Jag satt i bilens baksäte och spanade ut över tropiska landskapet i Sydafrika. På radion spelades någon Lana del Rey låt som förmedlade lycka samtidigt som den gav en känsla av tomhet, något saknas i livet och kommer alltid att saknas. Jag försjönk i tankar, lyckliga tankar. Sedan hände det, jag tänkte på jullovets korthet och längtade till sommaren, den ända ledigheten som verkligen varar. Men då har jag tagit studenten, något som de flesta jag känner längtar efter, men inte jag. Allt jag önskar är status quo. För när jag tar studenten är tiden med människor jag älskar slut. Visst kommer jag fortsätta att träffa de som betyder mest för dig men vändpunkten har ändå kommit. Allt har nått sin blomstring och jag känner att resten av vänskapen kommer att vara som att se en vacker blomma långsamt vissna framför ögonen på en. Tankarna fortsatte att mala och snart kände tänkte jag på att gymnasiet var ännu en avslutad epok efter högstadiet och innan dess mellanstadiet då jag bytte klass. Visst en ny skulle inledas, men även den har ett slut, allt har ett slut. Livet består bara av massa slut där man förlorar det man älskar, sen tar också livet slut. Självklart består livet av massa begynnelser också, men man vet alltid vad man förlorar aldrig vad man vinner.

Efter jag lyckats hitta ur denna fallgrop i mitt huvud och åter stod på säker mark tänkte jag på detta. Inte på själva rädslan jag känner för slut för det är ett problem jag varken kan eller förmår försaka att klara upp. Istället funderade jag över de mentala fallgropar vi alla bär med oss i sinnet. Hur dessa förkroppsligas är så klart olika för alla. För mig är det nog framförallt rädslan för förändring, frågan om jag nånsin kommer älska någon som älskar mig och känslan av otillräcklighet i livet. Alla groparna är olika djupa och olika svåra att ta sig ur. Jag tänker mig sinnet som en karta där varje tanke är en stig som man vandrar och några leder rakt ner i fallgroparna och när man väl vandrar dem finns ingen återvändo. För mig finns det två sätt att hantera fallgroparna antingen undviker du dem, du gör allt i din förmåga för att undvika de stigar som kan leda dig till groparna, man lever i förnekelse. Något jag gjort ända tills för ungefär ett halvår sedan då jag började fundera på detta. Jag hoppas därför att den här texten istället ska hjälpa mig att hantera groparna på det andra sättet. Denna metod går ut på att när du känner dig tillräckligt stark ska du medvetet söka dig till groparna och utmana mörkret som finns på botten. För när du sedan kämpar dig upp ur gropen bildas ett spår som växer för varje gång du gör det. Tillslut kan en stig ur gropen ha skapats. Den känsla av att vara fångad i den mörkaste delen av sitt sinne är då inte lika farlig längre med en stig ut ur fallgropen. Sinnet blir inte längre en farlig plats och du kan vandra längsmed alla stigar utan rädsla.

Likes

Comments