Header

Simones vardag, Percings

Yeah så det blev en del pluggar på crazyfactory, passade på när de var blackfriday.

Dessa är från storleken 14mm till 20mm. Både den med döskallen och den med hjärtana är så kallade ¨glow in the dark¨ pluggar. Men måste säga att Metall tunneln är min favorit. Den var också dyrast...

Crazy Factory är dock typ enda sidan jag beställer från. De har billig frakt och tar typ bara en vecka för dom att komma (skickas från Danmark).

De är även en säker sida och kvalité som är typ det viktigaste. // Simone


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Sofias vardag, Recept

Idag var det dag 2 på veckans inspirationskasse från Linas Matkasse. Och idag stod jag för matlagningen. /Sofia


Till middag blev det Spaghetti med färsk chili, vitt vin, räkor och västerbottensost flarn.

Recept för 2:

200 g spaghetti

50 g riven västerbottensost

1 silverlök

3 vitlöksklyftor

1 röd chili (jag använde bara en halv)

2 msk fryst persilja (alt. 1/2 kruka färsk persilja)

1 dl vitt matlagningsvin

1/2 dl syrad grädde

1 burk räkor

1. Jag började att hacka lök, vitlök och chili. Delade cocktailtomaterna och hackade persilja.



2. Lägg upp 4 högar riven västerbottenost på ett bakplåtspapper, ställ i ugnen på 175°C i 15 min.

3. Koka spaghetti enligt anvisningarna på förpackningen. Koka 1 minut kortare än på anvisningen.


4. Fräs lök, vitlök och chili i olja i 1-2 min. Krydda med salt.


5. Häll i tomaterna tillsammans med vitt vin. Koka i 1-2 min. Häll i syrad grädde, låt koka 1 min.


6. Häll i spaghetti, räkor och hackad persilja. Bland om och låt koka i 1 min.


7. Voila! Servera pastan tillsammans med västerbottenost flarnen.

Likes

Comments

Sofias vardag, Fotografering

Min vän, min brors sambo, hon är så fotogenisk! Hon blir alltid så bra på bild och jag älskar att ta kort på henne :) Inte nog med att jag gillar att fotografera så får jag ett väldigt fint motiv också. Idag åkte vi ut tillsammans med hennes bror för att ta lite vinter-porträtt såhär till jul. /Sofia


I oktober var vi ut och fotograferade lite i det fina höstvädret. Här är några av de bilderna :)

Likes

Comments

Simones vardag, Diabetes typ 1

Huvudvärk,yrsel,svårt att koncentrera sig,trött,törstig och illamående. Yes,bara några av bieffekterna av högt blodsocker. När blodsockret går upp och ner, vill man inge mer. Visst,det är bara att ta några enheter insulin och vänta några timmar så blir det bättre sen. Men i åtta år, har jag fått höra och själv sagt...sen, snart blir det bättre. Men det är tröttsamt.

Visst man gör allt för att de inte ska bli högt, men det går inte att motverka 24/7. För ca två veckor sedan låg jag på ett skyhögt bs (blodsocker), bsmätaren sa high, alltså att det inte går att mäta. Då var det bara att ta mig till akuten. Jag lades direkt in på IVA.

Syraförgiftning var den slutgiltiga domen. Syraförgiftning som jag bara en gång tidigare haft, när jag upptäckte diabetesen. Jag har alltid kunnat säga att jag aldrig behövt åka in pga dåligt blodsocker, men kan inte säga det mer. Läkarna berättade att min blodtryck var alldeles för högt, ( ligger normalt sett lågt ) högt som oftast gamlingar har svårt med. Jag var grymt uttorkad och hade massa olika näringsbrister.

Jag har alltid vetat om min sjukdom, fått höra av alla att sköter jag den inte går det illa. Sure, jag har tagit in informationen och insett att diabetes är dödligt, men inte fören de tillfället har jag varit så rädd, rädd för att dö, rädd för att inte vakna en dag.

Så nu sitter jag här, åter igen med högt bs, (inte så högt) och känner att jag svikit mig själv, då jag lovade mig själv att göra bättre. Jag vet att jag inte kan bli perfekt, men att må så här, nä usch!

Jag har haft den här sjukdomen länge, men har fortfarande mkt att lära. Tack för att ni läst! // Simone

Likes

Comments

Sofias vardag, Recept

Såhär till jul passar det utmärkt att baka pepparkaks cupcakes! Här är receptet som jag bakade efter, med lite ändringar. /Sofia

Ingredienser:

75 g smör

1 dl strösocker

1 dl farinsocker (alt. muscovadosocker, farin strö)

1,5 tsk bakpulver

3 dl mjöl

1 msk kanel

1 tsk ingefära

1 tsk nejlika

(alt. 2 tsk pepparkaks krydda)

0,5 dl gräddfil (alt. filmjölk)

Instruktioner:

1. Smält smör. Vispa ägg, strösocker och farinsocker ljust och pösigt. Tillsätt sedan det smälta smöret och gräddfil.

2. Sikta ner mjöl blandat med bakpulver och kryddorna alt. kryddblandningen i smeten. Rör om till en jämn smet.

3. Häll smeten i cirka 12 formar till 2/3. Grädda i 200°C i cirka 15 minuter. Låt svalna.

Frosting

50 g smör (rumsvarmt)

100 g cream cheese

2 dl florsocker

1. Blanda smör, cream cheese och sikta florsocker. Rör/vispa ihop till en slät kräm. Sprita eller bre ut på cupcakesen!

Likes

Comments

Sofias vardag

Ofta handlar allt eller väldigt mycket om sin sjukdom. Om någon frågar mig om jag kan "Berätta om mig själv." Så blir det ofta att jag presenterar mig och berättar att jag har epilepsi. Visst är det bra att jag kan berätta om min sjukdom och så. Men det är ju inte jag? Jag är inte epilepsi. Jag är en person. Jag är väldigt öppen för allt och har lätt att prata om det mesta för dom flesta. När man träffar nya människor kan det vara bra att berätta om sin sjukdom utifall det skulle hända något, för sin egen trygghet och andras oro. Men man vill ju inte heller ha stämpeln "Hon som har epilepsi" och därför tycker jag att det är viktigt att berätta om sig själv som person i första hand.

Därför vill jag inte att bloggen enbart ska handla om "Dom där som har Epilepsi och Diabetes."

"Jag är 19 år gammal och är född och uppvuxen i Dalarna. Som person är jag oftast glad och väldigt social. Men i vissa situationer, som i stora folkmassor blir jag väldigt osäker och stressad. Jag upplever själv att jag har dåligt självförtroende men jag tror inte att det syns så mycket på mig. Jag älskar att prata och när jag väl börjat prata är det svårt att få tyst på mig. När jag håller på med någonting som jag tycker om så ger jag allt, annars är jag faktiskt ganska lat, med det mesta."

Medan jag sitter i min säng och skriver det här inlägget, om mig, försöker jag att tänka på att inte nämna min epilepsi/sjukdom/diagnos. Men det är svårt då stora delar av min vardag handlar om just det. Det är en del av mig och det går inte att ta bort. Det har varit en del av mig i 8 år nu.

/Sofia

Likes

Comments

Epilepsi, Sofias vardag

Efter Simones fina sammanfattning om hur livet började med en diagnos tänkte jag likaså berätta början av min historia.

När vi båda var 11 år förändrades våra liv helt och hållet, det vändes upp och ner. Jag var en helt vanlig glad och sprallig tjej utan vetskap att jag föddes med en tumör i hjärnan. Jag glömmer aldrig tiden då jag fick min diagnos. Det började med ett Tonisk-klonisk anfall också kallat Grand mal, jag var helt borta och minns ingenting dom första timmarna. Från den dagen så har jag mesta dels bara minnesluckor och vet om de delar som min mamma har berättat för mig. I början var det väldigt jobbigt, allt var så nytt. Jag hade själv aldrig varit på sjukhus förens den dagen. Och ända sen dess har jag träffat många läkare, mixtrat med mediciner och varit med om ett antal olika undersökningar och tester.

Jag har alltid hållt fast vid drömmen att bli frisk, jag kämpade och kämpade och hoppades på att det fanns chans till att bli fri från anfall och att detta bara var något under min barndom som skulle "växa" bort. Men tumören i min hjärna, som nu idag visat sig vara den stora anledningen till mina anfall, skulle inte försvinna bara sådär... Den är visserligen inte stor och elakartad. Men den finns där och så länge den finns där så kommer jag vara sjuk.

Just nu håller jag på med en utredning för epilepis kirurgi, men det är en lång resa och kommer ta tid. Därför vill jag blogga om det, jag har länge velat berätta om min historia och vad som pågår i mitt liv. Men jag har inte kommit mig för att börja på riktigt. Jag har haft många bloggar tidigare, men jag har lätt tröttnat och sen blev det inget mer.

Jag och Simone brinner för samma sak. Vi vill sprida information och kunskap om dessa osynliga och ouppmärksammade sjukdomar. Vi har två helt olika sorters sjukdomar, men en sak som vi har gemensamt är att vi båda upplever att det finns noll förståelse och kunskap hos folk. Och det vill vi jobba med, så vi börjar här och se vart det leder?

Vår blogg kanske blir som en dagbok. Ett ställe där man skriver av sig om sina dagar och funderingar. Eller en plats man kan söka sig till när man känner sig ensam, osynlig eller någon som kanske drabbats av samma diagnos som oss?

Vi börjar här och nu. Hoppas ni vill följa med oss på våran resa!

Likes

Comments

Diabetes typ 1, Simones vardag

Så vi har bestämt oss, vi är trött på att lyssna på alla fördomar och kritiserande. Det ända vi vill är att få förståelse. Vi är ju trots allt bara människor. Så vi vill satsa, vi vill börja blogga. Vi vill dikta upp våra liv på ett tangentbord, berätta om våra dagar och svårigheter. Vi vill påstå att vi inte är som alla andra bloggare, men det är vi förmodligen, men vi är ändå annorlunda och att vi kan inte hålla vårt privatliv helt och hållet för oss själva om människor ska förstå.

Våran blogg heter Letalis, som betyder dödlig på latin, för de är precis de vi är.

Mitt namn är Simone. Jag är drygt en månad ifrån den sista tonårsåldern nitton, jag är bosatt i Borlänge där jag just nu väntar på att få börja på komvux.

Jag vet inte om det är en bra idé att börja blogga just nu, jag vet inte om det är något för mig, och jag vet inte vilka som skulle bry sig om att läsa våran blogg. Men jag vet att vi åtminstone borde testa.

Att skriva har jag alltid tyckt om. Fast jag erkänner att jag är usel på det. Men det är min tillflykt när jag mår som sämst och när jag känner mig inspirerad. Men även en av de bästa sätt man kan nå ut till människor. Utbilda dom.

Jag har i omgångar försökt mig på att skriva dagbok utan större framgång. Det slutar gång på gång med att jag ger upp, jag tycker det är för töntigt som jag skriver om eller så kommer jag inte på vad jag ska skriva.

Så varför börja nu?

När jag var tio år, nästan elva, fick jag en diagnos som kom att förändra hela mitt liv. Det är diabetes typ 1, sa läkaren till mig och till min gråtande mamma i slutet på september. Jag flyttade direkt in på sjukhuset. I två veckor låg jag inskriven för att lära mig att ta hand om min kropp, för att lära mig en ny livsstil. De där första dagarna på sjukhuset kommer jag knappt ihåg längre. Allt är liksom suddigt, jag har endast små minnen från olika scener. Jag kom ihåg att jag ar så trött. Men jag kom inte ihåg hur jag kände när jag fick min livsdom.

Jag vet att jag var arg för att jag fick ligga med dropp i många dagar och inte äta. Men jag var så glad att slippa skolan.

Men eftersom jag inte visste vad diabetes var, visste jag inte om det var smittsamt? Ärftligt? Dödligt?

Men nu sitter jag här idag, mer än 8 år senare, och kan konstatera att jag tog mig igenom de där dagarna. Varenda en av dem.

Och jag kan lova att min diabetes inte smittar.


Vad jag däremot hoppas smittar är min kunskap. Jag vill använda min tid och mina ord till att beskriva vad jag och ca 55,000 till svenskar nu går igenom varje dag. Jag vill sticka hål på myter och fördomar (nej, jag fick verkligen inte diabetes för att jag åt för mycket godis eller var överviktig) och göra vad jag kan för att sätta fart på nyfikenheten, frågvisheten och på så sätt så småningom; kunskapen.

Jag kan inte mer än säga att jag tror och hoppas på en förändring. Inte bara om diabetes men även epilepsi och egentligen alla sjukdomar. För alla är värda ett liv där man kan vara sig själv och åtmistonde känna sig frisk.

Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Och detta kan vara en del av vårat något.


Likes

Comments