Kan inte tro att det är sant!!
Jag har mått mycket bättre psykiskt sen vecka 11 då jag träffade en läkare som lät mig bryta ihop. Hon tröstade mig och sa att vår IVF historia inte går att radera bara för att vi nu är gravida. Det var liksom allt jag behövde höra för efter det har jag verkligen njutit av att vi äntligen är med barn och att vi faktiskt kommer få en bebis!!! Så konstigt men alldeles underbart!
I vecka 19 gjorde vi RUL och såg då att lilla tjejen mår toppen❤️ nu är vi inne i vecka 20 o jag får titt som tätt panik för jag undrar om hon fortfarande mår bra. Jag får helt enkelt förlika mig med att jag är förstföderska och nojjar över allt:)
Ligger jag på rygg o väntar in bebis så kan jag känna henne buffa runt! Så tacksam för det för moderkakan ligger i framkant vilket kan göra det svårare att känna något såhär tidigt.

Åh, nu ska vi bara njuta o "boa" i bebisrummet!
❤️❤️❤️

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Tiden börjar ticka på lite snabbare nu!
Jag är fortfarande så himla uppblåst och jag undrar om det någonsin kommer lägga sig el gå direkt över i en bebismage?
Hur som helst. I veckan hade jag ett litet melt down som lett till att jag ska byta BM! Gillar henne inte alls tyvärr. Känns inte som hon lyssnar på varken mig el min kille och enbart svarar på rutin.
Jag hade som sagt en svacka häromdagen. Jag har i tre år av försök att bli gravid målat upp en "perfekt" bild av hur jag ska vara och se ut som gravid. Och nu när jag äntligen är gravid insåg jag (el snarare min syster sa till mig på skarpen) att jag är för hård mot mig själv. Jag är tex livrädd att gå upp för mycket i vikt! Jag ska ju ha en perfekt mage och mitt fokus har skiftat från att JAG ÄR GRAVID till att jag ska se perfekt ut. Något jag annars aldrig brytt mig om!
Men efter att min syster tog ner mig på jorden och jag grät över det faktum att mitt gamla IVF-jag hade avskytt en sån som mig idag som oroar mig för lite extra kilon så tog jag mig samman! Jag ska enbart vara så förbannat tacksam för att vi är med barn och jag ska njuta, ibland med frukt, ibland med kladdkaka.
Men när jag sa allt detta till min BM så ville jag verkligen poängtera att jag är för hård mot mig själv och målat upp en bild som inte stämmer med verkligheten och att jag nu ska ändra fokus. Men så lyckades hon ändå bara haka upp sig på att jag sa "kladdkaka" där någonstans och sa att jag borde träffa dietist och en psykolog!
Kan även säga att jag är normalviktig med normalt BMI. Så varför lyssnade hon inte på mig? Hon fick mig snarare att må sämre och jag kände absolut noll stöttning! Ett enkelt "var snäll mot dig själv" eller "jag förstår vad du säger" hade räckt. Dessutom har jag gått hos en psykolog pga ivf och jag vet att hon INTE hade fokuserat på ordet kladdkaka utan det faktum att jag gått igenom en tuff period och nu vill att allt ska vara 100% bra. Hon om någon hade bett mig försöka landa och ta hand om mig själv.
Nåväl, jag ska ringa och byta BM på måndag!
Och nu sova:)
Tänkte bjuda på en vecka 14 bild först bara.

Likes

Comments

Jag var verkligen på botten när jag startade den här bloggen. Det hade gått tre år sedan vi började försöka få barn och till slut kände jag att jag måste dela med mig av min sorg. Tänkte väl att det skulle vara skönt att skriva ner alla tankar och veta att ni är många där ute som vet precis vad jag menar.

Just när vi verkligen var där på botten så blev jag gravid igen, Och denna gången fanns det faktiskt en liten bebis där inne. Vill säga till alla där ute som går igenom ivf att jag hade en total hopplöshetskänsla. Jag trodde aldrig på att jag skulle bli gravid, jag var totalt nollställd. Men så hände det! Försök att tänka på det, ni som kämpar. Man tror inte alls på det, man vågar inte. Men det betyder inte att det inte kan ske!

Vill också säga att adoption alltid kommer vara oss nära om hjärtat och jag hade gärna adopterat. Men hur orkar man? Efter ett år av försök hemma för att sedan göra flera Ivf-behandlingar i ett par år som leder till noll för att sedan ställa sig i adoptionskö, för att sedan granskas, bedömas, analyseras och sedan vänta. Och vänta. Och vänta. Man mår ju redan dåligt under ivf-perioden.Jag har sån otrolig respekt för adoptivföräldrar som kämpat så länge för sina barn <3

Livet är tufft men också så fint.


Likes

Comments

Jag har varit helt tyst här på blogge mest för att jag gått runt och varit orolig. Jag har inte haft några direkta symtom mer än svullen mage så jag har trott att det var ett MA igen. Men efter lång seg väntan fick idag gå på VUL och Där fick vi se den här lille pricken! 11 mm lång och ett tickande hjärta.

Vi pustar ut idag för att sedan hålla andan till vecka 13.

Likes

Comments

​Det är så läskigt och fantastiskt. Jag har inga symptom, inte ens pyttelite ont i brösten och precis såhär var det förra gången vi blev gravida också. Då visade det sig att fostret inte levde och jag hade en Missed abortion. 

Vi ropar inte hej förrän efter första ultraljudet i vecka 8. 

Om jag tänker rätt så är vi i vecka 6 nu. Så nu väntar jag tålmodigt på symptom! Jag längtar efter att må illa!!!!

Håll tummarna.

Förresten, igår gifte vi oss på rådhuset i smyg! 1 min tog det och jag lyckades gråta denna ynka minut. Det riktiga bröllopet har vi i augusti. Då gifter vi oss med pompa och ståt med familj och vänner! Varför vi gifte oss igår var ifall vi ska adoptera. Då vill vi spara in så mycket tid som möjligt. 

Nu ska vi hänga i soffan och titta på vinterstudion.

Hej så länge!

Likes

Comments

​Känner ingenting så det finns inget att uppdatera om. 

Skit. 

Likes

Comments

​Idag är Ruvardag 5 och metallsmaken i munnen har bytts ut mot molvärk från och till, precis som någon dag innan mens. Har även fått jätteont i halsen så jag hoppas inte att jag håller på att bli sjuk. Halsfluss är det värsta jag vet! Utöver det finns det inte så mycket att säga...jag får bara Fortsätta räkna ner dagarna till testdag

Likes

Comments

​Det finns ju de som uppdaterar hur man mår varje dag under en ruvning. Men jag har liksom inget att berätta om. 

Jag känner ingenting och gör jag det så är det för att jag nästan alltid känner att något pågår i äggstockarna el livmodern. Så jag kan liksom inte avgöra om det har med ruvningen att göra el om det är som det alltid är!

Jag vågar ju inte hoppas för senaste minuset var så tungt, men jag kommer ju på mig själv hela tiden med att räkna när BF skulle bli, om jag har metallsmak i munnen och om det inte krampar ovanligt mycket!

Samma visa varje gång. 

Det är ju bara att vänta ut, vi kan inte göra så mycket mer. 

Men hur var det för er vid FET i ostimulerad cykel? Hade ni några tidiga symptom?



Likes

Comments

​En blast tinades upp fint och nu är jag ruvare...för femte gången. Tror de flesta som går igenom ivf förstår mig när jag säger att detta är den jobbigaste tiden. Väntan, hoppet, misstron, sorgen. 


Likes

Comments

​På väg mot Ivf kliniken nu för att få tillbaka en blastocyst. 

Ska vara där om 1 1/2 h så hade inte upptiningen gått bra så borde de väl ha ringt nu?

Fingers crossed att allt går vägen. 

Likes

Comments