Header

Solen stiger sakta över det tysta landskapet.

Alla sover sött i sina små hus, alla utom en som sitter på en sten i skogen och lyssnar på gryningens tysta andetag.

Sakta drömmer han sig bort och mins henne, den vackraste flicka han någonsin skådat.

Hon lyser upp allt i sin omgivning med sitt vackra leenden & hennes ögon är vackra.

Tittar man för länge och för djupt in i dom så kan man gå vilse i dom, för dom är så vackra.

Hennes skönhet överträffar allt.

När han slår upp ögonen igen har solen redan hunnit gått halva sin bana över himmelen.

Han tittar sig omkring och ser henne stå där mellan träden och titta på honom, han blir alldeles varm inombords.

Han blir stel och klumpig som en sten och han tappar talförmågan & bara stirrar på henne med sina blåa ögon, stirrar djupt in i hennes ögon och försöker få en glimt av hennes själ men hon vänder sig om och springer fnittrande därifrån.

Han bara sitter där på sin sten och gapar & kan inte fatta att hon, den vackraste på denna jord har stått och tittat på honom utan förakt eller avsky i sina ögon, utan nått som nästan såg ut som känslor starka sådana.

Han kan knappt tro det är sant.

Hon är så vacker, så underbar och så perfekt.

Han hoppar ner från stenen & går sakta genom skogen och plockar blommor som han ska ge till henne, har han bestämt.

Men när han väl kommer fram till hennes hus så börjar han att skaka i hela kroppen, han blir nervös och rädd så han smyger sig sakta fram till dörren i skydd av skuggorna.

Smyger sakta sakta tills han når fram till dörren och där på dörrkarmen lägger han blommorna och springer iväg, springer tills han kommer fram till sin sten.

Där gömmer han sig, så plötsligt hör han att någon kommer springande genom skogen mot stenen.

Han klättrar upp på stenen och gömmer sig på den, så ser han en skugga som sakta närmar sig stenen. Han spänner hela kroppen av rädsla, för vad det kan vara.

Då ser han hennes ansikte och blir alldeles slapp i kroppen & tänker "vad gör hon här?".

Då ser han blommorna och förstår att hon vet att det är han som har plockat dom, han vågar sig inte fram för han är rädd för att hon ska kasta blommorna på honom.

Han ligger alldeles stilla, så hör han henne viska "snälla, kom fram! Jag vill bara tacka för blommorna."


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments