View tracker

Hej alla läsare!

1. Får jag inte som jag vill så visar jag det inte, men jag blir riktigt ledsen och besviken.

2. Det fanns en period då jag trodde att jag kunde sjunga, alltså på riktigt att jag var duktig på att sjunga, men har insett nu att det inte är min grej (haha)

3. Det fanns en period då jag var en riktig perfektionist, allting skulle vara så bra som möjligt, allting skulle vara rent osv.

4. Jag ÄLSKAR smycken och kläder, Jag skulle få panik om jag gick en dag utan armband.

5. Sista men inte minsta, Det händer ibland då jag står framför spegelen och fantiserar om att jag är vältränad ( haha )

Idag har denna dagen varit väldigt spännande! Det började med att jag gick upp, käkade sill och potatis, sen gick jag 6.7 km vilket jag har börjat med nu på senaste tiden, vet inte om jag tycker det är skönt för kroppen eller om jag bara fantiserar om en drömkropp eller om det bara är min ADHD​​ som är rastlös. Bytt lite plåttak, gjort korv med bröd, och jag går i denna eviga väntan på att mitt paket ska trilla ner i brevlådan! Jag hoppas dock det kommer imorgon vilket jag hoppats på alla dagar den senaste veckan.. Om det kommer imorgon ska ni få se vad det är i detta hemliga paket :)

Nu är det dags för en dusch och sen till kojs, hoppas ni haft en bra dag! :) kram

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Hej bästa läsare!

Har ni känt er svaga någon gång? Alltså svaga på riktigt, när det känns som att världen har gett upp hoppet om er?

Det kommer kvällar då jag känner så, hur mycket jag än försöker ställa mig på benen och gå så ramlar jag igen och igen och igen.. Men då tänker jag alltid att hur många gånger jag än ramlar ihop så kommer jag ändå alltid upp igen. Det fanns en period då jag inte pratade med någon om hur jag mådde, jag har lärt mig med åren att " äsch det går över " och det är klart det går över, men det byggs på med ännu fler problem och bekymmer,  ´men så ska det inte vara! Det slutade med att jag satt vid min säng, jag föll ihop, jag grät, och jag skrek och jag kände att vad fan ska jag vara här för? Varför är det såhär med mig?

Det var då jag kände att om man pratar med någon kanske det släpper. Man ska inte hålla saker inom sig, man ska inte sitta och tänka "ja men det går över det händer bara ibland"  för oavsett om det händer ibland eller en gång om dagen så byggs det på, och tillslut så kommer allting på en gång och då vet man inte vart man ska ta vägen. Så till er som läser detta och har samma problem som jag hade. Prata med någon, bara prata ut om det, för det hjälper faktiskt.

Hur har ni känt när ni ska sova? när allting är mörkt och det är bara ljudet av en bil som kör förbi eller en tickande klocka någonstans?

För mig så går det inte, spelar ingen roll var jag är så måste jag ha musik i hörlurarna eller högtalarna för annars går det inte, jag kan inte hålla tankarna samlade allting snurrar runt som en berg och dalbana. Men med musik då är allting samlat, rösterna är liksom borta.. tankarna är sorterade i sitt egna lilla fack. Jag mediterar ofta innan jag somnar också för att kunna finna det där extra lugnet och för att självklart må bättre inombords :)



 

Kommentera gärna vad du gör för att enklast kunna sova, har du ett speciellt knep eller somnar du väldigt lätt, dela gärna med dig! :)

God natt på er och sov gott!   

Likes

Comments

View tracker

Jag stör mig väldigt mycket på småsaker som jag egentligen inte vill höra men jag hör det ändå. t.ex. en droppande kran, en klocka som tickar i ett annat rum när jag försöker sova eller ett pysande ljud från en läskflaska där korken inte är stängd riktigt, sådana här småsaker är saker jag hör varje dag i vardagen och det irriterar mig enormt mycket, Och oavsett hur många gånger jag rätar till dessa " problem " så dyker alltid upp nya små ljud som bara kryper sig på mig liksom.. Det är en daglig kamp för mig att gå upp på morgonen och veta att idag är densamma som igår, det är alltid samma "fel" på mig jag har inte alltid haft det lätt som ni såg i det gamla inlägget. Men jag kämpar igenom dagen oavsett hur dålig eller tråkig den än är. 

Jag har sjukt svårt för att koncentrera mig, men när jag gör det då gör jag det till 100% Har jag suttit på ett möte eller suttit still i över 20 minuter så kommer dessa "Myror i benen" men det är ingenting, jag har en hel bisvärm i benen, jag vill bara springa iväg, eller hoppa från saker, slänga vikter, kasta tunga grejer, Vad som helst bara jag får bort denna bisvärm,  men det är inte alltid det funkar och då blir jag nästan galen.. men när jag spelar t.ex. då är det jag som är i spelet, då är det jag som sitter still och engagerar mig i det jag gör! (om det är ett roligt/bra spel alltså) annars är det skitsamma. 

Jag har fått uppleva saker ända sen min barndom som inget annat barn någonsin ska behöva uppleva..  och jag är nog inte ensam om det. 

Det är svårt för mig att inte prata så mycket då jag inte tänker innan jag pratar, men jag försöker med det! väldigt mycket faktiskt! Det är inte alla gånger det funkar men när det gör det! Då blir jag stolt över mig själv! 

Det är massa mer svårigheter men jag orkar inte skriva om det nu.

Har ni några svårigheter i vardagen? något ni tycker är jobbigt eller så? Dela gärna med er! :) 

Kram :) 

Likes

Comments

Hej vem som nu läser detta inlägg.

Lite snabb info innan det långa inlägget.

Detta är då jag, En 20-årig kille som gillar träning, powerwalks, meditation, snowboarding och kläder.


Allting började väl egentligen när jag var liten, jag märkte det inte då, men jag har tänkt på det nu.

Iallafall, allting började väl på förskolan tror jag, jag var alltid stökig och ville göra galna saker som dom andra barnen tyckte var dumt och " inte ok " jag var alltid den som skulle gunga på stolen vid frukosten, som aldrig lyssnade på vad fröknarna sa, jag var den som drog med vissa av dom andra barnen på dumheter så som välta nånting som var viktigt, och då fick jag skäll av fröken. FÖR VAD!? DET VAR JU BARA ROLIGT? Men jag förstår nu det var inte roligt, vissa grejer var t.om. farligt.
Sen började jag en skola i samma ort och gick där 1-2 tror jag. Där var det likadant nästan, kanske lite värre, alla tyckte jag var konstig, jag var alltid den som skulle HOPPA ner för klätterställningen medans alla andra klättrade ner. DET HETER JU FAKTISKT KLÄTTERSTÄLLNING AV EN ANLEDNING MARCUS!? men det visste ju inte jag, jag tyckte det var coolt, men det var ju inte coolt, det var ju faktiskt farligt, jag kunde brutit något . jag var alltid den som skulle hoppa HÖGST när vi gungade för det var väl ändå COOLT!? nej det var det inte. Men vissa barn tyckte jag var häftig så jag fortsatte ju. Det var här jag tror mamma började förstå att jag inte var " NORMAL " så hon hjälpte mig att börja med fotboll, DET KANSKE SKULLE HJÄLPA?! Men nej det gjorde det inte, jag var lika dan på planen som jag var utanför. jag knuffade andra spelare även mina egna ibland. Och hemma var jag galen, jag skulle klättra så långt upp i träden som bara möjligt, ta på elstängsel, en gång låste jag t.om. in min låtsaspappa i snickarboden, men det fick jag ju stå för senare den dagen...

Vi flyttade senare till en annan skola, där gick jag 3-5. Jag skaffade snabbt vänner, en av dom var likadan som jag. FINNS DET FLER SOM JAG?! En som heller inte var NORMAL en som dock var 1 år äldre en vad jag var. Han var min bästa vän då, Han var cool han var HELT JÄVLA AMAZING, Jag gick ju även på fritids efter skolan på den här tiden, och vissa gånger så kom han dit och vi gick utanför skolan och det kändes coolt, man kände sig lite häftig då.. men folk undrade ju var jag var? lärarna undrade var marcus tog vägen? är han ute o leker? är han någonstans i skolan och springer? nej jag var utanför, men jag kom tillbaka nån timme innan mamma hämtade mig igen, och min ursäkt var ju " jag va i skogen " ( vi hade en liten skog vid skolan där man kunde leka och köra sparkcykel) efter skolan på måndagar var det karate träning och det var kul då fick jag använda kroppen och då var jag trött för första gången när jag kom hem. HELT OTROLIGT ! HAN VAR TRÖTT!!! Men Karaten  varade inte länge då jag och en annan kille i skolan började tjafsa och då använde jag en teknik jag lärde mig på karaten och då fick jag inte gå kvar längre.. Jag minns en gång då var vi med fritids ute och skulle sova i tält/stuga och jag var jätte rädd, jag har ju aldrig sovit ute nångång innan, och min mamma låg på sjukhus så hon kunde ju inte hämta mig, men så mitt i natten innan alla skulle sova så ringer hon, JAG HADE FÅTT EN LILLEBROR!!! jag ska lära honom allt jag kan och allt jag lärt mig! Jag hade ju redan en storebror men jag var ju yngst. Och ni vet hur det är när man är yngst.. det är inte alltid så himla roligt, min storebror bodde hos pappa och var hos mamma vissa helger och jag var hos pappa vissa helger. Jag ville inte bo hos mamma när jag var liten, det var kvällar då jag ringde Pappa och grät och sa att jag inte ville bo hos mamma jag vill bo hos dig pappa! du är mycket snällare och det är roligare hos dig. Nu var det även såhär att Mamma hade ju regler och det hade pappa också men dom var inte lika strikta som mammas var.Men även i denna skolan var jag inte normal, jag var inte som dom andra barnen, jag ville så gärna vara det men det gick inte. åren gick ju och jag fick flytta igen..

NY SKOLA NYA PROBLEM! I denna skola gick jag bara årskurs 6. Jag ville fortfarande flytta till pappa, jag ringde både han och farmor och farfar och bara grät och skrek att jag vill inte bo hos mamma, jag vill flytta nu! Även i denna skola var det likadant, rektorn ringde hem till mamma och pappa, det blev möten på möten på möten " Marcus sköter sig inte i skolan, han gör dumma saker och vissa andra ungar är med honom " VADÅ!? DET ÄR VÄL ROLIGT OCH COOLT!? " nej det var inte detta heller. Det var vårdslöst, jag var ung och jag var jävligt dum, det var även i denna skola jag tog mitt första bloss, en cigarr bakom skaterampen på skolan, DET VAR COOLT! nej fyfan så vidrigt och äckligt... men detta år gick, och på skolavslutningen fick jag ÄNTLIGEN min vilja igenom, jag fick flytta till pappa! jag tog nästan alla mina saker, min trasiga cykel fick jag med mig också. det började i en lägenhet, men efter bara någon vecka tror jag så flyttade vi ut till ett hus, där var det otroligt tråkigt, jag kände ingen, vad fan skulle jag göra i ett hus mitt ute i ingenstans? jag började en ny skola! WOW! EN NY SKOLA EN NY START! Tänkte jag.. första dagen i skolan, Marcus som tyckte att han varit så himla cool i alla andra skolorna började nu 7an, en stor skola mot dom andra jag gått i.. gick in på lektionen, jag kände väl typ 2 personer.. och det var ju genom att jag var hos pappa på helgerna ibland. det gick väl nån vecka sen hade jag fått nya vänner, och även i denna skola... möten med rektorer, lärare osvosv. Pappa tog med mig till BUP för utredning mot ​ADHD "​vem har rätten o ge mig en diagnos som heter så?? jag tänker i alla fall inte ta några förbannade tabletter! jag klarar väl mig själv??? "
men jag tog mig i kragen.. jag tänkte " det kan väl inte vara farligt att testa ? " men jag fick tabletter av dom, och jag var långt ifrån mig själv? jag skrattade aldrig, jag grät aldrig, jag log inte ens, jag var inte arg, jag var bara neutral. jag kände absolut ingenting.. så jag slutade med dem, jag klarar mig utan!! så åren gick, jag skötte mig aldrig, jag tog mopedkort, det var ju häftigt och köra moped, jag hade ju liksom kört brorsans moped oså.. så jag fick mopedkortet, o jag körde runt på nätterna o dagarna hittade massa coola flyg o flög och var riktigt häftig! Jag umgicks nästan aldrig med dom från skolan, utan jag hittade andra vänner i en annan stad. Den låg ju inte så långt ifrån där jag bodde o så. träffade nya vänner, skaffade mig flickvän på det hållet också. och det höll väl inte så där länge men jag brydde mig väl inte så mycket om det.. ( det var i alla fall vad jag visade alla.. men innerst inne tog det jätte hårt) Jag började behandla vänner som skit, och jag är så himla ledsen för det. vissa vänner av dom jag bara tog för givet var ÄKTA vänner.. men ung som jag var.. " skit i dom! jag hittar väl nya vänner " tänkte jag.. vid den här tiden hade jag testat pappas tålamod tillräckligt många gånger.. Han visste att jag gick på en regnig väg men det sket jag i fullständigt, jag var uppkäftig mot min familj, skrattade pappa rakt upp i ansiktet vissa gånger, o jag såg i hans ögon att han blev ledsen men han gav inte upp hoppet på mig.. Han försökte hjälpa mig oavsett hur dum jag än var.. och det är jag evigt tacksam för, TACK PAPPA! <3 Men jag fortsatte glida runt då.. jag lyssnade ju inte på pappa, för han visste inget tänkte jag..  och jag undrade fortfarande varför jag inte var som dom andra... åren gick och jag började förstå lite om livet. Man kan inte bara glida runt och inte bry sig om varken skolan eller " vuxenlivet " jag har sagt flera gånger till alla att jag ska ta tag i skolan och fixa den. Men nu! jag har ett år kvar! jag har tagit tillbaka min ADHD medicin och jag SKA klara skolan! jag SKA FIXA DETTA! och det är även nu på senare tid jag har börjat förstå jag är verkligen ett ADHD barn, Jag är verkligen inte som alla andra. Men jag har något som dom NORMALA inte har.. jag har ADHD och idag är jag stolt över det. Idag är jag glad över att PAPPA inte gav upp hoppet om mig, att inte farmor och farfar gav upp hoppet om mig. dom som har hjälpt mig så många gånger! 

Jag vill även tacka min storebror Mattias som har läxat upp mig några gånger, han som alltid sagt "vafan håller du på med väx upp istället " jag är dig evigt tacksam, Du är min storebror, och jag har sett upp till dig många gånger, även fast du har varit hård mot mig så har jag aldrig kunnat vara det mot dig.. jag vet inte varför men så fort jag sagt något dumt till dig så har jag mått så fruktanstvärt dåligt i hela kroppen, jag har varit ledsen i flera dagar.. Tack för att du aldrig stötte bort mig.. jag älskar dig. jag älskar hela min familj.

ursäkta för detta långa inlägg. ni som orkar läsa allting och har kommit hit, Har du ADHD eller någon annan diagnos, eller bara är en helt vanlig NORMAL människa, så är du värdefull för den du är, och allting du gör. <3
 

Likes

Comments

första inlägget nudå kan inte blogga från datorn för så fort jag går in på nattstad så laddar den ner virus dum data släng i sjön.
helgen har varit sjukt kul med allt från go-kart till fylla! idag bakishäng och skön musik. Nu blire lite teoriplugg så körkortet kan ramla in! godnatt!:)

Likes

Comments