View tracker

​Men först strulade internet sen blev jag riktigt dålig.


Sååå nu är jag tillbaka igen, det är ngt med att jag inte riktigt får ordning på allt men de löser sig med tiden.

Min kropp har ju strulat delux under väldigt lång tid och i torsdags fick jag veta varför.

Psoriasis artrit.
Jag har ju haft psoriasis sedan 11 år tillbaka i huden men mina leder har strulat i många år innan dess.
Det visade sig att de fanns artroser i höfterna redan för över 2 år sedan men det skylldes då på att jag hade ont eftersom jag mådde dåligt psykiskt.
Visst är et märkligt?

Alla rekomenderar mig att anmäla och det lutar väl åt det.


Hur eller hur så påbörjas cellgiftsbehandling nästa vecka.
En gång i veckan kommer jag ta en spruta för att minska inflammationer och tillbakahämma mina celldelningar.
Just nu är jag i stort i krig med mig själv helt enkelt.
Så min plan är att försöka mota inflammationer med antiinflammatorisk mat, och träning.

INte nog med att hjärnan svajar utan nu detta med.
Det är ju så att de som inte dödar härdar och jag borde snart vara odödlig.
Jag är inte bitter och jag försöker se framåt.
Även om det inte är de lättaste alla gånger.

Såååå nu väntar jag på att min medicin ska verka så jag orkar mig ut på promenad.
Alla måsten får omfördelas till att jag måste för mig själv.
Måndag får bli kontakt med min ordinarie läkare, och även alla andra viktiga kontakter.


Hej!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Regler
Normer
Krav
Egna
Andras.

Jag har blivit gammal och klok.
Ingen äger rättigheterna till mig eller mitt liv utom jag.
Jag är en bok på bibloteket, läs gärna men du kan inte äga mig.
Det enda man med säkerhet kan styra är sitt eget liv, egna handlingar och val.
Alla äger den rättigheten till sina egna liv och ingen har rätten att ta den ifrån dig.
Vad du sedan väljer att göra av ditt liv är upp till dig.

Jag vet inte exakt vad jag vill men jag vet vad jag inte vill.
Det är en bra början.


Dagens träning gick oförskämt bra, med tanke på hur sinnessjukt ont jag hade i kroppen när jag vaknade så är jag tacksam att min kropp ens vill samarbeta.
blev löpning och sedan armar. Shiet.
Ja man märker skillnad iaf och jag älskar träningen, den får mig att må bra en bra stund efter!


Jag har inte världens bästa kamera i telefonen kan man säga och jag saknar iphone enormt men de får gå..



Likes

Comments

View tracker

​Vaknade tidigt igen och var helt säker på att jag blivit överkörd av ett tåg.
Fanns nog ingenstans som inte gjorde ont, precis alla leder hatar mig just nu.
Men efter en ansenlig mängd kaffe och kosttillskott så lyckades jag ta mitt fruktansvärda humör ( blir så när jag har ont)
Men 1,5h blev det och de var välbehövligt.
Nyss petat i mig gröt och laddar om för gymmet.

Men de kommer nog lite bilder senare :)




Likes

Comments

 Jag har länge funderat på att skriva ett inlägg om detta men känner att behovet att de kommer på pränt blir mer och mer uppenbart så detta blir en allt annat än hyllning till vården i Sverige som jag har upplevt den.


Jag har själv haft kontakt med psykiatrin i ungefär 17 år för att vara exakt.
Jag har uppsökt den i Malmö, Sala, Västerås och Kalmar.

Det finns väl få ord som är så laddade som just psykiska problem, psykisk sjukdom och psykiatri?
Vi är i skrivande tid 2016, och trots det är psykiska problem ett fult ord.
Något som får människor att se rött, se ner på varandra och försöka sopa problemen under mattan.
Dessvärre gäller detta även inom sjukvården, platsen som ska vara räddningen.
Dessvärre är så inte fallet.

Jag kommer skilja på psykiatrin och somatiska sidan. Somatiska sidan är den "vanliga sjukvården"

Jag skriver inte detta för att få någon att skämmas eller för att få någon att må ännu sämre.
Jag skriver bara från min syn på hanteringen runt mig under alla år.


När jag var 14 mådde jag extremt dåligt, många unga gör och det var väl inget otroligt ärende.
Inget unikt i sig men hjälpen som erbjöds av BUP ( barn och ungdoms psykiatrin) var redan då ett bottennapp.

Jag vill understryka att jag har världens bästa föräldrar, de har alltid stöttat mig och ställt upp i vått och torrt och försökt hjälpa mig så långt det är möjligt.
Men i bland behövs extern hjälp..
Bryter någon armen åker man till läkaren, stukar man hjärnan så åker man till läkaren men det är viss skillnad på vård och vård och även på bemötande på de olika sidorna.

Bryter du armen blir du röntgad och gipsad och sedan lever du vidare. Du har ont en stund men sedan är du frisk eventuellt får du lite smärtstillande och efterföljande rehabilitering men sen så. Redo igen.

Stukar du hjärnan och själen blir du erbjuden tabletter och någon att prata med.
Tabletter som inte alltid hjälper ( mer om detta senare) och i bästa fall någon du står ut att prata med.
I bästa fall.
För tro inte att alla som jobbar inom psykiatrin är intresserade av att hjälpa dig, eller ens kan. För det saknas stora delar av empati och kunskap inom psykvården. Både då och nu.

Så tillbaka till BUP, jag blev erbjuden samtalskontakt och jag träffade henne 3 ggr sedan skulle hon byta jobb.
Jag blev erbjuden medicin som jag tog under en period men det var väl inte direkt en lyckoträff.

Åren gick och vid 17 var det tvästopp igen, hjärtat strulade, jag svimmade och var skakig flera gånger om dagen.
Jag undersöktes på somatiska sidan, inga fel. Jag hamnade ännu en gång i psykiatrin.
Panikångest och depression.
Under åren mellan besöken hade det hänt en hel del i mitt liv som inte gjorde någon som helst positiv inverkan på mitt liv, MIsshandel ( grov ) och våldtäktsförsök med efterföljande rättegångar.
(under denna period fick jag klara mig på egenhand efter 3 samtal på brottsofferjouren)

Jag fick gå och prata 10 gånger och blev tilldelad antidepressiv medicin under en ny period.

Jag var överviktig och pluggade och jobbade och hade häst och aktiv i flera föreningar.
Jag låg inte på latsidan direkt, vem vill vara lat och fet och dessutom må dåligt?

Allt började i perioder snurra på väldigt fort, för fort och jag tappade greppet lite om vardagen i perioder men jag var fruktansvärt kreativ och driftig dessa perioder även om de nästan alltid efterföljdes av mörka hål där jag ville försvinna från jordens yta,

Jag flyttade flera år senare vidare till kalmar, jobbade som säljare och topp presterade. Alltid.
Jag ville visa att jag var bra på något och det var jag.
Lederna spökade men det viftade vården bort med övervikt, trots att jag hade psoriasis och hade ont så jag inte kunde gå.
Övervikten ja, den hade jag kämpat med sedan liten och ömsom svält mig och ömsom hetsätit sedan 7 års ålder.

Sen kom en dag, 2009 och jag skulle åka och jobba.
Men kroppen lydde mig inte när jag skulle kliva ur sängen. Jag kom varken upp eller kunde röra mig.
Varenda cell i min kropp hade kastat in handduken.
Jag ringde och sjukskrev mig, tog mig till vardagsrummet på nedervåningen, grät och låg på golvet ett par timmar och kallade på mamma. Som var 40 mil bort.
Jag kunde inte sluta gråta och jag ville bara dö.

Jag fick tag på en läkare på vårdcentralen och tog mig dit, en ung kille tittade knappt på mig.
Sa att jag kunde vara hemma 2 veckor sedan skulle försäkringskassan säga mot.
Två veckor gick och jag mådde sämre än någonsin, ville inte leva mer och allt var kolsvart.
Det slutade på akuten, platsen jag aldrig någonsin varit men läst om.
Psykakuten.

Flera människor har hört om den, många flyr av bara tanken men bemötandet jag fick då var av en annan kaliber.
Istället för det nedlåtande bemötandet jag möts av flera gånger innan blev jag bemött som människa.
En trasig människa som ville ha hjälp och det fick jag.
Denna vända slutade med 9 månaders sjukskrivning, utmattningsdepression och grov panikångest.
Här började medicinen spela in på riktigt,

Det var ganska på en gång som jag sattes på tunga mediciner, jag behövde medicin för att sova, vakna och vara något så när ok.

Jag gick som i en dimma dessa 9månader men lyckades få med stor hjälp en bil på elmia.
Den var inte klar men den var min och den stod där, som mitt enda livsmål innan jag fyllde 25. Jag visste då inte om jag ens skulle överleva min 25årsdag så att få se den stå där betydde allt.

Givetvis fick jag ta enormt mycket skit för att jag visade en bil halvfärdig men jag försökte se det som att jag gjorde det för mig själv.
Att ha delmål när man är sjuk eller faktiskt alltid annars är av enorm vikt.

Jag ville jobba men att ens både duscha och äta samma dag var ett helt projekt.
Men till slut efter mycket tjat på läkaren så kom jag tillbaka.

Det varade ganska precis ett år och jag gjorde under denna period en gastric bypass operation.
Jag var trött på att vara både tjock och psykiskt störd ( ord från andra och mig själv ) så jag var fast besluten att åtminstone inte vara tjock längre.

Efter operationen kom jag tillbaka till jobbet och laddade på för att fortsätta med livet och nu tog det på nytt tvärstopp, 2 dagar senare sa jag upp mig på vinst och förlust.
Året var 2011, och det var där det egentliga kaoset kom till start.

Vintern 2011 påbörjades en utredning för bipolär sjukdom, de skulle kalla mig igen efter årsskiftet men jag glömdes bort.
2012 startade det värsta året i mitt liv och precis allt blev ett tumult.
Jag har svaga minnen och i vissa perioder inga alls.
Ni förstår att få en psykisk psykos, vara manisk och hyopman tar till slut udden av allt minne man har.
Lägg till ett gäng trauman på vägen så har ni en kaka som smakar avskum.

Jag handlade och betedde mig fruktansvärt illa i många avseenden men hade ingen som helst kontroll.
Och när man är uppe i de blå vill man inte ha hjälp men någonstans i allt kaos hade jag bett om hjälp och på nytt hamnat i psykiatrin. Jag har själv inga minnen om att jag sökte mig till psyk igen men jag blev satt på humörstabiliserande som skulle göra att jag planade ut.
När man redan ställt till med ett kaos utan dess like är det inte fantastiskt trevligt att landa från detta.
Till en början så kom nuet tillbaka någon minut åt gången, men ju mer medicinen ökades ju mer klarnade molnen.
En dag så damp det ner i knät som en duns.
Vad fan hade jag gjort och hur kunde det gått så här?
Skuld.
Kaos.
Oreda.
Sinnessjukt dåligt samvete.
Panik.

Jag såg ingen utväg.
Jag var hyffsat klar ca en vecka sedan beslöt jag mig för att avsluta mitt liv.
Vi är nu i oktober 2012.
En fredag hamnade jag på PIVA, psykintensiven i Kalmar.
4 dagar var jag där följt av 2 månader på sluten avdelning.
Jag har inga direkta minnen från PIVA men det kanske är lika bra.

Efter detta väntade tung medicinering.
Diagnosen bipolär blev satt av en läkare på öppenvården.
Läkaren på psyk förklarade bort mitt beteende som att jag sökte uppmärksamhet. Ordagrant sa hon: Nej jag tror absolut inte hon är bipolär- Hon vill bara ha uppmärksamhet.

Att jag har flera personer i släkten med bipolärdiagnos och varit ett kaos sedan 14 tyckte hon inte hade någon som helst vikt.

Min läkare i öppenvården häpnade, diagnosen sattes och vi påbörjade en medicinering som varit ett kaos.
Ni förstår när man är gastric bypass opererad finns ingen forskning på hur mediciner tas upp och dessutom är det högst individuellt.
Att jag fick alla biverkningar och fler än fass kunde räkna till var inte med i vår planering.
Sååå jag medicinerades med samtliga mediciner på marknaden men hamnade på psyk igen för att försöka få ordning på dem. Inlagd alltså.

Det gick sådär. Jag blev enormt sjuk och de försökte 2 veckor och skrev sedan ut mig med orden : du får åka hem och försöka lite själv.
Av en överläkare.

Min läkare blev galen och vi fortsatte testa hemma.

Jag pendlade nu inte bara i perioder utan dagligen, upp till 10 gånger om dagen och fungerade lika bra som en skiva med hack i. Men jag bet ihop, någon gång skulle de väl vända.

Jag skaffade häst igen vilket sedan jag var liten har varit min räddning när jag mått dåligt.
Det lättade lite men efter 5 månader hamnade jag på somatiska akuten, kroppen hade lagt av totalt.
Jag fick inte behålla något, mat eller vatten.
2 veckor låg jag inlagd och skickades mellan medicin och kirurgen.
Till en början fick jag höra att jag var ute efter mediciner och sånna som mig ska inte äta morfin.
DVS bipolär, stämpeln fanns i jorunalen och bemötandet därefter.
2,5 senare hittades ett tarmvred och jag blev opererad, sedan hemskickad med panodil.
Eftersom vi inte ska äta morfin ( detta är pga att alla med bipolärdiagnos är missbrukare) eller inte.

Lederna sa upp sig på nytt, jag kunde inte röra mig men enligt somatiska sidan var det psykiskt.
Panodil.

Hamnade hos en ortoped som hittade inflammationer  (7mån senare) och fick injektioner.

Jag ramlade av 2 gånger samma sommar, och blev först för i ilfart in för att de sedan läst mina journaler hamna på ett rum.
Ont och illamående fick jag vänta 3h på soctanter.
De trodde att jag försökt begå självmord från min 140cm höga ponny.
Jag skrattade åt dem och förklarade att de fanns nog bättre sätt.
4h senare konstaterades grov hjärnskakning och flisa i foten.
Inte en ursäkt, panodil.

2015 och jag hade inte sovit en hel natt på 3år, jag hamnade på psykakuten igen men blev hemskickad eftersom de var för mkt folk inne men fick inte vara själv pga självmordsrisken efter bedömning.
Detta var en måndag, tisdg las jag in och min läkare fårn öppna vården var tacksam att jag nu äntligen skulle få kollas och mina medicner skulle se över.
Torsdag morgon efter möte med läkaren inne på psyk skickades jag hem.
Med en medicin jag redan provat och inte tålde på 5mg, men hon skrev ut 500mg och sa de kommer bli bra.
Hon visste att jag åkte hem till ett tomt hus.
4 dagar innan fick jag inte vara ensam men nu med medicin jag inte tål och lika sugen på att avsluta livet som  innan var det helt okej att skick hem mig.

I det ögonblicket bestämde jag mig, det får bära eller brista. Alla mediciner ska bort och jag tänker åka hem och vara själv och inte prata med någon.
Ni förstår, jag hade extremt tunga och vanebidande mediciner.
Jag hade fått en tredjegradens brännskada under året eftersom jag inte förstod att det var varmt, reaktionen funkade inte och jag var less. Less på att känna mig dumknullad och less på att inte få hjälp.

Givetvis blev det ramaskri hos mina vänner och familj, ensam med utsättningar och självmordsrisk är väl inte direkt drömmen.

Jag fick bo hos en vän några dagar sedan kom mamma och tog hand om mig.

Jag har nu i skrivande stund varit medicinfri 4,5 månad.
Jag säger inte att livet leker men jag lever uppenbarligen.
Jag har fått hitta verktyg som får mig att klara vardagen på något sätt.

Min väg tillbaka till fungerande är lååååååååångt från över men utan min familj och vänner hade jag inte levt.
Ibland funderar man om psykiatrin försöka utöva avbefolkning, självmordsantalet  har aldrig varit lika hög som nu. 

Jag vet inte vad som händer imorgon.
Jag kan inte ändra gårdagen, men jag försöker leva nu.
Och tills det hamnar mer tyngd inom psykiatrin kommer jag hålla mig borta från slutenvården.


Stort tack till min fantastiska läkare på öppenvården dock.
Och även till min terapeut som inte får sammanbrott på mig.
Och mina vänner och familj, er betydelse kan inte nämnas nog.


Långt blev det, mycket missat men har du läst så här långt så tack.
Och döm inte någon, bara för man verkar frisk men irrationell så betyder inte det att man är det.

























Likes

Comments

​Jag har inte tröttnat på att skriva redan men sedan i fredags tror jag det var har mitt internet varit nere ( oh no )

Men livet ha fortsatt trots allt.

Men nu är jag tillbaka, pigg och vaken eller något liknande ;)

Vaknade strax efter kl 05:00 idag, känns en aning overkill men vad gör man inte?
Bara å kliva upp, kan inte ligga kvar för då blir jag bara seg senare.

Onsdag idag då.
Hoppas ni alla får en fantastiskt skön dag!


Likes

Comments

​Jag är inte någon som satsar på något half ass, Jag har rätt bra bredd på min röv och känner att vill man satsa helhjärtat så gör jag det full ass.

Efter att ha levt mitt liv strax över 30 år så vet man att det inte gör någon som helst jävla effekt att göra ngt halvdant.
Ju mer skit man gör halvdant ju mer halvbra blir ens livskvalite.
Satsa 110 eller skit i det direkt.

Förutsägbara människor imponerar inte på mig. Alls.
Jag har mål och jag vet vad jag vill, i teorin säger många män att de vill ha en kvinna med målmedvetenhet och lite drag i.

Men faktum är att de flesta män vill ha en curlingmorsa.
Någon som inte blir arg på dem, någon som mesar med dem, jobbar och sköter allt och daltar med dem.
Inte någons om flyger i luften om de beter sig illa, kräver att de gör något hemma, sköter barnen och faktiskt kräver att de beter sig som vuxna.

I teorin så låter bilintresserad tjej, framåt, driven och envis som fantastiska saker. Eller?

Men vi kan ju komma tillbaka till de här med att kärlek inte är en affärsöverenskommelse senare  

Men i många fall blir de problem, tjej med bilintresse betyder i de flesta fall stor manlig umgängeskrets eftersom de är rätt liten del tjejer i garagen.
Eftersom man umgås mest med män lär man sig att ta för sig eller bli överkörd:
Av precis samma anledning får tjejer hävda sig 5ggr så mkt vilket också gör oss skarpa som knivar och envishet kommer likaså där.

Hur många pojkar klarar egentligen av en biltjej, hästtjej eller bara en tjej som fått vara människa och inte flicka?
Lärt sig ta ansvar för sig själv, andra och ta beslut där efter.
Nej just det.

Det är det som skiljer agnar från vetet.
Kontentan är att är du inte säker i dig själv ska du inte ens involvera dig i en kvinna med ovanstående kriterier.
Håll dig till nickedockor.










Likes

Comments

Jag har ganska stor tolerans, jag respekterar andra människor.
Jag förstår när folk mår dåligt.
Jag har inga som helst problem att relatera till tankebanor som är som berg och dalbanor.
Inte heller ser jag ner på någon på grund av arbete, sjukdom, sexuell läggning eller religion.


​Men det finns saker som kan göra mig blint jävla vansinnig.

Det är idioti.
Människor som inte ger en jävla tanke före de handlar. Någonsin.
Människor som skyller allt på andra, precis allt från dåliga vanor till varför huset är ostädat.
Jag har svårt för kappvändare, de som beter sig som riktiga småbarn och snackar så in i helvete mycket skit om andra att man nästan häpnar.
Men skulle de själva bli utsatta så går de upp i atomer.

Jag har kört klart racet dörrmatta, jag är färdig med -så ska inte tjejer bete sig-, jag är lovligt trött på envägskommunikation-jag är grym på att ha diskutera med mig själv men jag totalvägrar det i en vänskap.
Men mest av allt är jag jävligt trött på falska grunder, och denna jävla svårighet att säga va fan man tänker och tycker direkt till någon.

-Frågar du mig vad jag tycker så svarar jag, det är inte alltid min syn passar dig. Men jag försöker alltid vara ärlig, utan att vara elak.

Min mormor sa alltid att har du inget snällt att säga så håll käften.
Nu får man givetvis säga ifrån när något är fel men ska man säga något så bör man tänka efter före.


Men något som kan få mig att blixtexplodera är silent treatment.
Jag lovar, enklaste sättet att få mig att tappa all respekt för någon inom loppet av 5 sekunder.
Jag kan gå från rosa till mordhot på en mikrosekund och tvivla inte på mina hot om att saker brinner.
De kan hända och kommer om du fortsätter bete dig illa.

Att bli klickad i telefonen har ungefär samma effekt, när jag får tag på ditt sorry ass ör jag inte söt längre.
Och för gudsskull.
Ha så pass mycket självrespekt att säga vad som gör dig till kronan på verket och tro att någon människa uppskattar att bli ignorerad.

Jag har bara en sak att säga åt det.
Hajduå!

Likes

Comments

Jag har sedan ett år haft fransförlängning, men när min bästa Therese blev jätterund om sin mage ( inte för mycket gott, utan haft väldigt kul)
​Så blev det bara inte av att jag styrde med det igen.

Meeeeen.
Nu så, Nina äger Fransstylisten i Kalmar och nu blir det snart ordning på bygget igen!
Hon är superduktig och gör fransar i alla dess former, galet grymt.

Singelfransar
VolymFransar
RussianFransar
Brynform
Brynfärg
Brynplock


Jag som inte föredrar att vara diskret tänkte försöka mig på russian denna gången ;)

Fler än jag som är tokig i fransar och dags för ngt nytt?
Slå Nina en signal och säg att ni läst om henne här vettja :)

073-831 48 71

FB:
https://www.facebook.com/FransstylistenKalmar/info/?tab=overview


Likes

Comments

Många vet att jag droppat en del i vikt. 84kg för att vara hyffsat dagsfärskt.

Jag ser mig själv fortfarande som fet, extremt fixerad vid min vikt även om träningen gör att jag måste lära mig släppa på de där.
Jag bygger inte någon schysst musklad kropp med ett bmi på 17, men de blir endå katastrof i huvudet mellan varven.
Jag vantrivs enormt.

Jag gjorde min gbp 2011, och har inte ångrat mig en sekund.
Jag hade slitit räv med min vikt under väldigt många år så jag jag hade till slut en sista chans och tog den och tog till vara på den.
De som tror att de funkar att göra inget och endå droppa tror fel, jag slet som ett djur från dag ett efter operationen.​

Jag har gått från sjukligt fet, till undernärd och nu försöka klara upp att bli välbyggd.
Men det är inte helt enkelt att gilla läget och lita på vikterna alla gånger.


Jag är bäst i universum på att döma mig själv, att förakta och hata den jag är och hur jag ser ut.
ingen kan döma mig lika hårt som jag.
Men jag är inte så mot andra.



April 2011

April 2011- Juni 2012 när jag skulle ställa upp på gatebil babe tävlingen på mantorp

2016-02 under uppbyggnad

​Jag hade ett mål från början och jag har uppnått det och gjorde ganska fort.
Nu har jag nya mål, och nya planer.
Vi får väl se hur fort jag når dem? :)

Likes

Comments

Sitter i soffan och försöker samla lite kraft, har Nacho i knät.
Inte helt smidigt att försöka sig på att skriva men jag måste säga att han gör mig både lugn och på bra humör.

Och bra humör har det väl inte varit så värst mycket av idag.
terapin gör mig både trött och rör till huvudet men det är ju meningen med den också, att röra upp gammalt grötigt till ytan och få ordning på allt.

Anyhow, jag har inte orkat skriva eller göra så mycket efter begravningen.
Den var tuff och den var fin.
Tänker inte gå djupare på det för jag orkar inte mer neg nu.


Efter terapin stressade jag som ett arsel för att få ordning bilen för bes 13:40, menneee de är i morgon.
Grattis till mig.


Jag lessnade en hel del och nu är jag hemma trots solen skiner och det är fredag.
Men Nacho kom och la sig hos mig och vi tittade på dog shows med dogo argentino och han förstod deras språk och satt och duttade på datorn och tippade på huvudet, sjukt söt.


Igår kärde jag ett mördarpass på magen så idag är det liiite stelt.

Fredag mina vänner :)

​Soffmys 
Träning från igår

Likes

Comments