Header
View tracker

En utav de lite jobbigare dagarna idag. Precis som igår, och i förrgår, och dagen innan det. En del dagar är mer härdigare än andra, idag var jag bara som ett vrak. En som tycks ha hållit på miljontals känslor i hundraleva år vars alla brakade loss idag, varenda en. Och allt kändes jobbigt, vare sig det rörde sig om att äta eller diska. Men det är okej, för såna dagar kommer man att ha, och såna dagar har jag mest troligt många utav framför mig. Tills jag blir frisk igen, tills jag tar mig upp, tills jag står med båda fötterna på jorden igen. Tills huvudvärken inte längre spränger hela mitt huvud, tills panikångesten inte har övertaget av mitt liv, tills klumpen som ständigt sitter över bröstkorgen - försvinner. Bara tills då. Så jag måste hålla ut antar jag, och försöka hålla hoppet uppe. Även fast det är svårt för det mesta.

Jag vill kunna räkna dagarna tills jag är hemma igen, men det är två saker som hindrar mig: 1) jag vet inte när jag kommer att få åka hem. 2) Jag börjar bli otroligt rädd att återvända till allting.

Det var trots allt hemmet som krossade mig. Det var trots allt människorna, händelserna, minnena som fullkomligt plockade isär mig. Och det finns personer som jag kommer att förlåta för detta. Inte för att jag vill, inte för att jag överhuvudtaget någonsin ens skulle tänka tanken på att frivilligt förlåta dem, men för att det är det enda rätta och vettiga att göra. Helst av allt hade jag egentligen velat ställa mig framför dessa personer och säga hur fega de är, hur fruktansvärt de betett sig och att jag aldrig i hela mitt liv skulle någonsin förlåta dem och att jag hoppas att de en dag kommer att hamna i samma skit som de utsatte mig för.

Men det kommer jag aldrig att göra. Jag kommer aldrig att säga det. Istället kommer jag att förlåta dem och aldrig mer blicka tillbaka. Jag kommer att blicka framåt och glädjas över att dessa personer aldrig mer kommer att finnas i mitt liv. Aldrig någonsin mer kommer de kunna utsätta mig för något sånt här ont.

Ibland känns det som att man kan dö av brustet hjärta, som Sandra Beijer skriver. Kanske kan man det. Men då är det nog bäst att hitta någon som är värd det.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

  • LF

Likes

Comments

View tracker

Jisses, vad dagen har gått fort idag. Vad har jag gjort idag? Varit produktiv och fixat saker? Nej. Legat i sängen och pratat med Mallan om allt mellan himmel och jord, kollat New girl och druckit Cola Zero? Ja.

Men, jag har ju faktiskt glömt att nämna att jag har fått träffa världens bästa Sandra Beijer. Min stora inspirationskälla och någon jag ser upp till verkligen inom skrivande. Åkte in till Malmö till Emporia förra söndagen för att träffa denna skönhet, kramas, prata och få min bok som hon skrivit signerad. Jag var så glad att äntligen ha fått träffa henne och jag är också lite glad att jag fått ork till att blogga.

Nu ska jag ta och göra lite middag och hoppas på att jag kommer somna tidigt samt få en bra natt.

  • LF

Likes

Comments

View tracker

God morgon lördag.

Okej, morgon är det ju inte och de flesta har redan börjat sin dag för längesen. Jag å andra sidan, somnade klockan 6 imorse på grund av ännu en jobbig natt, så då får man ta smällen att vakna halv ett på eftermiddagen istället. Tror inte jag är helt utvilad, men lite grann. Tur att det är lördag i alla fall, eller hur?!

Eftersom jag för tillfället har lite brist på bilder (utöver allt annat jag har brist på just nu) så tänkte jag visa upp min underbara systerdotter som jag saknar så mycket och längtar tills jag får pussa på henne då jag är hemma i norr igen.

Ni som är pigga, utvilade och har varit redo för dagen sen klockan 9 imorse, hoppas ni har/får en kanondag.

  • LF

Likes

Comments

Vilken fantastiskt dålig bild. Jag är för tillfället utan telefon då min käraste valde att ge upp på mig och svika, så man får ta det man får. Bilden var alltså tagen från imorse; peppad, taggad och redo! Men dagen hade andra planer.

Känns lite tungt och jobbigt inatt. Känslan av att ha blottat sitt mående för så många känns ganska skrämmande, men bra då jag hoppas att inlägget kunde nå ut till ännu fler som sitter i samma situation. Jag tycker i alla fall att det är skönt att veta att man inte är ensam om detta.

  • LF

Likes

Comments

Hej, du kära fredag. Oj, vad du har varit efterlängtad.

Jag har, precis som säkert så många andra har, längtat så mycket till denna fredag. Orsaken är ju såklart för att det är Black Friday vilket innebär rea, shopping, och massor av roliga fynd på grund av det såklart! Jag har längtat så mycket, men efter denna morgon så blev ingenting som jag hade tänkt mig.

Idag tänkte jag samla mod och ork för att skriva om ett väldigt viktigt ämne: panikångest. Det är ett ämne som nu för tiden är ganska omtalat och inte längre viskas om. Jag har läst om det, hört om det, bekantat mig med det - men jag har aldrig någonsin förstått hur allvarligt, fruktansvärt eller hemskt det egentligen är. Tills jag själv råkade ut för det.

Denna morgon vaknade jag utvilad. För första gången på minst två månader hade jag sovit genom hela natten utan att vakna, utan att kämpa för att klara mig igenom natten, utan att ligga still och hämta andan i minst en halvtimme. Jag hade sovit i åtta timmar i sträck, och jag vaknade obeskrivligt glad för detta. Jag hade äntligen lyckats få den sömn jag har längtat och suktat efter i två månaders tid. De människor som känner mig och står mig nära vet mycket väl om mitt shoppingberoende, hur glad det gör mig och att gallerior och shoppingcentrum lugnar mig. Jag gjorde mig glatt i ordning för denna dag, väldigt exalterad och pepp på alla fina saker jag skulle få fynda idag! Julklappar, vardagssaker, unna mig själv lite grann. En dag som jag trodde skulle göra mig lycklig ända in i själen, slutade med att jag i detta tillfälle känner att jag aldrig mer vill sätta min fot i en galleria igen.

Jag hade hört talas om det här med att ha problem att vistas i folkmassor, men det var aldrig ett problem för mig. Jag är en väldigt social person, glad, utåtriktad och älskar att lära känna nya människor. Trots att jag nu levt med min panikångest ett tag, så var nätterna hittills de allra svåraste för mig och det mest värsta. Idag insåg jag att jag inte längre klarar av att vistas i stora folkmassor, stora butiker, och framför allt gallerior. Det spelar ingen roll hur mycket jag än sätter mig ner, hur mycket luft jag än försöker fånga förgäves eller hur många punkter jag än försöker fokusera mig på. Ingenting hjälper och man får känslan av att om jag inte åker hem och lägger mig i sängen nu så kommer jag att svimma eller kanske dö.

På senare tid har jag blivit tvungen att försöka lära mig väldigt mycket om detta ämne. Vad panikångest egentligen är, hur det påverkar en, vad man ska göra och hur man ska förebygga den. Panikångest är något som kan vara väldigt olika från individ till individ; hos vissa är den värre och hos vissa är den mildare. För vissa är den outhärdlig, för vissa är den lättsam att leva med. Ibland kanske man inte ens behöver söka hjälp för detta, men när det börjar bli ett hinder i vardagen så kan det vara en varningsklocka för att kanske börja fundera på om detta du upplever bör kollas upp.

Det finns inget jag är gladare över än min syster som praktiskt taget tvingade mig att söka hjälp. Hjälp jag borde ha sökt för flera månader sedan, inte gått och väntat på att allt detta ska bli värre. Outhärdligt. Utmattande. Tänk om jag hade sökt hjälp för längesen? Då kanske jag hade varit frisk nu, jag kanske hade varit genuint glad, lycklig och skuttat på rosa moln (vissa dagar i alla fall, livet är ju inte alltid en dans på rosor).

Jag har förlorat många personer på grund av detta. Jag sökte aldrig hjälp, jag bearbetade aldrig saker och ting, jag tillät aldrig någon att hjälpa mig och till slut vände många ryggen till för att jag var alldeles för svår att vara kring. Men i detta nuet som jag skriver detta inlägg, så vet jag precis vilka jag har bakom mig och vilka som håller min rygg. Jag vet precis vilka jag är tacksam till och vilka jag alltid kommer att kunna räkna med, vare sig jag är döende eller levande.

Till dig som känner igen dig, till dig som vet om att du sitter i skiten, till dig som känner en varningsklocka: snälla, vänta inte. Snälla, sök hjälp. Stå inte på sidan om din vardag och titta på och hoppas på att det blir bättre, medan hela du faller isär. För Guds skull, var inte rädd. Berätta. Berätta för dina anhöriga vad du går igenom. Berätta för din bästa vän, berätta för din mamma eller pappa, berätta för din syster eller bror, berätta för vem som helst du anförtror dig åt - bara snälla, berätta. Gå inte i tystnad, dra inte på det, stäng inte in dig själv. Du kommer inte orka till slut och ditt huvud och din kropp kommer till slut stängas av.

Glöm aldrig någonsin bort att du är inte ensam, du är inte konstig eller besvärlig. Du är så otroligt bra, du har bara fallit lite grann. Vänta bara tills du reser dig upp igen och kan visa hela världen hur stark du är.

Min hjälp är på väg för jag har sökt den, och jag vet att en dag kommer jag att må så fantastiskt bra. Jag kommer vara så sjukt lycklig och jag kommer att jaga mina drömmar som aldrig förr. Men tills vidare så måste jag ha tålamod. Jag är så långt bort från min familj, mitt hem, mina underbara vänner - men det är okej. Jag har fantastiska människor runtomkring mig här också, och även fast mina nätter är för det mesta på gränsen till outhärdliga och dagarna är något jag måste kämpa igenom steg för steg, så är det okej. Jag kommer att bli okej. Jag kommer att resa mig igen och jag kommer vara så otroligt jäkla stark.

Tack för att ni tog er tid att läsa! 

Kram 💗 /L

  • LF

Likes

Comments

Hej måndag.

Jag vet. Det ekar jättemycket här och jag vet om det. Men det ekar inom mig också, och därför har jag inte orken med detta hur mycket jag än vill. Hur mycket jag än vill mata med inlägg, bilder, texter, inspiration, allt - så finns inte orken. Jag hoppas att jag kommer hitta den igen. Helst snart. Helst igår. Hojta om ni ser den.

  • LF

Likes

Comments

Tjo!

Jag vet, jag är helt värdelös på det här med bloggandet. Till mitt försvar så är det för att jag har haft rätt mycket att tänka på så orken har inte funnits där. Jag är i alla fall tillbaka i Helsingborg, tillbringade första dagen vid skolbänken idag på typ en månad. Det kändes faktiskt sjukt skönt, och det känns på ett sätt skönt att vara tillbaka här också. Från -10 grader till 2 plusgrader gör stor skillnad! En nackdel är ju att jag har så sjukt mycket att ta igen i skolan, men det får bli om en liten stund. Det är ju en dag imorrn å, liksom.
  • LF

Likes

Comments

Vintern har kommit till Norrland och det är otroligt kallt och lite lidande att vara ute och fota i -8 grader. Har idag dock lärt mig att uttrycket "det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder" är dra mig baklänges sant. Idag var det i alla fall en liten fotodag ute i snön med min Alva, så otroligt kallt men kul var det. Allt jag längtar efter nu är att få åka iväg utomlands någonstans och bara glassa i solen och slippa den här hemska kylan. Slippa allt som har med skola, ångest, panikattacker, huvudvärk och skyldigheter att göra. Nåväl, den dagen lär väl komma någon gång hoppas jag.

  • LF

Likes

Comments

Halloj!

En introduktion om mig själv kan ju vara bra att skriva, har funderat på en i ett dygn nu typ. Skrattar åt mig själv för jag kommer fortfarande inte på någonting att skriva om mig mer än att jag är 22 år, är galen i Corgi-hundrasen, bosatt för tillfället i Helsingborg men kommer från de norrländska skogarna. Jag studerar just nu Modevetenskap, men hjärtat ligger tyvärr mot en annan utbildning som jag mest troligt kommer att söka i vår. Mode är ett sådant stort intresse som ligger så nära hjärtat hos mig, men skrivandet är något som brinner inom mig och därför kände jag att jag behövde ta upp bloggandet igen. Mer då? Enligt mig själv är jag ju sjukt rolig och har en fantastisk humor, men det är ju en annan femma.

Dessa rader får nog räcka tills vidare, då jag verkligen är otroligt ovan att sitta och blogga nu efter att ha haft uppehåll i två år. Bloggen kommer att handla om allt, vad som än dyker upp i huvudet att skriva.

Välkomna!!

  • LF

Likes

Comments

Instagram@laniozf