Header
View tracker

Igår kom Amanda hit. Vi myste med lite chips och film. Idag har vi lekt, åkt till media markt där vi köpte en dammsugare och ett tangentbord till Sebbe (tangentbordet var dyrare än dammsugaren). Efteråt åkte vi till pappa som hade lite vänner hemma. Amanda blev bästavän med allihop. Vi fick med oss köttfärsgryta hem som pappa gjort på vildsvin. Vi åt chokladtårta som Lukas köpte till efterrätt som lördagsmys.
Imorgon blir det nog lite lekpark, sen Ikea!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

I fredags åkte jag till sjukhuset på återbesök hos min läkare. Mamma följde med mig. Vi inledde samtalet med att prata om hur jag haft det sen sist. Jag förklarade att min mensvärk numera, efter att jag började med kombinerade p-piller är olidlig. Att jag knappt kommer ur sängen, kan inte gå till skolan, inte jobba m.m. Han föreslog hormonspiral, vilket många andra gjort. Tyvärr är jag bara så rädd för att sätta in en hormonspiral då det känns obehagligt att sätta in något i kroppen (läs mitt inlägg om "kroppsfobin" här) . Men om det tar bort mina smärtor är det såklart värt det. Han sa även att de kan prova (om inte heller hormonspiralen funkar) att sätta mig i s.k kliniskt klimakterium. För att slippa bieffekter som man komma vid klimakterium som svettningar och annat får jag ett hormonplåster. Man sätts i kliniskt klimakterium i ett halvår.
Vi pratade även om mitt problem med urinblåsan, och eftersom jag har världens mest förstående läkare vill han sätta upp mig på en tid för cystoskopi.

Tyvärr är min läkare bara inhyrd och arbetar någon annanstans egentligen. Vrinnevi är väl kanske inte känt för att vilja ta tag i endometriosutredningar och därför känner jag ofta att ordinarie personal på sjukhuset motarbetar min läkare och mig. Exempelvis när jag fick min operation av min läkare och skulle kolla min blodgrupp hos ordinarie personal skrattade de lite och sa "Haha jaa, han är ju bara inhyrd, man kan inte dela ut operationer åt höger och vänster", och trodde inte en operation skulle visa något. Men det gjorde det ju, så ännu en gång hade min läkare rätt.

Vi upptäckte i fredags att inga biopsier (vävadsprov) togs under min operation, vilket är lite konstigt. Endometrios kan ibland visa sig genom biopsier, även om man inte ser det med blotta ögat vid en laproskopi. Detta blev han lite förvånad över, har jag förstått genom att läsa min journal, där han sätter de andra ordinarie läkarna lite på plats, genom min journal.

Vidare pratade vi även om att en magnetröntgen borde göras på min mage för att upptäcka endometrios. Iallafall av bukhålan där mina sammanväxningar sitter, och kanske tillochmed göra om operationen (vilket jag blev livrädd när han sa), men det blir i sista hand om de inte hittar något genom de andra undersökningarna.

Jag är väldigt glad över att min läkare verkligen försöker hjälpa mig. Att han vill hjälpa mig fysiskt hjälper mig även psykiskt. Att han bryr sig och gör allt för att utesluta endometrios, och komma närmre en diagnos.
Det jag är rädd för är att Vrinnevi kommer ge mig avslag på dessa undersökningar, de verkar inte så positivt inställda till att hjälpa mig. Kanske är det bara mitt psyke som spökar nu eftersom det gått många år där jag blivit åtsidosatt. "Är mina problem tillräckligt stora?", "Inbillar jag mig inte bara?".

Läs nedan vad min fantastiska läkare skrev i min journal till de andra läkarna.

Likes

Comments

View tracker

Stressen i min hjärna är direktkopplad med min kropp och vikt.

Jag satt och kollade igenom mina balbilder. Vad smal jag var. Jag vägde under 50 kilo. Stressen kring bal och studenten tog hårt på mig. Jag började förlora vikt 2015 i september och även då mådde jag psykiskt dåligt. Jag kände mycket stress från skolan, satte press på mig själv, stress inför Kenyaresan och inte blev det bättre av att jag snart skulle få reda på att jag blivit filmad naken.
Jag har altid pendlat i vikt, och min vikt speglar mitt inre mycket. Är jag stressad och nere så syns det direkt på min kropp. Jag förlorar vikt, får dålig hy och sämre hårkvalité. Jag förlorade även mycket muskler hösten 2015 när jag slutade träna helt.
Jag kommer ihåg att jag vid vissa situationer tänkte (när jag var som smalast) "Nu går jag snart av, benen orkar inte bära mer", jag hade ingen ork kvar framåt april 2016. Då var det som mest tufft, jag hade varit i Kenya, påbörjae ett nytt jobb, stressade inför student och bal, hade smärtor i magen och skulle snart få reda på att jag skulle opereras.

Och NEJ, kära bekanta, obekanta, släkt, vänner, ovänner, det blir INTE bättre av att ni påpekar min vikt.

Trots att jag numera väger 50 kg och ser mer frisk ut så kan jag inte gå upp mer i vikt, och jag tror det har att göra med att jag inte tränar. Men jag vill så gärna börja igen. Börja bygga muskler, få ut mina känslor och kunna slappna av.


22 november 2015

Likes

Comments

Igår var jag hemma hos min bästa vän Lisa och åt trerättersmiddag med henne och hennes familj. Detta berodde på att hon idag flyttar till Sälen. Innan jag åkte hem fick jag en present av henne som innehöll en värmekudde till min mage, en tekopp, grönt te och kakor. Så sa hon "Det är så jag vet att du klarar dig när jag är borta", eftersom hon kommer och tar hand om mig när smärtorna är som värst.
Vi tog även en snabb lunch idag innan hon åkte. Ledsamheten kom dock när hon gick från min lägenhet. Hur ska jag klara mig utan henne? Jag kommer ju självklart åka och hälsa på, men det har varit så lätt att bara ses en sväng när vi bott i samma stad. Nu går inte det längre. Det känns tomt och trist..

Likes

Comments

Igår var den en hektisk dag. Först var det undersökning och vaccination hos veterinären för Winstons del. Det gick bra och allt såg fint ut och han var frisk. Sprutan i nacken gick också bra, han pep inte ens till, stod där snällt och fick en spruta i nacken bara!
Efter det åkte jag och Lisa till Mirelle som gjorde oss höstfina i håret. Lisa färgade och klippte, jag klippte bara. Mycket nöjd och så skönt att slippa det slitna osymmetriska håret. Efter det åkte jag till stan och hämtade Amanda och Linda, åkte hem, lagade mat, lekte osv.

Idag ska vi till busfabriken och leka. Så skönt att jag kan röra mig normalt nu när jag tar ppiller igen, slippa ha smärta hela tiden.

Likes

Comments

När jag var till läkaren för två månader sedan så ändrade jag hormonbehandling till Neovletta. Min läkare tyckte att jag efter 2 mån skulle släppa fram en menstruation, vilket är nu. Jag har inte haft mens på 1,5 år (om en räknar bort mellanblödningarna).
Så idag när jag vaknade hade jag ont, molande värk. under 2 timmar blev smärtan värre och värre, trots diklofenac och alvedon 665 mg. Lisa kom hit med en vetekudde med det hjälpte inte heller (tyvärr inte colan och chokladen jag fick heller, men det gjorde gott i mitt sinne, tack vännen). Dock gjorde nog värmen från vetekudden att jag fick min mens, som inte hade kommit igång ännu trots att den borde gjort det för två dagar sedan, så det var på sätt och vis en lättnad.
Jag har glömt bort hur fruktansvärt ont det gör, och inte hjälper tabletterna heller. Några bekanta tyckte jag skulle ringa min läkare för att få starkare smärtstillande, jag kunde nämligen inte gå till skolan pga smärtorna, men jag gör ett nytt försök imorgon.
Jag vet inte om jag ska vänta ut den här mensen och berätta för läkaren om en månad att det inte fungerar, att jag behöver starkare smärtstillande.. eller om jag ska ringa imorgon.

Det funkar liksom inte, jag kommer knappt upp ur sängen. Det är så svårt att beskriva smärtan då så många tycker att "äh, mensvärk, upp o gå lite så blir det bättre". Men nej, det blir värre av att jag går och det är inte "vanlig" mensvärk. Innan jag fick de här problemen och sammanväxningarna i magen så hade jag "vanlig" mensvärk. Det gjorde ont men gick att hantera. Detta är inte hanterbart.

Likes

Comments

Förutom min fjärilsfobi som jag skrivit om tidigare, så har jag ännu en fobi. Jag vet inte om den är "ovanlig" men jag har aldrig hört någon som har liknande fobi och har heller inte hittat något när jag googlat. Om det ens kan kallas en fobi vet jag inte, avgör själva.

Min fobi visar sig som mest vid blodprov, beröring, gynundersökningar, skola och när jag rör min egna kropp med händerna. Jag har fobi för min egen och andras kroppar. Det är dock inte hela kroppar jag har fobi för, utan delar av dem. Jag kan exempelvis ta på andras (och mina egna) ben, medan jag absolut inte kan röra vid handleder. Jag klarar inte av att känna puls eller hjärtslag, på mig själv eller på andra. Och just den delen med puls och hjärtslag är rätt omfattande, jag klarar det inte. Jag minns på idrottslektionerna när vi hade tema kondition och vi skulle räkna ut vår vilopuls, arbetspuls och allt vad det hette. Då skulle vi räkna vår egen puls genom att antingen sätta två fingrar på halsen eller på handleden. Handleden var absolut inget alternativ då det blev två jobbiga moment på samma gång (handled+puls), så jag försökte några gånger att räkna min puls på halsen. Dock funkade det inte så bra, jag blev stressad av själva grejen vilket gjorde att hjärtat slog snabbare och jag fick fel resultat, plus att jag blev äcklad. Så det slutade med att jag hittade på vad min puls var lite hit och dit.

Jag har aldrig tyckt att blod varit obehagligt UTOM när jag ser mitt eget blod i en slang/blodprov m.m, så inte när jag slår mig och det blöder, utan när blodet "sugs" ur min kropp på ett onaturligt vis. Det får mig att må illa.
Jag kan inte ligga på min pojkväns bröst med huvudet, för då hör jag hans hjärtslag. Jag har inga problem med att gå till tandläkaren och göra undersökning, men när jag gör gynundersökning är det värre. Speciellt när de rör olika saker och jag känner det inifrån. Jag gillar inte att känna min egen hud mot hud på en annan del av min kropp. Exempelvis att låren går emot varandra, vilket de gjorde när jag vägde 6 kilo mer än nu. Jag äcklas av delar av min kropp där det finns senor och synliga blodådror.

Jag har hoppat över en del nu, och det kan vara svårt att förstå vad jag menar, eller ens förstå att jag kan vara rädd för dom här sakerna. Jag vet inte varför jag är det eller hur jag blir av med det, för jag utsätts ständigt för de här sakerna och det har inte blivit bättre.

Finns det någon som känner igen sig eller vet någon som har samma fobi? Skulle vara intressant.

Likes

Comments

Igår gick jag upp tidigt för att åka till sjukhuset med min far.
Det utfördes en ordentlig gynundersökning på mig den här gången där de bland annat kände på min muskulatur, så jag kunde spänna bukmusklerna och slappna av ordentligt. Läkaren tog även en del prover som inte tagits ännu, bla. ett mykoplasmaprov.
Jag erbjöds att prata med en typ av kurator som är specialiserade på kvinnor och gynekologiska smärtor, vilket jag vill göra. Antagligen sitter en del av smärtan även psykiskt då jag blir nere och ledsen av att ha ont, och då blir smärtan värre.

Efter läkarbesöket åkte jag hem och Amanda kom till mig, sen kom även pappa och fikade med oss. Jag och Amanda åkte till stan en sväng och gick i leksaksaffären och åt lunch. När vi kom hem hade Sebbe slutat jobbet så då åkte vi två iväg på ett ärende medan Lukas var barnvakt.
Idag åkte vi till badhuset, Amanda, Sebbe, Lukas och jag. Det blev mycket lek och skratt så vi är helt slut nu allihopa! Vi avslutade dagen med pizzamys.

Dags att tvätta lite och varva ner. Imorgon kommer ett inlägg om mig som kommer handla om en kroppsrelaterad fobi, det ska bli intressant och se hur reaktionerna kring detta inlägg blir då endast mina närmsta vet detta.

Likes

Comments

Idag är jag och jobbar i västra Husby. Började 9, slutar 17.00 och har nu rast. Trött är bara förnamnet kan jag lova, sov så dåligt inatt.
Imorgon ska jag till läkaren och prata om min urinblåsa, haha. Hoppas på att få en cystoskopi gjord på mig, men vi får se.

Måste även bara tacka för den fina responsen jag fick om mitt förra inlägg. Lite nervös var jag när det publicerades, men vet nu att jag inte hade behövt vara nervös. Så tack alla fina medmänniskor för ert stöd!

Likes

Comments

Oktober 2015. Nytt meddelande på facebook. En föredetta väns flickvän skriver.
"Alexandra. Du vet filmen det pratas om? Vet du ärligt inte nått om det? För jag har videon".
En film på mig. Så jag skriver "Okej. Skicka den till mig".
Filmen skickas, jag grips av panik.
"Det ser ju inte ut som att du är medveten om att du filmas. Jag vill inte att den ska ut men det finns folk som har den".

Jag stirrar på min telefon, jag ser filmen om och om igen, det är jag på filmen. Jag sitter i klassrummet, allt snurrar, jag mår illa, jag måste ut. Jag grips återigen av panik, kan inte andas, jag gråter hysteriskt men det kommer inte några tårar. Trots att andra förvarnat mig om att det KAN finnas en film på mig utan kläder så trodde jag dem inte utan bevis, hur skulle det gå till? När skulle jag blivit filmad? Efter en evighet men bara några sekunder kommer en klasskompis ut från lektionen och kramar mig, hon vet vad det handlar om.
Vi slutar engelskalektionen, det är lunch. Jag hör inte vad någon av mina vänner säger, jag kan inte äta. Jag går därifrån innan alla andra och på vägen tillbaka till skolan ringer jag min pappa och berättar vad som hänt.
Polisanmälan. Fallet lades ner. Trots att jag visat filmen, trots att min föredetta väns flickvän som skrev till mig hittat filmen i sin pojkväns dator. Trots detta kunde inget göras.

Jag får filmen skickad till mig den 8e oktober 2015. Dock är den inspelad 23e oktober 2014. På filmen ser man mig, i ett blått rum, framifrån, framför ett solarium, naken. Jag klär på mig mina kläder. Jag tänkte så mycket, "Var har jag solat, var har jag solat?". Det enda som kom upp i mitt huvud var en gång jag solade med min bästa tjejkompis på ett gym i Norrköping. Trots att jag fick komma dit, prata med chefen, se rummet jag hade solat i, så var det något som inte stämde. Hur kan jag ha filmats här inne? Det är i fel vinkel. Och hur kan filmen isåfall spridits till de som jag känner, där jag bor?
Och jag fick höra "Tänk om dom sprider filmen", "Du kommer inte kunna få jobb", "Ingenting försvinner från internet". Och jag tänkte ibland att jag hoppades att filmen skulle publiceras offentligt så att någon, någonstans kunde spåra filmen och spärra in dom sjuka idioterna som vill göra såhär mot någon annan. Och det är antagligen inte bara mot mig, det finns säkert fler avklädda tjejer jag möter om dagarna, nakna, i hans dator. Trots att de inte vet om det själva.

Skam. Det var väl det enda jag kände. Jag vet inte ens varför själv. Jag skäms ju inte över min kropp. Jag skäms över att ha försatt mig i en situation där jag kunde blivit filmad och utnyttjad, trots att det inte var mitt fel. Men det är väl vad samhället och det svenska rättssystemet tycker att brottsoffer ska känna?

Jag fick höra mycket, bland annat "Prata inte så mycket om detta, tänk på din lillebror, han kanske blir retad på grund av det här". Jaha, så jag ska vara tyst om något jag blivit utsatt för, så att inte min bror blir retad? Det är inte ens det som var syftet med den kommentaren. Syftet var att återigen lägga skulden hos mig.

Det gick en tid. Till den 16e mars 2016. Däremellan hann jag återhämta mig, glömma bort.. eller ja, inte glömma bort, trycka undan. Jag hade varit i Kenya, gjort många saker som fick mig att trycka undan. Jag satt hemma, en helt vanlig dag. Och som en blixt från klar himmel kom jag på att jag faktiskt solat, på ett annat ställe med just den där föredetta vännen. Och jag kan säga att jag inte solat solarium många gånger i mitt liv, och endast 2 gånger under 2014. Men av någon anledning hade min hjärna förträngt just den händelsen, men efter detta mindes jag klart. Så jag och min pojkvän åkte till det solariet och jämförde rummet med filmen, vinkeln, och visst var det filmat där. Jag solade i ena rummet, medan min föredetta vän solade i det andra. Mellan våra rum var det en vägg som inte gick hela vägen upp till taket, och där hade alltså kameran stått.

Jag kommer inte i detta inlägget lägga olika anklagelser på vem som filmat mig, för det är inte syftet med mitt inlägg här. Utan att jag, som många andra brottsoffer av liknande situation känner en och samma känsla: Skam.
När jag igår satt med min mamma i bilen och diskuterade huruvida jag skulle skriva om detta eller inte på bloggen så sa hon "Det är inte du som ska känna skam, Alexandra. Det är inte den som blir utsatt som ska känna skam, lägg skammen där den hör hemma, på personen som gjort detta mot dig".
Hon är mycket klok, min mor.
Vi diskuterade sedan vidare angående hur de personer som blir utsatta ofta känner skam, men de har ingenting att känna skam över, det är personen som utsätter andra för sådana här liknande saker som borde känna skam.

Jag har ingenting att skämmas för. Jag har inte gjort fel. Jag har inte gjort någonting jag inte borde gjort, men det har däremot personen som utsatt mig (och andra tjejer) för detta absolut gjort.
Jag hoppas du lever med skam.

Bild från oktober 2015.

Likes

Comments