View tracker

Ikväll var första gången jag träffade en kompis sedan allt det här hände. Jag höll ganska tyst om vårt uppbrott från söndagen-fredagen och då berättade jag det för alla via facebook. Men jag har inte orkat träffa någon men som sagt så tog jag idag mig tid och åkte iväg på en fika. Och oj vilken power jag kom hem med efter.

Jag känner att jag inte behöver mr X längre. Alltså verkligen känner det. Jag förtjänar något och någon bättre. Han har tagit och tar fortfarande mig för givet och det är inte okej. Man kan inte bete sig hur som helst och tro att jag alltid ska finnas där som en backup. Det är slut med det nu. Jag vet inte ens hur jag har låtit mig själv bli den personen som ger och ger och ger men inte får någonting tillbaka.

Under fikan diskuterade jag och min vän om jag skulle slänga iväg ett sms till tjejen eller ej. Absolut inte ett "jag hatar dig mest i världen" sms utan mer ett "jag ber dig att backa lite medans vi går igenom det här, för vårt barns skull" sms. Och efter mycket velande fram och tillbaka så fick de bli så att det skickades iväg. Jag fick aldrig något svar tillbaka men när jag kom hem så möttes jag av en aning kallare stämning (antar att hon hört av sig till X och berättat) och när X gick i väg och tränade utan ett Hej då anade jag nästan vad som skulle komma lite senare på kvällen och visst! Nyss kom ett "jag sover borta" sms. Lite omogen och full i fan som jag känner mig just nu så skickade jag en f*ck you smiley tillbaka. Jag har fan ingen lust/ork/vilja till att tjafsa eller ens bry mig längre. Han har valt bort mig och då är det så, ångrar nästan att det inte var jag som insåg det här och lämnade honom.. Men kärleken är blind ibland, som man brukar säga.

Jag tänker att tjejer ska hålla varandra om ryggen när det kommer till familjer, framför allt med barn inblandat men tydligen är vi inte på samma plan på den fronten, jag och X nya. Hon har själv ett barn och har troligtvis gått igenom en separation men det verkar inte stoppa henne från att infektera lite i vårt uppbrott. Självklart är detta inte hennes fel utan X men om jag fick reda på att någon jag börjat träffa precis gjort slut efter ett över sex års långt förhållande och de fortfarande bor tillsammans skulle jag utan tvekan säga att vi tar det lite lugnt och kan ta upp relationen när de gått isär.

Nej men det känns i alla fall bättre nu och jag tror att jag ska (måste!) ta mig tid till att träffa mina vänner och få prata av mig och få höra deras syn på de hela. Lättare för dom som är utomstående att komma med kloka tips och råd. Jag fick en väldig kick och känner att det här nog kommer att sluta bra trots allt. (väntar mig bakslag och mindre bra dagar också, men för varje gång jag kan känna lite glädje och att det går åt rätt håll är fantastiskt!)

Nu ska jag försöka sova lite så att jag vaknar utvilad för lek med min dotter, har tyvärr inte blivit så mycket av den varan då jag varit helt nere av sorg och sedan operation. (alltså är jag sjukskriven och X föräldraledig men bara jag hemma.. Väldigt ansvarsfull pappa, jaja)


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Det som är/har varit jobbigast har varit att acceptera att någon annans beslut påverkar hela mitt liv. Eller såklart har det varit svårt att accepter att han inte älskar mig längre också. Men att inte själv få välja över sitt liv är väldigt jobbigt och nog svårt för någon som inte varit i situationen att förstå. Men jag har kommit en bit på väg. Något jag är dålig dock är att gråta, Jag som annars gråter rätt lätt har nu helt stängt av. Jag vet att jag måste sörja och gråta för att bearbeta alla känslor och gå igenom de stadier som finns vid en separation men det känns som att jag lever i en dålig B-film som aldrig tar slut men snart gör jag det och allt blir som vanlig igen. Jag kan inte ta in verkligheten. Kan ha att göra med att vi fortfarande lever tillsammans och inte bryter helt. Vi kommer aldrig att kunna bryta helt eftersom vi har ett barn tillsammans men det är inte bra för mig att ha honom här hemma. Jag mår inte bra av det. Men när det väl händer kanske alla känslor kommer ikapp mig.

Något som min hjärna däremot har fokuserat på är framtiden. Vad kommer hända, blir vi tillsammans eller är det helt slut, hur känns ensamheten varje kväll (speciellt de dagar barnet är med honom) och hur fan träffar man en ny? Ja nu är det låååångt dit men ändå finns rädslan av att aldrig bli älskad igen där, att aldrig få känna en annan människas närhet igen. Jag är livrädd för det.

24årig enbarnsmamma ensam förresten av sitt liv.

När jag skriver det här inser jag att det troligtvis inte kommer att bli så men i tankarna är jag redan gammal och ensam..

Love M

Likes

Comments

View tracker

Jag vet inte riktigt ännu hur den här bloggen kommer att bli eller vad som kommer skrivas men jag känner att jag har ett stort behov av att få skriva av mig om vad som händer och sägs. Detta kommer att ske helt utan namn då jag inte vill att någon ska hängas ut pga det här. Men vi tar det från början, alltså för en vecka och en dag sedan;

Den 10 januari kom chocken. Efter en mindre bra dag tillsammans satte vi oss ner i soffan på kvällen och jag ställde frågan; Älskar du mig fortfarande. Egentligen vet jag inte varför jag ställde den frågan eftersom det då inte var något jag ens hade tänkt tanken på att han inte skulle göra men så kom svaret. Nej det gör jag inte. Mer svar fick jag inte den kvällen. Jag fick gå och lägga mig med dessa ord ekande i huvudet. 

Jag tänkte när jag gick upp på måndagen (efter ungefär 30 minuters sömn) att det vara var på grund av hur gårdagen hade varit, vi har våra bra och mindre bra dagar som alltid. Det har aldrig slutat med att vi separerar. I alla fall så gick jag till jobbet och det ända som snurrade i mitt huvud var "vad fan gör jag nu". Jag kunde inte hålla mig till kvällen , när vi hade bestämt att vi skulle prata, utan smsade honom under dagen och bad om svar. Svaren var inte alls vad jag förväntade mig. Det var kalla, korta och gick inte i den riktningen jag på någotvis förväntade mig. Vadå det var ju vi föralltid? Hur kunde det bli såhär?

Efter jobbet så var han och vår  dotter (han är föräldraledig just nu) hos sin mamma och bjöd dit mig på middag. Där satt jag på middag och lekte familj med någon som inte alls var min familj. På mindre än 24 timmar hade vi blivit som främlingar. Det blev ingen diskussion den dagen överhuvudtaget. Utan vi fortsatte att smsa under tisdagen och jag kastades mellan hopp och förtvivlan. 

Han ville bo tillsammans men inte vara tillsammans. Han vill vara en familj men det går inte. Alla ord som kom vände och vred jag på tills jag blev alldeles galen. Vi pratade de kommande dagarna lite nu och då om oss och jag fick hela tiden dubbla budskap. Det är slut men får se vad som händer i framtiden för att i nästa stund vara helt slut. 

På natten till fredagen kunde jag inte hålla mig längre utan tog hans telefon, loggade in och läste sms. Självklart hittade jag sms från en annan tjej. Han har sovit där några gånger under veckan vi gjort slut och det sårade mig fruktansvärt mycket.

På fredagen hade jag en planerad operation och jag är efter det sjukskriven hela veckan efter (denna vecka, tisdag när inlägget skrivs). Så mitt i all sorg, förtvivlan, rädsla, ensamhet och aggressioner så ska han "ta hand om mig" .  Och självklart blir jag sviken och han åker till den nya tjejen, som han påstår bara är en kompis men som jag (och alla ni som läser detta) förstår att det inte är. 

Igår tog vi ett till prat om framtiden och om hur han/jag känner att vi ska göra nu. Det vi kommit fram till är att det är slut och att han kommer att bo här tills inskolningen är klar (han börjar jobba igen 8 feb) och så tar vi det där i från då. 

Jag ska alltså behöva bo och leva tillsammans med mitt livs kärlek i yttligare två veckor OCH behöva se honom smsa och snapa (snapchat) med en annan tjej. Och där efter ska jag hälften av veckorna vara helt ensam och resterande med bara min dotter. Hur detta ska sluta har jag ingen aning om. På något konstigt vis har jag fortfarande en föreställning om att vi kommer att bli tillsammans igen och bli en hel familj. Men just nu känns det väldigt långt borta, men det sista som lämnar än är ju just hoppet..

Love M 

Likes

Comments