View tracker

Varje dag förvånar jag mig själv. Jag kommer på mig själv med att le ut i tomma luften, kommer på att jag kan gå hela dagar utan ångest och framförallt kommer jag på att njuter jag av det. Fjärde veckan av detta är jag inne på nu.

Jag har haft svårt att acceptera att mitt liv ser ut som det gör och att måendet är som det är. Under flera år har depressioner och piggare perioder avlöst varandra och det har jag inte accepterat. Jag har hela tiden grubblat över varför det är såhär, funderat över om det aldrig kommer ta slut och har helt lutat mig mot sjukdomen. Jag har varit helt känslostyrd och fattat många impulsiva beslut på grund av det.
Känslorna är en jävla storm helt enkelt innan man börjar förstå sig på dem. Att dessutom samtidigt slåss med svängningarna borderlinen gett mig har inte gjort mina upp och nedgångar lättare.. Men på något vis tror jag ändå att behandlingen för BL har gjort och kommer göra det väldigt mycket enklare att stå stabil när livet går upp och ner.

Istället för att låta min pigga period göra mig impulsiv så jag tappar kontrollen försöker jag använda energin till att bygga stabila rutiner i vardagen så att jag förhoppningsvis är bättre rustad om ett nytt mörker hälsar på.

För vad hjälper det mig att älta? Är det så att mitt liv kommer se ut så här så väljer jag hellre att acceptera det och försöka hitta ett sätt att förhålla mig till det.

För hur jävla underbart blir livet om det ska bestå av depressioner och impulsiva toppar? Hittills har de inte varit något att hurra för i alla fall.

Acceptans är viktigt tror jag. Jag har äntligen accepterat att det är såhär det är och väljer att göra det bästa jag kan av dagen helt enkelt. Istället för att älta och tycka synd om mig själv.

Jag fick en ny chans till livet för ungefär tre år sen, den tänker jag ta vara på nu.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Det är rätt sjukt (ja- sjukt) hur en helt okej dag kan bli totalt jävla värdelös på två röda sekunder. På grund av något helt oväsentligt dessutom - igår var en sån dag.

Det var matsamtal på ÄS och min (igår inte så omtyckta sjuksköterska) ville ha en vikt på mig. 
Jag hade gått upp som väntat och världen rasade samman, eller åtminstone kändes det så. Jag ville sluta äta rakt av, ge upp och skita i allting. Samtalet gick segt med tanke på mitt sinnestillstånd och vi avslutade.

Det var nu tankarna började snurra. Jag blev arg- arg på mig själv för jag kan låta en siffra på vågen kontrollera hur jag mår. En siffra som egentligen bara visar på min gravitation till jorden. 
Jag blev ledsen- ledsen för att det känns så jävla svårt. Ja fyfan vad svårt allting känns.

Någonstans på vägen bestämde jag mig ändå för att gå på acceptansen och idag kändes det bättre. Tills jag hoppade i ett par jeans och konstaterade att de satt tajtare än vanligt- då ville jag rasa hela jävla världen igen. Den känslan har jag inte riktigt accepterat än, istället tog jag ett par joggingbyxor och är nu påväg till veckans gruppbehandling.

Nu ska jag jobba även på att acceptera hur jeansen satt mot min kropp, för vad fan betyder det egentligen? Ska jag behöva identifiera och döma mig själv på grund av det och dessutom låta det förstöra hela dagar för mig?
Aldrig i livet!

Som min älskade sambo sa: och om dem blir för små? Då köper vi väl nya istället.

Och som min terapeut brukar säga: det är inte dig det är fel på, det är ju faktiskt storleken på kläderna som är fel.

Jag är jag och ångesten är "bara" en dum jävla skådespelare i min teater, en skådespelare som jag borde slutat ge nya repliker för längesen.

Likes

Comments

View tracker

Idag är det ytterligare en bra dag!
Jade ett givande samtal med min terapeut och vi skrev ett nytt kontrakt & mål till tre månader framåt. Det känns konstigt, men samtidigt så fruktansvärt skönt att jag har blivit mer motiverad igen efter några depressiva månader. Jag har varit här uppe så många gånger förr, men nu är det på ett annat sätt. Jag pratar om hur jag mår och sätter ord på mina känslor. Jag kan ta ett steg tillbaka och se på saker med perspektiv. Jag tänker mer och reflekterar över hur jag mår och får ständigt nya insikter.
Alla insikter är nog det som chockar mig mest, men troligen också det som är nästa steg mot ett friskare liv:
att förstå
att acceptera
& att våga förändra
fast att det gör ont

Ja- jag är rädd som sjutton, men någonstans vet jag vet att det kommer vara värt det. Det kommer vara så jävla värt det när jag lyckats göra slut med både den destruktiva sidan och ätstörningen. När jag hittat mig själv igen.
Tack till mig själv för att jag är så positiv för en gång skull!

Likes

Comments

Vissa dagar är lättare än andra. Idag har varit en sån dag och för en gång skull tycks det inte dala som det brukar ha en tendens att göra när fredagens DBT-behandling är avklarad. Idag hade jag dessutom samtal på ÄS med sjuksköterskan jag ska ha på mina matsamtal, för första gången. Jag brukar hata att träffa nya personer inom psykiatrin, men henne diggade jag faktiskt. Min DBT-terapeut har nog gett mig hoppet tillbaka om att det faktiskt finns vettiga människor inom vården. Lunds psykiatri har nämligen hittills visat mig en så mycket bättre sida av vården än vad jag någonsin har fått se.

Inte nog med att solen har strålat idag, jag har mått helt okej. Inte grubblat så mycket. Jag har nog varit rätt glad faktiskt, framåt. Min terapeut och jag kom fram till en del nya saker idag och jag fick fler insikter än jag fått på länge. Jag har börjat kunna distansera mig från sjukdomen och prata om det, något jag inte gjort på riktigt innan. Jag har berättat delar och undanhållit det jag skämts över att berätta, men hur sjutton ska någon kunna hjälpa mig om jag inte ens försöker att förklara vad som pågår i mitt huvud? Hur ska jag själv kunna förstå varför jag mår som jag gör och gör som jag gör utan att själv sätta ord på mina tankar och känslor? Och hur ska allt kunna bli bättre om jag inte ens vet varför det är som det är? Det är omöjligt. Detta är en ganska färsk insikt faktiskt. Men den är nog rätt bra, en insikt som jag tror kan ge acceptans i framtiden om jag jobbar med den.

Idag känns tanken på att börja jobba mot ett friskt liv inte så jobbig som vanligt, men minst lika skrämmande.
Såna här dagar försöker jag ta vara på.


Likes

Comments

Det är nog det som gör det så himla svårt.
Flera gånger om dagen, ibland färre, ibland på tok för många, behöver jag välja om jag ska kämpa eller skita i det som jag gjort hittills. Där pågår ett ständigt krig i huvudet och det känns som där är två Amandor som slåss om mig. Det är en bergochdalbana att gå i mina skor helt enkelt.

Och det är så skrämmande, att jag ständigt måste välja. Ska det vara så hela livet eller kommer geuppkänslorna sakta försvinna? Hade ge upp inte funnits som alternativ hade allt varit så mycket enklare.

Men vem har sagt att livet är enkelt?
Där är säkert en mening med allt.

Jag kommer hitta mig själv en dag, det bara måste jag göra.
Men jag måste acceptera, att de kan ta tid.
Och jag måste bestämma mig för att inte ge upp.
Acceptera och förändra eller stanna kvar i lidande?

Likes

Comments

I flera år har mitt utseende styrt mig och mitt liv, eller kanske egentligen ätstörningen - en av de sjukdomar jag faktiskt lider av. För det är ju det- sjukdomar! Det är inte jag.

Att identifiera sig med sjukdomen är farligt, men det ser man inte själv. Det är först nu, som jag stundvis (typ som i stunder jag skriver sånt här), kan se med perspektiv på saker och förstå att jag har en sjukdom. Jag är inte sjuk i huvudet, som jag blivit tillsagd för många gånger av en människa som borde finnutis vid min sida i stället för att bryta ner mig.

Jag har sen tonåren haft svårt att hitta meningen med livet. Varför finns vi? I allt detta onda? Vad ska jag göra med mitt liv och VILL jag verkligen göra något med livet?
Varje gång jag tänk på det har hjärnan skrikit "du är tjock fet ful och äcklig, det enda som får dig att duga är om du blir ben, blir lätt som en fjäder".

Men vad händer då? Konstant kyla, behöva hålla i sig varenda gång man reser sig, trött, omotiverad, ben som sover och knappt orkar gå. Jag orkar inte rida och knappt gå ut med hunden. Och det värsta är att många gånger motiverar alla jävla symptom mig, för då har jag lyckats, jag är i sjukdomens trygga händer. Jag gillar visst att vara destruktiv.

För jag hamnar ju här gång på gång, jag kan bara inte leva i min kropp som normalviktig. Äckel, konstant jävla äckel. Stannar hemma, vill inte visa mig för folk, känner mig hopplös. Då är det lättare att hålla sjukdomen i handen och sluta äta. Då slipper jag i alla fall ångesten över mig själv.

Men då orkar jag inte heller det jag vill orka, som jag sen i nästa stund inte ens vet om jag vill orka på grund av dessa jävla svängningar.

Tänk dig att aldrig veta hur du mår när du vaknar och att det kan förändras lika fort igen, knappt våga planera saker för du är rädd att du mår skit då, livrädd för framtiden för det känns som du aldrig kommer lyckas bättre än såhär.

Där står jag- hela jävla tiden. Jag vill inte dö men ändå vill jag inte alltid leva. Eller det vill jag, men inte om det ska va så här. Jag står hela tiden och tittar på ett vägskäl, samma vägskäl jag stått vid i snart 10 år.

Hur svårt kan det va? När de där stunderna med mat i magen, glädje, ridturer i skogen och en skrattandes Amanda är så himla fina just precis då? Jag glömmer det lika fort, lika fort som jag känner glädje kommer ångesten tillbaka och då blir jag även rädd för att känna. Jag är nog lite rädd för ångesten, försöker undvika den in i de sista och fly. Men det går aldrig fly från sig själv. 

Jag måste våga låta den komma- våga känna hur magen spänner mot byxorna när man ätit något gott, våga gå ut fast att jag känner mig som en elefant, våga kolla mig i spegeln utan att låta jäveln på axeln tala.

Det är svårt. Jag har kört i mina leriga, djupa spår så länge och att styra om och göra nya vägar är fan inte lätt. Man ska göra det en gång, två gånger och tusen till.

Vissa dagar orkar jag. Andra inte. Vissa dagar kämpar jag, andra ger jag upp. Och det skrämmer mig- att jag är rädd för att aldrig orka stå ut. För det är precis det jag måste göra - stå ut, om och om igen.

Likes

Comments