Header

Det finns alltid någon som får era dagar bättre bara utav att veta att den personen existerar och finns och andas. Det är din person. Din glädje, din soulie och din bästa vän. Din person är din person, den personen som vet allt om dig och som kan dig utantill i både känslor och logik. Din person, är en person som du kan lita på och som du kan berätta alla mörka hemligheter för eller berätta om din hemliga lista av personer du hatar från djupet av ditt hjärta. Men vem är min person egentligen, kanske ni undrar.

Min person är just en sån person som vet allt om mig, Min mamma.

Min mamma föddes 1983, och är rätt ung för att vara mamma till tre små fina flickor och en tonåring som börjat spekulera runt de mest oförklariga sakerna här i världen. Mamma har alltid varit den personen osm får sin vilja igenom och som kan styra vad hon känner och hur hon känner.

År 2003 föddes jag, tack och lov. Jag behöver inte dra upp hela födelsehistorien för jag tror att ni vet hur det går till. Vid det laget så hade mamma såna smärtor eftersom jag var en envis unge som inte lät lustgasen kicka in. Jag hade svart hår och såg exakt ut som min pappa, vilket jag inte gör idag. Men jag är den förstfödda, och jag är glad för det, för är inte störst på pappas sida. Och mamma har förklarat vilken lycka hon egentligen kände när hon samtidigt skrek rätt ut, “ALDRIG IGEN!”. Inte visste hon att hon skulle föda tre barn till, men det är en annan femma om att inte vilja göra det igen än att måste göra det igen.

Min mamma stod ut med mig, som den galningen jag var. Som att jag en gång antagligen ville ha lite roligt och säga hej till grannen nedanför när jag som ettåring stoppade ut huvudet ur fönsret en våning upp och skrek hej. Jag var energisk… men bara lite. Och då förstod jag inte heller att jag gjort fel när grannen skrek på mamma och mamma tog ner mig där ifrån. Då stod hon ut med mig, i såna situationer. De där paniksituationerna när man tror att ens unge ska ramla ner från ett fönster. Det kanske låter hemskt, jag vet, men så hemskt var det inte. Mamma hade lämnat mig i två minuter för att hämta något och sedan kommit tillbaka och där stod jag då, med blöjan hängandes och det vita håret åt alla håll.

En mamma är nog det bästa man kan få. En mamma är ju ändå den personen som krystade ut en ut i världen och som fanns där bland alla sjuksköterskor när jag tog mitt första lilla andetag. Och det tar jag ibland förgivet. Ibland tänker jag inte på att det var just min mamma som stannade uppe på natten för att jag inte kunde sova och höll henne vaken eller som fick henne skrika av frustration när hon blev lite sur pågrund av att jag inte ville sova. Men jag tror också att en mamma kan känna lycka i de situationer, när barnet ändå somnar på ens bröst flera timmar in i nattens mörker.

Men min mamma, hon är något mer än envis. Hon är väldigt stark och vet vad hon vill. Min mamma är den där personen som jag kan klampa hem till efter skolan och skrika ut min frustration när något hänt eller som jag kan gråta i armarna på när jag mår som sämst. Hon finns ju alltid där, och skyddar mig som min egna skyddsängel. Och jag kan ju kort tacka min mormor som lät mig födas genom att föda mamma, detta är ju ditt verk egentligen.

Ibland förstår inte jag mig på hur människor, spelar ingen roll vem, kan snacka skit om sin mamma och säga att hon är dålig. Hon gav dig luft.

Mamma, om du läser detta, när du läser detta, så har jag en enda sak att säga till dig.

Ge för helvete inte upp!

Jag förstår att det är svårt att hålla inne tårarna på kvällarna när staden ligger tyst bland alla tända gatulampor, när det är mörkt i lägenheten förutom ljuset från tv:en som lyser upp ditt vackra formade ansikte. Jag vet att du kämpar för ditt liv och att du ibland vill ge upp och bara lägga dig ner och sova tills allting blivit bättre. Men du är inte sån. Du är stark både fysiskt och psykist, och du klarar allting bara du hoppas och tror. Du behöver inte gråta, men om du vill så får du det. Men jag finns gärna där under tiden och förklarar om hur bra du är och jobbet du gör är så värdefullt för mig. Då kanske du börjar gråta mer, men jag torkar ändå.

Jag gråter ofta för dig. Inte för att jag är orolig över hur du hanterar allt detta, utan hur jag förstår hur du mår. Jag gråter för jag vill komma hem till dig igen, vara där hemma och vakna sådär förbannat tidigt av att både du och mormor skriker godmorgon med té och frukost. Jag vill hem till dig mamma, jag vill verkligen det. Jag vill komma hem efter skolan och slänga av mig väskan och skorna för att sedan berätta hur kaotisk dagen varit, och du skulle lyssnat. Det är det jag älskar med dig. Du är ärlig, du lyssnar och du ger råd. För du har ändå levt några hundra år mer än mig och har upplevt det flesta grejer jag upplevt. Men du är stark! Det är det bästa.

Kom igen, Du är både mamma och pappa, och du gör ditt bästa. Jag kommer alltid vara stolt över dig och finnas för dig som du finns för mig. Jag menar, när jag är sjuk och mår dåligt så gör du allting bättre och ger mig alvedon. Men vem gör det för dig?

Jag förstår att du kanske tycker detta är lite opersonligt, men det struntar jag blanka fasen i, för folk ska få veta att det inte bara jag som går igenom ett fullständigt helvete just nu. Folk ska få veta hur otroligt tålmodig och stark du är. Shout out till min mamma som är både mamma och pappa för mig, och som gör ett briljant jobb!

Men vill du veta det absolut bästa av allt?

Du är min mamma, eller hur?

Bara min mamma.


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Vill ni veta något sjukt? Idag var det etg år sedan de tog mig mit min vilja till början på ett helvete jag nu ligger om kvällarna och spektulerar över hur jag sak fortsätta för att inte helt plötsligt bryta ihop totalt. Idag, för ett år sen, var jag i skolan och visste inte direkt att detta skulle hända. Jag hade kul och jag log, jag var taggad på att träffa min pojkvän efter skolan och ha kul och sedan komma hem till en varm säng att sova i och skrikande småsystrar att reta. Jag är inte sådan nu, nu förstår jag inte hur jag kunde reta mina syskon och tycka att det är kul. Nu skulle jag göra allt för att sitta där i soffan och titta på när de snurrar på den där skinn stolen med hjul med trasiga sömmar. Jag skulle verkligen gjort allt.

Jag har funderat mycket. Hur jag egentligen skulle ta emot den här dagen och hur jag skulle kunna klara av den. Hyffsat, men jag hade nog för höga förhoppningar om att jag skulle må bra nu när klockan är 21:52. Hur känner jag egentligen? Tomhet. Ensamhet. Ångest. Jag vet inte vad jag vill känna eller hur jag ska känna, men denna dagen kommer alltid sitta fast i mitt huvud som ett klistermärke påklistrat med de starkaste klister, samma klister som jag desperat försöker klistra ihop mina trasiga bitar med. Jag vet att mina inlägg är rätt “deppiga” och jag ser ut som en person som vill ha uppmärksamhet, och där har ni lite rätt. Jag vill att folk ska uppmärksamma vad socialen gör med såna trasiga barn som oss. Jag har ett mål med detta, så att säga.

Det finns ett konstigt mörker inom mig som hela tiden kämpar för fullt om att bli ljusare, men som inte funkar. Det mörkret vill säga till mig att ge upp och att det inte finns något hopp kvar inom mig som ska kunna ta mig hemmåt. Men saken är den, att vad det nu är som försöker trycka ner mig under ytan igen kommer aldrig lyckas. Jag kämpar, varje jäkla dag. Varje dag är en och samma, varje dag är likadan som den andra. Jag menar, nu närmar sig julafton, och jag tackar Gud om han existerar att jag får vara hemma då och tillbringa dagen med min mamma hemma i en julpyntad lägenhet här i Alingsås. Men hur blir det med nyår? Ännu ett år där jag inte kan få uppleva de där fyverkerierna med mamma eller starta ett nytt år med min familj när vi alla står på balkongen och betraktar de färgglada blixtrarna i Decemberhimlen. En del av mig tvekar på att det ens kommer hända igen och att jag aldrig mer kommer få uppleva det, en annan del skriker att jag ska sluta vara en sån stor bebis och kämpa tills tårna går av.

Det finns så mycket frågor inom mig, som jag skulle vilja fråga min omvärld och alla som går igenom samma sak som jag, som kämpar för sitt liv att inte kollapsa. Vad får er att fortsätta kämpa?

Ett år, 365 dagar, flera timmar och minuter, av skam och ångest. Men jag ska klara detta.

Jag ville bara dela med mig av lite tankar idag för att få er på lite andra tankar, här har ni mina ärligaste tankar jag någonsin skulle kunna få ut i verkligheten. Här får ni mina känslor och mina rop på hjälp och arga skrik om att socialen ska se vad de gör mot mig.

Är detta mitt fel, eller kan man kalla det deras?


Likes

Comments

När jag la upp detta fick jag väldigt fina kommentarer och pushanden från folk. Vissa blev rörda, Vissa blev tårögda, vissa till och med grät. Det tog mig tid att komma på vad jag egentligen skulle berätta, hur jag skulle berätta och på vilket sätt jag skulle uttrycka mig i. Sorg? Det finns det massa av. Att skriva den där texten fick ögonen att svälla upp som ett irriterat myggbett.
Men varför gjorde jag detta?
Ni ska få er förklaring. Varför jag gjorde detta var för att folk ska förstå att barn i min ålder eller yngre, samt äldre, blir tvångssatta i fosterhem. Med det menas det, att de blir det mot sina viljor. Jag är ett utav de barnen som detta hände för. Jag vill också att folk ska få se vad vi barn lider av, vi som inte trivs. Folk ska få veta vad dom egentligen har rätt framför ögonen, hur lyckligt lottade dom är som får äta middag med sin familj eller kolla teve med sin familj. En stor saknad finns inom mig, som är svår att förklara. En saknad av mamma, en saknad av den lilla familj som vi hade, men som socialen direkt förstörde. De tog ifrån mig mitt liv, mitt enda hopp och mina drömmar. De gav mig smärta, pågrund av att de inte såg det bästa i vår familj. En familj är alltid ett, vad som än händer. Men i detta fallet, förstår jag inte varför Socialen gav mig den här smärtan. Den där eviga smärtan som aldrig kommer försvinna.
Det gör fortfarande ont i mig när jag går förbi parkeringen där jag försökte trösta mina systrar i hopp om att jag inte skulle bryta ihop mitt framför deras små ögon. Den där parkeringen, är något av det värsta med att gå på möte med socialen.
Jag försöker varje gång få en specifik förklaring på varför jag inte får flytta hem, varför jag inte får må bra. Men dom där mötena som jag går på, har ingen nytta alls. Varje gång frågar de mig hur jag mår, och jag tänker bara; ”Dumma idioter. Ni förstår väll att jag mår lika dåligt, om inte sämre, som förra gången ni ställde den frågan?”. De gör ingenting för att sätta sig ner och se mig i ögonen och ge mig en anledning. En anledning, några ord. Jag har försökt med allt. Jag har hotat med rymning, med att jag ska ta livet av mig med mera. Men ingenting får mig att må mer illa när de sitter och hånflinar mig rätt upp i ansiktet för att sedan säga att jag verkligen inte får flytta hem.
Socialen gör ingenting för detta, de förstår inte att detar inte bara ifrån mig det finaste och det mest värdefullaste jag har, utan också ett barns liv, en mammas hopp.
Jag hoppas att en dag, ska vi barn kunna öppna ögonen och protestera mot de där vuxna människorna. vissa kanske har det bra där i fosterhemmen, men jag förklarar och sätter ord på hur vi ungdomar känner oss när socialen vägrar lyssna.
Jag gör detta, för att folk ska våga lyssna. Jag gör detta för att folk ska kunna sätta fötterna i mina skor och se vad jag går igenom.
Och jag hoppas att det faktiskt blir så nu.
#vågalyssna

Likes

Comments

Godmorgon på er. Idag vaknade jag utav mig själv tjugo över 6 och bestämde att här ska de inte ligga och slappas. Så jag gick upp och klädder på mig, käkade ett äpple och förberedde allt i väskan inför skoldagen! Det är skönt att det är fredag, det betyder helg. Men det betyder att jag får sova längre!
Det är svinkallt ute och mina händer fryser ihjäl. Förstår inte hur Sverige bara kunde bli såhär kall över en natt!? Iallafall, Hoppas ni får en bra fredag för det ska jag ha. Min mormor kommer in med tåget vid tjugo i fyra, och min pojkvän hämtar mig efter skolan. Idag blir det en chill dag, och kan inte beskriva min lycka om att det är fredag!

Likes

Comments

Hej. Inte för att jag vet hur man ska starta ett sån här blogginlägg på det mest positiva sätt som går, men jag får väll börja med det. Jag vet inte heller om detta är mitt första eller sista eller både och inlägg. Jag känner bara att folk borde få veta sanningen, utan några namn som nämns.

Jag är fjorton år gammal och bor i en liten stad utanför Göteborg som heter Alingsås. Alingsås har jag kallat mitt hem så länge jag kan minnas, och jag har en känsla att jag kommer bo här även när jag är äldre. Iallafall, Alingsås är en fin stad, som många turister väljer att besöka, varför vet jag inte. Kanske är för att vi är en sån liten stad men med många kanter och hörn.

Den 15 December är det ett år sen, hände det mest otänkbara som kunde hänt i mitt liv. Jag flyttades mot min vilja några mil bort ända till Halmstad för att sättas in på fosterhem. Utan att säga hejdå till min älskade mamma eller få en förklaring hände det. Mina tre vackra småsystrar åkte såklart med, och något av det värsta var nog att se den äldste gråta så mycket och skrika från toppen av hennes lungor att hon ville hem till mamma. Jag kan inte låta bli att gråta när jag skriver detta, eftersom det värker i mig när jag tänker på den där krossade rösten som skriker efter mamma. Jag skrek också, men bara inombords, för om mina systrar såg att jag grät så skulle allting bli mycket värre, så jag höll mig stark. Som jag alltid gjort.

Den natten sov jag ingenting, det enda jag kunde göra var att ligga och gråta och längta hem till mamma igen. Jag låg där, i ett rum jag aldrig varit i innan, i en säng som inte ens var min och grät över vad som hade hänt. Jag kände skuld, och mer eller mindre var jag helt förlorad i tanken av att detta var mitt fel. "Detta är ditt fel, Leah" Sa jag hela tiden för mig själv, kommer jag ihåg. "Du är anledningen till att detta hände." Jag ville inte se det som mitt fel, men på något sätt kom det alltid krypandes inom mig att jag var den som "fuckade" detta. 

Efter någon dag blev jag kompis med en av tjejerna som bodde där. Hon var bara ett år äldre än jag, och jag var nog överlycklig över att ha hittat en kompis som jag kunde skratta och ha kul med. Det hände till och med att jag stannade längre i hennes rum än vad jag fick, men jag tror också att föräldrarna (personalen, fosterföräldrarna, vad ska man kalla det?) förstod mig. Jag kommer inte nämna några namn, men den tjejen var det som fick mig glömma den där skiten just då. Vi kunde sitta i timmar och berätta om varandras liv, olika upplevelser. Två timmar kunde gå sen gick vi ut för en rökpaus, då hon var min hjälte i det också, då det var en painkiller för mig att röka, speciellt under den tiden. Vi skrattade mycket ihop, och hade bara allmänt chill. Men efter någon vecka blev det helt annorlunda. En av mina föräldrar, jag kommer inte nämna vem, fick reda på att tjejen var där av anledningar som kunde förstöra mig, tydligen. Så dagen efter flyttades jag från min kompis, mina underbara systrar som behövde mig mer än allt, till ett annat skithem. Där gjorde jag ingenting. Jag åt, gick på toa och gick ut och rökte. Annars låg jag bara i sängen med täcket över huvudet och försökte slåss mot den där känslan som kommit tillbaka. Här var jag ensam. Här kunde jag inte trösta min systrar längre när dom skrek efter mig. Jag kommer ihåg att när jag lämnade huset och sa hejdå till mina systrar, så sa den äldsta, vilket skär i mig än idag och får mina ögon att tåras, "du får inte åka, Leah, Jag kommer inte kunna sova utan dig." Jag försökte dessutom varje dag komma på olika påhitt om att få henne lugna ner sig innan jag åkte , jag sa allt. ”Det är bara semester”, kommer jag ihåg att jag sa. Ännu en gång, fick jag skuldkänslan över att jag övergav dom.

Veckorna gick utav dålig sömn, rödgråtna ögon och sänghäng, tills jag äntligen fick flytta därifrån. Men som ni kanske anade, inte med mina systrar. Jag förstod inte varför, varför kunde inte bara en familj ta emot fyra systrar som behöver varandra och låta dom bo under samma tak? Dom behöver mig! Jag var förbannad, men glad. Dagen kom och jag fick till och med flytta så jag kunde börja skolan på en tisdag, och återförenas med de vänner jag saknat. Jag träffade min pojkvän för första gången på sex veckor, och jag tackar Gud att han höll ut. Men den som jag tårögd återförenades med var min allra bästa vän Matilda. Jag var så glad, så överhettad efter några minuter när vi dansat runt i armarna på varandra. Man skulle kunna tro att jag faktiskt kände lycka, just då.

Enda nackdelen med detta var att jag bodde mellan Vårgårda och Borås. Det betyder: Långt ut i skogen, missade jag en buss fick jag vänta i fyrtio minuter, jag kunde inte ta mig in till Alingsås på helgerna och jag kom försent till skolan varje dag på grund utav att jag först åkte buss och sedan tog jag tåget från Vårgårda in till Alingsås station. Jag var väll i skolan halv nio varje dag, när vi började klockan åtta. Men jag kan inte säga att jag INTE var nöjd över att bo där. Jag träffade mamma varje onsdag, och tog sedan tåget till Vårgårda tjugo över åtta på kvällen. Jag var hemma 22;05 varje dag, om man ska vara specifik med tiden. Detta gjorde mig stressad, det kan jag erkänna. Och tanken av mina småsystrar så långt bort från mig gjorde att jag knappt kunde sova något där.

Nu kommer det vi alla har längtat på, Jag fick flytta till ett fosterhem i Alingsås. Åh, jag minns hur överlycklig jag var. Jag kunde komma snabbt till skolan och det gör jag än, det tar inte långt tid för mig att ta mig in till stan eller närmsta klädaffär, med mera. Men ännu var jag inte nöjd, för mina systrar var fortfarande placerade i den där kalla staden som jag ALDRIG kommer sätta min fot i igen, kallat Halmstad. Men det dröjde inte heller länge fören de flyttades närmare mig, men i OLIKA hem?! Tre små barn, små själar som behöver varandra, sitter i TRE OLIKA HEM? Idioter, säger jag bara!

Så nu kommer vi då till nutid. Hur känns det inom er nu när ni läst hur jag haft det? Det är inte allt, det finns detaljer och småfiffel bakom varje ord, och det är saker som jag aldrig kommer skriva ut här. Vad känner ni inom er?

Nu det snart ett år sedan det hände. Ett år sedan jag förlorade min familj, och vi splittrades åt flera j*vla håll. Jag sitter fortfarande kvar i fosterhem. Jag mår fortfarande skit. Det har gått så långt, att jag börjat få ångestattacker och annan skit var och varannan natt, som tar sömnen ifrån mig. Jag kan inte ens vara med på middagar eller spelkvällar, här i fosterhemmet, för jag får sån ångest som får mig vilja blunda och sedan öppna ögonen i hopp om att jag är med min familj. Jag har börjat hamna på ruta ett, som jag varit på flera gånger under denna hemska resa, men som jag rest mig upp från och lämnat. Varje gång jag lämnar mitt hem hos mamma får jag ångest och stress och panik. Jag sover numera hos mamma en gång i veckan, vilket hjälper lite, men det är som ett ica basic plåster för tjugo kronor, det håller inte. Jag är rädd, varje dag är jag rädd, att jag en dag kommer falla ner till rutan och ALDRIG mer ta mig upp igen. Jag får inte flytta hem, även fast det är det som jag kommer må bra av. Hem till min mamma, min älskade mamma. Hem, den där lägenheten på trettioettan som får mig känna en sån stark känsla av frihet och kärlek. Hem till mammas armar och hennes nybryggda te till mig på morgonen när hon går upp innan mig. Jag försöker hela tiden att överleva medans jag ligger i den här sängen som jag just nu sitter i skräddarställning i med tårar på kinderna medans jag skriver ut hela min resa till flera hundratals personer, som kommer döma och shit från och till alla håll. Min mamma är det bästa jag har, och skulle jag förlorat henne skulle jag aldrig ha kunnat överleva detta. Jag skulle inte sett något hopp om att fortsätta, när mamma är mitt hopp. Mamma, mina systrar och mig själv. Jag tror på det. Jag ska komma hem en dag, om jag så ska rymma hem. Det finns ingen tvivel om saken. Socialen ska inte få fucka mitt liv pågrund av att det finns falska bevis på saker som aldrig hänt eller anser andra saker om vår familj. Jag får inte flytta hem för att soc inte förstår vad det är som händer med mig, vad som händer i mitt psyke osv. Dom säger att det finns ouppklarade saker som måste klaras av innan jag kan komma hem, och det vet jag inte ens vad det är. Dom sätter inte detta på en allvarlig ruta, utan jag har ett möte en gång i månaden, utan några vidare framsteg. Jag pratar med en kurator, jag har en ungdomsbehandlare, men ingenting funkar. Flera barn får utsättas för sånt här, ständigt lidande pågrund av att soc inte ser deras kamp eller deras brustna hjärtan. Kan dom öppna ögonen snart?

Jag har det så bra som jag kan få det, och ändå är det inte tillräckligt. Det är inte tillräckligt med mat på bordet, tak över huvudet och en säng att sova i. Min mamma, mitt hem och min säng med mina systrar är det som jag vill. Hem.

Men nu frågar jag dig, er eller vem eller vad det är som läser detta nu. Varför blev du sur över att din mamma och pappa gjort mat som är äcklig? Varför blev du ledsen för att din mamma inte ville ge dig hundra kronor till en pizza som du ville ha? Var glad för det du får!

Det här är min sanning, min kamp och min värld. Mina dagliga problem och anledningar till ångestattacker. Detta är hur jag lever. Jag får inte göra det som ni gör. Jag kan inte brottas med mina syskon på skoj om vem som ska välja film på kvällarna, Jag kan inte sitta vid ett bord och äta middag med min familj, jag får inte pussa på dom och berätta för dom hur underbara dom är, och att min familj är den starkaste familj jag någonsin träffat. Jag får inte vänta på att mina småsystrar sagt godnatt till mamma för att sedan sucka och säga godnatt efter alla andra. Håll hårt i det du har och behandla din familj med respekt och kärlek. Man vet aldrig vad som kan hända, en dag kanske din familj slits från dina armar, och du kommer inte kunna göra något åt saken.

Likes

Comments