View tracker

En småsak för någon kan för mig vara en stor grej för mig. I natt är jag själv så det är ju inte så konstigt att jag inte kan sova. Har en tillfällig sambo hos mig och haft under tre veckor nu så har inte haft så mycket tid för mig själv och hunnit tänka. Det har varit på ett vis rätt skönt just för att jag inte fått tänka på det viset men nu när man väl är själv, kommer det istället i överflöd. Det här med att överanalysera.

Just nu är det en grej på gång ev och det har väntetid, och väntetid för mig är sjukt jobbigt. För jag vet inte vad som kommer att hända och kan därför inte heller börja förbereda nästa steg. Då blir jag nervös, jag blir orolig och börjar tänka ut massa scenarion som kan tänkas komma vid. Hur jag ska tänka, säga och göra när den här biten kommer osv och hur jag tänker gå vidare från det. Jag går hela dagarna med ont i magen. Jag vet att jag förstorar allt. Det har jag fått höra hela mitt liv. Jag vet.

Jag känner lite press ibland, nu när jag har någon annan att tänka på i mitt hem, på hur jag ska bete mig. Jag måste ju vara som en normal människa och inte visa nånting. För jag vet att vi har för det mesta olika syn på saker och ting och det är inte lätt att se vad som försiggår i mitt huvud. 
Mina känslor, mina uppfattningar och det jag vet - det är min värld. Det är så livet ser ut för mig för att jag inte upplevt och vet nåt annat. Och det är ju självklart att det är lika för andra, fast det kan vara en helt annan syn på livet för dem. Då är det klart att det är svårt att sätta sig in i andras situationer och att det är svårt att förstå. Det är egentligen inte konstigt att någon som är lycklig och lever livet inte förstår någon som har det svårt, vare sig det är fysiskt eller psykiskt. 
Därför är det ju så viktigt att kunna prata. Försöka förklara hur det är man känner sig, vad som är svårt och hur man tänker. Finns ju dem som förstår bättre än andra, men man måste i vilket fall kunna lyssna och försöka förstå så gott man kan, finnas där. Stödet från andra är viktigt för att man ska kunna må bättre. Finns det inte, är det svårt för en person och känna att man har en mening, en mening till existens. Svårt att söka hjälp.

Jag har själv dolt allt sånt här för alla under en väldigt lång tid. Även för mig själv. Idag är det fortfarande ytterst få som jag verkligen diskuterar det här med. Många tar det nog inte helt på allvar och många vet nog inte heller vad de ska göra eller hur de ska bete sig. Det förstår jag fullkomligt. Det är så för många för att sånt här inte tas på allvar i samhället över lag. De har inte kunnat lära sig hur man ska bete sig eller hjälpa människor i såna här olika situationer.
Allt det här går så upp och ner för mig i perioder så jag vet inte själv hur jag ska hantera det. Mitt huvud är överallt, för det mesta egentligen, så jag vet inte riktigt vad som blir nedskrivet. 

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

​Jag har nog alltid haft tendenser till allt det här sen jag varit liten. Det har kommit smygandes sakta hela tiden så det har egentligen aldrig varit några konstigheter. För mig är ju detta ett normalt beteende. Men det har ju aldrig varit så illa så det har börjat hindrat mig så mycket i min vardag, som nu. Det påverkar ju mig, min familj, vänner och t.o.m kollegorna och jobbet.
Men det är så svårt att prata om det här, ångesten. Det är ju en sån fruktansvärt tabu i dagens samhälle. Psykisk ohälsa över lag, är tabu. Tänk att nämna för människor att man är psykiskt sjuk, klart som fan att de tittar snett och tar avstånd. Många som inte går igenom sånt här själv, förstår inte hur jobbigt det är för en person som lider av psykisk ohälsa. Som bilden säger "Att säga till någon med ångest att rycka upp sig är lika dumt som att säga till någon med värk att sluta ha ont", är en väldigt bra jämförelse tycker jag. Det är inte så bara och bara. Många sorters värk går att behandla med värktabletter eller salva osv. Tabletter för något psykiskt, t.ex ångest, lindrar symptomen men hjälper kanske egentligen inte problemet. Ska inte gå in på djupet om det som jag inte vet så mycket om för jag själv äter ingen medicin.

Men tillbaka till tidigare ålder.
Jag kan inte påstå att jag var populär när jag gick i skolan. Låg och mellanstadiet var faktiskt ganska bra, vi hade bra gemenskap hela klassen och det var väl egentligen ingen som var bättre än någon annan. Ganska neutralt (vad jag minns iallafall). Sen runt sexan, började jag spela fotboll. IK Brage fick ett damlag och vi var faktiskt väldigt duktiga. Alla utom jag. Jag hade noll kondition. Orkade aldrig spela länge. Hittade alltid på ursäkter så kan bara tänka på vad de andra tänkte om mig, det var det enda jag tänkte på. Det handlade inte längre om fotbollen.
Min barndomsvän, som även spelade i samma lag, fick cancer i samma veva och det kändes som hela välden rasade samman. Då hade jag iallafall en bra anledning till att sluta, istället för att bara vara allmänt dålig. 
Under tiden som hon var sjuk, började vi högstadiet och hamnade i olika skolor. Vi sågs inte så mycket men det gick inte en dag utan att jag inte tänkte på henne och undrade hur hon mådde. Vi umgicks alltid när vi var små, de var som en andra familj för mig. Det gick så lång tid som vi inte sågs att jag började få skuldkänslor pga det, att jag inte fanns där även fast hon ville. Det gick så lång tid att det kändes som att jag inte kunde längre. 
Där började det nog ordentligt med det där ont i magen. Hur arga är inte hela den familjen på mig, som aldrig kom och hälsade på och visade mitt stöd. Gud, de måste hata mig nu. Det var nog det enda som gick runt i mitt huvud till den dagen, hon gick bort.
En av min pappas anställda och också en nära vän och granne till familjen, ställde frågan till min pappa om jag skulle komma på begravningen. Så långt hade jag inte tänkt. Klart jag inte kan gå dit egentligen, jag var ju aldrig där när hon va sjuk så varför skulle jag ha rätt till att vara där och ta farväl? Alla skulle titta på mig och förstå vad jag har gjort och döma mig för att jag var där. Inte allra minst, familjen.
Pappa sa till mig att jag skulle ångra mig om jag inte gick. Men jag kunde bara inte. Det gjorde jag inte heller. Det jag bara inte förstod som ung tonåring, var att det skulle spöka för mig hela vägen hit idag. Ångesten och skuldkänslorna över hela den tiden. De är kvar än idag.

När jag var 19 år och flyttade hemifrån, började andra problem att dyka upp. Det här att jag hade svårt att gå ut från min lägenhet om jag hörde någon annan i trapphuset, vare sig jag skulle ner till tvättstugan eller iväg. Jag stod ju nu på egna ben och det fanns ingen där som kunde hjälpa mig. Det var ju en patetisk grej tyckte jag och när pappa ofta kom och hämta mig och vi skulle åka och handla, skrattade vi mest åt det. Det var ju bara så löjligt. Det som var löjligast var ju de gånger när jag varit och handlat själv eller kanske tagit en promenad och jag såg människor utanför porten när jag kom tillbaka. Många gånger har jag gått några extra vändor, enbart för att undvika dem, och se deras dömande blickar. Pulsen ökade häftigt och mina ben bar åt andra hållet, som om man skulle fly från något farligt.
Jag vet att allt det där sitter i mitt huvud. Jag har ju varit med om där man inte haft något annat val än att gå förbi och heja på grannarna och när man väl kommit innanför sin egna dörr, har det inte varit farligt alls. Men det går bara inte ibland.
Än värre blev det när jag sedan flyttade in i en ny lägenhet, där jag bor idag och har bott i de senaste 4 månaderna. Jag flyttade in till mitt i centrum, där det är människor konstant, nästintill dygnet runt.
Jag måste gå genom det lilla torget för att ta mig till jobbet, likaså hem. Jag kan inte titta på de människor jag möter. Jag drar upp jackan över halva ansiktet och gömmer mig nu när det är vinter, så de inte ser att det är jag. När jag väl klivit in på jobbet eller när jag väl tagit mig hem, känns det okej och jag kan andas igen.
När det gick så långt för ett tag sen att jag inte ens kunde ta mig utanför dörren och gå till jobbet, kände jag att det var nog. Jag lunchade med en av mina bästa vänner, som förstår mig och mina problem väldigt bra och pratade lite om hur det var för mig just då, att jag kanske skulle ta och ringa till samtalsmottagningen för att boka en tid. Men eftersom jag har sån fruktansvärd telefonfobi så sa hon att man kunde gå igenom internet och mina vårdkontakter. Jag gjorde sedan det och de hade ringt mig en gång med missat det samtalet. Fick ett mejl om en bokad telefontid med en samtalsterapeut, som en intervju. Herregud tänkte jag, hur fan ska det gå?!
Det var planerat typ 2 veckor från att jag fått mejlet och jag har nog aldrig tänkt så mycket på vad jag ska säga, hur jag ska säga det osv som jag gjorde under de två veckorna. När tiden var kommen och hon ringde, bröt jag ihop totalt. Fick inte fram ett ord. Hon ställde massa frågor som jag försökte svara på trots min tunghäfta. Tror vi pratade i nästan 45 minuter och hon hela tiden repeterade "Ja, vi har ju en ganska lång väntetid för att få komma hit och det vi skulle säga till dig även här är i princip att du helt enkelt bara måste göra det". Alltså jag måste träna på att gå utanför dörren när det är folk där. Bara göra det. För det sitter ju bara i mitt huvud. Men rädslan för känslan, paniken, höga pulsen, trycket i bröstet, gör det svårt. Hon sa iallafall att hon skulle boka in mig på en tid, tidigare om hon skulle få återbud. Och ganska snart hade jag fått en tid. 
Efter samtalet med henne, så tyckte jag helt plötsligt att allt blev mycket bättre. Jag kände inte av den där ångesten och paniken lika mycket längre. Kanske behövde jag bara prata med någon professionell som sa åt mig att bara göra det. Så jag avbokade tiden jag hade fått av henne för den kändes inte aktuell längre. Men jag vet innerst inne att jag är inte botad än. Jag vet att när som helst kommer det tillbaka igen, och då sitter jag där.



 


Likes

Comments

View tracker

Ett första försök till ett efterlängtat inlägg.. Men vart ska man börja?
Som det står i presentationen så är det här nånting som jag i många år har tänkt gjort.​ Antingen bara skrivit med penna och papper, i ett Word-dokument eller som nu, i en blogg.
Meningen med detta är 90% bara för att jag ska få kunna skriva av mig och samla mina tankar på ett ställe där jag sedan kan läsa om, reflektera och kanske rent ut sagt förstå. De resterande 10% är väl för att de som vill, vare sig de känner mig eller inte, kanske förstå mig och mina känslor och handlingar lite bättre också.
​Några av de som känner mig, vet att jag är en väldigt ångestfylld människa. Som för alla så har jag bra och dåliga dagar men att majoriteten av mina sämre dagar så har jag panik på insidan.. Panik för nästan allt. Hög puls, tryck över bröstet, kallsvettningar, ont i magen och i vissa fall domningar. Panik för att inte kunna ta mig utanför dörren, till affären, slänga soporna, ta en promenad och faktiskt, inte ens ta mig till jobbet. Hör jag rörelser i trapphuset så kan jag inte gå ut förrän jag hör att det är tyst. Jag blir fruktansvärt egocentrisk när jag kommer utanför dörren. Alla tittar på mig. Jag tänker hela tiden på vad dem jag möter tänker om mig. Det JAG tror att de tänker om mig. Det är som att de fattar att jag inte är riktigt frisk i huvudet. Det står som skrivet i pannan på mig. Det känns som om deras blickar bränner hål rakt igenom mig, i hela min kropp. Jag känner alla deras fördomar, om mig.

Kvällarna är värst. Jag är utmattad både fysiskt och psykiskt och är redo för att sova. Om jag hade varit en helt vanlig person vill säga. ​Så fort jag släcker ned, stänger av allt som har med elektronik att göra och kryper ned under täcket, så kör alla tankar om morgondagen igång. Jag planerar hur jag ska göra allt under dagen. Klockslag när jag ska gå upp. Vilka klädesplagg till vad beroende på vad jag har för brukare på jobbet och vad som ska göras där under dagen. Olika scenarion på händelser som kan hända (.. alltså va?!) och hur jag ska hantera situationerna och vad händer om jag inte klarar av det? Osv. Jag tänker alldeles för mycket och förstorar saker till tusen gånger värre än vad det de egentligen är. "Men slappna bara av och sluta tänk", "Varför göra en höna av en fjäder?", "Äsch. sluta oroa dig i onödan och ta det som det kommer" är bara några av de kommentarer jag får. Tror ni inte att om jag kunde slappna av, sluta tänka och oroa mig, att jag inte skulle göra det då? Att det är så här jag vill fungera? Nej, jag skulle väl inte tro det va.
Det blir ofta väldigt lite sömn om nätterna, förutsatt att jag får något alls. Om jag ser att klockan springer iväg och börjar räkna timmar och minuter sömn om jag skulle somna nu på en gång, får jag ångest över det och känner att det inte är någon ide att bara över huvud taget. Jag blir ju bara tröttare då. Det resulterar alltså i, ingen sömn och att jag kommer somna när jag kommer hem från jobbet. Det blir en ond cirkel med att inte sova natten innan och ta en powernap på dagen. Så när man väl är ledig har man ingen energi till att göra nånting alls och ligger antagligen i sängen hela dagen, och få ångest över det..

Det får räcka till en början. Det är svårt att sätta ord på allting och formulera sig tillräckligt bra. Svårt att veta om andra förstår hur jag menar. Det blir rörigt och hoppigt och man vill gärna få med så mycket som möjligt men det är alldeles för mycket information. Men då kanske ni förstår hur det känns och ser ut på insidan av mitt pannben.. En liten översikt iallafall.
Det har tagit mig många år, men jag börjar nog äntligen komma till insikt att det inte är normalt eller hälsosamt att leva på detta vis. Med konstant ångest och oro över vad som för andra kan uppfattas som helt normalt. 


    Likes

    Comments