Jag gillar inte folk som stressar upp sig över skola och mycket att göra. "Tagga ner" och "hur jobbigt kan det vara" brukar jag tänka om dem. Stress är bara onödigt och det känns hetsigt. Men idag är jag riktigt stressad. Jag känner press från alla möjliga håll. Idag förstår jag folk som är stressade, för när jag har en dag som denna går stressen inte att koppla bort.

Som jag sagt förut så gillar jag att ha många saker att göra samtidigt. Jag balanserar ständigt på gränsen till att det blir för mycket grejer. Just nu slår det nästan över. Varje gång jag gjort klart något tänker jag direkt på nästa prov eller något annat måste. Jag hinner inte andas ut emellan. Jag känner press från skola, lärare, träningar och tränare. Även hemifrån och från det sociala. Vanligtvis pushas jag mest av kraven de ställer på ett bra sätt. Jag blir ännu bättre och bestämmer mig för att kämpa mer. Jag vill inte göra något till 50% men när verkligen alla ber mig ge 100% kommer pressen. Det kan vara att en tränare frågar om jag vill träna mer. Självklart förväntar tränaren att jag ska bli superglad och direkt säga ja. Men det jag tänker på är resten jag måste göra. Så jag blir inte superglad. Alla vill att en ska prioritera dem först. Men att sätta allt först är omöjligt. Det blir svårt att hinna med skola, träningar och att ha ett socialt liv samtidigt utan att någon del ska behöva ta skada. Oftast går det bra. Jag bryr mig dessutom lite för mycket för att kunna välja bort att ge allt. Det känns inte som någon mening med att göra det om jag inte går in för det. Men då tar jag på mig kraven från alla håll. Lite hela tiden. Och tillslut blir de något för många och jag känner för mycket press. Som idag.

Är du jättestressad och överreagerar är du en dramaqueen. Som jag idag. Men så får det väl bara vara. Känner mig även rätt negativ. Men jag kan vara positiv en annan gång. Kanske i helgen.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Fick aldrig mycket vatten på mig. Däremot lite hela tiden. Nu är jag dyngsur.

Likes

Comments

Nu går jag rakt på sak, blir galen på folk som är stolta. Inklusive mig själv. En kommer ingenstans på att vara stolt. Då menar jag den sortens stolt att du inte vågar öppna dig, inte vågar vara storsint, säga förlåt och erkänna att du gjort fel utan istället går i försvar. Att du bara står där och ser överlägsen ut men egentligen är riktigt osäker. Själv så tycker jag det kan vara svårt att vara helt ärlig och öppet erkänna att jag gjort fel. Förmodligen för att jag känner mig sårbar och väldigt naken då. Som att den jag öppnar mig för har ett extremt övertag den lätt kan använda till att trycka ner mig ännu mer. Det skrämmer mig lite. Jag vill vara den som har kontrollen och då jag öppnar mig får jag känslan att jag kontrolleras. Men hur skulle det vara om alla gick runt och var stolta och försökte se överlägsna ut? Om alla hela tiden letade efter att få någon sorts respekt när en egentligen bara är rädd för att bli nedtryckt och att vara sårbar? Alla skulle stå tysta, på utsidan se tuffa ut bara för att inte få uppfattningen folk har förstörd. Jag tycker det är svårt att erkänna mina fel, trots att jag vet att de finns. Men framförallt känns det som jag alltid ska vara den storsinta, så jag väljer att vänta på den andra att göra sitt "move". Förmodligen tänker denna andra samma sak. Ingen av oss vill bli sårbar så vi fortsätter med det ytliga-att leta fel hos den andra. Och så lämnar vi det utan att ha pratat. Med endast vår stolthet. Och kommer ingenstans alls.

Hur som helst tycker jag det är såå viktigt att kunna se och förbättra fel i sig själv. Men missförstå mig inte. Du ska inte trycka ner dig själv. Var bara inte upptagen med att hitta fel hos andra innan du tänkt igenom dig själv. Blir hur som helst extremt irriterad på alla dessa människor med dålig stolthet, där jag som sagt räknas in ibland. Det leder ju bara till att ingen tar risker utan stannar i sin lilla comfortzone. Det i sin tur leder till ingenting förutom att en har tråkigt. Nu har jag tyckt färdigt, för denna gången. Och här kommer en gammal bild på någon jag är stolt över. Fast bra stolt.

Likes

Comments

Hej. Och välkommen. För någon vecka sedan var det enda jag ville göra lägga mig ner med min dator i knät så mitt huvud skulle sluta gå på autopilot. Då stannade jag knappt upp och allt gick i ett. Nu är jag inne i vanorna med skola, träningar osv, precis som jag velat vara de senaste veckorna. Jag har landat och vant mig vid vardagen. Men jag gillar det inte. Jag vet precis vad som ska hända varje dag och sommaren börjar dö både inne och ute. Jag kanske bara aldrig är nöjd haha. Antingen är det för mycket eller för lite som händer och jag ska alltid hitta fel i något av dem. Gör jag ingenting så fokuserar jag bara på vad jag borde göra medan tiden går. Gör jag mycket så fastnar jag i mina måsten, oftast när jag har kul och många gånger fastnar jag i allt plugg jag borde göra. Tror jag behöver göra lite annat nu när jag är inne i vanorna. Förutom själva vanorna alltså. Så att jag inte blir helt uttråkad.

Svårt att skriva blir det också när en gör samma saker och inte får inspiration. Men jag ville testa. Kamerarullen fylls inte heller på så bra. Men en vägg har jag kort på i alla fall. En färgglad sådan. Undra var den människan fick sin inspiration ifrån. Förmodligen något annat än vanor.

Likes

Comments

Egoistisk. Det är jag.
Jag är viktigast och allt jag gör, gör jag för mig själv.
För att just jag ska må bra.
Jag håller upp dörren till en annan för att jag ska känna att jag gjort någonting uppskattat.
Ger komplimanger till mina vänner för att vara omtyckt.
Även om jag gråter när någon annan upplevt något hemskt är det för att jag skulle hata om det hände mig.
Jag vill att just mitt liv ska bli så bra som möjligt.

Vi gillar att säga att vi bryr oss om varandra, vissa så mycket att de skulle dö före sin nästa. Egentligen bara för att slippa fortsätta livet ensamma.
För vi vill inte vara ensamma.
Så vi utför ett skådespeleri och låtsas vara omtänksamma.
Då mår vi bättre och känner oss älskade.
En själv är viktigast.
Jag är egoistisk.

Likes

Comments

Det är helg och jag ska äntligen få en dag då jag bara är hemma och inte ha några planer. Tror det är så viktigt att ha dagar och stunder att ta det lugnt och tänka. Ett måste har jag idag och det är att kolla en serie. Har inte sett ett avsnitt på en vecka!! Det ska bli så himla skönt att bara stanna upp då känslan i två veckor har varit att allt gått i ett. Har gjort ganska mycket grejer och knappt haft huvet med mig. Sedan förra inlägget har det varit skola och träningar varje dag och trots att jag borde vara van vid det har jag inte hittat rytmen än efter lovet. Jag ska plugga idag. Skolan har dragit igång på riktigt nu och vi har redan prov. Lärarna kanske vill få oss att vakna för det enda de snackar om är hur viktigt det är att vi tar nian seriöst, nationella proven och gymnasieval hit och dit. Jag vet ju faktiskt att detta sista år på grundskolan kommer gå bra men som alltid stressar min lilla djävul i huvudet upp mig.

Nu några saker som har varit kul denna veckan så att jag slutar låta som en stressad och hetsig 15åring som tänker för mycket. I onsdags var jag på middag hos farmor och efter det tog vi en promenad hem till mig. Det var enkelt, och mysigt just därför. I torsdags cyklade jag och mamma väldigt spontant ner till stan efter min träning för att gå på förhandsvisning till Björn Borg filmen. Den var bra, framförallt i slutet. Snacks bjöds det på också:) Igår var vi ganska många på god middag hos Ellen. Efteråt satt vi och frös på balkongen med filtar. Så härligt. Jag startade min helg med Brunch hemma hos mormor och morfar med mamma och mina älskade kusiner. Det var 100% härligt. Nu börjar min lugna lördag.

Likes

Comments

Jag är hemma just nu. Känner att jag vill vara hemma mer. Längtar efter en dag eller i alla fall några timmar då jag bara kan kollaserier eller göra ingenting. Det var längesen nu, jämfört med hur ofta det brukar hända vanligtvis :). Idag var jag och typ resten av Stockholms 9:or i globen och lyssnade på föreläsningar om drömmar och musikframträdanden för att få en "kickstart" på skolan. Visst, det var en bra tanke men blev nästan stressad av att vara där. Allt prat om att lyckas och att man ska bli någonting stort. Varför ska jag tänka på det? Varför måste jag redan planera min framtid och dessutom bli någonting stort och viktigt? De pratade mycket om att man måste följa sina drömmar. De orden tycker jag bara skapar press. Jag vet varken vilka drömmar jag har eller hur jag ska uppnå dem. Men jag måste följa dem. Då måste jag väl också veta vilka de är? Det kan vara jag själv som stressar upp mig också för att jag har höga krav men jag upplever ändå att det bidrar till stress. Jag får väl bara göra det jag gillar så lär det lösa sig. Försöker tänka så i alla fall.

Såg på idol nyss. Ett program fullt med drömmar. Det gör vissa personers drömmar närmare, andras längre bort. Vissa får sina drömmar krossade och ser ingen anledning till att försöka igen. Jag är nog lite rädd att det ska hända också. Att en först spenderar mycket tid att övertala sig själv att köra, sedan går man all in för det, lägger ner massa tid, bara för att tillslut misslyckas. Först måste jag komma på vad jag ska kämpa för, något som alla i idol verkar ha klart för sig. Innerst inne vet jag nog vad jag vill lägga ner all min tid på men inte vågar erkänna det för mig själv. För just som jag tror jag vet så kliver min egna djävul fram och påminner mig om att jag kan misslyckas. Detta kändes luddigt. Känner mig förvirrad av drömmarna.

Likes

Comments

Jag gillar det.
Det gör nuet bättre.
När man vet att någonting bra väntar.
Eller åtminstone finns där.

Hade jag inte haft något att längta efter vet jag inte vad som hade varit intressant med morgondagen.
Längtan är fint.
Det betyder att det finns någonting bra inom räckhåll.

Utan längtan tappar det sin mening.

Likes

Comments

Vaknade med ångest idag, det var inte så härligt. Den klumpen i magen är extra oskön när jag inte ens vet anledningen till varför den är där. Men jag lyssnade på lite podd och musik och klumpen försvann. Sedan fick jag helg, gick och tränade och nu är jag hos mormor och morfar. Jag älskar att vara här. Dels för att jag älskar att vara med dem men också för att de bor på söder. Jag älskar söder. Alla som känner mig har hört mig tjata om det hur mycket som helst. Det är bara någonting med hela grejen. Det är svårt att förklara men låt mig försöka. Alla människor känns väldigt avslappnade här och hela viben är bara att alla njuter lite mer och tar saker som de kommer. Det finns många olika typer av söderbor (vilket jag älskar) men ändå en typisk söderstil. Det är den där stilen att en vill sticka ut och vara unik men tillslut blir alla unika på samma sätt. Allt är också lite mer levande på söder än på andra sidan Västerbron där jag bor. Går en ut är det lite mer människor, lite mer färger och lite mer liv. Är dock glad att jag bor på Kungsholmen för då har jag någonting att längta efter, stadsdelen ligger ju trots allt bara på andra sidan vattnet. Detta kan också vara ett försök i att intala mig själv att jag ska vara nöjd med hur jag har det, jag vet inte. Tror inte jag kan förklara mer nu men jag gillar Södermalm i alla fall.

En annan sak jag gillar är det här med att blogga, tycker det passar mig. Dock vill jag inte att inläggen om en vecka endast ska innehålla vad jag gjort under dagen. Vill att de ska vara lite genomtänkta hellre än bara ihopslängda. Borde bara skriva inlägg när jag har något viktigt att säga, så att de faktiskt har någon mening. Puss :)

Likes

Comments

Är det inte lite galet hur musik kan få en att känna så mycket? Hur vissa låtar kan få en att bara dansa LOSS? När jag får en sån känsla av en låt blir jag helt glad och det spelar ingen roll att jag ser ut som en klumpig groda i mitt försök till dans. Inte bara munnen utan hela kroppen kan slappna av när jag hör en bra låt och jag släpper allt förutom det jag har i lurarna. Andra låtar som t.ex. "bäst" av Oskar Linnros får mig i chock. Varje ord i låten har sån tyngd och jag tycker han är riktigt bra på att sätta ord på saker. Han skapar klyschor. Jag lyssnar på musik riktigt mycket och kan bli både arg, glad, ledsen, speedad för jag relaterar så mycket och irriterad på att artisten är så bra på att sätta ord på saker. Musik påverkar annat jag gör också. Jag kan börja intressera mig för nya åsikter, intressen och människor, skaffa annan klädstil osv när jag lyssnar mycket på en viss artist. Alltså nästan bli en ny person när jag genom artisten och musiken får upp ögonen för nytt.

Oj, vad dramatiskt det blev nu. Ville bara säga att jag älskar musik, kom att tänka på det när jag hade en "klumpig groda-stund" idag i väntan på hissen och var på konsert på grönan. Var där med Sara, Maria och Vera och såg 5sos. De var bra. Dessutom var de roliga och jag hade en bra kväll. Förutom det har jag bara varit i skolan idag och haft lektioner, som man brukar. Godnatt. :)

Likes

Comments