Idag hände en liten, liten incident som eg inte är så stor, men som gjorde mig så irriterad och arg.

Fick frågan hur det kommer sig att jag talar svenska utan brytning.

"Du måste vara riktigt duktig på språk" sa person.

" Eh jag är adopterad, kom hit som bebis. Kan bara svenska, engelska och tyska. Mitt modersmål är svenska!

"Jaha ok, saknar du dina biologiska föräldrar?"

Blir alltid lika irriterad och fundersam.
Hur menar personen som frågar och hur tänker hen?

Jag var 5 månader när pappa hämtade mig. För mig är mina adoptivföräldrar mina föräldrar! De enda jag har och de enda jag har minnen från och ihop med.
Personen som födde mig har jag inte ett enda minne av. Känner ingen saknad efter någon som jag knappt har träffat!
Det här med folks insnöade syn och idéer på och om att blod är tjockare än vatten är sååååå inskränkta...
Låt oss säga att DU träffar en person vid busshållplatsen och att ni två kommenterar vädret i en kort dialog om max 5 min. Sedan går ni på bussen och där skiljs era vägar åt.
Inte saknar DU den personen senare på dagen, senare i veckan eller senare i livet!?
Det var ju endast ett flyktigt möte....

OM jag hade adopterats när jag var äldre, t ex 5-7 år då hade jag kanske saknat mina biologisk föräldrar.... kanske.

Så hur tänker en människa som frågar en person om just det....?
Tänk vad intressant det hade varit att få vara en mygga i hens tankevärld.....

Lånad bild

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

https://www.svtplay.se/video/13246808/de-ensamma-en-film-om-adoption/de-ensamma-en-film-om-adoption-avsnitt-1

Vet inte vad jag tycker om den här filmen.... än.

Lånad bild

Likes

Comments

Fin dikt om adoption

Det var en gång två kvinnor som aldrig lärde känna varandra.
Den första kommer du inte ihåg. Den andra kallar du mamma.
Två olika liv skapade för att ge dig ditt.
En tände din stjärna. Den andra blev din sol.
Den första gav dig livet. Den andra lärde dig leva.
Den första skapade hos dig behovet av kärlek. Den andra fanns där för att ge dig den.
En gav dig ett ursprung. Den andra gav dig en identitet.
En gav dig begåvning. Den andra ett mål med den.
En gav dig förmågan att känna. Den andra fanns där när du kände dig orolig.
En såg ditt första leende. Den andra torkar dina tårar.
En sökte åt dig ett hem hon inte kunde ge dig. Den andra bad om ett barn, och hennes önskan gick i uppfyllelse.
Och nu ställer du, genom tårarna, den urgamla frågan som förblivit obesvarad genom alla år.
Arv eller miljö; vad är du en produkt av? Varken eller raring, varken eller, bara två olika sorters kärlek.

( Källa okänd)

Lånad bild

Likes

Comments

Family is not about blood. It's about who is willing to hold your hand when you need it the most.

Uttycket är så sant som det är sagt.

Att söka sitt ursprung är det få som kan sätta sig in i. Det är bara om man är eller har varit i den sitsen eller liknande som man kan känna igen sig och förstå.

Vi har alla olika historier om våra liv, om vår uppväxt, om våra familjer; om våra världar.

I min värld är min biologiska släkt främlingar. De är som vilka människor som helst, i ett land väldigt långt borta.

Jag har inga som helst minnen av dem eller från landet där jag föddes, jag kan varken språket, sederna eller bruket. Känner mig inte som en av deras landskvinnor.

Även om det finns ett band, ett släktband, så är det osynligt och inget jag känner något av.

Mitt val att ta detta steget är mitt egna privata beslut och inget som jag ens har nämnt för min släkt.

Min familj är de jag har vuxit upp tillsammans med, de jag litar på och faller tillbaka på när jag behöver, de är de som tar emot, fångar upp mig och stöttar, tröstar och uppmuntrar. De är de jag känner, de är mina livlinor, de står stadig när det stormar.

Jag har valt att söka mitt ursprung utan att tala med min familj om det. Det är naturligtvis ett medvetet val.

Vill göra den här resan utan dem, de skulle innerst inne ha blivit sårade om det fått veta, sårade eftersom de inte kan sätta in sig i min situation. Tankarna har säkert slagit dem någon gång att "en dag så gör hon det, söker upp släkten där borta..."

Många tycker förmodligen att de borde få vara med på resan eftersom detta är så stort. Men jag vill göra detta själv. Jag gör det inte för att såra någon.

Med hänsyn till min familj och släkt kommer jag inte nämna dem vid namn, inte heller skriva om speciella händelser där de kan känna sig utpekade.

Jag gör resan för min egna skull. Det är min egoresa, mitt val. Jag trivs med mitt liv och har alltid gjort det.

Mitt sökande gör jag för att inte en dag "vakna upp" och vilja söka mina rötter när det är alltför sent.

Jag gör det inte för min biologiska släkts skull. Min biologiska mamma fattade en gång ett beslut och det respekterar jag henne för, behöver ingen förklaring.

Jag har mina föräldrar och min syster och är så glad över att ha dem. Vi har ett liv ihop fullt med underbara minnen.

Förväntar mig ingenting utav sökandet mer än att få veta om de är vid liv. Då kan jag ta nästa steg och antingen träffa dem, om de vill, eller stänga den boken och känna mig nöjd.


Likes

Comments