Fick samtal mitt i natten.
Det var från andra sidan jorden.
Min " nyfunna" storasyster var på prathumör.
Vi satt på varsin sida och pratade om allt mellan himmel och jord mitt i natten!
Trots att det är långt mellan oss både geografiskt och känslomässigt kändes det som om vi knyter an snabbt och väldigt lätt!
Vi har tagit varann till våra hjärtan, villkorslöst!
Det är en härlig känsla. Jag känner mig oerhört älskad och saknad!
Mitt tomrum börjar fyllas...efter 41 år börjar jag äntligen känna mig hel!

Samtidigt börjar de känslor jag alltid har haft komma upp till ytan...
Känslor som jag oftast viftat bort, tryckt undan, börjar göra sig till känna återigen.
Den här gången bemöter jag dem med ett slags sorgset konstaterande av fakta.
Släktkalaset häromdagen för min svåger blev ett facit på det jag alltid sett och känt...men som jag som sagt oftast har viftat bort.
Men att erkänna för mig själv att det är skillnad det gör ont! Att inse att min adoptivsyster är väl medveten om skillnaden och att hon utnyttjar den utan att ens visa ett sting av skam eller skuld gör ondare...
Men jag kan inte göra ngt åt det och väljer därför att öka avståndet och bygga muren runt mig och barnen ännu högre. De ska inte få skadas lika djupt som jag har skadats!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Har fortfarande inte tagit in det riktigt, bara till hälften på något vis. Och lite på avstånd på något sätt.

Min kontakt skrev på messenger för ett tag sedan att hon har hittat min biologiska mamma och syskon. 💕

Nu har jag fått möta några av dem genom en app som heter IMO. Har fått se dem och prata lite med dem. Det var verkligen en overklig känsla. Min biologiska mamma riktigt sken av glädje!! ❤️😀❤️Och mina bio-syskon också! 😊
Nu har jag kontakt med en av mina biologiska systrar, som är 3 år äldre, på messenger. Så himla roligt 😀.
Har även fått kontakt med hennes vuxna döttrar.
En av dem är i Litauen 😏och arbetar med att sy kläder på en fabrik.
Blev så förvånad!! Livet är märkligt och jorden är tydligen inte så stor. Tänk att hon är så pass nära Sverige!!

Har fortfarande inte berättat för någon av mina närmaste, hade velat berätta för min syster men jag vet inte hur hon kommer att reagera! Jag är ju hennes enda syster och hon är ju min enda. Även om vi inte är biologiska så är hon min syster i hjärtat och i själen. 💖
Vill inte att hon ska bli sårad!!

Lånad bild

Likes

Comments

Lånad bild

Det har gått ett tag sen jag skrev här sist.

Alla steg tar olika lång tid och alla länder, kontinenter har olika procedurer.
Här hemma är vi relativt snabba. På andra sidan vårt klot ser de annorlunda på tid och arbetar inte alls på samma sätt.

På de här veckorna har jag fått ha gott om tålamod och har verkligen intalat mig själv att inte ha för stort hopp!

Jag har anlitat en person som bor i mitt födelseland, en inhemsk som talar språket och som arbetar med att hjälpa adopterade fr det här landet att hitta sina biologiska släktingar.
Blev rekommenderad henne av andra adopterade fr " mitt födelseland.
Vi har haft kontakt sedan 16/3 i år.
Så eg har min väntan tagit mkt kort tid nu när jag tänker efter. Men som det heter, inget är som väntans tider.
Likt ett nyfiket barn inför födelsedagen eller julafton har jag gått spänt och väntat. Jag har tittat i messenger flera gånger varje dag.
Min kontakt har förberett mig på att det kan ta mkt lång tid och att man aldrig kan veta hur det kommer att gå.
Ibland blir det totalstopp, ibland går det trögt och ibland kan det gå snabbt OM man har en himla tur!

Har som jag skrivit försökt att inte ha några förväntningar och inte tänkt så mkt på sökandet.... men visst har jag funderat, tänkt och vänt och vridit på de mest tänkbara scenarierna. Tänk om.....

Så plötsligt, helt oförberett händer det!
Kommer aldrig glömma den stunden, aldrig!
Hade inte tänkt på hur det skulle bli, kännas, om jag skulle få ett positivt besked.
Vi satt i bilen allihop, var iväg och uträttade ärenden.
Vips plingade det till i min mobil och jag ser att det kommit ett meddelande i messenger.
Jag väntade med att titta i mobilen tills några av barnen gick iväg på ngt av ärendena. Ville vara ensam....
Där i ett långt meddelande med de inledande orden "Hello Sara! Great news! This is the news you are longing longing for a long time. Found your mum yesterday."

Jag blev så chockad, så mållös och rörd, allt på en gång!
Dagen jag väntat på, beskedet jag både längtat efter och varit orolig för låg mitt framför ögonen på mig...

Jag har inte landat än, har inte tagit till mig all info som meddelandet gav mig. Det är så mycket info, så mycket att tänka på, tänka efter och med all vetskap som jag har nu, idag, gör att jag ställts inför ännu ett vägskäl....eller två....

Ska jag ta ännu ett steg och träffa släkten jag inte känner?
Ska jag berätta för släkten som jag ser som min släkt att jag har sökt upp mitt " ursprung"?

Min största oro är hur min familj, mina föräldrar och syster kommer att reagera OM jag berättar...

Lånad bild

Likes

Comments

Idag hände en liten, liten incident som eg inte är så stor, men som gjorde mig så irriterad och arg.

Fick frågan hur det kommer sig att jag talar svenska utan brytning.

"Du måste vara riktigt duktig på språk" sa person.

" Eh jag är adopterad, kom hit som bebis. Kan bara svenska, engelska och tyska. Mitt modersmål är svenska!

"Jaha ok, saknar du dina biologiska föräldrar?"

Blir alltid lika irriterad och fundersam.
Hur menar personen som frågar och hur tänker hen?

Jag var 5 månader när pappa hämtade mig. För mig är mina adoptivföräldrar mina föräldrar! De enda jag har och de enda jag har minnen från och ihop med.
Personen som födde mig har jag inte ett enda minne av. Känner ingen saknad efter någon som jag knappt har träffat!
Det här med folks insnöade syn och idéer på och om att blod är tjockare än vatten är sååååå inskränkta...
Låt oss säga att DU träffar en person vid busshållplatsen och att ni två kommenterar vädret i en kort dialog om max 5 min. Sedan går ni på bussen och där skiljs era vägar åt.
Inte saknar DU den personen senare på dagen, senare i veckan eller senare i livet!?
Det var ju endast ett flyktigt möte....

OM jag hade adopterats när jag var äldre, t ex 5-7 år då hade jag kanske saknat mina biologisk föräldrar.... kanske.

Så hur tänker en människa som frågar en person om just det....?
Tänk vad intressant det hade varit att få vara en mygga i hens tankevärld.....

Lånad bild

Likes

Comments

https://www.svtplay.se/video/13246808/de-ensamma-en-film-om-adoption/de-ensamma-en-film-om-adoption-avsnitt-1

Vet inte vad jag tycker om den här filmen.... än.

Lånad bild

Likes

Comments

Fin dikt om adoption

Det var en gång två kvinnor som aldrig lärde känna varandra.
Den första kommer du inte ihåg. Den andra kallar du mamma.
Två olika liv skapade för att ge dig ditt.
En tände din stjärna. Den andra blev din sol.
Den första gav dig livet. Den andra lärde dig leva.
Den första skapade hos dig behovet av kärlek. Den andra fanns där för att ge dig den.
En gav dig ett ursprung. Den andra gav dig en identitet.
En gav dig begåvning. Den andra ett mål med den.
En gav dig förmågan att känna. Den andra fanns där när du kände dig orolig.
En såg ditt första leende. Den andra torkar dina tårar.
En sökte åt dig ett hem hon inte kunde ge dig. Den andra bad om ett barn, och hennes önskan gick i uppfyllelse.
Och nu ställer du, genom tårarna, den urgamla frågan som förblivit obesvarad genom alla år.
Arv eller miljö; vad är du en produkt av? Varken eller raring, varken eller, bara två olika sorters kärlek.

( Källa okänd)

Lånad bild

Likes

Comments

Family is not about blood. It's about who is willing to hold your hand when you need it the most.

Uttycket är så sant som det är sagt.

Att söka sitt ursprung är det få som kan sätta sig in i. Det är bara om man är eller har varit i den sitsen eller liknande som man kan känna igen sig och förstå.

Vi har alla olika historier om våra liv, om vår uppväxt, om våra familjer; om våra världar.

I min värld är min biologiska släkt främlingar. De är som vilka människor som helst, i ett land väldigt långt borta.

Jag har inga som helst minnen av dem eller från landet där jag föddes, jag kan varken språket, sederna eller bruket. Känner mig inte som en av deras landskvinnor.

Även om det finns ett band, ett släktband, så är det osynligt och inget jag känner något av.

Mitt val att ta detta steget är mitt egna privata beslut och inget som jag ens har nämnt för min släkt.

Min familj är de jag har vuxit upp tillsammans med, de jag litar på och faller tillbaka på när jag behöver, de är de som tar emot, fångar upp mig och stöttar, tröstar och uppmuntrar. De är de jag känner, de är mina livlinor, de står stadig när det stormar.

Jag har valt att söka mitt ursprung utan att tala med min familj om det. Det är naturligtvis ett medvetet val.

Vill göra den här resan utan dem, de skulle innerst inne ha blivit sårade om det fått veta, sårade eftersom de inte kan sätta in sig i min situation. Tankarna har säkert slagit dem någon gång att "en dag så gör hon det, söker upp släkten där borta..."

Många tycker förmodligen att de borde få vara med på resan eftersom detta är så stort. Men jag vill göra detta själv. Jag gör det inte för att såra någon.

Med hänsyn till min familj och släkt kommer jag inte nämna dem vid namn, inte heller skriva om speciella händelser där de kan känna sig utpekade.

Jag gör resan för min egna skull. Det är min egoresa, mitt val. Jag trivs med mitt liv och har alltid gjort det.

Mitt sökande gör jag för att inte en dag "vakna upp" och vilja söka mina rötter när det är alltför sent.

Jag gör det inte för min biologiska släkts skull. Min biologiska mamma fattade en gång ett beslut och det respekterar jag henne för, behöver ingen förklaring.

Jag har mina föräldrar och min syster och är så glad över att ha dem. Vi har ett liv ihop fullt med underbara minnen.

Förväntar mig ingenting utav sökandet mer än att få veta om de är vid liv. Då kan jag ta nästa steg och antingen träffa dem, om de vill, eller stänga den boken och känna mig nöjd.


Likes

Comments