Hej kompisar.

Då har det gått en vecka sen vi var på fertilitetskliniken. Det har varit väldigt jobbigt måste jag säga. Det kändes som att jag fick en riktig käftsmäll när jag fick beskedet om att jag har för få ägg för min ålder. Jag har bearbetat det under veckan som har varit och jag har väl inte riktigt än förlikat mig med tanken att barn för oss innebär läkare, mediciner, mental dränerng på energi och höga kostnader. Inte direkt lite mys i sängen och 9 månader senare så har man ett barn.

Jag har berättat för mina närmaste om statusen just nu. De säger att jag är stark, men de vet inte hur de ska trösta mig. De trevar och tassar runt mig som om jag vore en skål med het gröt. Men det är okej. Ska jag vara ärlig så vet jag inte ens själv hur jag vill bli tröstad. Går det ens att trösta någon som är i vår situation? Jag menar, sorgen kommer ju inte försvinna förens man sitter där med ett barn. Men dem är snälla och de finns där om när jag behöver dem, när jag känner att jag orkar prata.

Jag behöver lite mer tid för bearbetning, sen kanske jag orkar se framåt igen så att jag orkar ta mig igenom de här månaderna tills vi får starta upp med behandlingen. En dag i taget.


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Hej.

Long time no see. Därför tänkte jag att det var på tiden med en liten uppdatering. I onsdags var vi på Fertilitetskliniken och mötte läkaren och teamet som ska hjälpa oss med att förhoppningsvis få ett barn.

På onsdagsmorgonen går vi upp gristidigt (03.00) då vi har en bit att köra. Vi säger knappt ett ord till varandra på hela vägen, men vi håller varandra i handen. Det har varit ett riktigt antiklimax, vi har ju väntat så himla länge på att få starta upp, för mig kändes det här mötet som mitt livs viktigaste någonsin.

Vi kommer dit ca 45 minuter innan vår tid. Min sambo går iväg och lämnar spermaprov och jag sitter kvar i väntrummet, ser på norsk morgon tv, men registrerar inte vad de pratar om. Tankarna går i ett surr, och jag tror nästan att huvudet ska explodera. Min sambo kommer tillbaka ganska snabbt och säger bara "Det där var det mest osexiga jag varit med om" - vi skrattar lite. Under tiden vi sitter där börjar det komma fler och fler par in i väntrummet och jag tänker att de troligtvis är i samma situation som oss, att de också har väntat på just precis den här dagen. En tjej sitter och läser igenom kallelsen de har fått, ett likadant brev som jag har hemma. Får panik en kort stund och försöker minnas om det var meningen att man skulle ha det med sig. Men lugnar mig snabbt då jag inser att vi inte har glömt någonting. Vi hör hur personalen på kliniken är samlade till morgonmöte. Säkert något de har varje dag. De skrattar och och min sambo säger "De verkar ha roligt på jobbet iallafall". Jag svarade inte utan jag nickar bara. Det är 10 minuter tills klockan slår 8.00.

Läkaren ropar upp våra namn först. Vi blir visade in i ett rum och både jag och min sambo får ett bra intryck av honom. Han inger trygghet eller vad man ska säga. Det här är en person som vet vad han pratar om. Vi går igenom basic saker; om vi röker, hur mycket alkohol vi dricker osv. Han berättar att jag ska göra ett ultraljud och att vi ska göra upp en plan för behandling. "Men innan vi börjar med behandling så vill jag berätta för er att orsaken till att ni inte har blivit gravida troligtvis är att bägge två har faktorer som har påverkat. Du XX har inte så många rörliga spermier som anses vara normalt". Det här visste vi ju egentligen innan, men spermaprovet som min sambo gjorde bara en kort stund innan visade på samma sak som det gjort tidigare. "XX- du har för få ägg än vad som anses normalt för din ålder". Det här var däremot något helt nytt. Let me tell you why:

I maj när vi var hos Gynekologen som gjorde utredningen fick vi besked om att våra prover och tester såg bra ut. Att min sambos spermaprov var lite avvikande, men att det inte var något som skulle ha någon större betydelse, att vi skulle ha goda chanser att bli gravida naturlig väg. Det var aldrig något snack om att jag hade dåligt med ägg. Visst, jag låg mer åt att ha dåligt värde än vad jag var att ha bra, men det var fortfarande inom ramen för vad som var "normalt". Jag fick äta Letrozol och vi hade ju tro på, och hoppades att det skulle ta sig naturligt så att vi slapp IVF. Men som ni vet så gick sommaren, hösten kom - still no baby in my belly. När han sa att det är fel på oss bägge så kändes det lite som att en sista pusselbit kom på plats. Det var som en uppenbarelse - det är alltså därför det inte har funkat! Vad fan. Kunde inte tanten till gynekolog sagt det till oss i maj, då hade vi sluppit ett halvår med att slängas mellan hopp och förtvivlan. Då hade vi kunnat förlika oss med tanken och inte varit så stressade. Vi hade inte blivit lika ledsna när mensen kom. Men hon är säkert ingen expert på infertilitet. Hennes jobb var att förmedla provsvaren vidare till oss, inte analysera dem.

Det är dags för ultraljud och min sambo står bakom min axel så att han också ser skärmen. Läkaren visar och förklar vad vi tittar på: " Här ser vi att det är tre ägg som ligger på vänt , normalt ska man ha 7 - 9 stk. På vänstra sidan har du 2 stk." Sen var det färdigt. Det går snabbt vilket var skönt. Jag hatar gynundersökningar, men jag antar att jag kommer bli van. Vi sätter oss ner igen läkaren förklarar att vi ska göra ICSI. Alltså inte vanlig IVF utan ICSI. ICSI står för Mikroinjektion (intracytoplasmic sperm injection). Då väljer biologen en enskild spermie från spermaprovet, som förs in i äggcellen med en tunn nål med hjälp av apparatur och mikroskop utvecklade specifikt för detta ändamål. "Jag vet inte om ni är medvetna om det, men just nu är det kö till att starta behandling så vi kan först göra ägguttag på dig XX i månadsskiftet Januari/Februari. Känner att jag vill typ dö. Jag tänker att jag inte orkar vänta mer, jag orkar inte. Nu har vi väntat å väntat och nu får vi besked om att vi ska vänta IGEN?! Men jag biter ihop, jag kan ju inte börja gråta nu lixom. Men tårarna är inte långt borta.

Vi avslutar vårt samtal med läken och vi blir visade in till ett annat rum där en sjuksköterska sitter och väntar på oss. Känner att jag klickar med henne med en gång och det känns lugnande.. Hon presenterar sig som Åse och att hon ska gå igenom alla mediciner med oss, hur vi ska göra, vilka doser vi ska ha. Hon förklarar att jag ska meddela dem när jag fått min mens i december, för på cykeldag 20 ska jag börja spraya för att nedreglera mig. Två veckor efter det ska jag börja med sprutor. Hon visar mig hur jag ska göra, hon frågar mig om jag tror att det kommer gå bra. Svarar att jag är säker på att det kommer gå fint, men att jag kanske inte kommer komma ihåg allting hon just har sagt eftersom det är flera månader tills vi ska sätta igång. Hon lugnar mig och säger att det inte är någon fara, att de ska hjälpa oss. Hon förklarar att medicinerna är dyra och vi nickar bara. Vi betalar det som det kostar. När vi säger hejdå till Åse har vi händerna fulla med informationsblad och våra recept. Vi säger hejdå till den vänliga sköterskan i receptionen och går vidare upp några våningar, vi har fått order om att vi ska ta blodprov igen.

När vi är påväg till bilen strålar min sambo mot mig, "Äntligen är vi igång! Jag tror verkligen att det kommer fungera nu när vi får hjälp!" säger han. Vad menar han med igång tänker jag? Vi är inte igång, vi måste ju vänta två jävla månader till innan vi är igång med något. Dessutom känner jag det där stora sorgemolnet komma smygande igen. Jag känner sorg över att vi troligtvis aldrig kommer bli gravida på naturlig väg. Att barn för oss innebär att vi måste ta hjälp på medicinsk väg. När vi närmas oss bilen är jag fylld med en känsla av frustration. Jag tycker helt ärligt att det är så orättvist att vi är i den här situationen. Vi kör tillbaka till Oslo, en är gladare än den andra.

-----

Nu har det gått några dagar sen vi var på Fertilitetskliniken och nu har jag landat lite. Jag har bokat in roliga saker att göra i väntan på uppstart med behandling och jag hoppas att månaderna tickar på. Jag känner mig också hoppfull och längtar tills vi får starta på riktigt. Med det vill jag önska er en riktigt fin fredag.

Stor kram!


Likes

Comments

Hej,

Beklagar dålig uppdatering men livet har snurrat på och jag har inte riktigt hunnit med. Håller mig dock ganska uppdaterad på instagram så följ mig gärna där (levainuet).

Inatt landade vi på Gardemoen efter ett par dagar i Marbella. Det har varit otroligt ljuvligt- att komma bort från verkligheten var verkligen vad jag behövde. Vad VI behövde. Det tar verkligen på krafterna att vara ofrivilligt barnlös. Jag har haft tid till reflektion och eftertanke under den här resan. Samlat energi.

Just nu mår jag ganska bra. Jag har haft ägglossning i dagarna men vi har inte gjort något åt det. Nu är det dryga två veckor kvar tills vi ska till vår klinik och jag orkar inte gå två veckor med konstant känsla mellan hopp och förtvivlan. Vi tar en time out- bägge var med på det och det känns bra. På onsdag ska jag träffa min psykolog igen. Jag behöver det. Speciellt nu när det börjar dra ihop sig. För mig hjälper det väldigt mycket att ha en helt neutral person jag kan prata med, en som inte känner mig.

Jag ska försöka fixa iordning efter resan, väskorna är fortfarande inte uppackade. Önskar er en fin söndag 🌸

Likes

Comments

God kväll mina fina,

Jag lyckades radera flera kommentarer som jag har fått av några av er men det var absolut inte meningen! Men tack för er fina respons- all kärlek till er ❤️❤️❤️

Likes

Comments


Jag har en vän. Min äldsta vän faktiskt. Hon tycker om att prata om sig själv men aldrig på det sättet att det har blivit jobbigt. Den här vännen känner också till min och min sambos problematik med att själva få barn. Hon är en av dem som fick barn för några veckor sedan. När hon berättade att hon var gravid blev jag såklart glad för hennes skull. Men när man är ofrivilligt barnlös finns det ju (iallafall för mig) en gräns på hur glad jag kan bli innan min egen sorg tar över.

Jag har, om jag ska vara ärlig haft svårt att träffa den här personen under hennes graviditet av olika anledningar, men den största orsaken är nog ändå att hon har tagit noll hänsyn till min problematik med att få barn. Hon har babblat på om hur faaantastiskt det är att vara gravid, hur livet kommer få en heeelt annan mening och att det här är det största som hon kommer vara med om osv osv. Alltså, jag fattar det. Jag fattar att hon känner så. Jag hade säkert känt exakt detsamma. Men jag känner att hon, som en av mina närmaste och äldsta vänner (vi har känt varandra i 25 år), borde veta bättre än att strö alla dessa känslor över sin barnlösa vän, som hon vet har försökt så länge utan att få ett endaste plus på stickan. Hon har skickat mig meddelanden om att det är jobbigt med att vara illamående, att det är jobbigt att jeansen inte passar längre. Och jag kan inte minnas att hon någon gång under dessa 9 månader har frågat mig om hur jag mår. Men jag har varit tålmodig, eftersom jag vet hur hon är.

För några veckor sedan föddes alltså det här barnet. Jag var såklart inte sen att gratulera och frågade om allt hade gått bra och svaret lät sig inte vänta. Jag fick seriöst hela förlossningen i detalj, allt från när slemproppen släppt till när bebisen var ute och moderkakan lossnade. Ett simpelt " Vi mår bra och allt har gått fint" hade räckt för mig. Några dagar senare fick jag ytterligare en uppdatering om hur det sved när hon kissade och att "underredet" var helt sargat. Det är inte direkt så att jag har bett om de här detaljerna. Som ni förstår har det här tagit väldigt mycket energi. Jag har inte bett om att hon ska hålla mig uppdaterad men ändå så har hon gjort det. Hon vill säkert väl, vi har varit vänner så länge att hon nog tar för givet att hon kan säga sådana saker till mig. Jag tror faktiskt inte hon har tänkt tanken på att det här kan vara jobbigt för mig att höra. Egentligen borde jag kanske ha sagt ifrån, men ni vet- Man vill vara en bra kompis.

Till trots för min instinkt av att vara där för alla mina vänner har jag bestämt mig för att jag nog behöver en paus från just den här vännen. Det blir lite för mycket och det har kostat mig massa energi. Är hon en riktig vän kommer hon finnas kvar när jag kommer ut på andra sidan. Om inte- ja då var hon kanske inte den jag trodde att hon var.


Likes

Comments

Jag har precis skaffat mig ett konto på Instagram där ni mer än gärna får följa mig i min vardag om ni vill. Det här gör jag för min egen skull för att dokumentera Ivf-resan mer frekvent. Det tror jag blir viktigt för min egna bearbetnings skull.

Jag kommer såklart fortfarande hålla kvar i bloggen, men det är lättare att göra små uppdateringar oftare på Instagram. Ibland är det enklare att tala genom bilder än text när man inte kan formulera sina tankar 😊

OBS! Jag har gjort kontot privat, men skicka ett DM med en kort liten presentation om vilka ni är så blir ni välkomna in i min (instagram) värld.

Hoppas att vi ses där! ❤️

Likes

Comments

God morgon.

Jag är fortfarande hemma, är sjukskriven t om onsdag. På ett sätt är det väldigt skönt men det är väldigt lätt att bli uttråkad. Men jag vet att det här är viktigt för mig. jag måste försöka få tillbaka energin, den är som bortblåst.

Jag har varit mycket ledsen den senaste tiden ska ni veta. Varje gång jag tänker på något som helst som har med IVF eller barn att göra får jag migrän. Jag får så ont i huvudet att jag måste lägga mig i ett mörkt rum och bara vila. Jag känner det som ännu ett nederlag att kroppen är så stressad och spänd (antar jag) att den nu uttrycker det i fysisk form. Och då har vi inte ens börjat med IVF än lixom. The worst is yet to come.

Jag tror att jag pratar för de flesta ofrivilligt barnlösa när jag säger att det innebär en ett slags utanförskap och en ensamhet. Utanförskap då det känns som att ALLA andra är superinfertila och blir gravida direkt, och när de är gravida vill de bara prata med andra gravida och när de väl har fått sina barn vill de bara prata med andra som har barn, för hur ska vi barnlösa förstå vad DE har gått igenom och upplevt för de har minsann precis upplevt det mest fantastiska i världen? Då blir en barnlös person inte speciellt intressant längre. OBS! Detta gäller kanske inte alla, men just nu känner jag för att dra alla över en kant. Och ja, jag är lika bitter som det verkar - för jag är i detta nu utanför och det suger.

Jag längtar tills den dagen då jag känner mig lycklig igen. Genuint lycklig. Hoppas att de inte dröjer allt för länge.

Likes

Comments

Hej kompisar,

Är hemma och är sjukskriven, har ont i huvudet och läkaren säger att det är stressrelaterat vilket säkert inte är helt fel.

Igår var en dålig dag. Jag fick flera dåliga besked som slog mig i backen. Min sambo åkte hem från jobbet och höll min hand hela dagen. Jag älskar
Honom så mycket.

Idag har jag städat och gått en promenad. Tagit hand om min mentala hälsa kan man säga.

Likes

Comments

Hallo,

Ligger hemma i sängen, fortfarande. Huvudvärken ger sig inte vilket är sjukt jobbigt.

Jag råkade hamna på familjelivs sida. Så himla dumt, eftersom jag egentligen vet att det mesta som skrivs där bara är bullshit. Hamnade i en tråd där det skrevs om hur lång tid tid det tog för folk att bli gravida. Såååååå hiiiiiiimla dumt, I know. Snacka om självplågeri lixom.

Hursomhelst, ser kommentarer som "så fort vi slutade stressa och inte tänka på det blev vi gravida!" Eller "jag och min man passar perfekt för varandra för vi blev gravida på första försöket". Ni förstår vad det gör för humöret för en som snart ska ha mens va? Så himla dumt, jag borde veta bättre än att läsa i sånna forum.

Jag förstår att allas resor ser olika ut, det är livets lott I guess.

Likes

Comments

Äntligen fredag!

I skrivandets stund ligger jag hemma i soffan. Jag sjukskrev mig igår och hela dagen sov jag i stort sett. Har djävulskt ont i halsen och huvudet så att vara på jobbet var inte ett alternativ. Gansk skönt egentligen, nu när jag är hemma och slappar känner jag verkligen hur trött kroppen är - inte bara på grund av sjukom utan också mentalt.

Jag har såklart hunnit fundera mycket nu när jag har varit hemma. Jag tror jag nämnde det i ett tidigare inlägg, men för några veckor sedan fick tre av mina vänner barn. Jag har knappt hört någonting från dem, vilket man ju kan förstå- de håller på att landa i föräldraskapet och allt vad det innebär. Dem är inne i bebusbubblan, vi står utanför och tittar på. Om allt hade gått vår väg så hade vi redan haft en 2 åring tultandes runt. Men nu står vi här, mer barnlösa än någonsin.

Nu börjar det närma sig IVF. Det ska bli skönt att lämna över allt till läkarna. Men samtidigt känner jag mig så misslyckad. Om vi nu är så friska att det borde fungera naturligt - varför gör det inte bara det? Varför måste vi gå igenom det här? Och den mest skrämmande frågan av alla, som jag inte ens vågar lufta med min sambo - vad gör vi om det inte fungerar?



Likes

Comments