Söka lärarjobb, Bemötande, Anställningsintervju

Nu sitter jag här. Strax färdigutbildad lärare efter fyra års oväntat krävande studier. Samtliga kommuner omkring mig gallskriker efter lärare, lärare, lärare! Jag sökte några jobb häromdagen, på de närmaste skolorna som jag har hört ganska gott om. Inom ett dygn efter att jag hade skickat mina ansökningar hade jag intervjuer inbokade med samtliga rektorer. Media påminner oss om lärarbristen varje dag. Jag har vänner som arbetar som lärare och som uttrycker sin frustration över hur otroligt svårt det är att locka utbildade lärare till skolorna där de arbetar. Jag kände mig ganska trygg inför intervjuerna, som om det hela handlade mer om att jag skulle ta reda på tillräckligt mycket om de olika skolorna för att kunna välja vilken tjänst jag ville ta, än att det handlade om att de skulle grilla mig och sedan kanske, kanske skulle välja ut mig bland alla hundratals sökande... som alltså inte fanns. Det visste jag.

Fulladdad med frågor om undervisningstid, digitala resurser, arbetslag, introduktionsår, mentorsstöd, resursteam och en massa andra punkter som jag inte visste om de spelade någon roll eller inte, och fullt medveten om att jag ändå hade missat de viktigaste punkterna och att jag om ungefär ett år skulle förbanna mig själv över det när jag stod där på "fel" arbetsplats, ja fulladdad med det åkte jag omkring på intervjuer. Och jag blev lite ställd faktiskt. Jag är inte helt nybakad direkt från gymnasiet och vidare genom lärarutbildningen, utan jag har arbetat med annat genom åren. Visst, jag är fortfarande under 30 och definitivt ung och naiv, men det kunde ha varit värre. Jag har i alla fall varit på en del arbetsintervjuer och provat några olika yrken. Men vid dessa intervjuer blev jag som sagt en aningens ställd. Jag var förberedd på att vara eftertraktad och att få ha trevliga samtal med rektorerna. Kanske hamna i ett läge där rektorerna talade om för mig varför jag skulle välja en tjänst på just deras skola. Jag förstod givetvis att de skulle fråga mycket om mig och skaffa sig en bild av mig som lärare. Men det blev snarare den där jobbiga förhörsaktiga grillningen. Fråga på fråga skickades mot mig och de var helt ärligt talat jättesvåra att svara på. Jodå, de var helt klart relevanta. Men väldigt svåra, åtminstone när man aldrig har arbetat som lärare innan vilket jag var tydlig med både i min ansökan och i mina svar. Efter intervjuerna berättade jag om utfrågningen för en vän som har arbetat som lärare i 6 år, och till och med hon tyckte att frågorna var svåra att svara på.

Nåväl, jag kände mig lite som en politiker i mina svar. Jag kunde till exempel inte svara konkret på hur jag lägger upp en dag när jag är klasslärare i årskurs 4, för det har jag aldrig varit och det beror helt på elevgruppen, vilka ämnen jag ska ha, hur eleverna är vana vid att arbeta och så vidare, men jag svarade så fint jag kunde. Som ur en bok. Som jag skulle ha svarat på en tenta. Men desto mer naiv kände jag mig, för jag vet ju att verkligheten inte alls är som i böckerna. Och när jag skulle svara på frågan "Vilka forskare inspireras du av?" så drog jag till med de jag hade närmast till hands i huvudet i den lite lätt pressande situation det var, men i bilen på väg till nästa intervju insåg jag att jag hade missat en mängd viktiga forskare som förmodligen hade gett pluspoäng att nämna i en intervju. Men så känner jag... varför klämma åt och ställa frågor som egentligen passar bra på en tenta, när skolan lider av en extrem lärarbrist och förmodligen redan vet vilka forskare DE inspireras av? Varför inte bara fråga mig hur jag ser på förmågorna till exempel, eller på att arbeta med digitala hjälpmedel, eller något annat som rektorn kände var viktigt att ta reda på? Läraryrket innebär typ tusen utmaningar och på ganska allmänt ställda frågor kan jag som fortfarande läser min sista kurs på lärarutbildningen och som endast har erfarenhet av lärarrollen från VFU och korta inhopp som vikarie, bara svara det som ligger närmast i minnet. Självklart ska jag vara kapabel till att praktisera teorier som jag stötte på för fyra år sedan i början av min lärarutbildning, men det kanske är sådant som måste få växa fram under introduktionsåret som lärare.

Och pokerface. Det hade rektorerna. Lokaltidningen skriver minst en gång i månaden om hur svårt det är att få tag i utbildade lärare här, jag VET att jag är en vettig människa eller rent av mer än så då jag har väldigt goda referenser från tidigare arbetsgivare och från min VFU, men ändå... pokerface. De tänkte minsann inte avslöja om de gillade mina svar eller inte. Visst, när de ringde och kallade mig till intervju sa de att de tyckte mycket om min ansökan och var väldigt intresserade av att träffa mig. Men det där var i princip helt bortblåst under intervjuerna. De var så otroligt formella och gav snarare intrycket av att jag var en av flera hundra. Missförstå mig inte, jag uppskattar att det är "ordentliga" arbetsintervjuer till en så viktig och svår tjänst som lärare. Men det kan ju balanseras upp mer lite mänsklighet? Och med tanke på den extrema lärarbristen så kanske de rent av kunde tala lite mer för sin skola och flika in med frågor till mig gällande hur jag tänkte kring att skolan arbetar si eller så, snarare än att göra det hela till en muntlig tentamen.

Jag har ännu flera intervjuer kvar. Det ska bli så spännande att se om det fortsätter på detta vis, eller om någon eller några rektorer kommer att skilja sig från de andra i sitt sätt att bemöta mig och hålla intervjun. Mina intryck av rektorerna kommer i alla fall att spela en mycket stor roll om jag hamnar i ett läge där jag kan välja mellan tjänster på olika skolor. Än så länge leder en rektor som jag hittills bara har pratat med i telefon, vi har ett möte inbokat nästa vecka. Över telefon var rektorn i alla fall oerhört trevlig, ärlig och mänsklig. Jag ser verkligen fram emot den intervjun, dels för att jag tror att jag skulle trivas bra på den skolan, dels bara för att få se om den rektorn behåller den trevliga och mänskliga tonen på intervjun. En intervju jag däremot inte ser fram emot är senare denna vecka, den rektorn var nämligen väldigt formell redan över telefon och uttryckte inte någon slags entusiasm över min ansökan. Det blir ju också spännande, att se om den intervjun är ännu mer som ett förhör än de jag redan har varit på.

Vad har jag lärt mig av detta? Att det första intrycket spelar stor roll, men inte främst i form av kläder, utseende, att säga exakt rätt saker och sånt där som vi kanske brukar tänka på, utan i form av att visa att man är mänsklig, vänlig och hjälpande. Det ska jag tänka på i framtida möten med elever, föräldrar och kollegor. Även om man kanske i själva verket sitter på höga hästar så får man kliva av dem ibland för att få till ett gott bemötande.

Likes

Comments