View tracker

det har varit tomt här ett tag, sorry för det, men glömde att blogga... ska försöka att bli mer aktiv men kan inte lova något för min vardag är ganska så händelselös är bara på möten hela tiden​

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Min pappa är bäst. Han heter Jörgen, och han är den bästa pappan som finns. Nu undrar väl ni om Janne, som är min biologiska pappa.. Jag har aldrig sett honom som det, utan alltid Jörgen, och jag kommer bara prata och skriva om honom som just min Pappa.

Jag vet inte riktigt vad jag skulle gjort utan honom. Han är förstående, han är omtänksam, han är smart, och han är alltid här för mig när jag behöver honom.

Han ger mig bra råd i alla situationer, han är rolig, han är seriös när det behövs, han är så mycket. Han har hjälpt mig mycket med läxor, när jag var mindre, det minns jag. Jag var inte bra på matte, t.ex, då jag aldrig fokuserade på mina ämnen i skolan. Allt jag fokuserade på var att ta mig igenom dagen, men han hjälpte mig alltid.

Jag minns en gång, det var ganska länge sen, så bråkade mamma och Janne på telefon, jag hörde det mesta och var väldigt ledsen. Pappa var uppe hos Casper då, min lillebror, men hörde att jag var ledsen och tröstade mig.

Det är mycket jag inte vet vad jag skulle göra utan honom, och jag är så glad över att han finns i mitt liv, jag är glad över att han följer med på alla jobbiga möten där ingen tar mig på allvar, men när han pratar, så lyssnar dom.

Jag kommer ihåg första gången vi träffades, vi var hos mormor då och jag minns att jag sa att jag hoppades att han inte hade glasögon, varför vet jag faktiskt inte, jag var väl lite udda. Jag kommer ihåg att vi spelade svarte petter och det var bara helt allmänt mysigt.

Det finns så mycket att skriva, så jag inte vet vad jag ska skriva riktigt, mer än att jag älskar dig, pappa, föralltid.

​den sista bilden är väl sisådär halvt charmig haha 

Likes

Comments

View tracker

Jag vann över mina diagnoser, och mina demoner. Jag vann över mitt destruktiva beteende, och mina självmordstankar, men ibland så mår man ändå inte bra.

Det är jobbigt att se sig själv falla lite mer för varje dag som går, när man egentligen borde må bra. Jag är stolt över mig själv, för jag har klarat så mycket i mitt liv, och jag är ändå bara arton år gammal. Men jag fick aldrig vara barn, utan jag var tvungen att växa upp för fort, för att jag mådde som jag gjorde.

Det är så mycket jag minns från när jag var mindre, och det är så mycket som jag helst vill glömma bort, saker som gör ont i mig, och inte ger mig lugn.

Helst av allt just nu, så vill jag börja i skolan. Jag vill läsa upp mina betyg, så jag sen kan läsa vidare till psykolog, eller kurator, eller behandlingsterapeut. Det är vad jag brinner för. Att hjälpa andra människor, som går igenom det jag gått igenom, för jag vet hur det känns, jag kan alla situationer, jag vet hur det känns att ligga vaken mitt i natten med tårarna rinnandes, samtidigt som man undrar varför man fortsätter när det gör så ont att leva. 

Det blir bättre. En gång i tiden trodde jag inte det själv, men nu, idag, är jag ett levande bevis på att det faktiskt går. Det går att vinna. 

Likes

Comments

Vet inte varför jag gör detta inlägg ens, men det är ju något. Dagens frukost är shiapudding, jordgubbsyoghurt med digestivekex i, och oboy. 😋

Shiapuddingen är redan slut, ja

Likes

Comments

Dessa sömnlösa nätter gör mig galen.. Varför kan jag inte få sova bara?

Likes

Comments

Jag flyttade till Stockholm när jag gick i första klass. Jag flyttade från Göteborg, då min mamma träffade en ny man. Mina föräldrar skilde sig när jag var väldigt liten, jag minns inte speciellt mycket av det faktiskt, men att flytta från en storstad till en annan när man var så liten, det var rätt svårt.

Min biologiska pappa, han heter Janne, och det är så jag talar och skriver om honom. Som Janne. Han är alkoholist, och har fått mig att må dåligt under en väldigt lång tid.

När jag började i ettan här i Stockholm, så började min historia. Jag blev mobbad, redan då. Det var svårt, och det höll i tills jag i åttan, bytte skola. Jag fick nog. I slutet av femman/början av sexan så mådde jag så dåligt så jag började självskada. Jag skar mig själv. Jag minns det som om det vore igår. Vi åkte till BUP i Södertälje, jag och mamma, men där fick vi till svar att det skulle lösa sig själv för att vi hade en såpass bra relation.

Det löste sig inte själv. Jag skar mig inte på ett tag efter det, men sen någonstans i sexan, så började jag igen, och jag skar mig mycket. I åttan bytte jag klass som sagt, ifrån min skitskola, till Kunskapsskolan, och wow, det var som natt och dag. Jag fick vänner, vilket jag knappt hade innan, och det var ganska skönt, att veta att man kunde få vänner, men ändå mådde jag sådär dåligt, och jag visste inte vad jag skulle göra åt det.

När jag gick i åttan också, skulle jag väl kunna tro att det var, så började jag på BUP i Skärholmen, och det var väl bra till en viss del, men sen i nian, då mådde jag riktigt, riktigt dåligt. Jag är inte riktigt säker på detta med vilka klasser jag gick i vid dessa tidpunkter, ber om ursäkt för det.

Men, november tvåtusentolv, så mådde jag dåligt, och detta minns jag också så väl. Natten mellan femte och sjätte, så tog jag en överdos av sömntabletter, jag minns att klockan var nolltretrettioåtta på natten, när jag tog överdosen. Jag har fortfarande minnesluckor från den natten, men det var hemskt. Jag minns när jag vaknade upp på Huddinge sjukhus, och jag hade sådan brutal ångest över att jag hade misslyckats, men nu idag, så har jag insett att det bara var bra.

BUP i Södertälje tog mig inte på allvar några dagar innan, när jag sa rätt ut, att jag ville dö.

Jag började på DBT ett tag efter denna händelse, och det var bra, faktiskt. Jag gick på Enskede Gårds Gymnasium, men slutade kort efter att gå dit då det var alldeles för stort för mig. När jag började närma mig arton, så friskförklarade dom mig på DBT, och dom skulle nu, tillsammans med BUP, hitta en skola till mig. Men så blev det inte. BUP sa att dom inte kunde hjälpa mig längre, för att jag var för frisk, för att jag inte hade några diagnoser kvar. Det var som att bli straffad för att man äntligen, efter alla år, hade tagit sig loss från diagnoserna. Det var väldigt jobbigt för mig.

Jag började på Unga Vuxna i Södertälje, och jag kan väl inte direkt påstå att det har gett mig speciellt mycket, för även dom har sagt nej till att hjälpa till med skola, då jag behöver en specialskola. Det tog hårt på mig, det med.

Jag känner att detta blir ett väldigt långt inlägg, men det kanske inte gör något.

Diagnoserna dom gav mig på DBT var, ätstörningar, depression, ångest, social fobi och ADD. Dessa diagnoser lever jag utan idag, förutom min ADD och vissa delar av social fobi. Jag har varit på besök på en skola som passar mig, och det är högst troligt att jag kommer få börja där, och det är underbart, då min bästa vän även går där.

Jag har varit självskadefri i ett helt år, dock haft några bakslag. Jag har kommit så långt, och det är så underbart att idag kunna säga att jag vann. Jag vann över min ångest, jag vann över depressionen, jag vann över självskadebeteendet, och jag vann över självmordstankarna. Jag vann.

slänger in två bilder på mig och mamma, för vet inte vad jag skulle ha gjort utan henne​

Likes

Comments

har inte speciellt mycket att blogga om eftersom jag inte går i skolan, och ingenting händer i mitt liv. hur får man folk att läsa ens blogg? det hade varit kul liksom med läsare, så man skulle ha någonting att blogga om.. :( ​

Likes

Comments

Mitt namn är Hannah Elisabeth Dahlqvist, men ni kan kalla mig Lea, då det är vad jag känner mig som. En Lea.

Jag är arton år gammal, född nittiosju, och bor i huvudstaden, men jag är född i älskade Göteborg, vilket jag tycker är den absolut finaste staden i Sverige.

Jag går nu idag, inte i skolan då jag väntar på att få börja i en 'specialskola', men ska dock få besöka en imorgon! Det ska bli spännande.

Mina intressen, eller vad man ska säga, är musik. Musik är absolut allt, och det har räddat mig i situationer där jag mått väldigt dåligt psykiskt, under många år, men det är ett annat inlägg, mitt mående, och mitt förflutna.

Film är även något jag älskar, det finns inget mysigare än att ligga i sängen och kolla på en bra film eller serie. Sen gillar jag ju förstås att umgås med vänner, speciellt min bästa vän, Sofia. Vi har känt varandra i tio år nu, alltså sen jag började i första klass här i Stockholm. Vi har bråkat, tjafsat, men det finns ingen annan jag vill umgås med varje dag.

Detta var liiite om mig, jag ska försöka vara en aktiv bloggare, även fast jag inte har mycket att blogga om för tillfället.

Likes

Comments

​tjenixen

Likes

Comments