Du har flirtat med mina vänner. Pussat dem på axeln. Till och med kysst dem. Ändå är du kvar. Ändå saknar jag dig. Känslorna jag har mot dig pendlar mellan ilska och saknad. Jag kan sakna dig så mycket att mina ögon tåras och det trycker över bröstet. Det är så jävla jobbigt att sakna dig, så jobbigt att det gör fysiskt ont, för du förtjänar inte det.

Minnen dyker upp i mitt huvud som är så jävla speciella. Så speciella att jag har svårt att tro att någon annan upplevt något liknande. Inte ens du upplevde det på samma sätt som jag gjorde. Jag var inte den jag trodde för dig. Hela min värld raserade när jag fattade att jag inte var något särskilt speciellt för dig. Hur sjukt är det inte att de saker jag har upplevt med dig har du inte upplevt på samma sätt med mig. Hur jävla sorgligt är inte det.

Det är när jag tänker på detta det trycker över bröstet och ögonen tåras. Helvetes jävla skit, du suger men jag älskade dig.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Jag vet inte vad det är med mig nu för tiden.

Jag är otillräcklig för alla, inklusive mig själv.

Jag kritiserar var enda del av mitt jag tills ångesten drar mig under ytan.

Jag hatar att prata med andra. Alla ord som lämnar deras munnar är inövade. De läser från ett manus. Jag blir äcklad när jag tar del i skådespeleriet.

Vem fan är jag och vem fan älskar mig. Jag sträcker mig så att jag går i bitar men det räcker inte.

Jag sträcker mig inte för omgivningen utan för att jag är inte den jag vill vara.

Vafan ska jag göra?

Likes

Comments

Det hugger till i bröstet. Historia, allting handlar om vår historia. Det känns som om vad som helst påminner mig om dig. Platser, lukter, ljud. Trodde du hade försvunnit för mig. Men jag hoppas, jag hoppas ändå att du ser mig på instagram. Jag hoppas att du ämnar en tanke åt mig någon gång ibland. För det gör jag. Mer än ofta.

Jag kommer ihåg när du och jag var vi två. Jag såg oss tillsammans i juni. Du skulle bli min bästa vän men du gav mig aldrig riktigt chansen. Jag tänker tillbaka att det är sorgligt. Att jag var sorglig. Det är nog det som gör mig tacksam ändå att det faktiskt inte är du och jag. Nu är jag inte sorglig. Iallafall inte lika sorglig som jag var med dig.

Jag hoppas verkligen att du ångrar dig. Jag hade mer än gärna velat se dig på dina bara knän. Jag vill se dig böna för att jag ska ta tillbaka dig. Bara så att jag kan få säga nej, nonchalera dig. Jag tycker det är orättvist att min första kärlek inte var euforisk. Jag hade gärna sett mig själv bli så ovillkorligt älskad som jag förtjänar. För jag gjorde inget annat än att älska dig.

Jag blev påmind om en sak som du sa till mig. En vacker vit lögn. "Jag kommer aldrig såra dig". Varför sa du så? Hur kan man säga så när man vet att det inte är sant. Och från alla andra fick jag höra samma sak "han kommer aldrig såra dig". Alla trodde att det isåfall skulle vara jag om någon skulle såra någon. Det är kanske därför som det blev en chock, inte bara för att jag inte såg de komma. Utan för att jag visste att det inte skulle komma. Du ljög för mig, hoppas jag ger dig nobben någon dag, för då. Då ska jag nobba dig som aldrig förrut. Vänta du bara, snart har du ångrat dig.

Likes

Comments

Klockan är nio på kvällen och jag har på mig en tunn blus och kjol. Det är främmande att gå ut i kvällsluften och inte frysa. Bara denna faktor får mig att känna mig extremt lycklig. Att känna vinden som svalkar i den varma kvällsluften tar mig tillbaka till minnen. Minnen som inte består utav bilder utan av känslor. Känslor som består av värme. De sprider sig genom kroppen. Känslorna stannar kvar medans vi går på de trånga gatorna. Där går vi längre och längre ifrån hem.

Jag känner mig bekymmerslös. Jag lämnade allt det där jobbiga hemma. Hemma i kalla, otrevliga, trista Göteborg. Jag är i en ny stad, ett ställe där jag kommer skapa nya minnen. Vi sitter på en bar vi hittade av en slump på en tvärgata. Vi sätter oss utan för stenbyggnaden som delar baren i två delar. Där sitter vi, dricker vin, en vårnatt i Barcelona. Inget når oss här, ingenting i hela världen.

Jag landar i Sverige på söndags eftermiddagen. Jag möts av ett Sverige exakt likadant som det jag lämnade. Besvikelsen är stor. För när jag satt på baren i Barcelona så trodde jag där och då att det inte är lika farligt att komma hem ändå. Men så fort jag kliver in inom dörren till radhuset slår ångesten till mig som ett knytnävsslag i ansiktet. Med ens ville jag tillbaka till baren i Barcelona.

Likes

Comments

Jag går ensam genom stan. Luften är fuktig och varm och med jämna mellanrum känner jag enstaka regndroppar träffa mitt ansikte. Jag går genom brunnsparken, isolerad ifrån omvärlden. Mina hörlurar skärmar av, det känns som att jag ser världen utifrån. Jag känner mig osynlig, det enda som rör sig omkring mig är mina tankar.

Min illusion bryts av människors blickar. Kanske är det för att jag känner mig osynlig som blickarna jag får känns obehagligt iakttagande. Jag kollar ner på mina kläder som om jag skulle upptäcka något konstigt som skulle kunna vara orsaken till att blickarna känns extra dömande.

Till en början gör blickarna mig obekväm. Jag böjer ner huvudet och försöker se så ointressant ut som möjligt. Jag går ut och in i affärer och svansar mellan hyllorna som en sysslolös katt. Vanligtvis skulle det kännas jobbigt att vara ensam i stan. Det gjorde det till en början men sedan försöker jag förlika mig med tanken om att det faktiskt är ganska behagligt att strosa runt själv. Det ger en känsla av självförtroende och hoppet väx om att jag kanske någon gång kan trivas i enbart mitt eget sällskap.

Och nu sitter jag har ensam på ett café vid domkyrkan och här har jag suttit i över en timma. Helt oberörd av människorna omkring mig och nonchalerar medvetet deras blickar. dag känner jag nämligen att jag har gjort framsteg, jag har utmanat mig själv. Hoppet stärks om att jag kommer klara mig själv att jag kommer kunna vara självständig. Men i stunden som jag skriver detta kan jag inte hjälpa att önska att du fortfarande va min. Jag kan fortfranade inte hjälpa att önska att du i alla fall hade kunnat älska mig lika mycket som jag älskade dig. För tanken av att jag inte bettyde lika mycket för dig som du gjorde för mig är nog det som gör ondast av allt.

Likes

Comments

Min bästa vän bryr sig inte om mig.

Varje sekund är jag ute ur fokus. Jag kan inte sluta vara hennes vän, hur fan ska jag kunna göra det. Jag säger till henne gång på gång men hon ändrar inte på sig. Det går aldrig att ändra personer som inte vill ändra sig själv. Det är omöjligt.

Likes

Comments

Det är grått ute. Idag tog jag på mig min tunna jacka för att jag ville bli överraskad av solen. När jag kom hem var jag genomblöt. Instängd i mitt rum ligger jag raklång på sängen. Sa inte ett ord vid matbordet. Min kropp är fängslad. Jag känner inte igen mig längre. Ångesten griper tag om mig på ett sätt den inte gjort innan. Förut kunde jag hantera känslan, nu känns det som jag faller i ett bottenlöst hål. Ingen kontroll över min kropp och ingen chans att ta mig därifrån.

Likes

Comments

När blir man lycklig i livet? Alla pratar hela tiden om hur tonåren är en jobbig period och bla bla bla. Det är det men det känns samtidigt som att inte finns något annat. Min vardag fylls till bredden av vemod. "Men har du inte kul när du är med dina vänner?". Jo det har jag men spelar väl inte någon roll när jag är själv och allting sköljer över en. I slutändan har man ju bara trots allt sig själv.

Jag har börjat förstå innebörden av ångest. Jag har börjat förstå innebörden av en plågad själ. Jag har verkligen trott att det är normalt att känna sig så här. Men efter iakttagelser börjar jag mer och mer inse att jag är speciell i det jag känner. Jag har så många människor runt omkring mig som är så bekymmerslösa. Jag avundas det på samma gång som jag inte gör det. Det är skönt att vara speciell även om det är jobbigt. Heller att jag går runt och är plågad än att jag är som alla andra. Jag ställer mig utanför allt det där för det känns som att jag inte kommer kunna se mig själv om jag blir än i mängden. Om jag förlorar synen har jag förlorat allt. Då vet jag ännu mindre vem jag är.

Likes

Comments

Oron har blivit mitt sällskapsdjur. Det dyker upp så fort jag sätter foten i huset. Möter mig och lämnar mig inte förrens jag går ut igen.

Likes

Comments

Det gick inte till som jag tänkte mig. Det var inte i stan du såg mig. Det var inte från ett avstånd, det var så nära inpå.

Första gången jag träffade dig sen det tog slut var på en fest hor våra kompisar. Mitt hjärta bankade när öppnade dörren. Sedan ser jag dig komma ut från köket till hallen. Våra blickar möts.

Min kropp domnar inte bort, du är dig lik. Jag förväntade mig en våg av känslor men till min förvånan var jag likgiltig. Jag kände ingenting. Jag gav dig en kram och du kramade mig hastigt tillbaka, jag frågade dig i kramen hur det är och du hinner knappt svara innan du släpper mig och fortsätter vidare bakom min rygg. Jag blir inte besviken. Snarare mer irriterad.

Kvällen går och det känns okej. Jag är inte ledsen. Jag är inte arg. Jag känner mig mer tom, jag försöker fokusera på vännerna omkring mig samtidigt som jag dricker mer och mer vin. Jag kommer ner från toan på övervåningen och sätter mig på en av sofforna i soffgruppen. På soffan till höger om mig sitter min bästa vän med dig. Hon drar fingrarna genom ditt hår och jag ser hur du njuter. Jag tittar bort. Provocerad, irriterad. Jag kollar tillbaka på er, ser ingen reaktion som säger att ni inser att ni gör något fel. Ni känner inte ens varandra, vad är meningen med det hela?

Några timmar senare sitter du och jag mitt emot varandra i ett rum på övervåningen. Du sitter på sängen och jag på stolen framför dig, jag vill ha avstånd. Jag vill kunna gå därifrån. Tårarna rinner ner för mina kinder, du sträcker dig fram till min kind. Du ber mig att jag ska sluta gråta samtidigt som du torkar bort mina tårar. Jag känner mig så patetisk. Jag visar hela mig så öppet framför en person som egentligen inte bryr sig. Jag måste bara få säga mitt sen så behöver vi inte sitta där längre. Vi pratar i över 2 timmar. Om saker jag inte ens kommer ihåg.

'Jag sa att jag älskade dig och ditt ansikte faller i dina händer. Jag vet inte om du gråter men det gör jag. Du rätar på dig och kollar på mig och säger alla saker jag hade behövt höra för 2 månader sen. Du säger att du älskade mig, men att du trodde att jag kände som du i slutet och att det inte skulle funka. Du antog att det var så det var.

Jag väntar på min buss i köket och klockan är 10 över 2 på natten. Mina vänner är fulla runt omkring mig men jag nykter. Du är dig själv och jag vet att vårt samtal inte påverkade dig så mycket. Det är vänskapligt mellan oss.

Det känns okej, trots allt.

Likes

Comments