Hej,

Helgen har sprungit iväg som vanligt. Igår gjorde jag absolut ingenting och idag har jag inte gjort så mycket heller. Vi tvingades oss ut på en skogspromenad och leta lite kantareller vilket vi otroligt nog hittade! Det blev smörstekta kantareller på rostat bröd till middag idag, otroligt gott!

Imorgon väntar en ny vecka. Jag har ingen lust. Vill lixom bara sova 😔

Hoppas ni andra har haft en fin helg ❤️

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Hej mina vänner,

I dag känner jag mig glad. I går pratade jag en lång stund med min bästa vän och hon fick mig på mycket bättre humör. Som den beteendevetare som hon är har hon sina tricks och i dag känns saker mycket bättre. Jag känner mig tacksam för att jag har så fantastiska människor i min närhet. De är riktiga superhjältar som orkar höra på min misär och som drar mig ur mörkret när det är som svartast.

Min vän sa mycket kloka saker och det fick mig att tänka efter lite. Jag har läst massor, jag har googlat hur allting fungerar med IVF, alltså jag menar ALLT. Jag vill ha kontroll och jag inbillar mig att om jag läser på så mycket som möjligt så kommer jag att ha kontroll. Om jag läser om riskerna så är jag förbered om det skulle hända mig. Vet vi vad hon sa till mig? Hon sa att jag måste sluta nu. Jag måste sluta läsa på och tro att det blir bättre av det. Hon sa att jag har läst klart nu, at t jag har läst allting jag behöver veta och att jag bara ska släppa allting nu och bara NJUTA av inte har börjat med IVF:en än. Om jag behöver vidare utbildning eller ökad kunskap så kommer jag ju få det av läkarna när det väl är dags. Och vet ni - det var precis vad jag behövde höra för att sluta gräva ner mig i mitt ältande.

Är tacksam.


Likes

Comments

Igår nämde jag lite snabbt om att jag har blivit två versioner av mig själv. Tänkte att det kan vara intressant och jämföra de här två versionerna.

Version 1 (Originalet)

Mitt vanliga jag. Sprudlande, glad, ger energi, pratglad. Har ett ganska bra självförtroende och har bägge fötterna på jorden. Jag har mina brister men jag är medveten om dem och har försonat mig med dem snarare en rata dem. Jag bryr mig mer om andra än mig själv, vilket är både på gott och ont. Version 1 är mycket rationell och kan prata och diskutera för sig. Jag kan också bita ihop och hålla inne frustration tills jag kommer hem eller är i en miljö där jag kan utagera den. Dåliga besked och kritik kan jag hantera bra, och blir jag ledsen jag kan bita ihop och hålla inne gråten tills jag kommer hem.

Version 2 (Den ofrivilligt barnlösa)

Också mitt vanliga jag nuförtiden, dessvärre. Men den här personen har jag ju blivit de senaste åren. Version 2 av mig själv börjar få en otroligt dålig självkänsla, är otroligt självkritisk och vill stundvis bara försvinna. Version 2 är bitter och avundsjuk och är mycket dålig på att ta kritik och dåliga besked. Jag blir arg och irriterad för minsta lilla och jag tycker generellt att livet är orättvist. Jag har mist motivationen till allt och det enda jag vill är att vara hemma och vara ifred. Att gå till jobbet eller att överhuvudtaget träffa folk är så dränerande på energi att ni anar inte. Version 2 har svårt att glädjas åt andra som annonserar sin graviditet och bebislycka. Jag glädjs genuint åt mina vänner och andra personer som står mig nära eftersom jag vill dem all lycka i världen, men alla andra – not so much.

Som ni ser så säger de här två versionerna imot sig själva hela tiden i mitt sätt att vara, tankar och känslor. Tillslut rinner bägaren över och konsekenserna av det kan till exempel vara ett sönderslaget bord, ord som uttalas som man kanske egentligen inte menar. Min slutgiltiga analys av detta är att det inte är så konstigt att man blir knäpp och tappar bort sig själv på vägen – för let’s face it, det är ganska jobbigt att deala med två versioner av sig själv 24/7.

Likes

Comments

Alltså, jag har ju glömt att berätta om kaoset jag var med om förra veckan!

Okej, så vi har ju fått en kallelse till ett första samtal på ivf kliniken. I det här brevet stod det att jag var tvungen att ta blodprov mellan cykeldag 2-5 och när mensen kom i torsdags så försökte jag få tid för blodprov hos min Fastlege (motsvarighet till vårdcentral här i Norge) för att få komma in och ta det här typ som på fredagen eller måndagen. När jag ringer dit och förklarar mitt ärende (vi ska starta ivf, kliniken vill att jag ska ta blodprover osv) så svarar hon att hon inte är säker på om de kan ta de blodproverna där. Jag sa att det är vanliga hormonprover jag ska ta. Men eftersom jag hade glömt pappret hemma (ringde när jag var på jobbet) visste jag inte exakt vilka prover det var. Sköterskan som för övrigt var sjukt otrevlig sa att jag skulle komma tillbaka när jag faktiskt vet vilka prover de efterfrågar. Här börjar jag bli jävligt sur eftersom jag tycker det är helt idiotiskt att en sköterska på ett läkarkontor inte kan ta vanliga blodprov- hallå lixom! När jag avslutat samtalet ringde jag upp min sambo och fulgrina över hur dum i huvudet jag tyckte idioten på läkarkontoret var. Jag satt i ett stort konferensrum på jobbet och skrek ut min frustation med min sambo i andra ändan av telefonen. Nu i efterhand inser jag att allt är otroligt lyhört så om någon gick förbi precis då måste de ha hört mig. Tänk att den här besvikelsen kan te sig så. Mitt vanliga jag hade iallafall bitit ihop tills jag kommit hem, men den här vilsna och sorgsna versionen av mig själv har inga spärrar. Där och då var jag så förtvivlad att det kändes som att ingenting spelade någon roll. Det enda jag ville var att lägga mig ner och sova och vakna upp när hela den här mardrömmen är över.

Hursomhelst, på fredagen kom jag på att jag kunde ringa till den gynekolog kliniken som vi har gjort utredning hos och de kunde hjälpa mig som tur var. Fattar inte varför jag inte ringde dit direkt, men fastlegen ligger bara 5 minuter ifrån mig så det hade varit enklare mer logistiskt sett. Så idag tog jag blodprov och skickade in lite andra saker som Ivf-kliniken ville ha på förhand. Imorgon ska jag ringa till dem och be dem sätta upp oss på en lista om att vi kan komma med kort varsel om det skulle vara möjligt.

Ni ser va? Efter regn kommer solsken. Har kommit in i nyorienteringsfasen igen, skönt att kunna se framåt. Dags att ta nya tag!

Likes

Comments

Hola!

Helgen har varit bra. Fredagen var sådär. Vi sörjde återigen en månad utan lycka. Det blir tyngre och tyngre för varje gång. Det känns mer och mer, det gör ondare.

Men snart får vi hjälp. Vi måste bara försöka överleva. Nästa ägglossning missar vi nog oavsett, min sambo är bortrest hela den helgen. Så lika bra att ställa in sig på nederlag redan nu.

Som tröst i misären har vi börjat prata om vart vi ska på bröllopsresa. Tror det blir Sheychellerna, Mauritius eller Rio de Janeiro. Vi sa att om vi fortfarande år barnlösa nästa år när det vankas bröllop så smäller vi till på en ordentligt bröllopsresa istället. Kosta vad det kosta vill (typ).

Idag blir det nog inte mycket mer än att försöka hämta energi för en ny arbetsvecka. Hoppas att ni har det bra!

Likes

Comments

Det är måndag. Jag känner mig på måttligt bra humör. Stirrar ut genom fönstret och ser att det är blå himmel ute. Solen skiner och vanligtvis brukar det få mig på bra humör men inte i dag. Helgen har varit bra, vi har varit på SPA-hotell, ätit gott och druckit gott. Felfri. Jag har samlat energi. Men nu är måndagen här och jag vill bara lägga mig ner och sova. Det är det enda jag vill.

Hela jag är fyllt med så mycket frustration att jag snart inte vet hur jag ska hantera den. Jag vet inte om det är jag själv som bidrar till den här känslan eller om den är normal. Ibland så tror jag nästan att jag gör mig själv sjuk genom att gå runt och tänka och fundera på allt. Speciellt framtiden – hur kommer det bli?

Min sambo försöker att hålla humöret uppe och tänka positivt men jag har börjat se sprickor i fasaden. Den här ovissheten och väntan knäcker oss. Tur att kärleken till varandra är så stark. Vårt mantra är hela tiden att vi är ett team och att vi fixar det här tillsammans.

För varje dag som går är vi en dag närmare vårt slutmål. Om man nu ska försöka tänka positivt.

Likes

Comments

Hej mina vänner.

De senaste tiden har jag funderat lite grann och insett att jag håller på att tappa mig själv mer och mer. Vem är jag egentligen? Jag försöker gripa efter halmstrån som kan hjälpa mig att fokusera på annat. Jag vill inte jobba, jag vill inte vara kvar i Norge, jag vill vara kvar i Norge, jag vill köpa hus, jag vill inte köpa hus. Jag vill byta karriär, jag vill börja studera igen, jag vill inte börja studera igen för det har jag inte råd med osv. Så här går tankarna i ett. Det går inte att stänga av. I går ville jag starta eget för jag vill inte anpassa mig efter någon annan utan jag vill vara min egen chef. Blir man sånn här när man lever i en konstant kris? Jag känner mig lätt desperat efter något som kan få mig på andra tankar.

Andra tankar som spinner på är att jag känner hur mitt sätt att vara sakta förändras. Jag har blivit en dålig kompis som aldrig hör av mig, och jag hör definitivt inte till de som när som helst ska få barn. Jag orkar inte. Och jag känner mig som världens dåligaste vän. Jag vet att jag gör så gott jag kan men det dåliga samvetet äter upp mig innifrån. Jag har köpt flertalet presenter i form av barnsaker till mina vänner under sommaren och jag har till och med ordnat en Baby-shower. Det var härligt där och då, men på kvällen låg jag i fosterställning och grät mig till söms av ren utmattning. Att hålla uppe fasaden är ganska jobbigt, om så i några timmar. Mina vänner vet om situationen och de hade inte tagit illa upp om jag väljer att inte närvara på diverse event. Jag har öppnat mig lite grann och berättat om vad vi går igenom och försökt att förklara hur man mår. Men jag säger aldrig hela sanningen. Jag vill inte att de ska tro att jag har blivit knäpp. För folk som inte är eller har varit i samma situation kommer aldrig förstå hur det känns att befinna sig i konstant mörker.

Jag känner att jag är på gränsen till ett sammanbrott. Jag har nog varit det en stund. Nu är det 2.5 månad kvar tills vi startar med IVF. Orkar jag det?


Likes

Comments

Hej,

Ännu en gråmulen söndag. Förlåt för dålig uppdatering men bloggen har fått komma lite skym undan. Första veckan på jobbet efter semestern har gått bra men det har varit så lite att göra att det nästan är skrattretande. Men det är skönt med rutiner igen.

Jag känner mig helt ärligt lite deprimerad. Den senaste tiden har jag gått runt och tänkt att livet är så orättvist, jag blir arg när jag tänker på att vi måste gå igenom ivf. Jag har nästan börjat ifråga sätta mig själv och min egen existens. Går i tankar som att jag och min sambo kanske inte borde vara tillsammans, att han kanske får ett bättre liv med någon annan som kan få barn, så slipper han gå igenom det här eländet. Eftersom att få barn är hans största önskan. Jag fattar att det är helt mongo att tänka så, men ni som är i det här tillståndet förstår nog vad jag menar. Även fast jag vet att jag inte ska låta tankarna gå dit så är det svårt att låta bli.

Usch. Fy fan. Jag är på riktigt avundsjuk på alla som inte behöver gå igenom det här helvetet. Jag har haft ägglossning den här helgen och jag försöker ställa in mig på ytterligare ett nederlag. Jag har redan nu en magkänsla och den brukar sällan ha fel.


Likes

Comments