Psykisk ohälsa är En sjukdom, inget val
View tracker

Psykisk Ohälsa, 3:am thougts

Kära "TDL". Detta är till dig.
Och för er alla andra.

Egentligen är du inte ens värd orden "kära". Ditt namn är inte ens värt att nämna, din existens är egentligen inte ens värd en del av mitt liv. Men jag har valt att få ett rent avslut på denna helvetes historia. Då du valde, du gjorde hela vår resa, vår berättelse till en skräckhistoria. Du valde att mörklägga allt.

Jag har aldrig, ALDRIG, haft en manlig gestalt i mitt liv som har visat och bevisat att det finns pålitliga, snälla, omtänksamma män.
Min egna pappa frågade aldrig hur jag mådde. Han skrek på mig om han såg mig gråta. Jag fick ständigt höra hur otillräcklig jag var som inte nådde högsta betyg, om jag gjorde dåligt ifrån på matchen eller tävlingar. Det var alltid mig det var fel på. alltid. Jag var ett bekymmer i hans liv. jag var i vägen.

Under tiden jag blev friskförklarad från ätstörningar, träffade jag en annan kille i mitt liv. Någon jag då trodde var snäll och omtänksam. relationen med denna människa/monster blev inte alls det jag tänkt och hoppas. 
Jag har aldrig blivit så psykiskt misshandlad av en människa. Jag har aldrig fått min självkänsla så nedvärderad och tomt pågrund av en annan människa. Då har jag ändå fått höra det mesta av min egna far.

När man tillslut får höra "Ingen skulle ändå bry sig om du försvann."
När pappa har skrikit "Gå och häng dig då!"
Så var det precis det mina tankar fylldes med.
Som 17 åring gjorde jag mitt första självmordsförsök. Jag hade hamnat i en sådan djup depression, hade fått ångest attack efter ångest attack och varken visste eller såg någon annan utväg än att ta mitt liv.

Jag misslyckades. Jag finns idag, jag lever, jag andas.
Även om den var en av de svåraste perioderna under mitt liv, jag grät mig till sömns varje natt, jag brottades med självskadebeteende, med röster i huvudet, med panikångest, så fortsatte jag.
I bagaget hade jag nu psykiska besvär, svår depression, ångest och panik attacker, självskadebeteende,  starka tillitsproblem och även låg självkänsla. Jag har varit ätstörd, besökt akut-psyk, går fortfarande hos psykolog och har aldrig fått ett läkt hjärta.


Sedan, träffade jag
"TDL".
Det kanske låter som en slags befrielse, för det var precis så det var.
Vi delade allt. Vi delade skratt, vi delade tårarna om natten. Jag visste precis hur jag skulle få honom att orka igen. Jag visste hur jag skulle få slut på hans tårar, jag visste vad han behövde höra för att få honom att gå upp.
Detsamma för honom. Han visste precis, bara genom att se mig, se på mig och känna mig.
Ingen var som vi. det var vi mot världen. Tillsammans var vi starkare än allt. Tillsammans var vi påväg att vinna mot våra psykiska problem.

Ibland var det långt ifrån perfekt. Ibland var det det ända som var. Som när han hade lagt rosor över hela rummet, när vår låt spelades, jag fick ett handskrivet brev och på sängen låg min favoritglass. Han var en såndär kille som kunde åka från en stad till en annan för min skull. Han fanns alltid där för mig.
Han var den enda kille som jag släppte in till 100%. Jag lät honom se alla mina sår, jag lät honom förstå mitt psyke, mina problem.
När jag en dag rasade ihop och låste in mig på toalett, jag fick en attack, hela jag suktade efter bladets vassa kanter. Han stoppade in mig. Han förstod. Även om det sårade honom.
Istället ställde han sig tätt intill dörren och spelade låten, som han visste, räddade mig i mina svåraste stunder.
"Du är inte ensam längre, och det finns hopp att du ska sluta vända på dig ut och in, och jag vet hur du mår"
Tillslut fick han upp dörren och han satt sig bredvid mig, torkade bort blodet från min handled och pussade mig på kinden.
Han var en sådan kille som verkligen förstod. han fick mig att inse att det är okej. Inte att det kanske blir bättre, men att det är okej. Att det tillslut blir lättare. Det räddade mig så många gånger från att försöka komma ifrån mitt liv.
Det fanns även en dag när jag skar mig så djupt i låren att de var tvungna att läggas om med bandage och rengöras. Han räddade mig även då. Tillsammans satt vi och grät i sängen, vi höll om varandra som om det bara var vi i hela världen.

Den här killen, han var min hjälte.
​Men samma kille, blev även min våldtäksman.

Vi åkte till Paris, tillsammans, för att se om det skulle kunna funka att bli vi igen.
Jag skulle äntligen få åka till Disneyland, jag skulle äntligen få känna mig som en prinsessa och låta nostalgin flöda.
Jag tänker inte skriva om själva våldtäkten här, för det har jag redan gjort.
Men på några sekunder, förvandlades den enda människan jag litat på, den enda människan jag valt att kalla trygghet, någon jag en gång för länge sedan älskat  till någon jag inte kände längre.
På några sekunder var det inte "TDL" som stod bredvid mig längre. Det var en främling som förstörde hela mitt liv, allt jag byggt upp under denna period var nerrivet, rösterna kom tillbaka, självskadebeteendet blev starkare än någonsin. Jag tappade allt hopp igen. Hur mycket smärta ska en människa behöva gå igenom?


Så, "TDL" .
Jag vet att jag skrek detta till dig natten du valde att få stämpeln "våldtäksman", jag vet att jag skrek detta åt dig när du tog allt ifrån mig, jag vet att jag skrek detta åt dig natten du fick mig att må psykiskt dåligt igen. Kanske värre än någonsin tidigare. Vad hände med "Jag skulle aldrig gör något med flit för att skada dig" eller "oavsett vad finns jag här".
Men du tog allt ifrån mig. Du fick mig att nästan ta mitt liv igen. Skulle det inte ha varit för slumpen, hade jag inte skrivit detta. Jag skulle inte behöva psykolog besök 2-3 gånger i veckan för att överleva. Jag skulle inte behöva må såhär om du bara hade kunnat vara mänsklig, frisk, ja vad som helst.
Jag känner inte dig längre. Jag vet inte vem du är. Jag vet inte hur du mår. Jag vet inte ingenting.

Det finns mycket ångrar med mitt liv.
Jag ångrar att jag träffade killen innan dig.
Jag ångrar att jag har druckit så många gånger för att få bort smärtan.
Jag ångrar att jag använde sex som ett sätt att dämpa min smärta. Jag utnyttjade att killar gillade min utsida.
Jag ångrar att jag att jag inte bad min pappa dra åt helvete tidigare.
Men framförallt ångrar jag att du fick bli en del av mitt liv.
Jag ångrar att jag sa hej till dig den där dagen.
Jag ångrar att jag ens tänkte berätta om "min hjälte" för mina framtida barn, nu ska du inte ens nämnas.
Jag ångrar att jag lät dig komma nära.
Jag ångrar att du blev en så stor trygghet, då du senare blev exakta motsatsen.
Jag ångrar alla de gånger jag skrev till dig när jag mådde som värst.
Jag ångrar så grovt att jag lät dina fingerspetsar torka mina tårar
Jag ångrar att jag lät dina händer plåstra om mina ärr. För du har nu orsakat det allra värsta,

Du är bokstavligt talat det värsta som har hänt mig. Det kommer ta tid, jag kommer få flashbacks från den natten du valde att våldta mig fast jag sa nej. Men tillslut kommer jag ha suddat ut dig från mitt liv. Jag kommer tvingas glömma varenda liten detalj om dig. Jag kommer inte komma ihåg dig, för du en någon annan nu.

Det enda och det sista jag ber dig om.; gör aldrig, ALDRIG såhär mot någon annan.
Nu har du gjort det två gånger, du behöver hjälp innan du kan förstå en tjejs värde, hennes respekt, allt. för du, TDL, du är inte värd ett jävla skit just nu. Du är inte ens värd att andas in samma luft eller se på samma stjärnor.
Om din nästa tjej skulle fråga "Hur tog det slut med ditt ex?" 
Glöm då inte, glöm aldrig att nämna att du våldtog mig. 
​​
Det enda jag vet, är att någon annan kommer vara bättre för mig. Någon annan kommer kunna förstå ett "Nej", någon annan kommer förstå mitt psyke, min bakgrund och hur jag är. Någon annan kommer förstå att jag äter glass med liten sked, att jag älskar orkidéer och att man ska stryka sin hand längs ryggen om jag får en attack.

För grejen är att du inte var ett dugg speciell, det var jag gjorde dig.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Psykisk Ohälsa, känslor

Nej, alla män är inte våldtäktsmän. MEN en okänd man/kille för någon tjej ses idag som en potentiella våldtäksman.

Jag och många andra tjejer känner oss rädda för att om natten stöta på en våldtäksman. Därav omvägen. Vi är rädda för att bli bjudna på drinkar på krogen då drinken kan innehålla något vi inte har en aning om substansen och bieffekten av vad som nu kan finnas där i. Därav låter vi bli den fria drinken. Vi är rädda att bli misshandlade och slagna av en näve i ansiktet så fort en kille höjer rösten och ögonen svartnar. Därav överreagerar vi, säger ifrån eller hamnar i ett slags försvar.

Jag önskar att jag bara vara nojig men tyvärr är jag realistisk och något jag har fått höra från de flesta håll att "se upp" samtidigt som min ålder blev högre och jag äldre.

Men det var ingen som varnade mig om kille som jag valt att kalla trygghet. Ingen som varnade mig om han som håll om mig om nätterna. Ingen som varnande mig om att han, han kan också vara en potentiell våldtäksman.

Det som hände mig inatt hade ingen varnat mig för. Hela dagen hade jag sagt "nej, vi ska inte ha sex ikväll", "nej jag är verkligen inte sugen". Han lyssnade. Tills jag hade somnat, och hela världen vändes upp och ner. Allt jag tyckt och tänkt om den här killen bara suddades ut.

Jag vakande av att sängen och jag skakade i en takt. 1,2,3,4 gånger. Sedan var det slut. Även om det varade i kanske 3 sekunder, var det de längsta sekunderna i mitt liv.

Nej. Jag skrek inte. Jag sa inte ifrån då. Jag vara paralyserad, jag var i chock. Jag kände ingenting samtidigt som jag kände alla känslor samtidigt.

Killen som låg bredvid mig var inte längre en trygghet och den snällaste kille man kunde tänka sig. Istället har han nu stämpeln "våldtäksman" i mina ögon.


Likes

Comments

View tracker

Bildpoesi, Mind Inspiration , känslor

Jag klippte av mig det långa håret, kanska bara för att få en ny start.
Mindes hur jag intalade mig själv att låtsas le, inte låta någon veta att jag djupt där inne är totalt nedbruten.
Jag skulle ska tvinga mig själv, jag skulle låtsas att le tills det en dag var på riktigt.


Jag vet att en dag kommer det inte göra så fruktansvärt ont, knivarna i bröstet kommer en dag inte vridas om när jag ser honom le på en bild eller se och höra hans namn. För nu är h
ans namn bara något som hade ett hjärta efter sig i kontaktboken.
Men hur och framförallt när kommer man till den dagen?

Det kommer att ta tid. Det är inte något du bara kan vifta bort som en fluga. Detta är något som har varit dig så nära, så länge. Det kommer göra ont, det kommer gör förhelvetes ont och det där salta någon döpt till tårar kommer att rinna nedanför dina kinder. Det går inte över på en timme, en dag, några veckor. Det kan ta månader, halvår upp till några år av tårar och biverkningar av ett hjärta som gått i kras.

Du kanske har blivit lämnad, kanske var det du som valde att avsluta ett förhållande, oavsett så tar det fortfarande tid. Allt tar tid att bygga upp igen. Det är svårt att låta någon komma nära. släppa in någon och berätta om sig själv. Och det är svårt att inte jämföra andra med personen som du en gång kallad "din". Att försöka hitta nästa kärlek i ditt liv precis efter ett avslut med någon som du trodde var din framtid, din stora kärlek är fel. Du ska hitta dig själv, hinna andas. Hitta de där tusentals bitarna som du tappade på vägen. För har man varit två en väldigt lång tid delade man på allt. man berättade om när man mådde som allra värst och inte orkade ta sig upp ur sängen. Man berättade om det roliga skämtet man hittade på twitter. Man delade på sorger, skratt, vardagar och kvällar, helger och nätter. Sedan står man där själv. Man kommer på sig själv mitt i en mening att det går inte att bara höra sig, det funkar inte att be om hjälp när som helst.
Men kom ihåg att du måste böja dig ner för att kunna plocka upp dem igen , för att kunna pussla ihop dig själv igen. Hitta dig själv, bryt ihop, gå sönder, men fortsätt. Fortsätt för din egen skull, för en gångs skull, gör det för din skull. För en dag är du så jävla mycket starkare.

Kroppen har nästan en magsik överlevnadsinstinkt och utan att man själv märker det kommer man en dag må bra eller okej. Man brukar söga att hoppet är det sista som lämnar kroppen och så är det verkligen.
Kroppen plåstrar om och torkar tårar allt eftersom. Som sagt kommer det ta tid men låt det ta den tid kroppen, sinnet och hjärtat behöver. E
n dag kommer du kunna älska igen, och det kommer vara lika underbart som sist om inte bättre. Plus att du denna gång är så himla mycket starkare.
Tills dess kan du ha så jäkla roligt, ta tid med vännerna, var ute och festa utan att tänka på att ha någon hemma som väntar på dig, tjatar på dig, åk till gymmet och byt ut tårarna mot svett.
Känn dig så stolt över dig själv att du klarar dig minst lika bra själv som med någon.

Du förstår det kanske inte än men du kommer förstå det sen. För grejen med kärlek min vän är att den alltid kommer igen.

Likes

Comments

Bildpoesi, Psykisk Ohälsa, känslor

Självskadebeteendet blir som en utväg. En väg att ta för att försöka dämpa den så hårda psykiska smärtan. Tänk dig själv när du går till en läkare. Du kommer dit och läkaren frågar vad som är fel. Oftast kanske mansäger ”Jag kan inte stödja på benet" eller kanske "Jag känner smärtor”. Hur förklarar man för en läkare, när man inte ens kan förklara för sig själv vad som är fel, när man känner smärtor inuti kroppen och har en kropp som saknar ork? Jag vet mycket väl att depression och ångest räknas som en sjukdom men H U R förklarar man för någon som inget förstår? När det känns som om man borde vara lycklig och "frisk" men samtidigt som det känns att hela världens bekymmer låg över ens axlar.
Det är just det där  svaret man får. ”Varför har du ont?”. Man kan inte besvara sig själv riktigt varför smärtan finns där, var den kommer ifrån eller varför man egentligen har den.

A
llt får en rimlig förklaring när man använder sig av självskadebeteende. När huvudet fylls med demonernas röster, när man får annat att tänka på när man använder sig av självskadebeteende. Kanske är det ett sätt för oss att skydda oss men genom att skada oss?

Ett självskadebeteende är flera olika sätt att straffa sig själv på. Om man analyserar ordet ordentligt kan man nästan förstå. Självskador, ett beteende. Det behöver inte betyda att man måste skära sig för att ha ett självskadebeteende vilket jag tror är så viktigt att komma ihåg, Alla, A L L A sett att straffa sig själv ingår och räknas som självskadebeteende. Det är alltså inte metod som spelar roll, det rör sig om ett beteende som skadar den egna kroppen. Det kan handla om;
Slå sig själv, bränna, skära, rispa, svälta sig, sex och missbruk.


Om psykisk ohälsa är tabu, tänk då vad självskadebeteende är. Denna bieffekt av att må så psykisk dåligt, att det kan få människor att må ännu sämre. Bara tanken får mig att vilja slå på något.
Alla dessa fördomar. Alla dessa blickar och viskningar när man står där med en kortärmad tröja som man för övrigt stod hela morgonen med och funderade om man verkligen skulle ta den, eftersom den visade ärren som prydde handlederna.
Om det är något omvärlden måste veta är att självskadebeteende verkligen INTE alltid handlar om uppmärksamhet. Självklart kan det vara ett rop på hjälp, men ofta straffar man inte sig själv för att andra ska viska, peka och kolla. Om personen nu ifråga skulle göra det för uppmärksamheten, varför är det så tabu? Varför försöker vi så hårt att dölja det?
Ser du någon med ärr, med blåmärken, med för skadlig midjemått, med brännsår så gå fram. Lyft blicken och lyft mänskligheten. Visa att du ser, att du finns, att du bryr dig. Bara en sådan grej kan göra så mycket skillnad.
Jag vet att många skäms över sina ärr, sina bevis på något sort av självskadebeteende och det är så hemskt. Var stolt. Du är inne i en period som vill döda dig, som vill sluka din själ, men du kämpar emot. Striderna kanske finns kvar som ärr på din kropp, men se det som ett steg närmare en lycklig dag. Var stolt. För jag, jag är stolt över dig med all olika sorters ärr. Jag säger inte att det en dag kanske bli bra, men en dag är du starkare.


PS detta var verkligen inte i syfte att trigga någon till självskadebeteende. Googla jättegärna på "The butterfly project" - den fick mig att trappa ner mina träffar med bladet.

Likes

Comments

3:am thougts, känslor, Bildpoesi

Har man rätt att sakna någon så det värker i hela bröstet, sakna någon som längre inte är din?

Vi har alla förlorat någon så det gör ont i hela kroppen. Förlorat någon plötsligt, utan en varning eller förlorat någon bit för bit tills det tillslut inte finns något kvar. Kanske har det varit någon som har funnits där så länge du kan minnas, kanske har det varit någon som kom in i ditt liv som en storm men lämnade dig i en enda stor röra. vad som en hände och vem det än var så kan man inte kontrollera den där smärtan som uppstår när någon lämnar och man står där ensam kvar. Ensam med en smärta som går rakt igenom hela kroppen utan stopp. Frågan är om det är okej att känna så pass mycket smärta. Är det okej att gå i tusen bitar, är det okej att känna en så stark smärta på grund av en annan människa?

Enligt hemsidan 1177 är inte smärta ett brustet hjärta som skaver mot de krossade skärvorna. Enligt hemsidan är smärta;
Att det gör ont är en inbyggd skyddsreflex. Smärtan varnar oss för att något är skadat eller håller på att skadas i kroppen, den får oss att reagera så att förhoppningsvis inget allvarligt hinner ske. Smärta är ett komplicerat fenomen och kan beskrivas som en obehaglig fysisk eller känslomässig upplevelse. Alla upplever smärta någon gång, men det finns inga metoder för att objektivt mäta hur intensivt man känner smärta, utan det är bara den som har ont som vet hur smärtan känns.

Att inget allvarligt ska ske? Är det ett slags skydd att sitta lutad mot den hårda väggen med händerna för ögonen för att man verkligen känner hur hjärtat går itu, hur det krossas mer och mer för varje andetag man andas in. Då vill jag längre inte ha något så kallade skydd. Det skyddet gick sönder för länge sedan och den smärtan går inte att hindra, den smärtan går inte att förminska med mer tabletter, mer sprit, nej den smärtan sitter kvar. Den sitter kvar som den där låten som man egentligen inte kan textraden till men som på något vis sitter inpräntat i huvudet på dig med sin melodi. Den sitter fast som ett organ inuti din kropp, vilket det är. Det är ett krossat organ som inte längre är funktionellt. Man borde bli organdonator, men vem vill ha ett redan krossat hjärta?

Det är som om blodet som pumpar genom kroppen är bitar av det där glaset som krossats inuti. Eftersom hjärtat verkar vara gjort av glas som går sönder allt för lätt. Man känner hur det värker i hela kroppen, hur det verkligen gör ont att ta djupa andetag. Dem säger att det är ett krossat hjärta men det värker i hela kroppen. Konsten att läka ett brustet hjärta, är något jag skulle vilja bemästra. Att lära sig hur man bara stänger av och hur lätt man kan vända om ifrån någon. Men jag verkar alltid bli den som får stå kvar med blöta kinder och snyftningar i en kall natt.

Jag önskar, jag önskar verkligen jag kunde skriva hur man kommer över den där smärtan, hur man gör för att må bra igen. Men jag vet inte hur man gör. Jag vet inte hur man ska komma över ett trasigt hjärta och ensamma nätter. Jag vet inte hur man lämnar någon, hur man kan en dag kan bestämma sig för att stänga av känslor för någon annan, bara sådär. Jag vet inte hur man andas in och andas ut och börjar bygga upp sig själv igen. Jag önskar. Men ikväll är det jobbigt, ikväll är jag den som saknar lite extra och det gör förbannat ont.
Du är svår att leva utan, men jag var svår att leva med.

Likes

Comments

Psykisk Ohälsa, Mind Inspiration , känslor

När sängens mjuka madrass blir ens bästa vän och musiken en utväg från sina egna tankar.

Man ligger där på madrassen med duntäcket över sin bleka, kalla hud och inspekterar varenda centimeter av sin kropp. Man ligger där och inspekterar hur fullständigt funktionell den är. Jag kan skapa det mest otroliga med hjälp av mina små men breda händer, jag kan tala och få dig att tappa andan av mina ord, jag har ben som kan springa från stad till stad bara dem vill. Men ändå ligger man där och inte orkar, inte kan ta sig upp ur sin egna säng.


Ett bra exempel som kan komma under dagen är hur man sitter där vid en social tillställning eller bara umgås tillsammans med en grupp människor, sina vänner eller familj. Människor som till vanligheten tillför en känsla av glädje och trygghet. Istället drar dina tankar iväg dig, iväg från skratten och den där tryggheten. Istället låter tankarna dig omfamnas av;
"Skulle någon ens sakna dig? Om du stannat hemma? Om du bara försvann? hade något ens märkt av dig om du ställde dig upp och gick?"

Man lägger så otroligt mycket energi på att vardagen ska fungera. På att ingen utomstående ska få reda på hur jävla dåligt man egentligen mår. Det är så ansträngde att gå runt och le när världens tyngdkraft gör allt i sin makt för att du ska gå sönder på plats, bryta ihop totalt och krypa på dina bara knän.
Istället gör man allt man kan, lägger allt man har på att inte visa vad tankarna gör med oss.
Det är när man kommer hem igen den där masken inte längre håller, när allt bara brister och du tappar
A L L T

Det är då sängen är där för att fånga upp dig när du faller, när kroppen inte orkar kämpa emot längre. Och dem kallar dig lat och oansvarig för att du inte orkar göra någonting. För att du inte plockar ur diskmaskinen, inte gör dina läxor eller pluggar till körkortet. Men du har ingen energi, hur ska du kunna ha det kvar när du precis har kämpat dig igenom en dag och det känns som om I N G E N förstår dig.
Det är då sängen blir din bästa vän igen och musiken blir en utväg från tankarna för ett ögonblick.
Sedan somnar du. Vaknar, men kanske somnar om igen.

Sedan går det om på repeat, igen.



Likes

Comments

känslor
Jag minns.  För det är svårt att glömma hur det kändes att tappa fotfästet och känna hur hela ens värld rasade samman och rann nedanför kinderna.
Jag minns. För det gjorde så fruktansvärt ont att få hjärtat krossat i tusen bitar, tappa all kontroll och utan att kunna göra ett dugg åt det. 
Jag minns. För sedan dess har jag levt med demoner i mitt huvud av alla dess slag. 

Jag skulle ljuga om jag sa att tiden läker sår, att det blir bättre emellan åt. För så är det inte. 
Detta är inte en sagoberättelse med en "happy ending".
Det här är en ren jävla kamp, ett krig mot sig själv. Dagligen. 

Inte nog med det, två år senare sitter jag nu med skärskår prydandes på mina handleder och lår. 
Jag sitter här med tankar som vill ta livet ifrån mig. 
Jag sitter här med en konstat trötthet eftersom sömnen har tagits ifrån mig. 
Jag sitter här med inbokade psykolgbesök som inte hjälper mig. 
Jag sitter här med en ständig känsla av ångest. 
Ord och beteenden från de jag en gång släppte in blev min anledning till självhat och förakt. Tårar framför spegeln och de hemskaste av tankar jag inte ens kan önska min fiende. Ord och beteenden som total förstörde mig, mitt mående, min kropp, min själ, mitt psyke. 
 
Jag blev behandlad för ätstörningar. För demonen som satt på min axel och berättade hur ful, tjock och värdelös jag var. Notera att jag behövde hjälp för att få bort dessa ord. 
Ord som hade fastat i huvud efter saker som människor sagt, som du gjort. 
 
Idag blir jag fortfarande behandlad. Inte för ätstörning, men utav andra demoner. En slags demon de valt att kalla depression och ångest. 
Jag har varit inlagd på akutpsyk efter ett försök att komma ifrån mina egna tankar. Ett försök att komma ifrån denna grymma värld. 
 
Jag är alltså fortfarande inte "Okej" eller "frisk". 
Jag är fortfarande ett bevis på att fel sorts "kärlek", fel sorts människor kan krossa en person totalt.
Jag är fortfarnde här och andas, även om jag inte lever. 
 

Likes

Comments

känslor

Här om dagen hände något jag aldrig jag trodde jag skulle få uppleva. Det är bland det sjukaste jag har gjort mot mig själv. Jag vet att jag inte borde skriva ut det här antagligen. Men jag måste, min blogg är min vän, min plats att få lätta mitt hjärta på.

Dagen var helt normal, med både skola och allt var en vanlig dag innebär men allt vände så snabbt, bara på något ögonblick. Jag stod och borstade tänderna, kollade mig själv i ögonen, jag minns hur jag sa till mig hur stark jag var, hur stark jag var som hade klarat mig ur ätstörningen nu. Jag tänkte att jag kunde söka på "anorexique" bara för att se, kolla, bevisa för mig själv hur stark jag faktiskt var som hade klarat mig igenom precis det. det skulle jag aldrig ha gjort.

Panik ångesten kom tillbaka. Varför såg jag inte ut som tjejerna på bilderna? varför är jag inte bara skin och ben? För ett kort ögonblick försvann hela jag, jag minns inte vad jag riktigt gjorde. Jag minns inte varför.

monstren i mitt huvud hade tagit över totalt. Det var blod, blod på en liten del av handen. blod på mitt sårade lår.Hur kunde jag göra så mot mig själv? och varför just nu?

Jag minns hur mycket jag skämdes för det. Hur jag skämdes över märken som var beviset på att jag hade förlorat en kamp, ett krig på mina egna tankar. Innerst inne visste jag vet att jag inte värd den smärtan, även om det inte gjorde ont. Det gjorde mer psykiskt ont än vad det gjorde fysiskt, för psykiskt gör det jävligt ont.Jag är värd att vara glad nu.

Likes

Comments

känslor

Det jobbigaste var i skolan.När det smalaste, pinn smala, fina tjejerna sa hur tjocka de var. Hur deras ”fett” hängde över byxkanten. Hur låren gick ihop lite.
HUR kan de sitta och säga så? När jag satt där bredvid med minst dubbelt så stor mage? Mina lår satt ihop hela vägen kändes det som. Det blev alldeles för mycket.

Jag satt på bussen till skolan. Musiken spelades i mina vita iphone hörlurar, men vad det var för låt minns jag inte. Inte för att det var så länge sedan utan för att mina tankar var på en helt annan plats. Det enda jag tänkte på var " Dra in magen"

Jag försökte hitta olika positioner för att magen inte skulle vecka sig. Ingen skulle få se allt fett som satt på den stora magen jag hade under tröjan. Inte nog med magen så jämförde jag mig, det fetto jag var, tjejen som satt bredvid. Var hennes lår mindre än mina? Var omkretsen ungefär det samma?

Jag minns hur jag en dag kom hem från skolan. Jag ställde mig vid spegeln. Öga mot öga med den fula spegelbild som stirrade tillbaka Och skrattade åt det den såg medan jag själv stod där med tårar rinnande nedför mina kinder. Jag drog händerna över låren, försökte dra bort fettet från mina stora lår men det gick inte. Det gick inte. Det gick bara inte.

Jag bröt ihop totalt. Satt där på golvet och grät, tårarna rann bara inte, dem forsade. Så jävla tjock och misslyckad var jag. Och det var här någonstans jag bestämde mig att nu skulle det bli allvar. Jag skulle sluta äta.

Och det gjorde jag. Jag åt inte frukost. Jag åt inte lunch. Jag åt inte mellanmål. Ibland, kunde jag äta lite kvällsmat, på så sett lyckades jag lura mina föräldrar, med lite menar jag ungefär 3 köttbullar med ungefär en näve makaroner. ”jag är inte hungrig” blev min flykt, min räddning för att slippa bli tjock. Varje gång jag inte åt, kändes det som jag tappade mer och mer kilo och det  var underbart. Jag förminskade min mage utan att gör någonting alls. Hela det över blev en ond cirkel, dels för att jag kände mig smalare varje gång jag inte åt. För att jag inte direkt märkte någon skillnad. 

​​
Sjuka ideal överhuvudtaget var ju en vardag. Överallt såg jag smala, fina tjejer. Det blev som att kliva upp sängen på morgonen, eller ladda mobilen när batteriet nästan dör ut. Något du måste, något du är van med så jag fortsatte och fortsatte. Helt sjukt hur vi bryter ner oss själv, hur vi gör oss svagare när vi egentligen behöver vara starka.


​Hur märkte mina föräldrar det här då? Hur tog jag mig ur det här då?
Det var när det var hälsosamtal. Allt gick bra, jag höll masken bra.
Tills
 hon bad mig ställa mig på vågen. Den jag hade hatat, den som var min största fiende. Jag kollade inte ner. Jag kunde inte. Jag ville inte.
”vad står det?” frågade hon när hon skulle fylla i mina kilon, som var alldeles för många. Jag bröt ihop. Jag grät och jag grät. Hon fick reda på min hemlighet. Vi pratade en stund, tills hon sa att hon var tvungen att ringa min mamma, hon hade inget val, det var hennes skyldighet. Så hon tog kontakt med en ätstörningsjour, ett ställe hon kallade min hjälp på vägen. Jag själv trodde aldrig, aldrig att det skulle hjälpa. Men på nått sett fick det mig att förstå att jag inte var så tjock som jag trodde. 

​​
Jag var inte alls så värdelös? Jag var och är precis lika viktig och bra som alla andra.
Jag är varken överviktig, inte heller underviktig längre men jag är jätteviktig.
Det är inget fel alls att äta.
Det är inte fel heller att vara lite större, bara du själv trivs med det.
Som nu, jag vet att jag har fett, men jag är inte fet för det.
Jag har vunnit kampen mot monstren i huvudet och jag önskar inget hellre än att alla som också har kämpat/kämpar med detta,Ska bli friska och må bra, fast jag vet hur svårt det.

Men du är perfekt som du är, även om det är så hårt att tro. 

Likes

Comments

Mind Inspiration , Psykisk Ohälsa, känslor
- Hur mår du?
- Bra
Det är ord som bara flyger runt automatiskt ut hur min mun.
Det har egentligen ingen mening. 
Ingen tanke bakom det,
men vi säger bara så för att vi vet att ingen skulle orka lyssna på våra livs långa historier.
 
Vad ska man säga då?
Vad förväntar sig egentligen folket runt om en?
"mitt liv är som en spegel som någon nyss har haft sönder och ingen vågara röra glasbitarna för man vet att man ändå bara kommer skära sig av dem"
Nej, inte riktigt va?
För vårat samhälle är uppbyggt av falska fasader och tårar bakom låsta dörrar.
Vi är vana med att säga att allt är bra, eller att vi är trötta, okej eller sådär.
Men säger man något av de tre sista allternativen, slutar det ändå bara i falska ord som ett "näe inget"
 
Men den som verkligen har det bra, kan babbla på i 100år tills solen har både gått upp och ner, tills dag blir kväll.
Vi andra då?
Ska vi sitta där på bänken bredvid och bara nicka förståeligt och invika med några "jaha" "va kul" när vi egentligen vill tända eld på bänken och gråta i panik och tanken av att vi aldrig, aldrig kommer uppnå det glädjeruset som infinner när man är "bra".
För det gör så jävla ont att kolla på och höra på när någon har det bra och man själv skulle göra allt för en smakbit.
 
Men man ska vara glad över andra
Även om det är svårt.
För de människorna du kommer vara glad över och stolt över för att dem faktiskt är "bra"
Är antagligen dem som får dig hur denna automatiska process. 
Det tar bara lite tid.
 
Du måste vara ensam ibland för att kunna veta att du faktiskt klarar dig på dina egna ben.
 

Likes

Comments