Hej igeeen!


Jag ber om ursäkt för nästan en månads tystnad, men det har hänt mycket och tankarna har varit på annat håll. Jag har tänkt på berättelsen, believe me, och jag har prövat att skriva in lite fantasy in i den! Jag vet inte om jag vill ha med det eller inte, jag har aldrig skrivit fantasy förut. Det är än så länge bara ett utkast ju, så vi får se hur pass mycket som sorteras bort och hur mycket som får stanna :)

Men, till något annat! Jag fick lite inspiration och satte mig och skrev en dikt nu såhär på kvällen. Den blev ganska lång, men jag hoppas ni orkar läsa. Jag har inte skrivit dikter så himla mycket förut, men den här vart jag rätt nöjd med. Enjoy:



Detta är till dig, Epilepsi

Du, kära du, som har gjort mig fri


Där och då förlorade jag kontrollen över mig

Jag trodde jag såg dig

Jag vaknade inte upp mer

Jag såg dig i mörkret, du bara står där och ler

Jag tror att detta är en hemsk mardröm

Som en iskall, strypande ström

Du fick mig att tro att jag var död

Du ville släcka livets glöd


Min kropp var paralyserad

Du stod där i din rustning, fullt armerad

Jag är hopplös, utan kontroll

För ständigt ligger du i bakhåll


Vill du ha mig som slav?

Ska du slå mig med din stav?

Pika mig?

Kontrollera mig?


Du slår mig, och jag slår tillbaka

Varje dag står du i min skugga och vill få mig att börja skaka

Men, jag låter dig inte slå mig mer

Jag tänker inte lägga mig ner


Du är kontrollen, men jag är friheten

Och det här är den nya verkligheten

Vi är två delar av det som kallas mig

Och jag har lärt mig att säga nej


Jag har också lärt mig att ibland måste man acceptera

Även om du försöker blockera

Tankar kommer, och tankar går

Jag skickar tillbaka tankarna till sina egna vrår


Jag har accepterat dig nu, kära sjukdom

Och tack vare dig står hela jag i full blom

Du lärde mig om livets svårigheter

Men också om dess skönheter


Du får slå mig

Du får sparka mig

Du får göra vad du vill med mig

Jag lovar, jag kommer ändå acceptera dig


För även om jag har känt att det är tufft

Så måste du finnas, likaväl som att jag andas luft

Du är svår, du är jobbig att leva med

Du gjorde så att jag tappade taget och gled


Men, trots allt detta, så ler jag

För jag tar det som det kommer, dag för dag

Man kan alltid oroa sig för det som kommer nästa dag

Men, skulle det hindra dig från att slå ditt slag?


Skulle du förlåta dina vänner?

Skulle det förändra hur du känner?

Om du visste hur framtiden såg ut?

Om du visste hur allting tog slut?


Jag vill leva just nu, idag

Jag väljer att vara jag

Du och jag, Epilepsi, vi går hand i hand

Vi har knutit ett starkt band


Inget kan skilja oss åt, hur vi än gör

Vi är ett, tills jag dör.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Soliga, härliga lördag! Jag verkligen älskar solen, men det är jag väl inte ensam om? Nu när snön äntligen börjat smälta bort kan man andas igen, känns det som. Allting blir ljusare, och på nåt sätt känns allting lättare.

Det är lördag, och jag vet att jag borde skriva ett inlägg till ett nytt avsnitt till er som läser. Men, nu måste jag förklara varför jag inte tänker göra det idag: Berättelsen har kommit till en något kritisk punkt, nu när Leonora ligger på sjukhus. Jag är inte riktigt säker på handen efter det avsnittet jag la ut häromdagen. Jag har skrivit efter detta, men jag vet inte riktigt om det håller. En annan anledning till att avsnittet kommer komma någon dag framöver är att jag har också fastnat lite i mitt skrivande. Jag har skrivkramp så att säga. Så, istället för att lägga ut ett avsnitt tänker jag skriva ett inlägg om mig.


Det låter kanske lite egoistiskt, men det vore kul om ni fick veta lite mer om mig. Jag heter Karolina, och jag är 19 år. Jag kommer ursprungligen från sköna Värmland men är numera bosatt uppe i Hällefors, där jag studerar på Skådespelarlinjen på deras folkhögskola. Jag har en enda klasskamrat, en urskön kille som jag är bra kompis med. Anledningen till att jag studerar skådespeleri är för att jag har drömt om att bli en stor skådis en dag, ända sen jag var barn, cirka 10 år. Och jag älskar min utbildning, jag suger åt mig nya lärdomar alla stunder jag är där. Och nog har vi roligt! Stagefighting, clowneri, monologer, maskarbete, sminkning, vilka minnen man får! Och jag har lärt mig otroligt mycket om mig själv och växt som människa på alla tänkbara plan.

Jag har flyttat en del i mitt liv, och för varje plats jag kom till lärde jag mig nytt om mig själv. Men, trots att min mamma och pappa skildes när jag var tio år, har jag aldrig varit med om nåt så svårt och prövande som när jag blev sjuk förra året. Jag fick epilepsi i januari 2016. Det kom som en blixt från en klarblå himmel, dagen efter nyårsdagen bara kom mitt allra första krampanfall, som jag inte ens har nåt minne ifrån. Jag kommer bara ihåg allt som hände efter. Och det var inte roligt. Man har gjort undersökning efter undersökning, man har kollat noga men inte hittat någon som helst anledning alls till varför jag har epilepsi. Jag bara har det. Till och med min läkare tycker det är konstigt. Jag är ung, stark och frisk och har ingen i släkten som har haft den här sjukdomen. Jag har inte heller upplevt några värre smällar mot mitt huvud. Men ändå är jag diagnostiserad med den här förbannade sjukdomen. Det har varit ett smärre trauma i mitt liv, och det kom inte heller precis lägligt. Hösten 2015 var jag mer eller mindre deprimerad, vilket tog otroligt mycket på mitt dåvarande förhållande. Allting var liksom i upplösningsläge, och sjukdomsutbrottet var droppen som fick bägaren att rinna över. Det är så ironiskt på något vis, för dygnet innan var jag tillsammans med min dåvarande pojkvän, och lovade att detta år ska jag fixa mig, Jag skulle börja må bättre, hålla ihop med min pojkvän, och börja träna osv. Så, allting kan rasera väldigt snabbt. Jag uppfyllde inget av mina löften under 2016. Därför gav jag inga löften heller till detta år. Inte för att jag inte är rädda för att jag inte ska hålla dom, utan bara för att jag inte vill vara bunden till nåt om jag hamnar i en situation där jag skulle kunna agera mot mina löften, om jag hade några.


Nu låter det som om jag är jätte deprimerad över min sjukdom, och jag ska erkänna att jag också är det delvis. Vissa dagar kan jag önska mig tillbaka i tiden där jag var frisk. Vissa dagar vill jag bara att den ska försvinna. Men, inget av det går. Jag kan inte förflytta mig i tiden, och jag kan inte bli frisk. Jag kommer leva med den här sjukdomen tills den dag mitt hjärta slutar slå, och det är något jag har accepterat nu. Det tog mig nästan ett helt år, men jag har kommit till insikt. Antigen kämpar jag för mig själv, eller mot mig själv. Det är bara att göra det bästa av det, leva efter min sjukdoms begränsningar och fortsätta leva så gott det går. För jag är så mycket mer än en epileptiker. Jag är ju fortfarande jag. Och livet är så mycket mer än bara epilepsi. Det är mitt liv. Jag kan göra nästan precis vad jag vill. Jag har vissa begränsningar, ja. Men det finns andra vägar att gå, andra sätt att leva. Jag måste bara vara stark och klok nog. Jag har också mycket i mitt liv som ger mig glädje. Jag har min helt underbara familj, jag har min utbildning och alla mina kompisar överallt. Jag har mina gåvor, mina viljor, mina misstag, mina brister, mina minnen. Jag har mycket, och jag tänker utnyttja allt. Jag ska leva. Jag har ett citat som jag numera lever efter:


"Den smärta du känner idag
är den styrka du kommer äga
imorgon"


För så är det. Jag lever tills jag dör helt enkelt.

Likes

Comments

Hej hallå! Är ni lika glada över solen som jag? När jag vaknade såg jag den skina genom persiennerna, och kände mig lycklig haha. Jag ber om ursäkt för uteblivet inlägg i lördags, meeeeen det var så att min laddare valde att dö i fredags, så till slut dog min dator likaså. Men, nu är problemet fixat, så nu ska ni få det nionde avsnittet (redan nio avsnitt? Det gick fort!)

(Leondra)

Sjukhuset låg rätt långt bort, så det blev 24 tysta minuter. Ingen orkade säga något, och det gjorde inte något för min del. När vi väl kom fram gick allting faktiskt smidigt till. Leonora låg kvar på akuten, och hon såg verkligen inte okej ut. Ansiktet såg ut som en tillknycklad läskburk, och var fullt av rispor och blåmärken. Även armarna, som låg på täcket, hade sår och blåmärken. Mamma började gråta på fläcken, och strök sin lilla flicka på armen med en hand som skakade.

- Min älskling…

Jag bara stod där. Jag var förlamad. Hade jag haft en boxningssäck, eller ännu bättre, personen som hade gjort det här mot min syster, hade jag slagit den, spottat, sparkat, bitit, skrikit. Vem hade gjort det här?! Det kändes som om hjärtat skulle brista i tusen bitar när jag såg henne. Hoppa ur bröstet. Hon såg så liten ut.

En läkare kom fram till oss, en äldre dam med gråsprängt hår och varma händer. Hon presenterade sig som Helena, och varsamt började hon förklara vad som hade hänt.

- Leonora och hennes kompis kom hit vid ett-tiden i natt, och hennes kompis förklarade att de hade varit på fest hemma hos henne som hade förlöpt lugnt till, med endast lite alkohol inblandat. Sen hade Leonoras pojkvän, Lukas, kommit dit med sina kompisar, och det började urarta. Leonora hade av något skäl bestämt sig för att gå hem, och hade intygat på att gå själv eftersom hon var rädd att bli upptäckt av er om hon hade sällskap. Det här hade hänt vid halv tolv tiden. Men, på något sätt hade hon fått med sig Lukas, och hans kompisar, och efter det vet vi inte riktigt. En man hade hittat henne och ringt 112, men han hade inte sett till några andra vid platsen. Sandra hade tydligen försökt ringa Leonora flera gånger, för hon ville vara säker på att hon hade kommit hem. Polisen kollade hennes kontaktlista, och såg att Sandra ringt henne flera gånger, och därför hade de ringt henne och sagt vad som hade hänt. Det har polisanmälts en misshandel, och det pågår en utredning. Lukas fingeravtryck har hittats på henne, men också hans kompisars avtryck, men det säger inte speciellt mycket. De kan ju ha tagit på henne ändå, det behöver inte betyda att just de har misshandlat henne.

Misshandlat. Misshandlad. Misshandel. Det var just det som hade hänt min syster. Jag var mestadels arg. Den jävel som gjorde det här skulle behöva smaka sin egna medicin, tänkte jag ilsket. Jag hatade den personen. Ingen slår min syster.

- En annan sak också, fortsatte Helena nervöst. Vi har en svag misstanke om våldtäkt.

Jag höll på att explodera. Inte nog med att de slog henne, de våldtog henne. Tror de att hon är någon slags egendom, eller?! Jag ville gråta, för trycket i bröstet höll på att gå sönder. Jag höll på att gå sönder. Jag ville springa, men jag stod kvar som en staty. Jag bara stod där, medan min syster låg ett par meter bort och var halvt ihjälslagen. Det gjorde ont i hela mig, jag värkte av smärta, av det jag hade fått höra. Mamma, hon grät öppet, och jag tog modigt hennes hand och tryckte den lätt.

- Just nu har hon fått lugnande, för hon hade ren och skär panik när hon kom in, hon skrek, grät och skakade, hon kunde inte vara still, så på något sätt var vi tvungna att lugna henne för att kunna undersöka henne ordentligt. Så, nu sover hon, vilket hon behöver. Ni kan komma tillbaka imorgon och hälsa på, trots att hon är rätt mörbultad så behöver hon sin familj.” Sköterskan såg ut att lida med oss, och innan hon gick gav hon oss en varsin klapp på axeln. Vi gick tillbaka till min syster, som sov som en stock. Hade hon varit utan alla dessa sår, rivmärken och blåmärken hade det sett fridfullt ut, men nu blev man bara ledsen och förtvivlad. Hon var så vacker annars, alltid på gång, ville vara med där det hände, ville ha roligt… Men det roliga hade uppenbarligen blivit för roligt för andra, och nu var hon den som fick ta priset.

- Jag vill hem. Nu, sa jag hårt. Jag klarade inte av den här bilden av henne. Jag ville inte se henne såhär.

Tio minuter senare satt vi i bilen, och på nåt sätt lyckades jag somna med bilden av min syster dansandes på näthinnorna.

Likes

Comments

Hellooooo! Hoppas ni har en mysig lördag, det har jag! Jag har åkt norrut till min pappa, hans fru och deras hundar, så här har jag varit sen i torsdags kväll. Idag har jag och min bonusmamma gått en lång promenad med hundarna, sen åkte vi till en av hennes vänner där vi serverades arabisk mat och efterätt, mumma!! Jag fick även en henna målning på händerna, verkligen vackert gjort :D Just nu sitter vi här och bara myser, strax är det min tur att laga mat, det ska bli kul faktiskt. Får se om jag kommer ihåg mitt fantastiska recept på kycklinggryta ;) Här ska ni få avsnitt 8, det börjar närma sig slutet till så långt som jag har skrivit, så denna gång fick avsnittet bli något kortare. Ha det najs!



LEONORA

Det fick bli en svart ylleklänning denna gång, lite enklare men ändå ganska fin. Jag ville inte se för uppiffad ut, men ändå lite grann. Så, sminket fick följa i samma stil: Inte för mycket och grovt men lite finare än till vardags. Jag piffade upp det smink jag redan hade, sen la till lite läppenna, lite mer rouge och… Vóila! Klar! Nej, men vänta, håret! Vad gör jag åt det? Hmm… Jag stampade lätt med en fot på stället medan jag tänkte, för jag var stressad. Jag behövde gå snart. Nej, jag fick nog lov att köra en enkel plattning, för så mycket mer skulle jag inte hinna med. Så, i med plattången, vänta en stund, platta håret, spraya och kolla att allt såg bra ut, smyga ut ur huset den vanliga vägen: Genom fönstret. Allt gick som smort. Jag gick snabbt, och hann lyckligtvis fram i tid. De har ett så stort och fint hus, förstår ni. De är rika, och de har ett biljarbord och en pool. Jag har alltid älskat att vara hos Sandra, kompisen, för där händer det alltid något. Hon och jag hittade alltid på bus när vi var yngre, kastade ägg på hus, slängde upp toalettpapper i träd, satte upp plastfolie så att folk gick in i den. Vi såg till att inte ha det tråkigt, vilket jag tycker är rätt kul nu när jag kollar tillbaka på det. Så tråkigt det hade varit med en tråkig barndom. Man måste ju testa saker, hur ska man annars veta?!

Det var dock mycket mer människor där än jag hade trott. Men ju fler, desto roligare, eller hur? Sandra var redan påverkad när jag kom, och hon kvittrade glatt när hon fick syn på mig.

- Leo!

Hon och jag hade haft smeknamn sen vi först träffades: Leo och Sammy. Fråga mig inte varifrån Sammy kommer, det vet jag inte. Det liksom bara fanns där.

Jag fick genast en drink i handen som smakade gudomligt av hallon, och det blev ett par såna drinkar till under kvällen. Vi spelade biljard, lekte anden i flaskan, lekte ”jag har aldrig” och ”sanning och konsekvens” och kvällens fylldes med skratt, glada människor och en hel del dans. Det var en lyckad kväll, och det var därför jag gick ut i princip varje kväll. Jag älskade det här, spänningen, glädjen, skratten och busen. Man kunde göra vad man ville, man fick vara med, man fick vara sig själv. Alkoholen gjorde att man fick ett underbart rus i kroppen som gjorde mig varm och varm. Och när alla var så, så var det bara så underbart!

Och det var underbart, ända tills jag vaknade upp. För då var jag inte hemma. Jag fick känslan av att vara på ett sjukhus, med järnsägen, den sterila lukten av rengöringsmedel, maskiner som pep med jämna mellanrum på avstånd… Varför var jag här? Och så kände jag det. Smärtan i revbenen. De rev och slet, de dunkade och värkte. Jag orkade inte ens röra mig. Hela kroppen gjorde ont och kändes svullen. Jag har hög feber. Skräcken, paniken och oron slår sina vassa klor i mig. Vad har hänt?


LEONDRA

- Vad har hänt? Mamma och jag körde till sjukhuset i snabb fart. Pappa var hemma och passade Henry, det var ingen idé att väcka honom förrän vi vet vad som faktiskt hade hänt. Klockan var två på natten, och Sandra hade ringt mamma. Min syster var på sjukhuset. Mamma hade väckt mig, sagt att Leonora var på sjukhuset och att vi skulle åka dit nu. Raka order, jag klädde på mig, sagt och gjort.

- Jag vet inte så mycket, men tydligen hade någon ringt 112 när denna någon hittat Leonora såhär, sen hade ambulansen hämtat henne. Det är allt jag vet.

Hon skakade, och jag bara tryckte undan alla känslor. Jag stängde in dem, låste dem för att kunna vara stark för mammas skull. Hon skulle komma att behöva mig, för hon hade ingen annan med sig. Jag teg. Jag orkade inte annat.

Likes

Comments

​Halloj gott folk! Äntligen helg, rätt skönt va?! Själv har jag haft en underbar lördag på spa faktiskt, sååååå skönt! Nu tänkte jag vara lite duktig och uppdatera med avsnitt 7. God lässtund! 


(Leondra)

Jag hjälpte till att laga maten, ris med fisk och citronsås. Jag älskade vanlig husmanskost, men min syster avskydde det. Hon älskade kräftor, oxfilé, räkor, mat av det finare och ovanligare slaget. Behöver jag då ens nämna att hon är kräsen?

Pappa kom hem med Henry i släptåg, med allt vad det innebär. Jag gav dem en varsin kram, och min lillebror visade att han kunde spela fiol (vilket lät som skräp i mina öron men sånt säger man ju inte) och sen gick han till vardagsrummet för att leka med sina bilar. Pappa kysste mamma, de småpratade om denna dag och sen tog han reda på sitt. Ja, och så hälsade han på mig. När allt var klart och vi precis hade satt oss för att äta hörde vi dörren öppnas, och in kom mitt yrväder till syster. Var hon gick lät och syntes hon. Det hade sina för och nackdelar, men det var bara sån hon var. Leonora.

- Hej allihopa! Åh, här luktar det gott! Är jag sen? Hon sa detta samtidigt som hon sparkade av sig skorna, hängde av sig jackan och gick till bordet. Hennes plats var längst ut på hörnet, för hon blev alltid klar först och ville kunna fortsätta med sitt (vad nu hon gjorde) så fort som möjligt.

- Hej! Nej du är inte sen, vi skulle precis börja, svarade mamma med ett glatt leende. Mamma älskade när alla var samlade, så vi kunde diskutera dagen som varit. Vilket vi också gjorde den här middagen. Leonora åt som väntat inte särskilt mycket, men hon berättade mycket om Lukas (vad annars?). Jag däremot åt mycket och lyssnade halvt om halvt på min babblande familj. Jag tyckte också om när alla var samlade, det kändes tryggt på något sätt.

Efter maten gick jag och Leonora upp till hennes rum för att plugga, vi bestämde oss för att klura ut matteläxan tillsammans. Det gick sådär. Efter fem minuter började Leonora babbla om killar istället.

- Hörru, finns det ingen kille du vill ha då? Det lät som om hon försökte koncentrera sig, men jag förstod att killarna intresserade henne långt mycket mer än algoritmer och multiplikationer. Jag behövde inte ens tveka med svaret.

- Uppenbarligen är ju redan den bästa killen redan upptagen av dig, sa jag. Men nej, killar intresserar mig inte.

- Men alltså, jag fattar inte varför? Det är ju skitroligt att analysera, se på dem, och att ha en kille är ju typ det bästa som finns! Om du bara visste…

- Jag vet, avbröt jag henne. Du tjatar om det dag ut och dag in, så snälla, kan vi koncentrera oss på det här nu?, sa jag bestämt och gjorde en gest mot den uppslagna boken.

- Visst, fine, sa hon besviket.

Så här är det mellan min syster och mig. Vi är så olika, och ändå är vi tvillingar. Men, det är väl så det blir antar jag. När man är för lika, längtar man efter sin identitet och då blir man ändå en egen person. Vi brukar munhuggas, hon och jag. Men vi älskar varandra ändå. Vi gör inte speciellt mycket ihop, men det är som ett sjätte sinne, tvillingsinnet, som gör att vi känner av om den andra mår dåligt. Vi kan läsa av den andra med bara ett ljud, en blick eller till och med en stängd dörr. Vi förstår varandra på ett övernaturligt plan, även om jag kan tycka att min syster är dryg med sitt killprat ibland.

Vi lyckades faktiskt lösa matte problemen ganska bra, och efter det skulle min syster iväg. Men inte på en fest, utan det verkade bara vara något av det enklare slaget, som en träff med bara några få kompisar. Lukas skulle inte med, berättade hon besviket, för han skulle vara på en fotbollsmatch. Det var väldigt ovanligt att hon berättade var hon skulle, och det kändes bra att hon hade berättat för mig. Hon lovade att vara hemma senast elva. Jaja, tänkte jag. Klockan skulle säkerligen bli minst ett innan hon kom hem. Men, så var normen. Hon sa en tid, men kom alltid försent. Dock var ju alla i familjen tidsoptimister så det var inte bara hon.

- Okej. Mitt favoritsvar, så neutralt.

Jag gick in till mig, och sen hände inte så mycket mer den kvällen. 

Likes

Comments

Heeeej och härlig lördag på er! För en gångs skull på ganska länge är jag inte med min familj, utan jag är kvar i Hällefors.... Alldeles själv i stora lägenheten. Hahaha, feels spooky. Men, det kan vara rätt skönt också att få vila ibland :)

Jag har för en gångs skull också kommit ihåg att uppdatera här! Wow, grattis ;) Varsågoda och ha en trevlig kväll :D


(Leondra)

Efter skolan gick jag och Leonora hem till Lukas och hennes bröder, som jag visste Leonora tyckte att jag skulle bli ihop med. Jag ville inte ha någon pojkvän alls, har jag förklarat för henne miljontals gånger, men hon tycker ändå att jag ska ha en. De såg bra ut, visserligen, men ändå liksom. Varför? De skulle också tro att jag mådde dåligt, var konstig och sen stöta bort mig. Jag vill klara mig själv. Jag mår bättre så. Man behöver inte ta ansvar för nån annan än sig själv. Men, vi hade kul ihop tillsammans i alla fall. Vi snackade, vi gjorde liksom det man gör som tonåringar. Hänger. Snackade, spelade tv-spel. Åt. Men så bröt min syster och Lukas upp, för att få vara lite själva (som om de inte varit det varenda kväll, men jaja, antar att det nykära molnet fortfarande existerar på deras annars blåa himmel). Vart de åkte berättade de inte, men hon lovade att komma hem senare.

- Okej. Jag hade inte så mycket mer att säga.

Jag bestämde mig också för att bryta upp, jag hade ju egentligen anledning att vara kvar. Så, jag sa hejdå till grabbarna, tackade deras mor för maten och sen tog jag min cykel hem. Vi bodde cirka tio minuter med cykel härifrån, så det var inget krångel att komma hem. Där hemma var det tyst, vilket inte var ovanligt. På bordet låg en lapp från min kära mamma:


Hej flickor! Är hemma runt sju, var tvungen att handla lite. Jag ska hämta Henry hos en kompis på hemvägen. Pappa har jour.

Älskar er! <3

/Mamma


Jag tittade på klockan som hängde på vår vita köksvägg. Tio i sju. Jag slängde lappen, och gick upp till mitt rum. Skolväskan hamnade på sängen, och där satte jag mig också för att läsa några sidor som läraren sagt att vi skulle läsa i kemiboken. Blev ni förvånade? Jag gör faktiskt läxor, till skillnad från min syster. Det har hänt att hon har bett mig göra hennes läxor, vilket jag inte har gjort de flesta gånger. Kalla henne pedant, men det är bara hennes yttre. Mamma och pappa tror att hon bryr sig om skolan, men hon har sagt till mig att skolan är ett ställe där man hittar killar och kompisar. Och hon som vill bli läkare, jo tjena mittbena. Hon har inte riktigt fattat det här konceptet med att ”plugga för att bli något”. För henne ska allting komma på silverfat. Det låter som om jag klankar ner på henne, men det gör jag inte. Jag säger bara sanningen.

Boken var sjukt tråkig, kemi är inte mitt bästa ämne om man säger så. Men, jag vill bli godkänd i år så det var bara att läsa på. Tjugo minuter öppnades dörren, och min mamma ropade. Jag gick ner, och fann henne i köket, där hon som bäst höll på att plocka in varor. Jag slog mig ner på en stol, och småpratade lite innan hon kom till den verkligt stora frågan.

- Har din syster kommit hem?

- Nej.

Mamma suckade, stängde skafferi luckorna och vände sig mot mig, lutandes mot köksbänkarna.

- Jag börjar verkligen bli trött på att hon aldrig kommer hem i tid, så att man får prata med henne. Hon plockade fram en kastrull och mätte upp ris i den. Sen fortsatte hon: Den där Lukas kanske inte alls är så bra ändå, han verkar ju uppta all hennes tid. Jag har knappt sett henne de senaste dagarna, tycker jag.

Jag visste inte vad jag skulle säga. Visst, hon var nykär men mamma hade rätt, hon var aldrig hemma. Nån gång måste hon väl ändå vilja träffa sin egen mamma och pappa.

Efter lång tid svarade jag:

- Håller med.

Likes

Comments

Hej! Hoppas ni har haft en bra vecka hittills :) Min har gått upp och ner mycket, men överlag ganska bra. Och nu är det lördag, så nu ska ni få läsa fortsättningen på min story. Avsnittet denna gång blir lite väl kort, då jag inte hittade nån bra avslutning längre fram utan att det skulle bli alldeles för långt... God lässtund! :)



(Det är Leonora som berättar)

Nästa dag var förvirrande. Jag hade extrem huvudvärk, och det kändes som om världen snurrade. Bakis, såklart. Men men, jag fick huvudvärkstabletter, och då kändes det mycket bättre. Jag önskade bara att det hade funnits tabletter mot smärtan i hjärtat, för jag saknade Lukas så himla mycket. Han var mitt allt, han uppfyllde min värld. Jag hörde knappt vad läraren sa, men tydligen hade vi fått en läxa i historia. Jag flög som på moln igenom de gråa korridorerna, och sen pratade någon med mig. Leondra.

”Hallå?”

Jag fick ta mig samman nu. Bet mig i underläppen och tog ett djupt andetag.

”Ja, förlåt, jag tänkte på något annat. Men ja, visst.” Sen insåg jag att jag hade inte alls hört vad hon hade sagt. Jag skämdes lite.

”Skärp dig”, sa Leondra skarpt. ”Livet går vidare.” Hon smällde igen skåpet, och i famnen bar hon sina kemi böcker. Hon verkade lite upprörd, som hennes syster kunde jag inte undgå att märka det. Hon brukade inte agera så här.

”Är nåt på tok, Leondra?” Jag la en varm och vänlig hand på hennes axel för att visa att jag ville ha henne kvar, som en omtänksam gest.

Hon stod bara kvar, på exakt samma fläck, med sina kemiböcker i famnen. Som om hon inte visste var hon skulle ta vägen. Som om hon inte visste vad hon skulle göra. Som om tiden hade stannat.

Tre sekunder senare hade hon skakat av sig min hand och gått sin väg, med sina kemiböcker i famnen. Utan att ha sagt något.


LEONDRA

Min snabba gång från min syster gjorde mig andfådd. Fast egentligen var det kanske inte själva gången som gjorde andningen så häftig, utan kanske alla känslor inom mig. Jag fixade inte det här längre. Jag kommer gå sönder. Jag orkar inte längre. Jag exploderar, jag kommer smulas sönder.

Jag vet inte vad jag ska göra åt det, för jag har inget skydd kvar, jag är nedtrampad. Totalt trasig, sönder, bara… Tom. Vad gör jag?

Jag skyndade in i en liten städskrubb, som jag har använt som gömställe ett antal gånger. Där sjönk jag ihop med mina kemiböcker i knät, mot väggen, sittandes på golvet och grät tysta tårar som endast få personer hade sett. Jag kan inte berätta för någon. Det vore bara sjukt, det går inte.. Men, ingen behöver ju inte få veta… Kanske finns det en chans att det kanske kan sluta… Men nej. Det går inte för sig. Jag måste vara starkare, helt enkelt. Andas bara, Leondra. Så där, ett, två, tre. Det går bra. Schhh, gråt inte…

Jag blev sen till lektionen, vilket inte störde mig speciellt mycket. De brydde sig ändå inte, de trodde att jag var emotionellt störd eller nåt. Jag satte mig långt bak, för att inte behöva störa. Jag försökte hänga med, och vissa bitar gick det bra. Sen upptäckte jag att jag inte hade med mig mina böcker. De hade jag tydligen tappat i städskrubben. Då blev det ju lite jobbigt, men det gick ändå ganska bra. Jag kunde anteckna efteråt, det jag kom ihåg. Tankarna var på annat håll, på nattens händelse… Men, det går inte att berätta. Kanske en annan gång.

Likes

Comments

Hej, igen... Jag är dålig på att uppdatera, men mitt minne liksom går och gömmer sig och vill inte påminna mig ibland... Ska nog ta ett snack med mig själv framöver. Jag vill uppdatera nu med avsnitt 4, och jag kan glatt också berätta att mitt skrivande går framåt! Jag funderar också på att göra dem längre, men men det är en framtidsfråga.  En annan sak också: Jag har siktat på att det här ska bli min längsta berättelse som jag någonsin har skrivit: Den längsta jag än så länge har skrivit ligger på runt 100 sidor (kanske 120, är osäker) så om någon som har läst och följt min berättelse här och sen läser den "riktiga" så beror det på att just nu skriver jag bara ett "utkast" eller vad man ska kalla det. När jag är klar med grunden, alltså själva handlingen som skrivs och som ni har följt, ska saker läggas till, skrivas om, tas bort, finslipas helt enkelt. Det är då den kommer bli lång. Jag hoppas att det kommer gå vägen och att jag inte tappar sugen! 

Här ska jag i alla fall ge er avsnitt 4:


LEONORA

Hela kvällen var magisk, jag fick vara nära min älskade. Bara det var härligt och underbart. Vi dansade, tätt, och hans kropp intill min fick hela mig att bubbla och skaka. OMG vad jag älskade den där killen!
Men så hände det något… När jag hade blivit lämnad en liten stund så kom en annan kille fram till mig. Det krävdes inte lång stund för att kunna bedöma att killen var stupfull. Vad ville han mig?

-Hej! Varför står du här helt själv? Kom och dansa! Hans tonfall lät lite väl mystiskt, och hans dask på min rumpa bara intygade att han ville något annat, något annat jag inte alls var med på.

-Nej tack, och låt bli mig. Jag lät inte så bestämd som jag velat, så istället försökte jag gå därifrån. Men killen lät mig inte vara, utan tog tag i min arm, tryckte sin ena hand på min mest intima kroppsdel, och den andra höll fast mig. Med en sliskig mun hånglade han upp mig, medan hans kompisar stod runtom och hejade på. Jag blev så äcklad och stött så jag ville kräkas, och jag försökte verkligen slita mig loss. Men hans grepp runt mig blev bara hårdare. Hans mun bet mig, slickade, sög, det verkade som om tungan ville kväva mig, och allting kändes obehagligt, jobbigt och äckligt. Och i samma stund kom min prins i nöden. Han slet bort killen från mig, och hans ögon glödde av ilska mot den här killen.

-Vad är det för fel? Får en inte unna sig en liten sockertopp ibland? Ögonen på den fulla killen gick runt och var sprängande röda, han var inte klar på något plan. Förmodligen hade han inte ens fattat vad han gjort.

”Vad fan är det för fel på dig? Lukas tog ett stryptag på killen och gick snabbt framåt så att killen hamnade mot en vägg. Ingen ens försökte göra nåt motstånd mot Lukas, för han var stark, det såg alla. Lukas lutade sig framåt mot killen, så att de hamnade precis näsa mot näsa. Killens ansiktsfärg höll på att ändra färg, men Lukas brydde sig inte. Med ilskan som kokade i kroppen, sa han högt, det lät så heroiskt:

-Om du någonsin kommer nära min tjej igen är det det sista du gör, fattar du det?! Hon är MIN, och ingen annan kröker så mycket som ett hår på hennes huvud, okej?! Han släppte killen, som nu såg vettskrämd ut, men han var inte klar där. Lukas boxade till honom, med en rak och säker högerhand, och alla flämtade till. Fyllot hamnade pladask på golvet och skrek till.

-Ha en trevlig kväll, sa han hatiskt till fyllot som nu låg kvidande på golvet och höll om sin kind. Och utan vidare, tog han sin beskyddande arm runt mig och så gick vi snabbt därifrån.

När vi kom ut på gräsmattan stannade vi. Lukas vände sig mot mig, och la sina armar på mina axlar. Han såg oroligt på mig, som om han letade efter skador.

-Mår du bra? Hans röst var så orolig, så len och så kärleksfull att jag inte kunde låta bli att le av kärlek. Jag mådde bra, förvånansvärt nog. Killen hade varit ett kräk, men jag var oskadd. Han hade varit full, helt enkelt. Jag hade ju en heroisk pojkvän som hade räddat mig, dessutom. Åh, så snygg han var i månskenet.

Jag kysste honom, och han la sina armar runt mig.

-Jag är här med dig. Då mår jag bra.. Det blev svaret på hans fråga.

Sakta började vi promenera till bilen, hand i hand.

-Vilken idiot. Att ge sig på min tjej. Hans grepp kring min hand blev hårdare, som om han fortfarande kokade av vrede inombords. Jag vände mig mot honom, gåendes så att vi fortfarande gick hand i hand men så att jag ledde honom framåt.

-Jag tycker inte det. Jag menar, du har också valt mig, nykter. Om en kille också väljer mig, onykter, måste jag ju vara något att ha? Jag lät tonfallet låta busigt.

Han fattade vinken på en gång.

-Men älskling, du är vackrare än tusen prinsessor, du skiner klarare än miljoner stjärnor tillsammans! Han föll ner på knä, och det hela såg så barnsligt ut att jag var tvungen att låta det glada bubblet visa sig. Jag skrattade.

-Kom hit och bevisa det då! Jag sprang före honom, men han var snabbare och fångade upp mig. Han snurrade runt mig, medan vi båda skrattade glatt av den lättsamma kärleken vi kände för varandra. Kvällens olycka var redan glömd. Allting som existerade var vi två, snurriga av kärlekens lycka.


Det var meningen att han skulle skjutsa hem mig, men utanför mitt hus blev vi kvar i hans bil, vi pratade faktiskt bara. Det var det som var så bra med min älskling, man kunde också prata med honom, och aldrig har jag träffat en så lättsam person att prata med. Han kunde prata om allting, och han förstod mina känslor så som bara Leondra kunde, och inte ens hon ibland. Vi pratade om vår uppväxt, våra känslor, vad som var viktigt, våra kompisar, lärare, vad vi ville i livet och om mycket annat. Helt plötsligt var klockan halv fyra på morgonen, och jag borde sova. Men jag ville verkligen inte lämna honom. Det gjorde så ont, även om det var för två dagar. Jag ville bara vara nära honom exakt hela tiden. Men, med ett par kyssar och kramar och löften om att ses på torsdag eftermiddag gick jag tungt ur bilen. Jag visste att bakdörren skulle vara öppen, för Leondra visste om att jag var ute, och att det inte gick att komma in på något annat sätt om jag inte ville gå igenom ytterdörren vilket skulle ha väckt mamma och pappa. Därför gick jag tassandes på tå över gräsmattan, öppnade tyst bakdörren och smög upp för trappan. När jag stängde dörren till mitt rum andades jag ut. Ingen skada skedd. Utmattad la jag mig på sängen, och somnade så medan den lilla alkohol som jag druckit sakta rusade ur mig.

Likes

Comments

Hej! Hoppas att ni har haft en jätte fin julaftonshelg :D Själv har jag haft det super, och jag vill också önska alla en kanonbra nyårshelg, jag är spänd på att se vad det nya året ger mig. Jag har haft ett ganska kaosigt, på alla tolkningsbara sätt, år. Så jag hoppas att detta år ger mig mycket, helst mer av det bättre... ;)

Anyhow, jag ska uppdatera nu med avsnitt 3 av min berättelse. Ha det gott, vänner!


LEONDRA

Sverige var verkligen ”lilla landet lagom”. Ingen vill ta ställning, på grund av rädslan för att deras ord skulle såra någon. Vad blir resultatet av det? Jo, att alla håller inne sina känslor, och att de istället håller med något som låter bra som förmodligen sårar så få som möjligt. Är det konstigt då att så många mår dåligt?

Jag satte mig upp i den obäddade sängen, och såg mig om. Jag borde nog städa, tänkte jag lite i förbifarten. Det låg kläder och andra saker på golvet, som jag inte brytt mig om att lägga tillrätta. Min syster ville knappt gå in i mitt ostädade rum, så pedant som hon var. Hon, som älskade ordning och reda, sa att mitt vinröda rum hade kunnat varit så vackert ifall jag bara städade. Jag hade bara ryckt på axlarna åt den kommentaren och sagt att det räcker med pedanta människor i det här huset. Men, nu fick jag ett infall till att faktiskt städa, men jag hann inte ens tänka klart tanken innan det knackade på dörren.

”Kom in!”

Dörren öppnades och där stod mamma. Mamma, eller Tiana som hon egentligen heter, var alltid väldigt stressad kändes det som. Hon såg bra ut, och man tänkte på en mor när man såg henne. Hennes mörka, lockiga och korta hår ramade in hennes ansikte som oftast log trots stressen. Hon lutade sig mot min vägg, och jag satte mig upp för att kunna se henne bättre. Hon ville mig ju uppenbarligen nåt. Var det nåt viktigt, såg man det på henne. Hon rynkade då ansiktet lite, så att oron för ett nej stod skriven i ansiktet på henne. Det var lätt att se. Men nej, det var inte viktigt såg jag direkt. Relax. Hon korsade armarna.

”Leondra, skulle du kunna passa Henry en stund? Jag har jour ikväll, och pappa måste iväg på ett viktigt middagsmöte med sitt jobb.” Hon såg osäkert på mig. Henry är min åttaåriga lillebror, som var väldigt vild, men som kunde vara en ängel - när han ville alltså. Han älskade bilar och motorer.

Anledningen till att hon inte bad Leonora var för att hon använde en strategi som vi kommit på henne med för länge sen. Om mamma bad mig först, så var chansen större att få ett ja, för Leonora sa oftast att hon skulle plugga (vilket oftast betydde att hon skulle gå på fest.) Jag skulle ändå förmodligen se till att min tvillingsyster hjälpte till, om hon nu var hemma vilket jag inte tog för troligt.

”Okej, visst.” Jag log ett litet leende.

”Tack, raring!” Mamma kysste min kind, strök mitt hår och gick sedan.

Jag såg mig omkring, och infallet om att städa hade försvunnit. Livet kommer emellan ibland, och det var bara tisdag. Jag reste mig upp, rättade till mina kläder och gick till min systers rum, som låg vägg i vägg med mitt. Jag knackade, och ropade hennes namn. När inget ljud hördes, öppnade jag försiktigt dörren. Ingen där. Jag kollade på klockan. Halv nio. Jag behövde inte fundera länge för att förstå att hon var ute. Jag stängde dörren, och gick ner. Hon redde sig själv, så hon var inget orosmoln på himmeln.

Pappa hade redan åkt hemifrån, och mamma åkte strax därefter. Så var det bara jag och det lilla åttaåriga monstret kvar, som jag så kärleksfullt brukade kalla honom. Han ville helst spela på sin Ipad, vilket jag inte hindrade honom från. Resten av kvällen förflöt lugnt. Vi spelade lite bordsspel, vi pratade lite. Henry var trött redan vid tio, då gick han och la sig. Tio minuter senare hörde jag snarkningar från hans rum. Bra. Jag gick upp till mitt rum, tog en sväng förbi Leonoras rum för att se om hon var hemma. Men icke sa nicke. Jag satte mig i mitt rum, vid min dator och bara stirrade på skärmen. Vad ska jag göra? Jag stängde ner datorn igen, och la upp benen på skrivbordet. En del av Henrys leksaker (som oförklarligt låg där) ramlade ner, också en del kläder. Whatever, de fick ligga där. Jag tog upp min mobil, och såg om Leonora skickat något meddelande. Nej, det hade hon inte, men det hade pappa:

”Blir sen, men kommer hem runt midnatt! Sov gott! <3”

Som om jag sover vid midnatt. Pffft, det gör jag inte. Jag är tonåring.

Men, det gjorde jag tydligen, för jag har inte något minne av att pappa någon gång kom hem.

Likes

Comments

Halloj! OMG, jag är så dålig på det här med att uppdatera, jag hade tankarna på det förra lördagen men så försvann de någon annanstans... Men, ni ska få ett till stycke av "Som dag och natt" här. Det blir lite längre än det förra, en liten bonus till er. Trevlig helg!


LEONORA

Mitt rum var så tråkigt, upptäckte jag när jag tittade upp från mobilskärmen. Mina ögon svepte trött över de vita väggarna, som var så standard. Ett fåtal foton på mig och min syster. En färgstark pelargon blommade där i hörnet, och så den ljusblå byrån med den stora sminkspegeln med lampor runt. Jag minns så väl hur jag och Leondra hade varit med mamma och pappa och köpt färg, och så hade jag och hon fått måla byrån själva. Det hade varit en rolig dag, för den mesta färgen hamnade på oss istället för på byrån. Jag log vid minnet. Men byrån hade blivit fin. Jag vände på huvudet, och såg på min vita garderob. Där befann sig resten av mina kläder som inte låg prydligt ihopvikt i byrån. Jag färgsorterade alla mina kläder, och allting låg i lådor så att kläderna inte skulle blandas. Alla galgar måste också hänga åt samma håll, jag strök alla mina kläder, och allting måste vara rent och slätt. Jag älskade verkligen ordning och reda. Jag bäddade varje morgon, och mamma brukade kalla mig renheten själv. Om hon bara visste vem jag egentligen var när jag inte var hemma… Men, det skulle hon aldrig få veta.


Jag tittade ner på mobilen igen. Varför svarar han inte?! Det hade gått en timme sen jag senast skrev, och på den timmen hade jag hunnit med sjukt många saker. Jag borde egentligen plugga, men jag kunde inte. Allt jag kunde tänka på var Lukas. Lukas…. Hans namn var magiskt, och bara jag tänkte på det kändes fjärilarna i magen som en flygande kör som inte ville sluta. Lukas… Lukas… Lukas… Hans fina läppar, hans mjuka, sandfärgade hår som jag älskade att dra fingrarna igenom, hans djupa, skogsgröna ögon… Herregud, jag kunde drunkna i de där ögonen… Allting, hela hans sfär var så vacker, så underbar, magisk, han gjorde mig hel, så fort han såg på mig så var jag helt i hans våld. Han var busig och flörtig, och lockade mig på ett farligt sätt och det var härligt att bara vara i hans närhet. Hans leende var något av det vackraste jag någonsin sett, nästan som en uppenbarelse…


Jag rullade över på rygg, och fortsatte tänka på min underbara pojkvän. Vi hade träffats på en fest som min kompis hade ordnat för någon månad sen. Han hade varit det, och sen första gången han såg på mig kände jag att något inom mig fladdrade till, som en varm, het flamma som ville ut. Jag hade först inte velat gå fram, men mina kompisar hade självklart sett hur jag såg på honom och manat på att jag skulle gå fram och hälsa. Så, det krävdes inte så mycket övertalning faktiskt. Jag hade varit helt förlorad i honom från första blicken. Jag skulle nog kalla det kärlek vid första ögonkastet. Och det blev ju inte sämre efter det, om jag säger det. Han passade mig som handen i handsken, han var min drömprins och precis den jag letat efter så länge. Jag ville aldrig sluta prata med honom, så jag bad om hans nummer. Och på hela kvällen lämnade vi inte varandras sida. Vi dansade tillsammans, och det kanske gick lite vilt till, men whatever. Vi hade kul, och båda kände nog av kemin som sprakade mellan oss. Sen utvecklades det till slut till att vi nu har erkänt oss som ett ”officiellt” par. Han är två år äldre, och studerar till läkare på universitetet, det verkar så vuxet. Själv går jag ut tvåan på gymnasiet till sommaren, och det är än så länge bara april. Jag känner mig så barnslig i hans närvaro, men han säger alltid att han gillar det, att han tycker om att ta hand om mig och att att jag är vacker. Då försvinner den jobbiga känslan.

Ett knackande på dörren fick mig att hoppa till, och jag uppmanade personen som stod utanför att komma in. Det var pappa.

”Hej där vännen!” Pappa, eller Paul som han egentligen heter, var alltid väldigt snäll och ville alltid alla väl. Han såg väldigt bra ut på ett faderligt sätt, och delade gärna ut en kram till en som behövde det. Jag hade alltid stått nära honom, eller närmare honom än mamma i alla fall.

”Hej pappa,” svarade jag och satte mig upp i sängen. Han kom och satte sig bredvid mig på sängen, och klappade mig på benet.

”Hur var din dag?” frågade pappa vänligt.

Jag bytte sittställning.

”Bra, vi hade ingen engelska lektion för vår lärare var sjuk. Annars har det inte hänt något. Själv? Jag log mitt finaste leende.

Han beskrev hur dagen på kontoret hade varit, men sen var han tvungen att gå för att fortsätta med maten. Det skulle bli spaghetti och köttfärsås. Han stängde dörren försiktigt, och i samma stund plingade mobilen. Jag slängde mig bokstavligen talat över den, och log med hela min varelse när jag såg att det var Lukas, och snabbt öppnade jag meddelandet. Han skrev att han hade en kompis som skulle ha en fest, och frågade om jag ville hänga med.

”Självklart, baby <3”

Jag brydde mig inte om att det bara var tisdag. Livet kommer emellan ibland. Han skulle hämta mig klockan åtta, så då fick jag krypa ut genom fönstret. Inga problem, jag brukade göra det utan att mamma och pappa märkte. Jag hade mitt rum på baksidan och de hade sitt på framsidan. Lukas kunde lätt köra på baksidan av vårt hus och inte bli upptäckt. Så, efter att jag lyckats plugga, ätit mat och göra annat onödigt klädde jag mig i min snyggaste, väldigt figurnära och korta klänning, lockade håret och sminkade mig. Mitt djupt röda läppstift tog jag alltid på mig sist, det var den sista touchen. Det framhävde alltid mitt silverblonda hår, det blev en häftig kontrast. Jag såg mig i spegeln. Jag gjorde en kyss mot mig själv, tog min jacka och mina skor och öppnade fönstret. Jag slängde ner skorna och jackan på marken. Och, så tyst jag kunde klättrade jag ut, och även denna gång gick det bra. Jag såg i samma stund som jag kom ner, Lukas bil. Han stängde av lysena på sin bil, och jag sprang för att möta honom vid bilen. Det var svinkallt ute, trots att det varit en härlig vårvärme på dagen. I bilen kysste han mig, och jag blev uppfylld av hans närhet, den värmde mig som tusen solar. Han la armen om mig när han körde, och jag blev spänd på att få gå på den efterlängtade festen. Bara få släppa på kontrollerna och få vara med den jag älskar mest av allt, nära, inpå, bland massa människor. Trångt, hett…

Likes

Comments