Jag var verkligen på botten när jag startade den här bloggen. Det hade gått tre år sedan vi började försöka få barn och till slut kände jag att jag måste dela med mig av min sorg. Tänkte väl att det skulle vara skönt att skriva ner alla tankar och veta att ni är många där ute som vet precis vad jag menar.

Just när vi verkligen var där på botten så blev jag gravid igen, Och denna gången fanns det faktiskt en liten bebis där inne. Vill säga till alla där ute som går igenom ivf att jag hade en total hopplöshetskänsla. Jag trodde aldrig på att jag skulle bli gravid, jag var totalt nollställd. Men så hände det! Försök att tänka på det, ni som kämpar. Man tror inte alls på det, man vågar inte. Men det betyder inte att det inte kan ske!

Vill också säga att adoption alltid kommer vara oss nära om hjärtat och jag hade gärna adopterat. Men hur orkar man? Efter ett år av försök hemma för att sedan göra flera Ivf-behandlingar i ett par år som leder till noll för att sedan ställa sig i adoptionskö, för att sedan granskas, bedömas, analyseras och sedan vänta. Och vänta. Och vänta. Man mår ju redan dåligt under ivf-perioden.Jag har sån otrolig respekt för adoptivföräldrar som kämpat så länge för sina barn <3

Livet är tufft men också så fint.


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Jag har varit helt tyst här på blogge mest för att jag gått runt och varit orolig. Jag har inte haft några direkta symtom mer än svullen mage så jag har trott att det var ett MA igen. Men efter lång seg väntan fick idag gå på VUL och Där fick vi se den här lille pricken! 11 mm lång och ett tickande hjärta.

Vi pustar ut idag för att sedan hålla andan till vecka 13.

Likes

Comments

​Det är så läskigt och fantastiskt. Jag har inga symptom, inte ens pyttelite ont i brösten och precis såhär var det förra gången vi blev gravida också. Då visade det sig att fostret inte levde och jag hade en Missed abortion. 

Vi ropar inte hej förrän efter första ultraljudet i vecka 8. 

Om jag tänker rätt så är vi i vecka 6 nu. Så nu väntar jag tålmodigt på symptom! Jag längtar efter att må illa!!!!

Håll tummarna.

Förresten, igår gifte vi oss på rådhuset i smyg! 1 min tog det och jag lyckades gråta denna ynka minut. Det riktiga bröllopet har vi i augusti. Då gifter vi oss med pompa och ståt med familj och vänner! Varför vi gifte oss igår var ifall vi ska adoptera. Då vill vi spara in så mycket tid som möjligt. 

Nu ska vi hänga i soffan och titta på vinterstudion.

Hej så länge!

Likes

Comments

​Känner ingenting så det finns inget att uppdatera om. 

Skit. 

Likes

Comments

​Idag är Ruvardag 5 och metallsmaken i munnen har bytts ut mot molvärk från och till, precis som någon dag innan mens. Har även fått jätteont i halsen så jag hoppas inte att jag håller på att bli sjuk. Halsfluss är det värsta jag vet! Utöver det finns det inte så mycket att säga...jag får bara Fortsätta räkna ner dagarna till testdag

Likes

Comments

​Det finns ju de som uppdaterar hur man mår varje dag under en ruvning. Men jag har liksom inget att berätta om. 

Jag känner ingenting och gör jag det så är det för att jag nästan alltid känner att något pågår i äggstockarna el livmodern. Så jag kan liksom inte avgöra om det har med ruvningen att göra el om det är som det alltid är!

Jag vågar ju inte hoppas för senaste minuset var så tungt, men jag kommer ju på mig själv hela tiden med att räkna när BF skulle bli, om jag har metallsmak i munnen och om det inte krampar ovanligt mycket!

Samma visa varje gång. 

Det är ju bara att vänta ut, vi kan inte göra så mycket mer. 

Men hur var det för er vid FET i ostimulerad cykel? Hade ni några tidiga symptom?



Likes

Comments

​En blast tinades upp fint och nu är jag ruvare...för femte gången. Tror de flesta som går igenom ivf förstår mig när jag säger att detta är den jobbigaste tiden. Väntan, hoppet, misstron, sorgen. 


Likes

Comments

​På väg mot Ivf kliniken nu för att få tillbaka en blastocyst. 

Ska vara där om 1 1/2 h så hade inte upptiningen gått bra så borde de väl ha ringt nu?

Fingers crossed att allt går vägen. 

Likes

Comments

Förra misslyckandet kom på självaste julafton. Det var nog droppen för mig, jag föll djupt ner i ett mörkt hål och kom inte upp. Vanligtvis gör jag det. Jag känner intensivt, renar kroppen, och sen mår jag bättre igen. Men som sagt, den här gången orkade jag inte mer, så jag kontaktade företagsläkaren och bokade tid för sjukskrivning. Som tur är så googlade jag om sjukskrivning i samband med ivf och hittade info om att man ska undvika detta för det försvårar adoption. Jag kände mig så instängd. Moment 22. Jag mådde så dåligt psykiskt men fick inte visa det. Ringde till adoptionsbyrån vi står i kö till och de bekräftade att Adoptionsländer tittar på sjukskrivning och depression i och med ivf ses inte som en hög mental belastningen under en koncentrerad tid utan underliggande mental sårbarhet för psykisk ohälsa. 

Jag tänker snarare att en paus i ivf-karusellen är en bra sak då jag skulle ge mig tid till reflektion och bearbetning. Men jag kan ju inte ändra hur andra länder ser på sjukskrivning så mitt enda val var att sjukskriva mig i två veckor för att det inte skulle uppmärksammas och ifrågasättas.

Tänkte att jag nämner det så att ni där ute som kämpar med ivf och adoption vet om detta innan ni sjukskriver er.

Nu ska jag baka!

 

Likes

Comments

​Det blev en ägglossning till slut!

Gick till kliniken i torsdags för att kolla om den där äggblåsan som snarare uppträdde som en cysta hade växt. Innan vi kollade så sa jag att jag har ägglossningssymptom, bland annat molvärk o dålig hy. Men både läkaren och jag var beredda på att det inte skulle vara en blåsa och att jag skulle få vänta en månad till. Men så kollade vi och blåsan var oförändrad. MEN! Det hade dykt upp en helt ny blåsa jämte som var redo för ägglossningsspruta! Så skönt! Så i fredags tog jag sprutan och idag börjar jag med Lutinus.

Man är ju alltid så glad när man får göra ett nytt försök, men det är ju också skitjobbigt. Varje misslyckade är värre en det förra...

Låt det vara vår tur nu. 

Likes

Comments