Barndomen har många skatter, många skatter har försvunnit med tiden men vi har ändå behållt de flesta med oss under resan som är livet. Kommer ni ihåg gången vi såg disney prinsessorna för första gången, att kärleken som de hade med sina prinsar var förtrollande. Det har format oss varesig vi är öppna med det eller ej.

Själv, vet jag hur det är att pina efter kärlekens dagar, att önska att man kunde få en överrumplande kärlek som tar bort världen från din omgivning, som låter dig för en gångs skull ta blicken från vad andra gör och bara kolla på dig och hen. En kärlek som får en att bli en helt annan människa, för det bättre. En kärlek som visar en vart i livet du själv kan ta dig. En kärlek som bara få vågar sig drömma. En kärlek så stark att den förlamar.

Många av er där ute har förmodligen redan en partner som har konsumerat upp er. Ni har redan haft er "smekmånad". Sanningen är att för mig, Leo den feta och ensamma bögen i Västerås, har det inte hänt. Man kan alltid önska eller hur?

Även fast jag lever för kärleken fördärvar jag även den. Jag vill inte bli konsumerad, jag vill inte låta någon vara mitt ankare från att göra det jag egentligen vill, att någon tynger ner mig. Det är kul vilken konstrast som min hjärna tar vid vissa tillfällen. Men i slutändan vet jag att jag vill ha både och. Jag vill helt enkelt uppleva en kärlek som förlamar kroppen men det ska inte vara på kostnad av den verkliga personen som jag är under kärlekens hårda grepp.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Natten hade greppat tag i staden med ett järngrepp. Månen sken ner ett svagt ljus bland alla träd. Lusthusets vita fasad verkade magisk i skenet. I byggnaden pumpades musiken högt, orden repeterades och allt fler kom dit. Tills sist kom du. Jag stod i hörnet och inget hindrade dig, du kollade på mig med ett kärleksfullt sätt. Något klickade i mig, något vreds om, något ändrades. Några sekunder senare var du framme vid mig, du frågade om jag var singel. Med en nervös röst svarade jag, "ja, det är jag". Vi förde vidare konversationen, hela natten gick framåt.

Nästkommande natt träffades vi igen, samma plats, samma tid och samma människor. Denna gång kom du närmre mig, du dansade bakom min kropp, tätt intill den. Personerna hade försvunnit i stunden, kvar fanns bara jag och du. Innan den natten förstod jag inte innebörden av vara kär, jag förstod inte innebörden av att behöva ha någon så mycket som jag behövde ha dig då och nu.

Dagar, veckor och månaderna gick. Inget ljud från dig, förutom ditt dåliga flörtande via snapchat. Till sist kom en fest, då vi träffades igen. Den här gången var allt annorlunda, du ville inte ha mig längre, du ville ha henne, hon som såg bättre ut, hon som hade en bättre kropp och hon som hade... allt. Min värld rasade samman, orden kom inte ut och aldrig hade jag velat flytt från ett ställe som i den sekunden. Det slutade inte där. Ni gjorde allt framför mig, jag menar då allt. Magen knöts hundra varv efter allt var klart. Dagen efter blev ni tillsammans.

Några veckor senare var vi på fest igen. Du var där, ensam och jag var där, med sällskap. Du kollade bekymrat på mig, du sa "sitt bredvid mig, babe" och jag nekade. Allt var bra tills du försökte komma och dansa tätt intill mig, då brast allt, allt kom tillbaka, minnena, känslorna och symptomen. Jag gav dig inte uppmärksamhet för jag ville att du skulle sluta, trots allt så hade du en flickvän. Dina försök var få, men du lyckades få mitt hjärta att falla för dig, igen.

Igår. Vi har inte pratat på ett halvår, du är borttagen från mina sociala medier, från mitt liv. Du ringer mig från ingenstans och börjar prata om dina problem med din flickvän. När skrev jag upp på att höra om ditt kärleksliv och hur du trodde hon var "den rätta". Du sa till mig att du undrade när den rätta skulle komma upp i ditt liv, när din själsfrände skulle komma in i ditt liv. Sluta vara blind öppna ögonen, jag står framför dig.

Idag verkar seg, idag verkar som en evighet och idag verkar som ett fängelse. Du hade mig vid ditt första hej, vid ditt första ögonkast och vid ditt första leende. När du såg på mig, var sekunden som allt ändrades...

Likes

Comments

Han skriker ut, "I am a purple bitch" med en klar stämma. Han visar en stolt postyr när han bär upp klackskorna och knä strumporna. Han är äntligen den han vill vara. Hon sitter i publiken, hon tar fram telefonen, hon fotar honom och hon lägger upp bilden på sociala medier med rubriken "uhm.. aa...". Sekunden bilden läggs upp försvinner hans självförtroende, sekunden bilden läggs upp tar hon bort hans rättigheter och hans rätt till samma förutsättningar. Det slutar inte där, folk hakar på trenden, fler tjejer tar fram mobilerna, fler tjejer skriver liknande rubriker på sociala medier och fler tjejer inser inte vad dem har startat.

För några veckor hände detta. På en förställning som heter "I am a purple bitch". Under den bestämde sig en tjej som jag känner att göra detta. Hon kallar sig feminist, hon bär masken av stolhet där flera kvinnor före henne har givit sitt liv för att ge den till henne. Feminist i grund och botten betyder visionär, mäktig och krigare. Ordet står för jämställdhet mellan vardera kön, oavsett etnicitet, sexuell läggning och andra saker. När någon som hon, skriver en sådan kommentar tar det inte bara bort integriteten hos en människa, tar inte bra bort det flera har kämpat flr och tar inte bara bort livslusten men hon tar bort hela budskapet med feminismen, hon tar bort sin egen mask.

Så fort jag såg hennes kommentar vände jag mig till en lärare, läraren kollade bort. Denne lät vinden blåsa åt andra hållet. Jag tog illa vid mig, för det hon gjorde kostade inte bara mig min integritet, de kostade mig mitt lånade mod. Skolan är inte längre trygg för när ser henne påminner hon mig om det hon gjort, påminner mig att min röst inte är värd att höra och påminner om att jag inte är värd att ta del av vårt samhälle, att leva.

Dagarna går, tillslut kommer vi fram till idag, den internationella kvinnodagen. En dag som är till för att uppmärksamma de fantastiska varelser vi har i vår vardag, det är en dag då feminismens flaggor hänger på flaggstången stolt. Då väljer hon att förstöra dagen för mig, hon väljer att fortsätta med sin röst på sociala medier, ingen stoppar henne, ingen säger åt henne att hon har gjort fel... ingen får mig att känna mig hel. Den falska feministen har lagt mig i ett personligt helvete, men hon går fri utan skuld.



Likes

Comments

Självhat är ett ord som beskriver akten att hata sig själv, den man är och den man kan vara. För mig är det en vardag. Alla mina leenden är falska, fasaden i skolan är falsk, jag är falsk. Många som läser detta kommer förmodligen tycka att jag är konstig, idiotisk eller även pessimist. Vilket kan både vara sant - eller falskt. Det viktiga för mig är att inse att jag hatar mig själv för allt jag är och allt jag inte kan vara. Varje dag håller jag ett svärd i min hand för att försöka försvara mig mot andra krigare och deras hugg, varje dag får jag en till skråma av det och varje dag är jag döds slut och kan inte vänta på morgondagen för att repetera allt än en gång, i hopp om att det ska gå bättre. Mitt liv är inget förutom ironi. Ironin att vara född i livet med mest förmåner men ändå må skit. Finns folk som har det värre än jag har, folk som verkligen lider med mat och att överleva dagen. Och här sitter jag... klagar över min existens när det inte finns något att klaga på, jag är en vit man... kan man få det bättre än så? Nej... och fast jag är en vit man och lever i privilegium så är jag kallare än en slushie på insidan. Sista tåren som gled sakta ner för min kind, svalkade den och lämnade en liten reflektion i ljuset, har långt blivit förlorad. Tårarna kommer lika ofta som regn i öknen, aldrig. Låt mig se mörkret i sanningen. Ty jag har accepterat mörkret som är sanningen i samhället vi lever i, accepterat mina problem. Kommer hatet och striden någonsin ta slut eller kommer sanningen vara glömd imorgon så jag kan leva som vanligt...?

Likes

Comments

Sista lövet har nått marken, sista regndroppen har fallit i öknen och sista försöket har gjorts. Om en sekund dör någon, om två sekunder tar någon livet av sig och om tre sekunder föds någon. Människor är enbart organiska material som förmultnar till slut, det är naturens sanna gång.

Någon gråter just nu. Du vet vem det är, det är tjejen i ditt fotbollslag, killen i din danstrupp eller någon du håller kär. Personerna försöker starkt att inte låta andra komma åt dem fast misslyckas. Deras kodex är att ljuga för er, att ge er det bästa skådespeleriet ni någonsin sett även fast deras insida håller på att falla som domino brickor. Snart kommer kniven fram, snart kommer såren att synas och snart kommer de inte att finnas. De gör inte allt detta för uppmärksamhet, de gör det för att få slut på tortyren som är deras liv. Ord är mäktigare än svärdet, för det är med orden som du förstör smartphone skärmen, för det är med orden som du får folket att känna sig värdelösa, för det är med orden du visar folk att de är inte värda något, att de är organiskt material. Förstå allvaret i att kalla folk saker, förstå allvaret att göra någon skada, förstå allvaret i att inte få folk att må skit.

Vi är enbart organiskt material, vi lever en gång och pantas av naturen men det betyder inte att man får vara en douche, en rasist, en sexist, en homofob eller värst av allt, en mobbare.

If I die young... så är det ditt fel för att du har fått "I" att må dåligt.

Likes

Comments