Snart ett nytt år med nya möjligheter.

Jag välkomnar 2018 med öppna armar. 2017 har varit otroligt påfrestade rent mentalt. Det känns som att livet har varit på hold under hela året, att vi har befunnit oss i en limbo. Jag önskar att jag hade vetat hur lång tid det här skulle ta, då hade vi kanske tagit andra beslut (typ flytta hem till Sverige och påbörja processen där).

Det har varit ett turbulent år. Det har varit det ena bakslaget efter det andra. Det är otroligt hur mycket motgång man klarar av att ta. Och jag har alltid rest mig upp igen. Det känns som att jag befinner mig i en konstant dimma. Vissa dagar är klarare än andra men som regel är det ganska suddigt, jag ser inte vägen helt klart framför mig. Min själ har verkligen fått sig en ordentlig omgång. Allt det här slitandet mellan hopp och förtvivlan har verkligen sargat själen. Jag klarar av att heala mig själv men för varje motgång öppnar sig såren ett hack djupare. Ärren tar längre tid på sig att läka. Det är lite svårt att förklara men det gör lixom fysiskt ont inombords. Det är så svårt att befinna sig i en situation där man saknar kontroll, men som påverkar hela livet, alla relationer och hur man är som person. Jag känner att jag har tappat mig själv. Vem är jag? Det fanns ett annat jag före den ofrivilliga barnlösheten. Det jaget var betydligt mer charmerande om man säger så. Jag hoppas att jag hittar mig själv igen. Det hade varit trevligt. Jag saknar MIG.

Jag har fått GO av kliniken att påbörja behandling inför kommande IVF som blir i januari. Som ni vet har väntetiden varit lång och jag har knappt stått ut med tanken på att behöva vänta. Men nu är vi snart här och jag känner mig förväntansfull och spänd. Det är mycket som står på spel. Men jag har jobbat hårt (mentalt) med att försöka nollställa mig. Jag har landat i att vi inte kan bli gravida naturlig väg och ser IVF:en är en nystart för oss, att vi börjar om helt på noll. Jag försöker släppa tanken på att jag inte kan ha kontroll över utfallet av det här, och att vi måste lita på att läkarna vet vad de gör. Det blir för mycket att hantera när man lägger pressen på sig själv, vilket vi ju har gjort tidigare när vi inte visste vad orsakerna till utebliven graviditet.

Jag hoppas innerligt att 2018 blir vårt år. Om det inte blir några barn så blir det iallafall bröllop och det ser jag fram emot.

Stor kram kompisar! ❤️

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Jag är ledsen att jag inte uppdaterar oftare här. Men jag har inte så mycket att uppdatera om nu för tiden. Jag tänkte skriva om en sak som gjorde mig väldigt ledsen för några veckor sedan.
Minns ni inlägget med kompisen som jag funderade att göra slut med? Jag gjorde ju aldrig slut, jag simmade bara ur bild en stund. Jag tänkte att jag behövde en paus från henne, vilket jag har haft. Hon fick ju barn i augusti, och jag orkar inte riktigt umgås med folk som har nyfödda barn just nu.

För några veckor sedan fick jag ett sms från henne. Det var bara ”Hej, hur mår du?”- sms, so far so good. Vid det här tillfället hade jag uppdaterat mina andra vänner om läget, om hur det gick i Porsgrunn osv så jag kände mig redo att berätta även för henne. Jag skrev att vi hade varit på kliniken, att vi hade fått reda på att vi inte kan bli gravida naturligt och att det var väldigt jobbigt att få det beskedet. För mig var det som att hela världen rasat samman och veckorna efter vi varit i Porsgrunn mådde jag väldigt dåligt och försökte bara bearbeta allt. Svaret jag fick var följande:

” Tungt att höra om ägg/spermier kan jag tro. Men kanske skönt (efter bearbetning) att få inse läget och nu får den nya bollen i rullning – mot en familj! Jag är helt övertygad om att ni båda är klara med livet som två – med en liten minimänniska hos sig inser man livets mening!”

Hm, börjar nästan gråta när jag tänker tillbaka och skriver om det här. Jag är övertygad om att hon inte förstår hur mycket skada hon gjorde med det där meddelandet, men för mig var det ett störtdyk rakt ner i mörkret. Jag tänkte jag skulle reda ut varför jag känner som jag gör:

1. Det är inte skönt att få reda på att man inte kan bli gravid naturligt. För en person som är ofrivlligt barnlös är det ju bara som en fet smäll i ansiktet. Alltså, vi fattade ju att någonting var fel, men eftersom läkaren/gynekologen tidigare hade sagt att allt såg bra ut, att det lika väl kunde ta sig naturligt så är man inte beredd på det beskedet. Så nej. Inte skönt. Bara ännu en sak att sörja. Vi kommer aldrig (eller troligtvis) att få uppleva överaskningsmomentet med att bli spontangravida. Barn för oss innebär läkare, mediciner, planering och för mig är det en stor sorg och det känns väldigt orättvist, men med det sagt är jag också väldigt tacksam över att vi lever i en värld där det finns möjlighet att få hjälp. Väldigt kluvna känslor som ni ser, men jag tror att ni som är, eller har varit i samma situation förstår vad jag menar.

2. Meningen ”Med en liten minimänniska hos sig inser man livets mening!” . . . . . .
Inte en optimal mening att skriva till en som är ofrivilligt barnlös, det tas aldrig emot på ett bra sätt. Min reaktion var att börja gråta vid min plats på jobbet, så jag fick springa in på toa och hylgrina in i tröjarmen för jag blev så ledsen. Där och då fick hon mig att känna att mitt liv inte har någon mening. Och om vi inte får barn, är inte livet värt att leva då? Jag är 100 % säker på att det inte var så hon menade men det var 100% så hon fick mig att känna. Mitt rationella jag fattar att livet såklart har mening utan barn också, men jag är inte riktigt där än om man säger så. Jag hade sådan lust att svara ”Så om vi inte lyckas att få barn, har våra liv inte någon mening då menar du?”. Jag gjorde såklart inte det, jag svarade inte alls.

Tills vidare så håller jag mig undan henne. Jag orkar inte. Jag tror inte att det hjälper att jag tar ett snack med henne heller. Jag tror faktiskt inte att hon förstår bättre. Men varför skulle hon? Hon har ju insett livets mening.

Likes

Comments

Söndag igen. Det känns som att det först är måndag och sen är det fredag.

Nu var det ett litet tag sedan jag gjorde en uppdatering här och det beror väl egentligen på att det inte finns så mycket att rapportera. Igår var det en månad sedan vi var i Porsgrunn. Såhär i efterhand går tiden otroligt fort men när man har det framför sig känns det som en evighet.

Jag har stundvis varit ganska nere om jag ska vara ärlig. I onsdags var jag hos psykologen och hon sa att jag är deprimerad, att jag borde överväga att vara sjukskriven- men alltså, jag orkar inte vara sjukskriven. Tror det blir värre om jag ska vara ensam hemma med mina tankar.

I helgen har jag bara tagit det lugnt och myst omkring hemma. Det snöade natt till lördag så igår vaknade jag upp i ett vinterlandskap. Ännu en årstid har passerat. Idag är det farsdag. Jag hoppas att vi får fira farsdag i huset nästa år.

Stor kram kompisar.

Likes

Comments

Hej kompisar.

Då har det gått en vecka sen vi var på fertilitetskliniken. Det har varit väldigt jobbigt måste jag säga. Det kändes som att jag fick en riktig käftsmäll när jag fick beskedet om att jag har för få ägg för min ålder. Jag har bearbetat det under veckan som har varit och jag har väl inte riktigt än förlikat mig med tanken att barn för oss innebär läkare, mediciner, mental dränerng på energi och höga kostnader. Inte direkt lite mys i sängen och 9 månader senare så har man ett barn.

Jag har berättat för mina närmaste om statusen just nu. De säger att jag är stark, men de vet inte hur de ska trösta mig. De trevar och tassar runt mig som om jag vore en skål med het gröt. Men det är okej. Ska jag vara ärlig så vet jag inte ens själv hur jag vill bli tröstad. Går det ens att trösta någon som är i vår situation? Jag menar, sorgen kommer ju inte försvinna förens man sitter där med ett barn. Men dem är snälla och de finns där om när jag behöver dem, när jag känner att jag orkar prata.

Jag behöver lite mer tid för bearbetning, sen kanske jag orkar se framåt igen så att jag orkar ta mig igenom de här månaderna tills vi får starta upp med behandlingen. En dag i taget.


Likes

Comments

Hej.

Long time no see. Därför tänkte jag att det var på tiden med en liten uppdatering. I onsdags var vi på Fertilitetskliniken och mötte läkaren och teamet som ska hjälpa oss med att förhoppningsvis få ett barn.

På onsdagsmorgonen går vi upp gristidigt (03.00) då vi har en bit att köra. Vi säger knappt ett ord till varandra på hela vägen, men vi håller varandra i handen. Det har varit ett riktigt antiklimax, vi har ju väntat så himla länge på att få starta upp, för mig kändes det här mötet som mitt livs viktigaste någonsin.

Vi kommer dit ca 45 minuter innan vår tid. Min sambo går iväg och lämnar spermaprov och jag sitter kvar i väntrummet, ser på norsk morgon tv, men registrerar inte vad de pratar om. Tankarna går i ett surr, och jag tror nästan att huvudet ska explodera. Min sambo kommer tillbaka ganska snabbt och säger bara "Det där var det mest osexiga jag varit med om" - vi skrattar lite. Under tiden vi sitter där börjar det komma fler och fler par in i väntrummet och jag tänker att de troligtvis är i samma situation som oss, att de också har väntat på just precis den här dagen. En tjej sitter och läser igenom kallelsen de har fått, ett likadant brev som jag har hemma. Får panik en kort stund och försöker minnas om det var meningen att man skulle ha det med sig. Men lugnar mig snabbt då jag inser att vi inte har glömt någonting. Vi hör hur personalen på kliniken är samlade till morgonmöte. Säkert något de har varje dag. De skrattar och och min sambo säger "De verkar ha roligt på jobbet iallafall". Jag svarade inte utan jag nickar bara. Det är 10 minuter tills klockan slår 8.00.

Läkaren ropar upp våra namn först. Vi blir visade in i ett rum och både jag och min sambo får ett bra intryck av honom. Han inger trygghet eller vad man ska säga. Det här är en person som vet vad han pratar om. Vi går igenom basic saker; om vi röker, hur mycket alkohol vi dricker osv. Han berättar att jag ska göra ett ultraljud och att vi ska göra upp en plan för behandling. "Men innan vi börjar med behandling så vill jag berätta för er att orsaken till att ni inte har blivit gravida troligtvis är att bägge två har faktorer som har påverkat. Du XX har inte så många rörliga spermier som anses vara normalt". Det här visste vi ju egentligen innan, men spermaprovet som min sambo gjorde bara en kort stund innan visade på samma sak som det gjort tidigare. "XX- du har för få ägg än vad som anses normalt för din ålder". Det här var däremot något helt nytt. Let me tell you why:

I maj när vi var hos Gynekologen som gjorde utredningen fick vi besked om att våra prover och tester såg bra ut. Att min sambos spermaprov var lite avvikande, men att det inte var något som skulle ha någon större betydelse, att vi skulle ha goda chanser att bli gravida naturlig väg. Det var aldrig något snack om att jag hade dåligt med ägg. Visst, jag låg mer åt att ha dåligt värde än vad jag var att ha bra, men det var fortfarande inom ramen för vad som var "normalt". Jag fick äta Letrozol och vi hade ju tro på, och hoppades att det skulle ta sig naturligt så att vi slapp IVF. Men som ni vet så gick sommaren, hösten kom - still no baby in my belly. När han sa att det är fel på oss bägge så kändes det lite som att en sista pusselbit kom på plats. Det var som en uppenbarelse - det är alltså därför det inte har funkat! Vad fan. Kunde inte tanten till gynekolog sagt det till oss i maj, då hade vi sluppit ett halvår med att slängas mellan hopp och förtvivlan. Då hade vi kunnat förlika oss med tanken och inte varit så stressade. Vi hade inte blivit lika ledsna när mensen kom. Men hon är säkert ingen expert på infertilitet. Hennes jobb var att förmedla provsvaren vidare till oss, inte analysera dem.

Det är dags för ultraljud och min sambo står bakom min axel så att han också ser skärmen. Läkaren visar och förklar vad vi tittar på: " Här ser vi att det är tre ägg som ligger på vänt , normalt ska man ha 7 - 9 stk. På vänstra sidan har du 2 stk." Sen var det färdigt. Det går snabbt vilket var skönt. Jag hatar gynundersökningar, men jag antar att jag kommer bli van. Vi sätter oss ner igen läkaren förklarar att vi ska göra ICSI. Alltså inte vanlig IVF utan ICSI. ICSI står för Mikroinjektion (intracytoplasmic sperm injection). Då väljer biologen en enskild spermie från spermaprovet, som förs in i äggcellen med en tunn nål med hjälp av apparatur och mikroskop utvecklade specifikt för detta ändamål. "Jag vet inte om ni är medvetna om det, men just nu är det kö till att starta behandling så vi kan först göra ägguttag på dig XX i månadsskiftet Januari/Februari. Känner att jag vill typ dö. Jag tänker att jag inte orkar vänta mer, jag orkar inte. Nu har vi väntat å väntat och nu får vi besked om att vi ska vänta IGEN?! Men jag biter ihop, jag kan ju inte börja gråta nu lixom. Men tårarna är inte långt borta.

Vi avslutar vårt samtal med läken och vi blir visade in till ett annat rum där en sjuksköterska sitter och väntar på oss. Känner att jag klickar med henne med en gång och det känns lugnande.. Hon presenterar sig som Åse och att hon ska gå igenom alla mediciner med oss, hur vi ska göra, vilka doser vi ska ha. Hon förklarar att jag ska meddela dem när jag fått min mens i december, för på cykeldag 20 ska jag börja spraya för att nedreglera mig. Två veckor efter det ska jag börja med sprutor. Hon visar mig hur jag ska göra, hon frågar mig om jag tror att det kommer gå bra. Svarar att jag är säker på att det kommer gå fint, men att jag kanske inte kommer komma ihåg allting hon just har sagt eftersom det är flera månader tills vi ska sätta igång. Hon lugnar mig och säger att det inte är någon fara, att de ska hjälpa oss. Hon förklarar att medicinerna är dyra och vi nickar bara. Vi betalar det som det kostar. När vi säger hejdå till Åse har vi händerna fulla med informationsblad och våra recept. Vi säger hejdå till den vänliga sköterskan i receptionen och går vidare upp några våningar, vi har fått order om att vi ska ta blodprov igen.

När vi är påväg till bilen strålar min sambo mot mig, "Äntligen är vi igång! Jag tror verkligen att det kommer fungera nu när vi får hjälp!" säger han. Vad menar han med igång tänker jag? Vi är inte igång, vi måste ju vänta två jävla månader till innan vi är igång med något. Dessutom känner jag det där stora sorgemolnet komma smygande igen. Jag känner sorg över att vi troligtvis aldrig kommer bli gravida på naturlig väg. Att barn för oss innebär att vi måste ta hjälp på medicinsk väg. När vi närmas oss bilen är jag fylld med en känsla av frustration. Jag tycker helt ärligt att det är så orättvist att vi är i den här situationen. Vi kör tillbaka till Oslo, en är gladare än den andra.

-----

Nu har det gått några dagar sen vi var på Fertilitetskliniken och nu har jag landat lite. Jag har bokat in roliga saker att göra i väntan på uppstart med behandling och jag hoppas att månaderna tickar på. Jag känner mig också hoppfull och längtar tills vi får starta på riktigt. Med det vill jag önska er en riktigt fin fredag.

Stor kram!


Likes

Comments

Hej,

Beklagar dålig uppdatering men livet har snurrat på och jag har inte riktigt hunnit med. Håller mig dock ganska uppdaterad på instagram så följ mig gärna där (levainuet).

Inatt landade vi på Gardemoen efter ett par dagar i Marbella. Det har varit otroligt ljuvligt- att komma bort från verkligheten var verkligen vad jag behövde. Vad VI behövde. Det tar verkligen på krafterna att vara ofrivilligt barnlös. Jag har haft tid till reflektion och eftertanke under den här resan. Samlat energi.

Just nu mår jag ganska bra. Jag har haft ägglossning i dagarna men vi har inte gjort något åt det. Nu är det dryga två veckor kvar tills vi ska till vår klinik och jag orkar inte gå två veckor med konstant känsla mellan hopp och förtvivlan. Vi tar en time out- bägge var med på det och det känns bra. På onsdag ska jag träffa min psykolog igen. Jag behöver det. Speciellt nu när det börjar dra ihop sig. För mig hjälper det väldigt mycket att ha en helt neutral person jag kan prata med, en som inte känner mig.

Jag ska försöka fixa iordning efter resan, väskorna är fortfarande inte uppackade. Önskar er en fin söndag 🌸

Likes

Comments

God kväll mina fina,

Jag lyckades radera flera kommentarer som jag har fått av några av er men det var absolut inte meningen! Men tack för er fina respons- all kärlek till er ❤️❤️❤️

Likes

Comments


Jag har en vän. Min äldsta vän faktiskt. Hon tycker om att prata om sig själv men aldrig på det sättet att det har blivit jobbigt. Den här vännen känner också till min och min sambos problematik med att själva få barn. Hon är en av dem som fick barn för några veckor sedan. När hon berättade att hon var gravid blev jag såklart glad för hennes skull. Men när man är ofrivilligt barnlös finns det ju (iallafall för mig) en gräns på hur glad jag kan bli innan min egen sorg tar över.

Jag har, om jag ska vara ärlig haft svårt att träffa den här personen under hennes graviditet av olika anledningar, men den största orsaken är nog ändå att hon har tagit noll hänsyn till min problematik med att få barn. Hon har babblat på om hur faaantastiskt det är att vara gravid, hur livet kommer få en heeelt annan mening och att det här är det största som hon kommer vara med om osv osv. Alltså, jag fattar det. Jag fattar att hon känner så. Jag hade säkert känt exakt detsamma. Men jag känner att hon, som en av mina närmaste och äldsta vänner (vi har känt varandra i 25 år), borde veta bättre än att strö alla dessa känslor över sin barnlösa vän, som hon vet har försökt så länge utan att få ett endaste plus på stickan. Hon har skickat mig meddelanden om att det är jobbigt med att vara illamående, att det är jobbigt att jeansen inte passar längre. Och jag kan inte minnas att hon någon gång under dessa 9 månader har frågat mig om hur jag mår. Men jag har varit tålmodig, eftersom jag vet hur hon är.

För några veckor sedan föddes alltså det här barnet. Jag var såklart inte sen att gratulera och frågade om allt hade gått bra och svaret lät sig inte vänta. Jag fick seriöst hela förlossningen i detalj, allt från när slemproppen släppt till när bebisen var ute och moderkakan lossnade. Ett simpelt " Vi mår bra och allt har gått fint" hade räckt för mig. Några dagar senare fick jag ytterligare en uppdatering om hur det sved när hon kissade och att "underredet" var helt sargat. Det är inte direkt så att jag har bett om de här detaljerna. Som ni förstår har det här tagit väldigt mycket energi. Jag har inte bett om att hon ska hålla mig uppdaterad men ändå så har hon gjort det. Hon vill säkert väl, vi har varit vänner så länge att hon nog tar för givet att hon kan säga sådana saker till mig. Jag tror faktiskt inte hon har tänkt tanken på att det här kan vara jobbigt för mig att höra. Egentligen borde jag kanske ha sagt ifrån, men ni vet- Man vill vara en bra kompis.

Till trots för min instinkt av att vara där för alla mina vänner har jag bestämt mig för att jag nog behöver en paus från just den här vännen. Det blir lite för mycket och det har kostat mig massa energi. Är hon en riktig vän kommer hon finnas kvar när jag kommer ut på andra sidan. Om inte- ja då var hon kanske inte den jag trodde att hon var.


Likes

Comments

Jag har precis skaffat mig ett konto på Instagram där ni mer än gärna får följa mig i min vardag om ni vill. Det här gör jag för min egen skull för att dokumentera Ivf-resan mer frekvent. Det tror jag blir viktigt för min egna bearbetnings skull.

Jag kommer såklart fortfarande hålla kvar i bloggen, men det är lättare att göra små uppdateringar oftare på Instagram. Ibland är det enklare att tala genom bilder än text när man inte kan formulera sina tankar 😊

OBS! Jag har gjort kontot privat, men skicka ett DM med en kort liten presentation om vilka ni är så blir ni välkomna in i min (instagram) värld.

Hoppas att vi ses där! ❤️

Likes

Comments

God morgon.

Jag är fortfarande hemma, är sjukskriven t om onsdag. På ett sätt är det väldigt skönt men det är väldigt lätt att bli uttråkad. Men jag vet att det här är viktigt för mig. jag måste försöka få tillbaka energin, den är som bortblåst.

Jag har varit mycket ledsen den senaste tiden ska ni veta. Varje gång jag tänker på något som helst som har med IVF eller barn att göra får jag migrän. Jag får så ont i huvudet att jag måste lägga mig i ett mörkt rum och bara vila. Jag känner det som ännu ett nederlag att kroppen är så stressad och spänd (antar jag) att den nu uttrycker det i fysisk form. Och då har vi inte ens börjat med IVF än lixom. The worst is yet to come.

Jag tror att jag pratar för de flesta ofrivilligt barnlösa när jag säger att det innebär en ett slags utanförskap och en ensamhet. Utanförskap då det känns som att ALLA andra är superinfertila och blir gravida direkt, och när de är gravida vill de bara prata med andra gravida och när de väl har fått sina barn vill de bara prata med andra som har barn, för hur ska vi barnlösa förstå vad DE har gått igenom och upplevt för de har minsann precis upplevt det mest fantastiska i världen? Då blir en barnlös person inte speciellt intressant längre. OBS! Detta gäller kanske inte alla, men just nu känner jag för att dra alla över en kant. Och ja, jag är lika bitter som det verkar - för jag är i detta nu utanför och det suger.

Jag längtar tills den dagen då jag känner mig lycklig igen. Genuint lycklig. Hoppas att de inte dröjer allt för länge.

Likes

Comments