Har alltid velat lära mig ryska. Jag tror det grundar sig i hur mycket jag älskade filmen Anastasia när jag var liten, okej strykt det, inte älskade, ÄLSKAR!

Jag vet att den inte är riktigt representativ för varken Ryssland eller hela revolutionen och Rasputin och Anastasia grejen. Men asså fan va den är bra! När jag var yngre var jag ju som besatt av hela grejen och kollade på massor av dokumentärer om Rasputin, sanningen om Anastasia eller Maria som det egentligen var. Och ja, en dröm som jag fortfarande har är ju att åka till St Petersburg och kolla på Vinterpalatset.

Men iallafall, här om dagen sa jag att nästa år kanske var det året jag lärde mig ryska. Men varför vänta till nästa år tänkte jag, när jag låg där i sängen och inte kunde sova. Laddade ner duolingo appen och satte igång.

Nu ska en life long dream bli sann!!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Nu känner jag att jag har en liten set-back. Känt mig stark och positiv i flera dagar nu. Villig att göra, villig att leva mitt liv som jag vill. Nu känner jag mest för att gå hem och gråta. Fast hem vill jag ju inte för där påminner allt om honom. Han som, hur orättvist det än må vara, orsaken till att jag vill gråta. Men på jobbet vill jag inte vara kvar. Och folk vill jag inte träffa. Jag tycker det är jobbigt att jag inte kan släppa det. Jag vet ju att det inte kommer vara vi men ändå är det när jag inte får hans uppmärksamhet som jag blir ledsen. När jag tror att han kanske väntat på att höra från mig hela dagen men sen när jag äntligen hör av mig så verkar det inte vara så viktigt. Jag vet ju att mina förväntningar alltid är de som gör mig ledsen. Varför kan jag då inte sluta förvänta mig saker?

Likes

Comments

Nu är det tider för julfester. Förra året blev jag bjuden till min snubbes jobbjulfest. Jag hjälper till en del där. Eller har, på sista tiden har jag försökt undvika att gå dit och jag tror han har undvikt att fråga om jag vill komma dit. I år har jag inte blivit bjuden vilket jag tänker är av olika anledningar. 1. jag har inte varit där på ett tag. 2. jag är med i fel grupp på deras jobbwebbplats. 3. de kanske bara är för anställda i år. Oviktigt egentligen, jag vill inte gå. Men jag kände att mina känslor var lite i konflikt. Vad tycker jag egentligen, hade jag velat gå om jag hade fått frågan? Vill jag att han ska gå? Vill jag att han ska fråga om jag vill gå? Vill jag att han ska gå så jag får en kväll hemma själv? Jag tror jag inte vill gå och att jag vill att han ska gå. Samtidigt som jag känner typ, ska han gå där och ha kul utan mig? Samtidigt som jag tänker aja, det är ju ändå över mellan oss snart. Ja och typ tusen andra saker som man hinner tänka. Jag vet inte riktigt vad jag tänker. Jag kanske bara ska sluta tänka på det.

För det positiva är ju att jag var på ett supermysig julmys i söndags, ska på en julfest på lördag och sen nästa söndag ska jag få fira med min fina familj.

Om man bestämmer sig för att vara positiv, då blir man det right?

Likes

Comments

Jag minns för ungefär två år sen när jag träffade min väns nya kille för första gången. Vi hade ganska trevlig och vi började prata om vilket som hade varit vårt bästa år hittills. Alla sa olika men ingen var lika säker som jag. För mig hade varje nytt år överträffat året innan. Varje år var ett bättre år. Jag var på väg någonstans och det året var början på en resa. Min resa. Jag hade precis gått ut universitet, fått ett bra jobb, fått en ny kille, som verkade så där perfekt så det var löjligt, flyttat till stockholm hade äntligen skrivit klart den där barnboken jag jobbat på så länge. Jag bara kände hur min framtid var så himla ljus och jag kände mig så lyckligt lottad.

Nu två år senare kan jag knappt känna igen mig i den känslan. De två senaste åren har rent ut sagt sugit. Fyllda av ångest, identitetskris och heartbreak. Jag undrade ganska länge varför jag mådde så dåligt. Jag kunde inte riktigt förstå vart all ångest och omotivation kom från. Jag vet väl fortfarande inte riktigt vart den kommer ifrån men jag vet att jag inte vill ha det så. Jag tror jag som så många andra förlorade mig själv lite i mitt förhållande. Gjorde det som han tyckte om istället för det som jag tyckte om. Vilket jag både är tacksam för och lite ledsen. För jag har verkligen lärt mig en massa nya grejer. Men jag fick inte riktigt plats i allt det nya. Och länge försökte jag göra båda vilket resulterade i att jag blev sönderstressad. Sen när jag försökte välja bort blev det av sig själv att jag valde bort mina egna grejer. Det här är ju ingenting han har begärt eller tvingat på mig. Men det är ju mycket roligare att göra saker tillsammans med den man älskar.

Så jag tappade ju bort mig själv och tappade bort vad jag ville och mina drömmar kändes så himla utom räckhåll och motivationen var noll. Så har det känts så himla länge nu, att jag inte vet vad jag vill. Inte ens har en aning. Jag har alltid varit en drömmare och alltid trott att man kan åstadkomma allt, bara man vill och kämpar tillräckligt mycket. Den känslan har verkligen inte funnits med mig de senaste två åren. Det känns inte som jag siktat mot stjärnorna en enda gång.

Men till nästa år ska jag vända trenden. Jag tänker inte ha ett sämre år igen. Jag ska ha ett nytt bästa år. Det ska bli året jag sätter mål och når de målen eller iallafall delmål.


Jag har inte helt bestämt mig än för vilka mål det ska bli. Kanske blir det året jag äntligen lär mig lite ryska. Eller året jag faktiskt avancerar lite på jobbet och skickar in mitt eget manus för produktion. Året jag på riktigt började med yoga eller året jag klarade en 7b på klätterväggen. Möjligheterna finns. Inget av det här är orimligt. Bara jag vill, skulle jag kunna göra allt det här.

Likes

Comments

Har varit ganska frånkopplad från internet hela helgen. Jag jobbar mycket framför datorn så brukar inte orka ha den uppe när jag är hemma. Men nu när man har börjat med den här bloggen så inser man hur man bara sitter och tänker på vad man ska skriva hela tiden. På vägen till jobbet imorse hade jag säker 20 saker jag ville skriva. Kommer ju inte ihåg nån av dem just nu men ändå. Jag känner att det visar på att det här med att starta en blogg var en sjukt bra idé. För jag faktiskt tänker i ord och reflekterar mer sakligt och försöker få mina tankar att 'make sense' för någon annan. Vilket gör att de också blir mer tydliga för mig. Tänker att det har ganska mycket att göra med att jag försöker hålla mig hyfsat anonym och inte har berättat för nån jag känner irl att jag skriver här, så jag faktiskt skriver vad jag tänker och inte anpassar efter någon annan eller för att jag ska framstå på ett visst sätt.

Vill gärna att jag ska kunna va så ärlig även som mig själv, men då blir det också svårt för att det inte bara blir mig det handlar om. Inte bara hur jag uppfattas men också att det jag skriver kanske kan såra andra. Det känns ganska skönt att ha ett litet hörn på internet där jag faktiskt kan prata om min relation, vänner, familj utan att det blir någon konflikt någonstans.

Iallafall så är jag så nöjd med beslutet att starta den här bloggen. Bara på några dagar mår jag mycket mycket bättre och känner att jag kanske kan reda ut det här.

Förra veckans känsla var som det här citatet från min absoluta favorit bok Martin Bricks ungdom - Hjalmar Söderberg

"”Vad har vi gjort med våra liv, vi människor?

Lyckan, ungdomsglädjen, vart tog den vägen? Livet är inrättat för de gamla, därför är det en olycka att vara ung. Det är inrättat för de tanklösa och slöa, för de som ta falskt för äkta eller till och med föredrar det falska, därför är det en sjukdom att tänka och känna, en barnsjukdom som man måste gå igenom innan man blir man…”

Denna veckans känsla tänker jag ska vara lite mer pepp: för jag ska ha en bra vecka!

Likes

Comments

Jag är 25 år och har liksom inte riktigt läst eller hållt på med bloggar sen jag var tonåring. Så det känns som att alla mina idéer av vad en blogg är, härstammar från den tiden.

Men sen är jag ju inne i en liten topp kust nu och känner innerligt att jag bara kan säga; fuck it!

Jag tog i alla fall en outfit bild för jag har köpt nya lårhöga strumpbyxor som jag tycker är snygga och ger mig en mysig look. Det var här jag insåg att mina bilder var som från en blogg från 2010.

Men så är det ju ibland.

Likes

Comments

Vi har sagt att vi ska ha en fin december och en fin jul även om det kanske kommer bli vår sista. Vilket har känts okej för jag har känt mig trygg i beslutet att det inte kommer vara vi längre. Sen hade vi en väldigt fin dag igår och morgon idag då båda var lediga och man börjar ifrågasätta beslutet. Men sen satt vi där, han la ett påstående och jag höll inte med. Vilket gör honom arg och han vill inte fortsätta diskussionen för att jag inte håller med. Och jag bara kände hur tårarna välde upp, men bara kände hur jag inte gjort något fel. Man behöver inte alltid hålla med varandra och man behöver inte bli arg på den andra. Plocka lugnt ihop mina grejer och gick in i ett annat rum, utan att fälla en tår. Och är mer bestämd än någonsin om att det inte kommer vara vi nästa år.

Likes

Comments

Var och tränade idag. Det var så skönt! Oftast hatar jag att träna. Förr tyckte jag ändå att det var ganska kul, nu känns det mer som ett måste. Så var glad att det var ganska kul. Har haft en 7 dagars utmaning med mannen här hemma. Som ett sista försök att lappa ihop det. Så idag var dag 5. Rumpa och lår!

Kände mig stark och villig!

Likes

Comments

Ännu en bra dag! Läste @Livetsomettrim s blogginlägg om meningslöshet och att man kanske måste ta ett aktivt beslut i att hitta mening i vardagen. Har tänkt mycket på det och känner verkligen hur jag verkligen vill leva med mening och att min vilja borde vara större än allt det jobbiga.

Vissa dagar är det ju fullt omöjligt att ens tänka tanken på att man själv är sin egen lyckas smed osv. Men de dagar då man ser ljuset det är då man måste bestämma sig. Sen att det inte alltid går så ger det en ändå en riktning och en mening iallafall för den dagen.

Igår hade jag en ok dag. Bestämde mig för att jag ska göra allt för att jag ska må bra. Är ganska säker på att i slut ändan kommer det resultera i ett avbrutet förhållande, en ny lägenhet kanske ett nytt jobb? Iallafall ska det innebära en framtid där jag sätter mig själv först. Jag älskar att ge kärlek och det tänker jag inte sluta med, men jag ska försöka ge lite kärlek till mig själv också. För det är ändå jag som måste vara med mig hela tiden.

Som en vän till mig sa ”Don’t ask why me. Ask what can I do!”


Som alla med hjärnspöken vet jag att det inte är lätt. Ofta vill jag bara ligga där och inte göra någonting. För det känns så tungt. Men nu när jag har två bra dagar så är jag fan så lycklig för dem och tänker få ut det mesta jag bara kan av att faktiskt känna den där viljan!

Likes

Comments

Det är först nu jag på allvar tänkt att jag ska söka hjälp för min mentala hälsa. Samtidigt som det är först nu jag också inte är lika viljelös och energilös längre. Typ idag, nu är klockan halv åtta. Jag är trött men ändå ganska pepp på att göra något ikväll, gå och träna eller bara något så enkelt som att lösa korsord. I våras hade det varit ett absolut nej. Hade inte orkat det och det enda jag ville va att göra ingenting. Som att man gick runt i något slags intet. Nu den här hösten har jag haft mycket mer energi. Har även mått mycket mer dåligt. Vilket kanske ändå ger någon sorts mening. Innan kände jag ingenting, alltså ville jag ingenting. Nu känner jag och vill.

Likes

Comments