View tracker

Postad i: Personal

Inatt är en sån natt. En natt där alla känslorna får fri lek. Där jag är utmattad men inte kan sova. Ligger klarvaken och stirrar upp i taket medan tårarna rinner ner i öronen. Kramar nallen jag haft sedan jag var bebis hårt, hårt, och försöker uthärda den känslomässiga smärta som nattens mörker fört med sig.

Jag kan inte ens sätta ord på allt som gör ont. Livet. Allt. Ingenting? Jag vet inte. Jag tänker på ensamhet. Hur sorgligt det är. Jag blir så ledsen av att människor är så ensamma. Att någonstans sitter någon och gråter i sin ensamhet. Det gör jag också, men jag vet att det finns minst fem nummer jag kan slå, där personen i andra änden hade svarat utan tvekan och pratat med mig tills det slutade göra ont.
Min ensamhet är självvald.
För ibland, ibland behövs de här nätterna. Nätter där man bryter ihop. Där man låter allt som gör ont, varenda känsla och varenda tanke, skölja över en gång på gång på gång, tills man är så trasig att man inte vet hur det ska gå ihop längre. Och där någonstans, slutar man gråta. Och man är hel. Helare än förut. Allt ont har runnit ur en i form av tårar, och man är lite lättare.

Jag känner så mycket. Hela tiden. Berörs så djupt av minsta lilla. Det är jobbigt att vara i alla känslor, så ibland gör jag det förbjudna och trycker undan dem ett tag när jag inte orkar ta i det. Kanske inte orkar gråta ner i kaffet på morgonen när jag ser på Nyheterna, eller kanske inte orkar bli så oerhört glad/arg/ledsen/besviken hela tiden.
Och då kommer den natten som är nu som ett brev på posten. Där känslorna får fri lek. Där jag ligger klarvaken och genomlider hela mitt känsloregister.

Där jag bryter ihop och kommer igen.

Min bästa låt att göra det till? Conversation Piece (Remastered 2002) av David Bowie. <3

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Postad i: Personlig utveckling

​En viktig sak att lära sig är konsten att tacka nej till saker, eller i alla fall säga kanske. 

Min standardrespons är alltid "ja" och därefter funderar jag på om jag verkligen orkar, hinner och vill. Om det är något jag ogillar så är det att göra andra besvikna. Att säga nej, att inte hjälpa till. Men sanningen är den här: man måste sätta sig själv först för att orka finnas till för andra. Och för att göra det behöver man lära sig att säga kanske, att man ska fundera, och sedan återkomma efter att man tänkt igenom sitt beslut väl. 

Jag är såhär både gällande jobb och mot vänner. Ställer upp. Hjälper till. På bekostnad av mig själv och mitt välmående. 

Missförstå mig rätt; jag VILL hjälpa till. Jag VILL ställa upp. Men jag vill också må bra. Jag vill inte jobba heltid i två veckor för att det är kris på jobbet, på bekostnad av att jag inte hinner med mina heltidsstudier och inte hinner få mer än 4 timmars sömn per natt för att jag måste plugga när jag inte jobbar. Inte hinner laga ordentlig mat, inte hinner träna, inte har tid för återhämtning. 

Det blir min första läxa till mig själv. Att aldrig säga "ja" rakt av. Att först planera min egen tid, med tid för vila, för träning, för egentid. Och först därefter se om jag faktiskt hinner hjälpa andra. Inte rucka på min egen tid för att hjälpa andra, utan hjälpa till i den mån JAG hinner. 

Hur man lär sig att säga nej:

1. Tänk inte att du kommer göra människor besvikna om du säger nej; du är antagligen inte den enda som kan göra uppgiften och de har antagligen inte räknat med att du ska kunna. Och om de blir besvikna/sura - är det faktiskt en person du vill ha i ditt liv? Tänk om. 

2. Försök omprogramera dig - säg kanske först. Du måste inte säga nej direkt; säg att du ska fundera och återkom efter att du har sett över din egen tid. 

3. Försök fundera på vad det är som gör att du alltid vill säga ja - är det faktiskt att du genuint vill ställa upp för andra så mycket som möjligt, eller är du rädd att du inte ska bli omtyckt om du säger nej? 


Likes

Comments

View tracker

Postad i: LawSchool

Tentaveckan har officiellt inletts. Pluggar all vaken tid, kan knappt sova och skjuter upp alla hushållssysslor pga hinner inte med.

Fy tusan vad stressigt det är att vara student ibland. Prestationsångest deluxe.

Jag försöker i alla fall göra det så mysigt som möjligt för mig. Allt stök är begränsat till köket, så att rummet i min lilla etta är en hemtrevlig dröm. Mitt matbord är vänt mot fönstret, så det enda jag ser är träd. Telefonen ligger avstängd i en låda i hallen och kommer förbli där tills klockan 18:00 när jag har en middagsdejt.

Pauserna består omväxlande av powernaps, plock i köket, en promenad eller lite stretch. En ansiktsmask här och lacka tånaglarna där.

Försöker undvika att konsumeras av pressen. Igår fick jag resultat från straffrätten. Ba. Det näst bästa vi kan få. 4 poäng från AB. Känslan? Ilska över att ha "misslyckats". Och därefter räddla att misslyckas igen varpå jag pressar mig själv allt hårdare för att lyckas bättre om en vecka.

Jag inser ju ohållbarheten. Försöker tänka "det är bara en tenta och det spelar ingen roll" men på något sätt är det så indoktrinerat i juriststudenter att det krävs 2/3 AB för att ens ha en chans. Nåja. Än så länge har jag just 2/3 AB. Så det är väl inte kört...

Likes

Comments

Postad i: Personal

​Det är en mycket trött, och ganska ledsen tjej som sitter framför skrivbordet idag. Försöker plugga inför tentan som är om prick 9 dagar, försöker skriva klart materialet till det debattspel studentlärarna ska hålla i för T1, försöker tvätta all tvätt, städa lägenheten till perfektion, samtidigt som jag lägger en ansiktsmask och lagar en god frukost. 

Vill egentligen bara dra täcket över huvudet och kanske inte vakna på ett tag. Jag är så trött att jag inte vet vart jag ska göra av mig själv, och det skrämmer mig. För det jag känner nu, så som jag mår... Det är så skrämmande likt så som jag mådde veckorna innan jag sjukskrevs i utbrändhet. Jag är besviken på mig själv, besviken på svensk psykiatri som jag i 1,5 år stått i kö hos för att få prata med någon, för att få hjälp att ta mig ur detta beteendemönster. Framför allt är jag så rädd. Och jag vågar inte riktigt kännas vid de här känslorna, för jag är rädd att om jag gör det, så kollapsar allt. 

Placerar min ilska på andra människor, de som inte förstår hur stressad jag är, hur mycket jag har att göra och som ber mig att göra mer, istället för att rikta den mot mig själv - personen som fortfarande inte har lärt sig att säga nej. Som tar på sig allt med ett leende på läpparna. 

Om 9 dagar är det tenta och jag har på grund av jobb och andra åtaganden knappt hunnit plugga en femtedel så mycket som jag hade önskat. 

Hur tar man sig ut ur prestationsträsket? 

Likes

Comments

Postad i: LawSchool

Ibland känns det ju förbannat trögt att sätta sig med högen av böcker och försöka läsa in allt. Det finns så mycket annat som man vill göra, eller så vill man bara sätta på Netflix och plöja senaste säsongen av Narcos.

Här kommer tre tips på hur man får plugg gjort när motivationen vägrar infinna sig:

  1. Pausa ofta. Sätt timern på telefonen på 1 timme, och ge dig själv 15 minuter efter varje pluggad timme att göra vad du vill. På 4 timmars plugg kommer du ha sett ett helt avsnitt.
  2. Byt perspektiv! Tänk inte att du måste plugga för att du har så mycket att göra, tänk att du pluggar för att lära dig mer om något som du tycker är sjukt intressant.
  3. Belöna dig själv. Unna dig något kul när du är klar. Laga en extra god middag, kolla på film under en filt med tända ljus. Gör något extra mysigt och kul helt enkelt!

Likes

Comments

Postad i: Life

​Så var den första veckan på höstterminen över, och det firas med en sjuhelsikes förkylning. Feber, nästäppa, hosta, halsont - hela paketet. 

Det är inte så konstigt, då det varit en extremt intensiv vecka. Jag har knappt varit hemma och sovit ca 6 h per natt, och på det har jag haft långa dagar med diverse möten, föreläsningar och hållit i lektioner för T1:orna. 

Planerna för helgen byttes snabbt ut till vilavilavila. Borde plugga lite, men jag får se hur mycket jag hinner med. 

Folkrätten är i alla fall otroligt intressant! Inte hunnit läsa så mycket på egen hand än, men av det jag lärt mig på föreläsningarna känns det väldigt spännande.

Nu ska jag dricka nyponsoppa och kolla på film. Hörs imorgon, puss! 

Likes

Comments

Postad i: Life

Befinner mig i detta nu på vårt hotellrum i Calvi, sittandes på balkongen med citadellet som utsikt, och de vidsträckta bergen bakom.
Det är så makalöst vackert här. En pytteliten stad med drygt 6000 invånare på norra Korsika. Jag är förälskad i Calvi - i miljön, i de ljuvliga husen, i atmosfären.
Här kommer lite bilder från våra första dagar här. Tre dagars njutning kvar, innan verkligheten börjar igen.

Första dagen, efter att vi hade kommit hit, promenerade vi tre minuter till närmsta stranden. Ett dopp i kvällssolen innan middag på en familjeägd restaurang.

I måndags var vi lite turistiga, och hängde med på en guidad tur i Calvis citadel, från 1200-talet. Så gulligt ställe. Här är vi framför Calvis hamn.

Och här är en bild på lilla jag på middagen som bestod av livets godaste pizza (tomatsås, mozzarella i mängder, svarta oliver och chévre, toppat med honung - nomnomnom) och en del rosévin.

I tisdags var det Napoleons födelsedag, och Calvi ställde till med fyrverkerishow och musik. Vackert!

Igår åkte vi tåg till Bodri, en strand 45 minuter bort. Superfin strand och kul med utflykt. Drack kaffe och läste i skuggan. Boken ovan, Skymningsflickan av Katarina Wennstam, borde alla läsa.

Det här huset har de vackraste fönsterluckorna jag någonsin sett!

​Imorgon är det sista dagen här, vi ska ligga på stranden all day long och njuta av den sista solen. På kvällen har vi bokat bord på en Michelin-restaurang, ser så mycket fram emot det! Puss <3 

Likes

Comments

Postad i: Personal

​Jag känner mig så ofta otillräcklig. Att det jag gör aldrig är nog. Aldrig tillräckligt bra.

Jag vet inte vad det grundar sig i. Om det är höga krav eller dålig självkänsla som gör att jag ständigt måste prestera, ständigt måste göra allt perfekt och vara igång hela tiden för att känna att jag duger. 

Annars griper den tag i mig, ångesten. 

Hur får man bukt med det här? Jag vill kunna känna mig nöjd med mig själv, även när jag inte gör någonting alls. När jag avbokar min tvättid till förmån för att ligga i soffan och kolla på någon serie, eller ta en nap, eller bara göra sådant kroppen skriker efter för att den är så trött.

Är det balans som krävs? Kanske måste jag inse att det inte är rimligt att jag, drygt ett år efter utbrändheten, jobbar 50 h per vecka. Om fyra dagar går jag på semester. Hur det ska gå vet jag inte. Jag får ladda upp med ångestdämpande, och övaövaöva.

Det är inte rimligt att kroppen ska försättas i ångest av vila. Någonting stämmer inte, och jag tänker göra mitt yttersta för att komma till botten med vad, och sedan ändra det. 

Den här bloggen var tänkt att handla om främst juridik. Men; I take care of business by taking care of me. Så nu handlar det här om min väg tillbaka. Det börjar nu. Insikten om att det tar tid, och det kräver omfattande, långsiktiga förändringar. Here we go. 

Likes

Comments

En regnig söndag i Stockholm åkte H och jag till Fotografiska. Min favoritfotograf, Nick Brandt, ställde ut sin senaste kollektion, som var fantastisk. Så tänkvärd och så vackra foton.

Dessutom fanns en utställning om Greta Garbo, en annan om romer i Sverige, ytterligare en som hette Hurricane Season.

Den jag fastnade mest för var dock Bryan Adams "Exposed". Så vackra portätt på diverse kända människor. Mina favoriter ser ni ovan.

Gick därifrån och kände mig inspirerad, och knattrade ner ytterligare 3 kapitel på min bok på tåget hem till Göteborg.

Vad inspirerar dig?

Likes

Comments

Postad i: Health

Okej hörrni, här kommer en liten confession: jag HATAR allt som har med löpning att göra. Herregud, jag tycker att det är så vansinnigt tråkigt. Dessutom har jag ingen vidare kondition att tala om.

Jag har däremot hört så himla många som säger att "löpning är det bästa som finns för att koppla bort allt", och vill därför gärna ge det ett litet försök. Imorse knöt jag därför på mig mina urcoola och väldigt oanvända Saucony-skor, drog på mina rosa Nike-tights och stapplade nerför trapporna till cykelbanan precis utanför.

Och jag tror att jag har knäckt koden! Jag körde nämligen ett intervallpass från appen FMTK, som är Försvarsmaktens träningsapp. Jag satte igång min peppigadte spellista, tryckte igång appen - och sen sprang/gick jag i 20 min, helt utan problem. Det var till och med liiite roligt. Vad händer ens? Fortsättning följer, för jag vill hemskt gärna uppleva ​löparmagin ​alla pratar om! 

Vad tränar ni? 

Likes

Comments