View tracker

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag vet att det inte alltid har varit så lätt som du trodde. Den rara lilla flickan med nyfikna ögon och fluffigt hår har inte bara kommit med skratt och lycka. Jag vet om att livet kommit henne i vägen alltför många gånger, och att du fått stå där bakom och hållit henne uppe. Jag vet om att det skär i dig när jag gråter. När jag sårats, när jag misslyckats, när jag fallit. När någon inte förstår sig på henne så har du tvingats lyssna på ord du inte önskar kommit ur hennes mun. När du gjort henne upprörd för att du, faktiskt, vet bättre än hon så har du själv fått höra på ord du sällan förtjänat. När hennes känsliga inre rivs och skärs i så har du fått finnas där. Du har kramat för att hålla ihop henne, lagt en stöttande hand på hennes axel för att visa att du, vad som än händer, alltid kommer att stå där. Du har försökt vara rolig för att lätta upp stämningen. Stått bredvid och trott att inga ord kan läka sår, att inget du säger kan hjälpa. Men du har räddat mig pappa. Du har fått mig att förstå att jag alltid räcker till.

 Jag är tacksam att jag får spendera mitt liv så nära dig. Att jag får lära av dig. Skratta med dig. Drömma med dig. Du får mig att se världen så vacker som den är. Du får mig att älska. Hoppas. Drömma. Stort och litet. Vilja. Kämpa. Ge och ta. Jag älskar dig oändligt.

Du är min hjälte.

Likes

Comments

View tracker

Här åt jag frukost imorse. Det var så fantastiskt vackert. Andades ut saker som inte längre ska få stressa mig och andades in lugn och ro. Jag vet om att jag behöver detta, oftare än jag faktiskt gör det. 

Likes

Comments

I en film jag såg med min mamma någon dag före igår så ställdes en fråga; “i vilket ögonblick blev du den du är idag?”. Det var en trevlig film. Vi skrattade mycket. När filmen var slut började jag själv fundera över frågan. Jag insåg ganska direkt vid vilket exakt ögonblick som jag blev den fantastiska kvinna som jag är idag.

Det var kallt och sent in på natten. Grekland, som är en semesterort för många, blev istället landet där jag äntligen fick tag i verkligheten. Mörkret låg tjockt och den närmaste ljuskällan låg ungefär en mil över havet, Turkiets fastland. Ett par, kanske 50 meter från det stora tältet fyllt av filtar och kläder i flyktinglägret Moria på ön Lesbos står jag och gnuggar mig i ögonen och förbereder mig för bilresan mot vårt boende och den kalla natten som mig väntar. En hand på min axel, jag vänder mig bort från tältet ut mot mörkret, en man som försökte förklara något på arabiska. Jag förstår inte orden, men jag ser oron och känner hans panik. För att få hjälp vänder jag mig återigen mot tältet. Människor, fullt av människor står runt mig. När jag ser mot mannen igen ser jag konturer av människor bakom honom, runt honom. Jag ropar på min kära vän Erik som står närmst mig från tältet. Han tar med sig några andra volontärer och kommer till oss. I skenet av pannlampor blir konturerna människor. Vi ser att dom är blöta och kalla, de fick hoppa från båten för att vada iland. Jag tittar in i Eriks ögon och ord behövs inte där och då, några av dessa människor kommer att dö om vi inte gör något.

Efter att ha fått ihop ett antal volontärer börjar vi resan mot den kö där dessa människor ska stå för att sedan kunna registrera sig och komma in till det före detta fängelset där de ska spendera natten för att sedan färdas vidare mot trygghet. När vi kommer fram till kön inser vi att det är stängt för natten. Inga mer människor kommer att komma in ikväll. Vi beslutar då att ta med de allra blötaste, svagaste och kallaste för att ge dem nya kläder och hämta filtar och vatten till de resterande. Marken är lerig, det är svårt att få fäste och vi ska uppför en lång backe. En man som inte längre orkar hjälpa sin fru att gå vidare lämnar över henne till mig och vi klarar backen. Väl uppe vill hon gå själv, tackar för all hjälp och går vidare i mörkret. En mor kommer med sin dotter i famnen, hon orkar inte bära längre och räcker ut barnet mot mig. Det ser ut som att hon ska falla och jag tar barnet på min höft och kollar hur den kära modern mår. Hon klarar att gå. Hennes dotter skriker i min famn, gråter av rädsla och ser förskräckt in i mina ögon. Vem är du som tar mig ifrån min mamma? Varför är allt så mörkt och kallt? Vart är jag?

När jag var liten och inte kunde sova så sjöng mina föräldrar för mig. “När trollmor har lagt sina elva små troll och bundit fast dom i famnen..” sjöng de ett par gånger, sången övergick sedan till ett lugnande och trivsamt hummande. Det brukade sluta i att jag somnade före mamma, men pappa somnade innan mig. Flickan skrek efter trygghet och jag började, utan att tänka, sjunga för henne. Samma visa som så många gånger sjungits för mig när jag sökt trygghet och tröst. Hon slutade skrika och tittade på mig. Förstod att jag ville väl och så gick vi hon och jag, hon knäpptyst och jag sjungande och hummande tills vi kom fram till tältet där hon fick nya torra kläder och återigen fick vara nära sin mor.

När hon tystnade efter allt skrik så blev jag den personen jag är idag. När hon såg in i mig och blev lugn av min röst så försvann allt annat. Det kändes som att hon gav mig hela vetskapen om livet. Som att hon visste så mycket mer än jag. Som att hon förstod att vi båda, där och då, var exakt det den andra personen behövde. Jag minns inte hennes namn och jag kommer aldrig kunna tacka henne. Men jag hoppas hon förstod min tacksamhet där och då.

Idag fick Amerika sin nya president, Donald Trump. Ord kan inte förklara den tomhet som fyllde mig imorse. Det vakuum jag kände. Vi har all rätt att känna oss svikna och besvikna, all rätt att känna tomhet, vakuum och hopplöshet. Vi kan försöka hitta något eller någon att skylla på. Vi kan fundera på om Hillary verkligen hade varit så mycket bättre. Men när funderingarna, hopplösheten och besvikelsen låtits flöda i våra kroppar. Då finns det bara en sak kvar att göra. Kämpa. Låt detta fylla er, alla er som kämpar. Jag ber till gudarna att detta hemska som händer i vår värld nu har nått sin kulmen. Att klimaxen som vi varit på väg mot så länge nu är här. För nu är det slut. Faktiskt. Jag tänker inte smutskasta någon och jag hoppas att alla kommer till himmelen, men jag hoppas att när de väl kommer dit ska de få se vilket helvete de utsatt människor för. Jag talar till er som röstar på SD, även till er som röstar på SD men inte är rasister, även till er som röstar på SD för att ni vill se förändring. Sluta. Jag talar till er som värdesätter mig som kvinna längre än min manliga vän. Sluta. Jag talar till er som värdesätter mig som heterosexuell högre än min homosexuella släkting. Sluta. Jag talar till er som värdesätter min ljusa hy, mitt blonda hår och mina blåa ögon högre än min nära vän som föddes mörkhyad, mörkhårig och brunögd. Sluta.

Till alla er som ser mig för den person jag är, med kunskap kommer ansvar. Alla ni som förstår detta, som kämpar för detta. Lär ut. Ta diskussioner och lär er något själva. Våga stå upp för varandra och för er själva. Visa kärlek och hopp. Men ja, vilket helvete vi har framför oss. Men som Snoop Dogg skrev: “the new generation gonna b the change”. Jag tror på oss.

Likes

Comments

Viktigt med traditioner, årets första vitsippor🌷 När jag och lillebror var små så tog vi sådana här bilder varje år. Väldigt söta även nu må jag säga.

Likes

Comments

Vi är av samma skrot och korn du och jag. Symbolen på fingret står för att båda könen är jämlika och symbolen i armvecket står för homosexuellas rätt att gifta sig. På armbandet står det FUCK SD. 

Vi är alla jordens barn och borde behandla varandra som systrar och bröder snarare än som främlingar. Det är mina systrar och bröder som diskrimineras och förväntas agera efter könsstereotyper. Det är mina systrar och bröder som inte har rätten att älska vem dem vill. Det är mina systrar och bröder som dör på medelhavet. Fuck sd och alla andra som inte ser värdet i våra jämlikar och till alla er som kämpar för varandra, ni är allas våra hjältar.

Likes

Comments

​I lördagsnatt sov jag, David och Blaze i en kolarkoja på torpön. Detta var troligtvis det mysigaste dygnet i mitt liv. David var väldigt gullig och lät mig sova i den varma sovsäcken och vi ställde ett alarm i timman för att hålla igång elden så jag frös inte det minsta. Ser fram emot fler sådana här nätter och jag lovar er fler bilder en annan dag.

Likes

Comments

Tog mig friheten och satte mig och redigerade några av Davids bilder. Han står för grovjobbet, jag har bara pillat lite på ytan. Som han kan fota den killen. Ni kommer få se mer av honom här i bloggen!

Likes

Comments