd att skryta om. Så om ni någonsin har vägarna förbi Catba, undvik för Guds skull alla pizzor ni eventuellt skulle råka stöta på. Lika bra att ta det säkra framför det osäkra.

Det var två av fyra H:n. Fortsättning följer snarast.

Kram & världsfred.

Likes

Comments

Nu har tydligen samtliga kvinnor i Felicias familj klagat över att det är lite dålig uppdatering på bloggen. Vi håller verkligen med om det, så här kommer ett efterlängtat inlägg:

Efter fem månader på skilda håll i världen, fick vi den femte mars äntligen krama om vår saknade Lindsey på en flygplats i Laos. Långa kramar, blandat med salta tårar och breda leenden, är de bästa. Felicia och Sara, som landade några timmar tidigare och därmed var självutnämnda proffs, visade Lindsey alla sevärdheter i staden. Eller i alla fall vägen till vårt hostel, nattmarknaden (där vi kunde frossa i en vegetarisk buffé för 30kr!!) och sedan tillbaka till våra sängar. En natt på golvet i Kuala Lumpurs flygplats resulterar sällan i tillräckligt med sömn.

Nästa dag var vi betydligt piggare på livet och på Laos. Tillsammans med några vänner vi lyckades träffa kvällen innan, trots våra sömniga humör, raggade vi upp en tuktuk som tog oss med på äventyr. En hel dag badade vi i vattenfall, klättrade uppför bergsväggar, tog förföriska bilder på en trägunga, gullade med björnar som blivit räddade från elaka livsöden (på håll obs) och gladde oss åt livet. Under fyra dagar hann vi besöka tempel, dricka äckligt iste, äta mer buffé, gå på massage, dricka öl och bowla samtidigt (ej att rekommendera om du vill vinna, dock varmt rekommenderat om du vill skratta) och uppmärksamma internationella kvinnodagen genom att måla kvinnotecken på våra kroppar.

Planen var att vi skulle spendera åtta dagar i Laos, och sedan ta en nattbuss till Vietnam. Efter fyra dagar i Luang Prabang tog vi oss därför till Vang Vieng. Genom ryktesvägar hade vi hört att det är rätta staden att dansa i hela natten lång, och det ville vi ju verkligen göra på Lindseys födelsedag. Helst hela dagen också, dansdrottningar som vi är. Tubing visade sig bli den perfekta lösningen på vår önskan. För er som aldrig hört om detta, kommer här en punktlista på hur du förbereder dig:
~ Du tar på dig badkläder
~ Hyr en badring
~ Köp en vodka och en juice
~ Blanda ovanstående drycker
~ Ta dig till floden och sätt dig i badringen
~ Låt strömmen föra dig till de barer som finns utsatta vid flodkanten

Enligt Sara, som är vår egna lilla wikipedia, ska det en gång i tiden ha funnits närmare hundra barer längs strandkanten. Men fulla människor och vatten verkar inte ha varit den drömmigaste kombon, och därför finns det numera endast tre kvar. Förståeligt ändå. Vi lyckades i varje fall hålla oss vid liv, hade en magiskt rolig dag och gick därifrån med endast några blåmärken, en vattenskadad telefon samt en borttappad högtalare och gopro. Kvällen och natten fortsatte dock i samma tema som dagen: glädje, dans och kontrollerad fylla.

Och den där bussresan till Vietnam, hur gick det med den? Jättebra, tills dess att vi kom fram till landgränsen. Felicia och Sara, som har svenska pass, kom igenom utan problem. Lindsey däremot, som har ett holländskt pass, behövde tydligen ha fixat ett visum innan hon kom fram till gränsen. Efter många försök att korsa språkbarriärerna med hjälp av Google translate, fick vi helt enkelt ge upp och åka tio timmar tillbaka till huvudstaden i Laos i väntan på Lindsey visum. Dessa dagar flöt förbi utan några roliga historier att berätta. Vi låg på vårt rum, åt sushi, såg skönheten och odjuret, åt popcorn med ost (??) och drack riktigt te igen (!!). Tre dagar senare, vid vårt andra försök, fick vi faktiskt alla tre passera genom gränsen och komma fram till Hanoi, Vietnam. Så vad som skulle ha blivit åtta dagar i Laos, blev väl egentligen 8 (+3).

Kram & världsfred.

Likes

Comments

Hampi, Munnar, Varkala och Kochi. På två veckor lyckades vi besöka fyra städer, åka orimligt många nattbussar och sova i sju olika sängar. Trots den stekande värmen i Hampi besökte vi ruiner, tempel, blev välsignade av en gubbe med rökelser och klättrade 575 trappsteg för att se solnedgången från ett berg. Aldrig någonsin har vi svettats så mycket, och aldrig heller känt oss så nöjda över vårt kulturella intresse. I den betydligt mer svalkande temperaturen uppe i bergsbyn Munnar, vandrade vi bland vackra teplantage, åt indiskt till frukost, frös under nätterna, saknade den lokala ölen och förundrades gång på gång över hur underbar naturen är. I ungefär ganska precis en vecka var vi borta från stränder och det svalkande vattnet i indiska oceanen. En vecka av både svett och kyla, öl och alkholförbud, historia och natur, turister och lokal befolkning och så himla himla mycket skratt. Men sedan fick det vara nog. Vi saknade dans, ägg till frukost och att hoppa i vågorna. Vi saknade Goa.

Vi åkte visserligen aldrig tillbaka till Goa, men plötsligt befann vi oss i ett annat paradis - Varkala. Älskade underbara Varkala med ljusa stränder, svenska chokladbollar (som smakade salt), underbart god hummus, ABBA på högsta volym, indiska dansgolv, de bästa mojitos ni kan föreställa er, glada backpackers, dåliga chips, misosoppa (!!) och oändligt med vackra souvenirer. Vem visste hur mycket två tjejer från Sverige kan shoppa under endast fyra dagar? Massor visade det sig. Nämligen så mycket som sex överkast, tre sittpuffar, kläder, rökelser och fyra julkulor. Helt plötsligt vägde våra ryggsäckar betydligt mer och var inte alls lika roliga att bära runt på. Tack och lov för DHL. Nio kilo av souvenirer skickade vi hem vår första dag i Kochi. Det blev prio ett. Prio två var att checka in på vårt hostel, äta indiskt till middag (vilken överraskning va?) och sova tio timmar i sträck. Kanske inte vår mest givande dag, men oj så skönt det var. Den andra blev betydligt mer produktiv. Kochi, som faktiskt är en stad, erbjöd oss en dag av lyx. Vi åt tacos till frukost, hittade ett shoppingcenter, svalkade oss i dess AC, åt sushi till middag och spenderade pengar på de mest permanenta souvenirer vi kunde hitta på - tatueringar. Det enklaste sättet att minnas Indien och vår resa på, nu resten av våra liv.

Tre veckor gick fort och helt plötsligt befann vi oss på en flygplats klockan sex på morgonen. Ändå relativt pigga för att ha klivit upp klockan fyra, tack till vår taxichaufför som sjöng karaoke med oss i bilen, kom vi fram till flygplatsen, redo för nya äventyr. Vi kom dock inte långt. Redan i dörren påpekade säkerhetspersonalen att våra biljetter gällde för den fjärde mars, men att det då endast var den tredje. Det är lätt att bli dagblind när det inte finns någon struktur i vardagen, men ändå typiskt dum grej av oss att inte dubbelkolla biljetterna mot datumet. 72 timmar senare, inklusive 15 timmar på en flygplats i Malaysia, en improviserad ostbricka, mer sushi och ett H&M, fick vi äntligen pryda våra pass med ett visum i Laos. Ytterligare fem timmar senare fick vi även krama om en saknad vän för första gången på fem månader. Det var en bra dag.

Kram & världsfred.

Likes

Comments

Om länder kunde beskrivas med färger, då skulle Indien vara en regnbåge. I detta stora vackra underbara land ryms allt och alla, förutom möjligtvis vettiga smaker på chipsen. Men med handen på hjärtat får vi nog lov att erkänna att vår första erfarenhet av Indien var långt från den bästa. Vårt flyg till Mumbai var visserligen (& tack och lov) inte inställt, utan resan från paradiset gick förvånansvärt smidigt. Men att komma från en liten liten ö i Tanzania, till en stor stor stad i Indien, det var en omställning.

Prio var väl egentligen att höra av oss till Sverige och meddela att flyget inte hade kraschat, att våra väskor inte försvunnit spårlöst och att ingen av oss hade blivit bortgift i sista minuten. Men det visade sig strax att majoriteten av alla wi-fi var exklusiva för de med indiska telefonnummer, och våra skulle inte bli aktiva förrän dagen efter. Det fanns ingenting vi kunde göra åt det, förutom att hoppas på att ingen av våra nära och kära skulle höra av sig till den svenska ambassaden i Indien (tack i efterhand för att ni kontrollerade er eventuella oro så fint). Utan fungerade telefoner, med en kaosartad trafik som ständigt tutade och skrek efter oss, och i ett land där ingen av oss egentligen begrep språket, kändes Indien alldeles för stort och fientligt. Så här i efterhand förstår vi mycket väl att vår självömkan egentligen berodde på sömnbrist och lågt blodsocker, men i just den stunden kändes det som om Zanzibars vita stränder kallade efter oss. Eller stränder över huvud taget kanske. Efter två timmar i Mumbai bokade vi därför en nattbuss till kusten, köpte kaffe och tog in på hotell, ett desperat försök att få tillbaka lite av den sömn och självrespekt vi gått miste om de senaste 24 timmarna.

Så till kusten bar det av. Till södra Goa, för att vara lite mer specifik. Mentaliteten bland människorna vi mötte, och kanske främst vår egna inställning, förändrades hastigt när storstaden väl låg bakom oss. I Goa förälskade vi oss i människor från hela vår jord, kossorna på gatorna, stränderna med svalkande vatten, temperaturen på 37 celsius, all världens vegetariska mat, aporna i träden, ljuslyktorna, gemenskapen, teet och all denna glädje som verkar vara en del av staden. Vi hade egentligen bara bokat två nätter, men helt plötsligt hade det gått en hel vecka. En hel vecka av lata dagar på stranden, strosande bland olika stånd, gosande med olika gatuhundar, middagar med nyfunna vänner och stand up paddle boarding. Okej, det sistnämnda gjorde vi egentligen bara en gång, men ohboy det var fantastiskt! När solen började sänka sig över horisonten, då paddlade vi ut för att bevittna detta fantastiska fenomen ute till havs. Det är dock lite svårt det där med att hålla balansen, ta bilder och undvika att krocka med varandras brädor. Ännu svårare blir det när någon (Felicia) blir alldeles för fascinerad av en manet, trillar i vattnet och blir bränd över hela foten. Hon satt ned under resten av vår tur ute till havs, rädd för att återigen bli distraherad nog för att tappa balansen.

Tre veckor i Indien, och en hel försvann i Goa. Vi jobbar numera på att försöka planera vår resa lite bättre, mest för att undvika att tiden försvinner igen. Den fjärde mars är vår deadline då vi måste lämna vår vackra regnbåge, och fortsätta vårt sökande efter vettiga chips. Ärligt talat Indien, den lilla detaljen får ni jobba på.

Kram & världsfred.

Likes

Comments

Okej kåmpizar, här kommer den efterlängtade uppdateringen om Moshi som ni säkerligen legat sömnlösa över:

Varma källor, hajk, vattenfall, klubb, röda läppar, öl, vegetarisk mat, oändliga souvenirbutiker, frukt och Kilimanjaro. Det summerar våra fyra dagar i staden ganska bra. Tanzania, och kanske Moshi specifikt, är ett dolt paradis, men om du vet vart du ska leta får du testa på hur det är att leva i den bästa av drömmar. Mitt ute i den mest ödsligaste öken döljer sig ett 100% naturligt himmelrike i form av sötvattenkällor. I den djupaste djungel, vilket är jättejobbigt att hitta när du är bakis (rip Felicia), döljer sig ett vackert svalkande vattenfall. I ett hål i väggen, mitt i staden, gömmer sig restaurangen Milans, där det sitter artiklar klistrade på väggarna om alla fördelar att vara vegetarian. På pub Alberto kan du skaka ditt skelett hela natten lång, dricka lokal sprit och få höra att "if you can't climb Kilimanjaro, then drink the beer". Så ja, åk för Guds skull till Moshi. Men försök undvika sexton timmars långa bussresor utan AC, toalett och mat, där busschauffören håller en medelhastighet på 40km/timmen. Kram till honom och eloge till oss.

Mindre dröm är det dock att spendera natten utomhus på en flygplats i Dar es Salaam i väntan på ett flyg som aldrig planerade att lyfta. Efter åtta timmar, varav vi lyckats sova en var, blev vi meddelade att flyget var inställt och att vi behövde köpa nya biljetter om vi fortfarande ville åka till Zanzibar. Knappt nå trötta, och knappt nå bittra (rip Felicias blodsocker), sprang vi iväg till rätt gate med nya biljetter i handen. Efter tjugo minuters flygtid, i ett plan som hör hemma på museum, landande vi någorlunda tryggt i ett annat typ paradis. I nio dagar har vi vandrat på Zanzibars vita stränder, badat i dess turkosa vatten, simmat bland delfiner, dykt bland korallrev, ätit oändligt med skaldjur, druckit lokala öler, dansat på lokala klubbar, blivit förföljda av lokala män och äntligen ätit en god pizza igen. Det sistnämnda är ändå prio. Här har det blivit extra tydligt att vi har världens längsta semester. Vi gör ingenting vi inte måste, utan kan ligga en hel dag på stranden, bränna oss och sedan tillbringa nästa hela dag i sängen under fläkten. Vi har tre dagar kvar på denna fantastiska ö, i detta fantastiska land, innan vi packar våra väskor och beger oss mot Indien. Hoppas flyget inte är inställt.


Kram & världsfred.

Likes

Comments

Känslan av att komma hem måste ändå vara en av de bästa. Att känna igen gatorna du går på, känna dofter som frambringar de bästa av minnen och äta mat som du egentligen inte gillar, men som ändå har sin charm. Så kändes det för Felicia när hon äntligen fick åka tillbaka till sitt älskade Tanzania. Men att komma hem till ett land som genomgår en ständig förändring, det är också himla spännande. Efter valet år 2015 har Tanzania blivit ett striktare och mindre korrupt land. Jättebra (!!) men också jättejobbigt när vi blir stoppade i vägkontroller utan våra pass. Då får en sitta en timme i en liten hydda och prata med poliser som önskar sig gifta med en. Och Felicia får även försöka sig på det här med byteshandel (bortgifte av Sara mot hennes egen frihet, skön vän), vilket inte var hennes grej. Det hade kanske gått om hon hade försökt lite mer ihärdigt, men efter ett tag fick vi faktiskt åka hem (båda två!!) och hämta våra pass för att sedan göra ett nytt försök att åka till den lilla byn Kyaka, en by som drabbades extra hårt av jordbävningen i somras. Huset där Felicia brukade bo hade stora sprickor i fasaden, men familjen var densamma. Lika underbara som alltid. Mammans varma famn, pappans ständiga prat, lillebrodern som fyllt femton (men fortfarande är lika blyg), systerdottern som fyllt två och lärt sig säga Felicia, och kycklingen Bosse som vuxit upp till att bli en höna. Det var ett kärt återseende, och även Sara blev en del av denna stora familj. Så ja, att komma hem är magiskt.

En vecka bodde vi i staden Bukoba och vi hann med mycket. Vi träffade alla möjliga vänner, främlingar och djur. Vi drack öl, frossade i färsk frukt och skaffade oss många pojkvänner, innan vi begav oss vidare. Först en bussresa på nio timmar till Mwanza, en stad där mycket gick fel. Det tog oss inte mycket mer än två timmar innan vi bestämde oss för att boka en ny bussresa redan samma natt. Efter alldeles för lite sömn (och inga svimningar, tack o lov) satt vi sexton timmar på nästa buss som tog oss till Moshi, staden som ligger vid Kilimanjaros fot. Här har vi nu bott en natt på ett hostel med värdelöst wi-fi, men med vacker utsikt över Afrikas högsta berg. Om ni någonsin funderar på att besöka Tanzania, är detta en stad värd att se. På bara en dag har vi hunnit besöka sju olika souvenirbutiker, hitta en underbart trång fruktmarknad, dricka två olika lokala öler (för tio kronor styck), snubbla över en himmelskt god vegetarisk restaurang och bli hopplöst förälskade i lilla Moshi. Här finns även vackra vattenfall, spännande safaris, varma källor och såklart äventyrliga bestigningar av Kilimanjaro. Vi hinner nog inte göra allt på bara tre dagar, men vi ska vårt bästa. Vi lovar att hålla er uppdaterade.

Kram & världsfred.

Likes

Comments

"Ska vi försöka skriva ett blogginlägg idag?"
"Okej, men vi kan väl kolla en film först?"
Ungefär så har vår konversation sett ut varje kväll. Efter filmen har tröttheten tagit över, och bloggen har fått vänta ytterligare en dag. Typ tills nu. Och då har det ändå hänt en del i våra liv.

03:00 ringde vår väckarklocka i lördags natt och påminde oss om att vi behövde hinna med den buss som skulle ta oss över gränsen till Tanzania. Lite härligt bakis (eller fortfarande fulla, ingen vet) från kvällen innan, packade vi våra ryggsäckar och begav oss. Det gick relativt smidigt. Vi hittade våra platser, tog åksjuketabletter och somnade strax. Eller ja, Felicia gjorde. Sara satt och förbannade sig över den extremt dåliga popmusiken som spelades på högsta volym i bussen. Hon somnade efter någon timme, eller två.

När vi efter fem timmar var framme vid gränsen, kändes det skönt att sträcka på benen. Vi visade våra vaccinkort, avslutade visumet i Rwanda och visade upp våra nya visum i Tanzania. Eller ja, Sara gjorde. Felicia svimmade under passkontrollen och orsakade oro på båda sidor av gränsen. Ingen sömn, inget vatten och ingen mat (plus massor med öl kvällen innan) är ej en rekommenderad kombo när du vill ta dig in i ett land. Men igenom kom vi tillslut, efter att de konstaterat att Felicia ej bar på någon dödligt smittsam sjukdom, utan endast led av utmattning. Och vår resa fortsatte på samma buss som fortfarande spelade extremt dålig popmusik.

Efter några byten av fordon, samt några poliskontroller och lite flirtande vakter, kom vi äntligen fram till Bukoba. Staden som känns lika mycket hemma som Vallentuna. Här har vi bott i tre nätter och skulle gärna vilja leva resten av våra liv. Vi lapar sol vid poolen, äter frukt på kvällarna och träffar Felicias gamla värdfamiljer. Detta är vår vardag. Köpa en ananas för fyra kronor, öl för tio och ha ett boende för trettio. Sara får testa den lokala maten, Felicia får tolka swahilin och vi båda får mer uppmärksamhet än vi behöver. Fem dagar kvar innan vi beger oss vidare mot Mwanza och nästa äventyr. Innan dess ska vi äta avokado och kolla mer film. Sicket drömliv.

Kram & världsfred.

Ps. Kul med minusgrader i Sverige. Haaadeee.

Likes

Comments

Har ni någonsin känt att det är lite långtråkigt att vänta på den rätta? Ja, vem har inte det egentligen. Ibland måste vi hjälpa ödet på traven genom att själva fånga in vår livs kärlek, eller åtminstone ett tidsfördriv tills denna "rätta" dyker upp. Vi har listat fem tips på hur just du ska gå till väga för att fiska in din drömpartner.

1. Måla dina läppar sensuellt röda och flörta frenetiskt
Det är ingen hemlighet att rött är kärlekens färg, så måla dina läppar i den rödaste färgen du har hemma, och helst lite utanför för att ge ett mer kraftfullt intryck. Matcha gärna med röda underkläder och målade ögonfransar.


2. Drick massor med alkohol (ingen hets)
Släpp på dina hämningar. Helt plötsligt ser a l l a ut som modeller, hur dröm!?

3. Klä dig i en bekväm, men ändå assnygg, outfit (helst röd)
Det är viktigt att du orkar dansa hela natten lång, så lämna klackarna hemma och ta på dig dina snyggaste träningstights. Du blir oemotståndlig, lovar.


4. Öva dina moves framför spegeln
Det är ändå viktigt att stå ut på dansgolvet, det är så du vinner uppmärksamhet från dina konkurrenter. Så go crazy, du kommer ej att ångra dig!


5. Carpe diem
Okej, så våra tips kanske är värdelösa. Det viktigaste är egentligen att du har en kul kväll och skapar minnen för livet. Vem bryr sig om kärlek och tidsfördriv när du kan skratta med dina bästa vänner? Så gör något kul ihop, vi tror på er. 

Kram & världsfred.

Likes

Comments

Ni vet när en ba: "shit, skönt att kunna sova på flyget och komma fram till Kigali utvilad och fräsch!"? Aa, det händer inte. Men fram kom vi i alla fall, om än efter diverse timmar, dokumentärer och flygplatser. Och hörni, det var värt det. Kigali är värt det. Vilken stad, vilka människor och vilken atmosfär! Ej så utvilade och ej så fräscha kom vi fram till vårt hostel, redo att anamma livet som backpackers. Men det finns ändå en charm i att duscharna inte fungerar som de ska, att vara svettig efter en promenad på tio minuter (pga 28 grader varmt, kram Sverige) och att försöka kommunicera med hjälp av gester. Det finns också en charm i att dricka smoothies gjord på färsk frukt, svalka sig i poolen och dricka kall öl för sexton kronor. Nej, det går ingen nöd på oss.

Rwanda är ett land byggt på tusen kullar där grönskan frodas och människorna likaså. Det är svårt att tänka sig att på just dessa gator, för bara knappt tjugo år sedan, pågick ett folkmord utan dess like. Familjer, vänner och grannar vände sig mot varandra och slogs för deras liv. Under hundra dagar dödades en miljon människor. Kvinnor och barn rånades på deras rättigheter, och blev istället spelpjäser i ett krig där människor, från en dag till en annan, hade olika värden. Idag vandrade vi över dessa kullar och gator för att komma fram till det museum som har byggts för att minnas dessa liv, dessa dagar och alla dessa berättelser. Vi läste om rädslan som blev till vardag, vandrade bland gravar och sörjde över de liv som aldrig fick chansen att leva.
"Vi sa aldrig igen efter förintelsen. Men var det menat endast för vissa människor, och inte för alla?" - Apollon Kabahid

Kan vi inte bara lära oss av vår historia? Kan vi inte bara kramas och dricka te, istället för att tortera och döda? Kan vi inte bara respektera människors lika värde, snälla?

Vet ni vad som äger dock? Mataffärer. Och ännu mer när personalen dansar med en, pga skön musik spelas ur högtalarna. Då får en feeling. Eller när en går på gatan och ständigt möts av leenden. Eller när en åker moped i en lite för hög hastighet. Eller när en dricker kall Cola vid poolen. Eller när en äter världens godaste burgare på världens mysigaste restaurang. Feeling präglar hela Kigali och vi vill aldrig någonsin sluta dansa i takt till den östafrikanska rytmen. Vi är hopplöst förälskade. Rwanda, vill du gifta dig med oss?

Kram & världsfred.

Likes

Comments