Header

Den här helgen har varit uppochner, kan man väl säga. Amanda har varit här i helgen och det har varit supermysigt som vanligt. Hon är oftast så go och glad och den är mysigt att få pussa och krama om henne. Det finns ju ingen som ger en så villkorslös kärlek som barn, och djur. Hilda har även varit här denna veckan (min lilla bulldogtik), och i lördags skadade sig Hilda, det var ingen fara men det gör så ont i mitt hjärta.

Fredag:
Amanda kom till oss tidigt på dagen. Vi åkte hem och myste och på eftermiddagen kom Linda (Amandas faster) med hennes pojkvän och umgicks med oss. Jag åkte en sväng till veterinären, jag skulle egentligen bara köpa en påse mat till vår katt Winston (1,5 år gammal), men det blev en lite dyrare historia än så. Eftersom Winston sedan 7-8 månader har kristaller i urinblåsan så ska vi göra en uppföljning på hans problem. I juni togs ett urinprov och en ultraljudsundersökning gjordes. 

Lördag:
Jag, Sebbe och Amanda gick upp skapligt för att åka till Gamla Linköpings julmarknad. Det var fint, men väldigt mycket folk. Vi fick med oss lite olika korvar hem, hjort-, ren-, och vildsvinskorv. Självklart blev det en sväng in i Cloetta-affären också där choklad inhandlades.
Vi åkte sedan och hälsade på min pappa och hans vänner en sväng.

När vi kom hem skulle jag gå ut med Hilda, hon träffade grannens hund och de busade lite. Där hände det något och jag tror hon sträckte sig, men jag märkte det inte direkt. Jag märkte det först när jag skulle gå ut med henne andra gången. Hon vägrade gå, kunde inte gå i trappor och det ryckte i hennes högra sida vid halsen. Hon kunde inte äta och dricka ur sina skålar själv då det gjorde ont för henne att böja ner huvudet. Jag fick handmata henne och ge vatten i en spruta i munnen. Vi lyfte henne upp/ner från soffan och försökte hålla hennes skadade sida varm. Hon gnydde aldrig men ville vara för sig själv. Det gjorde så ont i mig att se henne så "låg". Hon var inte glad och busade, ville inte att vi skulle röra henne, hon ville bara sova. Lille vän, jag var så orolig..

På kvällen kom Amandas farmor och farfar och var barnvakt, vi åkte nämligen på en fest hos min vän Ronya. Det var jättekul att träffa alla gamla vänner igen, och jag kände mig väldigt fin den kvällen (Wilmas förtjänst som hade stylat mig) men jag kunde inte heller sluta tänka på Hilda...
På natten när vi kom hem så skulle jag lyfta ner henne från soffan för att gå ut med henne och då skrek hon. Det skar i hela mig..

Söndag:
Under natten hade Hilda kryat på sig lite. Hon kunde nu dricka och äta själv, hoppa ner från soffan, hon sökte lite kontakt också och ville bli klappad och vara med. Men det ryckte fortfarande i hennes ena sida. Det var oavsett en STOR lättnad att hon mådde bättre och det blev bättre och bättre under dagen. Men hon sov mest. Hon klarade även av att gå upp och ner för trappan själv men det gick lite långsammare än vanligt.
Vida 14.00 skjutsade vi hem Amandas farmor och åkte till min mamma på adventsfika. Vi fick glögg, pepparkakor, julmust och tårta. Det var jättemysigt och kul att träffa mamma. Ibland går det lite längre tid utan att jag träffar henne och då saknar jag henne mycket.
Efter besöket hos mamma skjutsade vi Amanda till hennes mamma, och efter det bestod kvällen av tvätt, tvätt och tvätt.

Idag ska vi lämna in bilen på service samt lämna in Winstons urinprov till veterinären. Hoppas på att det blivit förbättring sedan vi sist var hos vet. men man vet aldrig. Jag märker ingen direkt förbättring... trots specialfoder.. Hoppas på det bästa och om inte annat att det finns något att göra som gör honom frisk, eller åtminstone smärtfri!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Idag tog jag tag i att ringa till läkaren. Har ju tänkt på det i en månad nu eller något sånt, men varje gång jag ringt har telefontiderna varit slut. Men idag ringde jag direkt kl 7 när dom öppnade och fick en telefontid.

Jag fick förklara mina besvär, som alltid är desamma: Smärtor i livmoder, ont när jag kissar, osvosv. Men jag berättade även att jag är orolig över att jag fortfarande inte fått varken mens eller ägglossning trots att det var länge sedan jag slutade med p-pillren nu. Jag bad om att få läkaren som Akademiska sjukhuset rekommenderade på vrinnevi, och det är också denna läkaren jag senast varit i kontakt med.
Till svar får jag:
"Jaha, men är du hennes patient? För vi har inga tider alls nu nästan så jag kan skriva en lapp till henne så kan ni ta på telefonen och diskutera vad du ska göra".

Men hallå? Sist jag var på en gynundersökning (innan sommaren) hittade inte ens läkaren mina äggstockar? Kan det inte vara bra med en undersökning då, tänker jag? Skicka mig till något annat sjukhus då, nånstans där dom har tid till mig?
Usch, ville bara sätta mig och gråta men var på jobbet. Nu när jag äntligen har jag samlat mod ett bra tag för att orka ta tag i den här skiten igen så blir jag direkt åtsidosatt. Det kanske inte är meningen att jag ska få nått slut på det här helvetet.

Likes

Comments

Nae alltså igår var en riktig skitdag. Det börjar med att jag vaknar och inser att Sebbe är hemma. Vilket gjorde mig nervös. Sebbe kommer hem från jobbet 12.30 varje dag och äter lunch, och jag fick panik för jag skulle börja jobba 13.00. Jag hade ställt larmet på kl 9 för att hinna slänga i lite tvätt innan jobbet så jag kikar på telefonen för att se om jag av misstag stängt av larmet. Men nej. Telefonen var trasig. Den tog ingen laddning och startade helt enkelt inte.

Jag for upp väldigt snabbt ur sängen kan jag säga, sminkade mig superfort, tvättade av kroppen, borstade tänderna och håret. Ser att katten under natten har tuggat sönder mitt headset i 4 olika bitar, hinner inte ens bli arg. Hann fråga Sebbe vad klockan var: "12.43", sprang ut till bilen, åkte till willys och skulle köpa mat (eftersom jag uppenbarligen inte hann fixa matlåda). På Willys var det världens kö och jag fick panik för i stressen tänkte jag inte på att en klocka kan vara bra att ta på sig när mobilen är trasig, så jag står och stressar ihjäl mig inombords för att jag inte vet vad klockan är och om jag kommer bli sen till jobbet. Jag kan heller inte ringa jobbet och säga att jag kanske blir sen.

Väl i kassan kommer nästa panikmoment. Jag har oftast mina pengar på ett annat konto och för över pengar till rätt konto när jag handlar för att ha koll på hur mycket jag handlar för. Det gör jag genom mobilen. Så i 3 sekunder panikade jag över att jag kanske inte hade pengar på rätt konto, men det hade jag.

Väl på jobbet (1 minut försenad) kändes det som om jag hade lämnat huvudet kvar hemma. Jag var helt förvirrad och arg. En kollega berättade att både hon och en annan person med anknytning till jobbet hade försovit sig denna morgon så då förlät jag mig själv lite (även fast det är helt ofattbart att jag försov mig till 12:30 när jag somnade 01.00).

Hela kvällen igår från det att jag slutade jobbet 21.30 gick ut på att ändra om alla telefoner här hemma. Sebbe använde min andra iphone 6 så den var jag tvungen att säkerhetskopiera, för att sedan uppdatera Lukas telefon och återställa den, så att jag kunde lägga in Sebbes saker i den så att han kunde ha en telefon vilket bara det tog en timme.
Sedan var jag tvungen att återställa telefonen Sebbe använde och uppdatera den för att kunna lägga in mina grejer från iCloud vilket tog väldigt lång tid. Jag var inte klar förrän 01:30 inatt. Och nu måste jag åka in till Norrköping för att laga min telefon. Fyfasen vad krångligt allt blev alltså. Man har ju hela sina liv i telefonen.

Hoppas bara att det går att laga min telefon och att alla telefoner håller ett tag framöver. Detta var inget kul och en oerhört stressig dag. Teknik ska bara fungera, tycker jag, haha.

Likes

Comments

Idag insåg jag att jag och Sebbe faktiskt varit ihop i två år! Vi har ju ingen "dag" när vi blev ihop utan vi blev ihop i Oktober 2015. Helt galet att det gått så fort! Sambos har vi varit i ja.. mer än ett år iallafall. Jag flyttade nog in hit lite successivt direkt. Vi har inte direkt "firat" eftersom han ska upp och jobba imorgon. Men vi vår väl fira med en bio eller något någon dag :)

För övrigt är det ett bra tag sedan jag slutade med p-piller nu. Jag har fortfarande inte fått mens och jag har gjort tre ägglossningstest också som inte visar någonting. Men sedan läste jag på 1177 att det kan ta ett tag innan kroppen "kommer igen", går runt och väntar på den smällen just nu. Hade varit skönt att veta så jag kunde förbereda mig på smärtan som komma skall, haha. Samtidigt blir jag nervös att något inte är som det ska eftersom mens är ett tecken på att allt är som det ska i kroppen. Och eftersom jag ätit p-piller under så många år utan att ha fått mens så vet jag ju faktiskt inte om det är något som är galet. Aja, det kommer nog igång snart. Blir väl inte bättre av att gå och oroa sig eftersom att oro och stress också kan göra så mensen uteblir.
(Och nej, jag är inte gravid, för er som skulle föreslå det)
Det är iallafall skönt att slippa komma ihåg att ta tabletterna och ännu skönare att psyket känns lite mer stabilt. Precis när jag slutade med dom mådde jag väldigt dåligt i ungefär en vecka. Jag var ledsen hela tiden utan anledning. Men nu mår jag bättre, nu är jag bara glad!

Likes

Comments

Äntligen har jag hittat något som beskriver exakt hur jag är. Har under min livstid på 20 år trott att jag måste ha någon diagnos, ADD eller borderline.
Jag har känt mig ledsen, arg, glad, känslig och stark om vartannat hela tiden, känt mig ledsen utan att veta varför. Jag har ett stort behov av att få vara ensam, samtidigt som jag inte vill vara ensam. Jag har svårt att koncentrera mig i en situation med många människor, det tar massor med energi från mig. Under skolgången var jag helt slut efter en dag med koncentration (som oftast inte höll speciellt länge). Jag var arg på att jag inte kunde koncentrera mig, inte kunde ta tag i saker ordentligt, jag hade ju bestämt mig för att göra det???

Jag har undrat varför jag blir så fruktansvärt påverkad av vissa filmer, serier eller låtar. Varför blir ingen annan lika påverkad som jag? Och framförallt har jag extremt mycket empati och förståelse för andra människor. Det är ofta som om deras känslor blir mina egna.

Så en dag trillade ett mejl ner i min inkorg och jag såg att det var en artikel om HSP och empater, LÄS DEN HÄR !
Och då insåg jag, att jag är ju både högkänslig och empat. Det är därför jag ofta blir ledsen utan att veta varför, det är inte ens säkert känslorna i grund och botten är mina egna. Det är även därför jag behöver vila och återhämta psyket efter att ha umgåtts med andra längre stunder. Jag behöver tid för att få reda ut vad som egentligen sker i hjärnkontoret, haha.

Det var så skönt att hitta detta, nu kan jag förklara för mig själv hur jag fungerar. Jag kan förklara för Sebbe, jag antar att jag inte alltid är den lättaste att leva med. Jag kan ofta blir anklagande mot honom då jag blir irriterad på att han inte tänker på saker på samma sätt som jag gör.

T.ex att det är hemskt jobbigt att han åt upp pizzan som låg i kylen när jag sedan igår hade gått och suktat efter den. Hur kan han inte förstå att jag blir ledsen? Eller varför blir han inte lika ledsen som jag blir över vårt tjafs igår? Jo, för han tycker att tjafset är över, och allt är bra igen. Medan jag grubblar och grubblar. Det är inte fel att tänka på saker och ting som Sebbe gör, och det är inte fel att tänka som jag gör. Vi är alla olika helt enkelt!

Några timmar senare förstår jag ju att det inte var något att bli ledsen över, men just i stunden blir jag väldigt ledsen, över sådana småsaker!

Så för någon dag sedan trillade jag över ett "självtest" om HSP, tänkte jag skulle publicera det här och skriva lite kring det och hur jag upplever det. Självtestet är hämtat från http://högkänslighet.se

SÅ HÄR GÖR DU SJÄLVTESTET

Svara ja eller nej i enlighet med hur du känner. Svara också ja om det stämmer något så när. Svara nej om det inte stämmer särskilt bra eller inte alls. Svarar du ja på tolv eller fler av frågorna är du förmodligen en högkänslig person. Men inget psykologiskt test kan ge ett sådant tillförlitligt resultat att du bör basera ditt liv på det. Du kanske har svarat ja på endast en eller ett par av frågorna, men om dessa ja stämmer oerhört bra kan det också vara befogat att du kallar dig högkänslig.

  • Är det vanligt att du känner ett behov av att "dra dig tillbaka" när du varit ute bland mycket folk eller stora fester?
    Jag har stort behov av min ensamtid efter att ha umgåtts i folkmassa, annars blir jag tjurig, trött och ofta ledsen. Så svaret är JA.

  • Har du ofta känt att det är något ”fel” på dig?
    Jag har ofta känt att jag är annorlunda och frustrerad över att jag KÄNNER så himla mycket.
  • Blir du lätt överväldigad av sinnesintryck, ljud, ljus, starka lukter?
    Ja, jag klarar inte av för många ljud på samma gång, då blir jag stressad. Jag blir helt galen av att vara på t.ex Ullared och Ikea. Mycket människor, musik, röster, lysrörslampor osv.
  • Blir du lätt överstimulerad när det händer mycket runt omkring dig?
    Osäker, vet inte vad som menas med 'överstimulerad'.
  • Hoppar du lätt till av plötsliga höga ljud eller annat som du inte är beredd på?
    Nej, inte mer än andra.
  • Har du lätt för att känna av hur andra mår?
    Ja, det har jag alltid haft, sedan jag var liten.
  • Har du fått höra att du är ”överkänslig”, ”Tänk inte så mycket", "Ta inte åt dig så mycket” eller ”Vad du överreagerar”?
    Ja, det har jag fått höra hela mitt liv. Oftast som om det vore något negativt.
  • Har du svårt att se våldsamma och blodiga spelfilmer fastän du vet att det hela är på låtsas?
    Nej, däremot har jag svårt för allt som har med zombies att göra, drömmer mardrömmar i flera nätter om jag bara råkar se en bild på en zombie.
  • Anstränger du dig mycket för att inte göra fel eller glömma saker?
    Ja, speciellt att inte göra fel.
  • Är du mycket känslig för smärta?
    Jag vet inte. Jag tror inte jag är så känslig, men det är svårt att veta. Jag har inget att jämföra med.
  • Har du ett rikt inre liv?
    Vet ej vad som menas.
  • Kan du bli djupt berörd av konst, musik, natur eller andra upplevelser?
    Ja, definitivt.
  • Njuter du intensivt av saker och nyanser som många tycks missa?
    Ja, verkligen.
  • När människor inte trivs i sin fysiska miljö, brukar du då veta vad som behöver göras för att dom ska få det mer bekvämt?
    Jag brukar veta, men det är inte alltid jag gör det mer bekvämt. Beror helt på hur jag vill att personen ska känna, haha.
  • När du måste konkurrera eller bli observerad medan du utför en uppgift, blir du då nervös och skakig och presterar sämre än vad du annars skulle gjort?
    Åh ja, det värsta jag vet är tävlingar, uppträdanden och framträdanden. Värst var när vi hade Tal i gymnasiet. Jag ÄR bra på att prata. Men i dessa situationerna var jag så dålig.
  • När du var liten, uppfattade dina föräldrar eller lärare att du var känslig eller blyg?
    Oj, svårt att veta. Kanske lite känslig. Vet inte om jag varit blyg mer än något annat barn. Isåfall blyg för att jag var rädd för att göra fel.
  • Tycker du att det är lätt att komma på nya idéer, tycker du att det är underligt att andra inte tycker att det är lika enkelt att spåna idéer?
    Ja, det kommer idéer ibland som en blixt från en klar himmel. Men det är inte alltid alla andra håller med mig om att det är en bra idé.
  • Tycker folk i allmänhet att du är vänlig och behaglig?
    Ja, det tror jag. Men jag kan också vara väldigt tjurig och uteslutande. Finns inte så mycket mellanting där.
  • Funderar du ofta över existentiella frågor?
    Ja, varje natt när jag inte kan sova.
  • Är du bra på att entusiasmera och inspirera?
    Jag hoppas det, jag vill vara det!
  • Kan du prestera extremt mycket under begränsad tid?
    Ja, det kan jag göra, speciellt på jobbet. Men det tar väldigt mycket energi.
  • Är du en entreprenör?
    Nej, det skulle jag inte säga att jag är.
  • Engagerar du dig lätt för mycket i andras problem?
    Ååååh, jaa. Det är exakt vad jag gör. Jag vill vara till hjälp, hela tiden.
  • Vill du göra saker i din egen takt och blir irriterad om du måste anpassa dig till någon som arbetar långsammare eller snabbare än du?
    Ja, speciellt om någon arbetar långsammare.
  • Har du ofta svårt att mentalt släppa saker som har hänt? Kan du grubbla över sådant du själv har gjort och vad andra att sagt? Har du svårt att gå vidare?
    Ja, jag kan tänka i flera månader på en konversation, händelse.. Oftast grubblar jag över vad jag själv sagt och gjort.
  • Känner du ofta intensiva känslor?
    Absolut, alla mina känslor är intensiva.
  • Blir du ofta mer ledsen än andra för småsaker samtidigt som du ofta kan känna intensiv lycka inför sådant som andra knappt lägger märke till?
    Japp, exakt!
  • Tycker du ibland att det är obegripligt att andra inte blir så berörda som du av olika saker, undrar du om dom verkligen har sett samma film som du? Ser dom inte skiftningarna i löven? Uppfattade dom inte att den vi mötte var så ledsen?
    Ja, det tycker jag.
  • Kan ditt humör svänga väldigt snabbt?
    Det svänger extremt snabbt. Och det var väl mest därför jag trodde att jag hade ADD/Borderline innan jag hittade detta!
  • Drabbas du ofta av emotionella störtskurar, starka och snabbt övergående?
    Ja.
  • I kontakt med andra människor, kan dina känslor snabbt ändras t.ex. från ledsen till glad eller tvärtom?
    Ja, det gör dem nästan alltid.

Jag hoppas detta hjälper andra att förstå mig, och förhoppningsvis hjälper jag någon annan att förstå sig själv. Det är så skönt att kunna ta upp de här länkarna när jag känner att något inte stämmer, och trösta mig med, att det stämmer visst, jag är och känner precis rätt. Jag är precis som jag ska!

Likes

Comments

Jaha, snart är den här helgen också över och här sitter jag, en lördagskväll, totalt slutkörd.
Jag har nämligen gjort högskoleprovet idag. Det var en ny erfarenhet och trots att jag åkte hemifrån kl 7 imorse och provet inte var slut förrän 16.20 gick dagen fort.
Mattedelen var supersvår tycker jag, men jag har ganska svårt för matte. Så jag hoppas på det bästa och att min uteslutningsförmåga är någorlunda bra haha.
Svenskdelen gick bra iallafall så jag hoppas jag kammar in poäng där. Det blir inte 2,0 men förhoppningsvis över 0 iallafall haha.
Jag märkte även under dagen vilken enorm skillnad glasögonen gör, jag får inte ont i huvudet alls nu, trots många timmar med full koncentration, och jag hade ont varje dag tidigare. Jag tror det är tack vare glajjorna som jag faktiskt klarade av hela den här dagen utan koncentrationssvårigheter och distraktion som var vardag när jag gick i skolan förut.
Nu när jag tar av mig glasögonen ser jag ganska dåligt. Dock märkte jag hur ovan jag blivit, eftersom jag själv tyckt förr att jag inte alls behöver glasögon, så har jag slarvat med att använda dom. Det gör ont bakom mina öron, så jag funderar på att köpa linser också.

Efter provet hämtade Sebbe och Amanda upp mig. Vi åkte till pappa en sväng där han stod och lagade vildsvinsgryta. Det var mysigt att umgås med pappa och Maria en stund men när deras middagsgäster kom åkte vi hem och åt mat här.

Amanda åt sin pizza som blev över från hennes och min runda på stan igår, jag och Sebbe åt skinksteken jag bjöd mamma på till middag igår.
Nu ska jag ÄNTLIGEN få slå mig ner i soffan med TENS på ryggen och med min favoritserie Black List.
Om en stund ska vi äta kladdkaka med grädde och mysa!

Likes

Comments

Tack verkligen för all fin respons jag fick på förra inlägget jag skrev. Och inte visste jag att hashtagen #meetoo bara skulle explodera någon dag senare! Detta är något som är så viktigt att kunna prata om för att kunna gå vidare. Jag är så glad över alla fina meddelanden jag fick, keep up the good work och fortsätt stötta varandra!

Idag har jag kört ett 10,5 timmes jobbpass så jag är lite mör i kroppen då det dessutom var en hetsig dag. Skönt att komma hem till min underbara familj. Fick en överraskning också, Sebbe hade köpt en ny vinterjacka till mig! Jag som verkligen behövde en, tack tack tack.
Imorgon ska jag åka och hämta mina nya glasögon. Ska bli kul och skönt att kunna se igen!

Likes

Comments

28e oktober 2016 publicerade jag ett inlägg här på bloggen.
Inlägget handlade om en film jag fick skickad till mig i oktober 2015, som spelades in i oktober 2014.
Nu är det oktober igen, vilket sedan två år tillbaka innebär samma sak för mig.
Filmen som skickades var på mig, omedveten, naken, i ett solarium.

Jag skulle kunna skriva tusen ord, långa texter om hur jag känner, hur jag har känt. Men sanningen är att det har gjort mig starkare, mer säker på mig själv och framförallt riktigt bra på att aldrig ta obefogad skit.
Kanske hjälper det någon annan som är i samma sits som jag varit i, kanske hjälper det någon att förstå mig, kanske hjälper jag mig själv.

När jag såg filmen, fylldes jag av panik. Ren panik. Det kändes som om alla visste hur jag såg ut under kläderna. Och.. det gör dom ju. Alla vet hur jag ser ut under kläderna, utan att ens sett videon. Jag har ett par bröst, ja, jag är kvinna. Jag har en mage, lår, händer och fötter, precis som alla andra.

Förstå mig rätt, det har inte bara varit en dans på rosor. Ibland när jag byter om i mitt sovrum får jag för mig att det står någon utanför fönstret med en kamera. Sen tänker jag att 'det är klart det inte står någon utanför mitt fönster', men OM det mot förmodan skulle göra det, kan jag lika gärna vara självsäker på mig själv.

Ofta är jag arg. När jag tänker på det blir jag arg. Speciellt eftersom jag vet hur filmen kom till och att jag var nära vän med han som såg till att den ens finns. Ibland är jag så arg så att jag bara vill skrika. Oftast är jag inte arg å mina vägnar utan alla andra tjejers. Tjejer som är i samma ålder som jag var då. Som kanske tycker att det är mer eller mindre normalt att nakenbilder och nakenfilmer sprids runt. Hur jävla sjukt är inte det?
Och ännu värre är det att killarna tror att det är okej.

Jag var som sagt nära vän med personen som filmade mig och jag visste att han, och många andra grabbar jag kände hade extremt mycket nakenbilder på tjejer jag kände. Dom visade mig till och med bilder ibland och antingen tittade jag inte, men var jag tvungen ryckte jag på axlarna och la ingen vikt vid det. HUR SJUKT? Varför reagerade jag inte? Antagligen har dessa tjejerna skickat bilden till någon dom vill ska ha den, inte att ALLA ska ha den. Hur kan man medvetet välja att skicka en bild på en person som är HELT blottad till alla hon känner eller åtminstone möter på gatorna?

Såklart existerar sådana här bilder på killar med. Men jag har aldrig, och då menar jag ALDRIG hört talas om att tjejer skickar runt den bilden till varandra, för att sedan fnissa åt den i skolan och trycka ner killen. ALDRIG har jag fått en nakenbild på en kille skickad till mig från en annan tjej? Men jag har däremot sett säkert hundratals bilder på andra tjejer, i killars telefoner/datorer osv. Det är så jävla förvridet och sjukt.

Det är helt galet och desto mer jag skriver om det blir jag arg. Jag filmade inte mig själv. Jag skickade inte filmen till någon, jag visste inte ens att filmen fanns förrän alla hade sett den. Om inte det är ett psykiskt övergrepp, vad är det då?


Det finns två sidor till av den här historien, och en av dom är polisen.
Det första som hände när jag fick reda på filmen var att få totalt hjärnsläpp. Jag visste inte vad jag gjorde, kunde inte prata, inte tänka. När det släppte ringde jag min pappa. Han sa det självklara: Åk till polisen och anmäl.
Så jag gjorde det. En timme fick jag vänta på min tur. Sedan fick jag komma in på ett kontor, redogöra för vad som hänt, visa filmen på mig naken för honom och sedan svara på frågor om vem jag trodde som kunde gjort det.
Polisen sa: "Tyvärr kan vi inte göra något. Det finns inga bevis. Hejdå".

TROTS att jag visste var filmen kom ifrån kunde han inte göra någonting. Han kunde inte ens försäkra mig om att dom skulle kolla över säkerheten på solariet i fråga. Han erbjöd ingenting. Där och då hade jag behövt någon att prata med, då hade jag sluppit flera månader med förlorad självkänsla, viktnedgång och psykisk ohälsa.


Den andra sidan av historien är de anhöriga till mig.
Många har varit så underbara. Inte lagt någon vikt vid filmen utan berättat för mig hur underbar jag är som person, att jag kommer att komma ur det och alltid funnit där för mig och lyssnat när jag behövt prata.
Men sen finns det dom som bara har varit tvungna att påpeka att det är mitt eget fel, jag ska absolut inte skriva något om det för det är skämmigt, hade jag inte lagt ut bikinibilder på mig själv hade jag säkert aldrig råkat ut för detta.

Och det är just sådana kommentarer som gör att jag oroar mig för dagens unga tjejer. Internet blir bara större och större. Det blir lättare att sprida skit utan att kunna få en enda konsekvens för det. Kan inte dessa tjejer då bara få ha ett bra, stabilt, stöd från vänner, släkt och familj?
Hela rättssystemet bygger redan på att vi får skylla oss själva för det vi blir utsatta för. Det beror på hur vi agerat, klätt oss och sminkat oss. Det beror på om vi drack läsk eller alkohol, sa ja eller nej, slogs eller inte slogs. Så snälla alla ni anhöriga till tonårstjejer, håll tyst om era jävla antaganden och påhopp. Bara stötta. Snälla bara stötta.

Och ni som är föräldrar till tonårsgrabbar, håll koll på vad dom egentligen håller på med. För jag kan garantera er att föräldrarna till han som filmade mig, aldrig skulle tro det om sin son.



Jag har åtminstone fått konfrontera personen som gjorde detta mot mig, men även då, ansikte mot ansikte, nekade han. Trots att jag solade samtidigt som honom, trots att filmen hittades i hans dator. Och då finns det inget mer att göra, än att jag ska leva med det, leva med denna ilskan.
Men ska jag leva med det kan jag lika gärna passa på att hjälpa andra tjejer i samma sits:

Det går över. Det blir ljusare. När det kändes som att någon annan ägde min kropp, att jag inte kunde bestämma hur och var den skulle visas, då tog jag kontroll över det.
När någon slängde ur sig en dum kommentar, då blev jag ledsen och det är 100% okej, det är inte ditt fel. Det ligger ingen skuld på dig att någon satte dig i den här situationen och gjorde såhär mot dig, trots att det kanske känns så. Det är vad samhället och andra människor får dig att tro. Det är inte ditt fel. Oavsett om du har tagit bilden själv, eller inte tagit bilden själv, så är det inte ditt fel.
Skulden ligger på den som utförde brottet och ingen annanstans. Glöm aldrig det.

Länk till förra årets inlägg om detta hittar du här .

Likes

Comments

Idag tog jag mitt sista p-piller på länge. Jag har funderat ett bra tag på att sluta ta dom, då jag inte varit utan sedan jag var 15 år. Jag vet inte hur min kropp fungerar utan hormoner och det blev lite av en väckarklocka när jag inte fick hjälp av endometrioscentrum. I deras brev stod det att OM jag har endometrios, ja då håller p-pillrerna sjukdomen i schack och jag kommer ändå inte få någon annan behandling, så det är ingen idé att göra en utredning för att få diagnos.
Där och då bestämde jag mig för att sluta med pillren, det kommer antagligen innebära mycket smärta, men då kanske jag kan få hjälp iallafall. JAG VILL HA EN DIAGNOS.
Blir magen betydligt sämre av att jag inte tar hormoner, ja då har jag ju svaret där och då kan inte sjukvården blunda för mig.

Jag har även slutat dricka cola idag. Sedan förra sommaren när jag jobbade på restaurang har jag druckit enorma mängder cola. Då, under sommaren, var det mest för att få i sig koffein och socker för att orka. Nu är det för att jag är beroende. Tack vare mina nya p-piller och min colakonsumtion har jag gått upp i vikt. Inte farligt mycket, men mer än vad jag brukar väga. Så det var dags för en förändring.
Idag har jag tagit 2 koffeintabletter och istället druckit kolsyrat naturellt vatten. Det har funkat bra. Jag hoppas att det fortsätter så. Såhär dags vilken annan dag som helst har jag redan druckit ca 1 liter cola.

Det är helt enkelt dags för en förändring. Och troligtvis kommer jag inte må bra under en period, vem gör det av att avsluta ett beroende och DESSUTOM ändra hela hormonbalansen i kroppen?
Detta ska bli intressant.

Likes

Comments

Title