View tracker

 Kod för att importera min blogg till Nouw: 5676174570"

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker



Man(jag) är konstig. Även om man sitter här, en unge rikare. Precis det jag har drömt och önskat, så är man i det. Nu efter mensen började igen, tror det är fjärde mensen, så infinner sig den där känslan, men alla de invanda tankarna. Om jag bara kunde släppa det, men jag vill kanske inte?! Det sista som lämnar en är ju hoppet, än hoppas man väl att under och mirakel ska ske, att vi kanske kan bli gravida, som de flesta andra, på naturlig väg.

Men det är inte ett tanke alternativ om man vill skrida till verket, som jag vill. Inte nu, men i framtiden, innan jag blir för gammal. Det har kommit fram nu, på ett väldigt tråkigt sätt (tyvärr) att min man och bästa vän inte vill. Jag ska inte gå in på hur tråkig och ledsen jag har varit för detta, men det är bara att vara realist. Det vore inte kul försöka addera en till i familjen med vetskapen om att en part inte alls känner att det vore ett plus på livskontot.

Men oj vad lesen jag har varit och är väl på sätt och vis fortfarande. Jag hade verkligen kunnat tänka mig att bli mamma igen. En del av terapin och ett steg på vägen att acceptera och gå vidare i detta har varit att skänka/sälja bort bebissaker, kläder och gravidkläder. Jag vet inte om det hjälper på sikt, men det hela känns bättre för stunden.

Det enda som grämer mig lite, som jag inte kan sälja eller skänka bort är våra tre nedfrysta blastocyster. Dem har vi på förvaring i 5 år. I all diskussion och oenighet om att utöka familjen, kom ju förstås dessa blastocyster på tal. En av oss såg dem som reserver om nu första IVF försöket skúlle misslyckas och inte som potentiella syskon. Och den andra hälften(jag) såg väl i ett första led det på samma vis, men idag mer som att en av dem kanske kunde bli ett syskon. Vad gör man när man vill så olika?Min dröm har slagit in, jag borde hålla käft, le och se glad ut och ALDRIG mer ta upp detta. Det är väl där vi infertila inte riktigt ingår i den där gräddfilen, att önska en till, utan bara vara nöjd med det man fått. För det är ju aldrig ett problem(om man önskar barn) och vips  så ligger det en fullt frisk bebis i magen och vips och hoppsan så ligger minsann nummer 2 där och skvalpar runt på ultraljudsskärmen, allt är konsekvensen av vilken älskog som helst.

Ja jag hade kunnat skriva spaltrader om detta. Att vara ett vandrande p piller utan att vilja det är en sådan psykisk pest och det kan göra en bitter om man inte är aktsam, som allt annat lidande. Något som hjälper en väldigt är att  via sociala medier få följa IVF systrar och andra som lider av infertilitet. Stort tack till er. Jag har försökt att förstå min infertilitet genom att googla och söka på nätet om hur när och varför man blir infertil, vad man ska tänka på och hur man kan öka sin infertilitet, men det gör mig bara mer rädd och bitter. På de allra flesta så hjälper det att sluta med preventivmedel, åka på semester, stressa ner och skaffa en hund, så pang blir man gravid. Men för oss andra 1 av 8 par som lider av infertilitet återstår bara att hänga fast i hoppet och be om hjälp. När man väl sökt hjälp och fått hjälp, det är oftast då folk runt om kring får veta att man försökt så pass länge, det är en lättnad att få berätta, men samtidigt otroligt svårt att tackla alla kommentarer, där vissa är vassa som pilar. Jag har tröstat en hysteriskt gråtande vän, för att det är så jobbigt för henne att vi inte kan glädjas fullt ut över deras graviditet.  När vi genomgick hormonbehandlingen inför äggplocket, fick jag ett telefonsamtal från en familjemedlem, att nu fick vi rycka upp oss och inse att världen inte kretsade kring oss.

Känslan när man sitter och bara misslyckas i sina försök alstra barn, så är det inte roligt när en som det tog sig efter fem månader säger att det var lite jobbigt för dem att vi blev gravida först. Och för mig så slutade den graviditeten i en operation ,som dessutom gjorde mig en äggledare fattigare och minimierade ytterligare mina chanser att bli gravid.

Jag vet att det sägs i största välmening och att folk runt oss också är ledsna och att deras liv pågår. Jag kan förstå att för de som också försöker så var de fem månader det tog skitjobbigt att vänta på. Och det finns inget som är mer hjärtskärande när det inte går bra för de i sin omgivning. En sak som en väninna gjorde väldigt bra, det var att hon berättade för mig att nu försöker vi få barn, jag har slutat med mina p piller. Då kunde jag förbereda mig mentalt.

Om jag kunde ha något ogjort så hade jag önskat att jag vore starkare i mig själv och inte skämts så över min infertilitet och berättat för vänner och skrivit om det tidigare. Det är skönt att ösa ur sig...även om man sitter allt man önskar i sin famn, så var vägen dit många och långa steg av hopp och förtvivlan och det bör man bearbeta. Såhär gör jag. Lycka till alla ni som kämpar och på något sätt försöker trotsa er infertilitet.   


Likes

Comments

View tracker


 

Jag har funderat fram och tillbaka. Skrivit och suddat, loggat in och loggat ut. Men det blir bara ett virrvarr av alla tankar, osammanhängande, håll käften har du verkligen mage att skriva detta? Älta detta igen? 

Jag tänker mycket på barnlöshet och infertilitet, fortfarande? Är hon helt dum? Ja, det är jag kanske? Jag vet om att jag har fått ett barn och att det finns de som har det mycket svårare och genomlider än fler misslyckande och jobbigheter. Jag menar verkligen inte att JAG har det svårats och tuffast. Jag håller tummarna för er som kämpar och önskar er all lycka och framgång. Kan jag hjälpa på något sätt så gör jag det gärna.


Jag är inte barnlös. Jag är i allra högsta grad med en bebis varje dag, det är man varse och jag njuter varje minut. Jag älskar livet som mamma och är så tacksam att jag får vara hennes mamma. Det är nu ni kanske tycker att jag är girig och helt orimlig, men jag önskar så att få bli gravid igen. Min man är inte så förtjust i min längtan, han tycker att det räcker med det vi har. Jag har brottats med den tanken själv och tänkt att herre gud människa var glad för det du har....men det är jag. Vi som lider av infertilitet hamnar ibland i lite av ett tacksamhets hjul, att det är fult att önska sig mer av den vara man inte kan producera själv? Vet inte alls om det upplevs så runt i stugorna, men i och med att jag själv tänker tanken så har jag ju det någonstans ifrån. Vet inte om det kanske bara är en denärvd lutheransk moralpredikan. Sen kan jag tycka att jag visst är barnlös, bara för man fått ett barn så är ju inte alla månader av förtvivlan och gråt som bortblåsta ur minnet. När man önskar ett barn till är det mot bakgrund av att det nästintill är omöjligt och barnlösnummer2.

Vi är så många som upplever infertilitet någon gång i livet. Det finns så många berättelser och min är inte den viktigaste, allas är! Den som upplever missfall efter missfall, utomkvedshavandeskap,oförklarlig, förklarlig, sjukdomar och allt det som förenar oss är den sorg och väntan som omsluter oss. I allt detta upplevde jag som så många andra att det är pinsamt och skämmigt att prata om. Man bemöts med lite nonchalans inom sjukvården kanske, värst av allt vänner och nära och kära förstår inte alls, eller så får de aldrig veta. Det tog så lång tid innan jag vågade och orkade att berätta. Men då mådde jag så skit, jag hade inget annat val. Men då haglar de kommentare man inte kan ta in...för nära och kära vill så väl men förstår inte. Det kan vara kommentare som:

"det var nog fel på barnet i alla fall"

"nu vet ni i alla fall att ni kan och fungerar ihop"

"har du funderat på adoption?"


"du kan låna mina barn"

"det kommer när du minst anar det"

"du är ung du har många år kvar"


Alla kommentare är ju förstås för att trösta, lätta upp stämningen och avdramatisera och hjälpa, men tyvärr har jag aldrig kännt att dessa har hjälpt. Jag har hjälpts av dem som upplevt samma och de som ställt frågor och varit intresserad över hur vi tar oss igenom det. 

Jag önskar att detta till synes ganska vanliga problem kunde bli mer av ett snackvänligt ämne, precis som celluliter, dieter och att FÅ barn...och sist men inte minst, att sjukvården tar ett steg framåt. Jag upplever fortfarande att jag inte riktigt vet vad som orsakar min infertilitet. Det är så många lösa trådar och har kanske två att hålla mig fast vid. Jag vill veta vad som orsakar det hela. Och det finns undersökningar som jag inte har fått, som andra i min situation har fått. Alltså, det ska väl vara lika för alla?! ....fortsättning följer =)  

Likes

Comments

Hej

Jag tar mig en titt ut ur bebisbubbland, den bubblan som jag längtade så efter, så att det gjorde ont. Efter många månaders, ja år av oro och förtvivlan, gick min dröm i uppfyllelse. Hon kom en dag i november...och jag, som när jag var yngre tänkte att man kunde planera...haha! April är en bra månad en senvårsbebis, augusti, mysigt med sommarbebis...men sådant kan man inte bestämma. Det blev november, den bästa dagen i mitt liv. Hon visade tydligt att hon ville komma ut tvådagar innan beräknat datum. Ja det var så tydligt att vattnet gick...inte så där som på film, att hälla ut 2 liter vatten på golvet...det kändes som att något brast i inut i mig och direkt kom den där "mensvärken" som alla pratade om...jag gick på toaletten och när jag torkade mig såg jag lite ljusrosa blod ag ringde förlossningen, de ville absolut inte ha in mig, men jag hade tätt mellan värkarna. Men samtidigt visste jag inte hur det skulle kännas. De bordrade mig att ta en panodil, duscha och försöka sova. Det blev en dusch...värkarna blev tätare och intensiva. Vi klockade dem i 20 minuter och då var det i snitt 3 minuter mellan dem. Min man blev orolig, han ville inte alls vara hemma. Vi ringde in igen. De tyckte det var onödigt att komma in, för nästa värk kunde lika gärna komma om 20 minuter menade de på...men jag hade då börjat att blöda ordentligt så jag VILLE verkligen kolla upp så att allt var bra. De fick gärna skicka hem oss. Men det gjorde de inte...jag var öppen 5 cm...konstaterade de efter en lång väntan på en obehaglig brits. Sen fick jag bada i 1 och en halv timme. Efter det var jag helt öppen...men det skulle dröja några sittningar på en pilatesboll och promenader med gåstolen, värkstimulerande dropp och lite lustgas innan hon behagade komma. WOW! Alltså släng mig i väggen vad häftigt! Det första jag sa var...detta kan jag göra igen....Mitt livs dröm och längtan låg där i mina armar och hela jag fylldes med kärlek, tänk att jag fick uppleva detta underbara, jag svämmade över av tacksamhet. Efter 10 timmars värkarbete och 45 minuters krystarbete lägger de upp den finaste flickan, min dotter på mitt bröst....ja, ni hör själv man kan bli religiös.*blink blink* Hon är idag snart 8 månader, glad och sprallig. Hon har lärt sig så mycket och håller på att lära sig hela tiden. Frustrerad över att inte komma iväg mot målet (hon kan inte ta sig framåt än) och tittar jag bort från henne så hojtar hon direkt. 

Jag tittar ut ur bebisbubblan också för att det fysiska börjar att gå tillbaka till det normala. Jag har fått min första mens på 1 år och fyra månader. (tror jag det är) Jag liksom bara kände det på mig...nu kommer den snart. Nä...jag kunde inte låta bli. I min troslåda låg asken med ägglossningsstickorna, det fanns 3 kvar.Jag måste ju bara prova. Sticka 1 ingen glad gubbe. Nästa dag provade jag igen. sticka 2 GLAD GUBBE! Ni anar inte vilken tillfredsställelse det ger mig, den där satans glada gubben, som smilar rätt upp i ansiktet på en. Dag 3 var den borta. Och där gjorde jag slut med ägglossningstesterna, de har aldrig hjälpt mig ändå, bara gett mig en glad gubbe men, det har aldrig resulterat i en graviditet. Jag har känt mig lurad av dem. MÅNGA gånger. Men samtidgt fyllt mig med bekräftelse på att något i min kropp gått åt rätt håll. Jag tror och är ganska säker på att mina äggledare är igensatta...jag har aldrig fått det konstaterat...men med ett utomkvedshavandeskap i bagaget och uteblivna graviditeter så är jag ganska säker på det. Och det kan jag förmodligen härleda till en relation jag hade för 10 år sedan, då en jag trodde jag kunde lita på smittade mig med...ja ni vet vad. Det har kanske kostat mig min fertilitet. var rädda om er! 


ps. hemlis hemlis. Jag önskar ändå trots fysiken, hormoner och äggledare är emot mig, en liten bebis, ett syskon. Men det är ett annat inlägg. 

Nattinatti

Likes

Comments

Fortsättningen efter återförande...

 

19/3 Testdag, den stora dagen. Två streck!!! Helt otroligt! Det gick, vi lyckades! Vilken lycka! 

 

V7(6+1) Ultraljud. Tillbaka till kliniken för att se om embryot sitter i livmodern. Allt såg bra ut och ett litet hjärta tickade för fullt därinne.💖

 

V10(9+0) inskrivning hos barnmorskan. 

 

V13(12+4) KUB test. Allt såg bra ut såhär långt och vi fick första bilden på vårt lilla mirakel. Tänk att man kan fyllas med kärlek, bara sådär. 

 

V18(17+6) Rutinultraljud. Oj vad mycket som har hänt! Allt såg bra ut. 

 

V19(18+3) Första sparken😁  💞(tror jag i alla fall att det var)😉

 

 

Överlag har jag mått bra. Inga kräkningar, men fram till vecka 13 har jag kännt konstant åksjuka och levt på fil, för att lagad mat varit direkt äckligt😉 

Kroppen förändrades snabbt, jag gick upp 3 kilo ganska fort...och när jag vägdes in låg jag redan på +4 kg. Jag har fått mörka fläckar i ansiktet, kloasma. Det är inte så snyggt, men skit  det😆 

 

Vi är nu i vecka 25, tacksam, lycklig och glad för varje spark och livstecken från vårt lilla barn därinne. Vi har beräknat förlossningsdatum den 18 november. Jag har lovat mig själv att njuta av varje stund av graviditeten och inte låta mig dras iväg av oro.

 

So long! 

 


 

 

 

 

Likes

Comments

Januari har varit en omtumlande, händelserik, skrämmande och spännande månad. Såhär har den sett ut: 

8/1 - första besöket på IVF kliniken. Vi tog blodprover och sambom lämnade spermaprov. På ultraljudet såg allt bra ut. Ostimulerad fanns det ägg i äggstockarna. 10 på den ena och 8 i den andra. Känsla, nervös. Jag andades ut och tackade kroppen för att det i alla fall fanns något innehåll i äggstockarna. 

29/1- andra besöket på IVF kliniken. Vi fick besked om att våra kroppsvätskor var bra och att det inte fanns några hinder för oss att göra IVF. Min enorma nervositet över AMH värdet stillades, då jag fick beskedet att äggreserven var bra. 

4/2 - beställde jag alla medicinerna på apoteket. Det var inte det lilla sortimentet, men skit i det...nu är vi på väg...

13/2 - MENS - denna gången mer än välkommen ;)

14/2 - första injektionen med Gonal-F(det var inte ALLS så farligt som jag trodde att det skulle vara, gick hur bra som helst)

18/2 - tar nu både Gonal-F och orgalutran(det gick bra att ta två sprutor också =) 

19/2 - tredje besöket på IVF kliniken, dags för ultraljud för att se om några äggblåsor har växt till sig. Det såg bra ut. 

21/2 - fjärde besöket på IVF kliniken, ultraljudskoll nummer 2 det slutgiltiga resultatet var 8 äggblåsor på höger sida och fyra äggblåsor på vänster sida. Jag fick en något ökad dos/hormonhöjning av Gonal-F i två dagar. 

Resten av schemat är framtid, nu kan vi bara hålla tummarna att allt går vägen. Så här ser vårt fortsatta schema ut...

23/2 - Tas den sista hormondosen av Gonal-F och orgalutran. 

24/2 - kl 22:15 tas äggmognadssprutan ovitrelle

26/2 - femte besöket på IVF kliniken - det är tid för ägguttagning! 

28/2 - sjätte besöket på IVF kliniken. Nu räknar de med (hoppas hoppas) att kunna återföra ett embryo.

Det är helt otroligt, tänk vilken fantastisk hjälp. Jag är innerligt tacksam för att den finns. Även om man så klart kastas mellan hopp och förtvivlan under tiden man är under behandling, av vetskapen att detta inte heller är idiotsäkert, så vill jag ändå utropa ett oändligt tack!  till den människa (som så välförtjänt fick nobelpris) som kom på detta. TACK!!! 

 

Ha en skön helg! 


Likes

Comments


Då är det "baskemig" jul igen. Jag har jultränat, julduschat, druckit julkaffe(egenkryddat kanelkaffe) fått en jättefin ring av mitt hjärta i julmorgongåva. Ja, det är så juligt här omkring oss. Jag har alltid haft svårt för "slutet" jag har alltid varit den som har lämnat fester sist, haft svår separationsångest från min familj som bor i grannlandet. Det har blivit bättre och jag inser idag mitt eget bästa att gå hem i tid från fester, tar inte längre avsked av min familj med stora tårar rullande ner från kinderna.  Men jag tycker mig känna lite vemod, snart har adventsljusstaken brunnit ner, julklapparna är snart utdelade och julgranen står där så enslig och barrig. Julmaten sitter som en smäck och till sist flyter man ut i en soffa och bara är...Är det för att man laddar så inför denna dag, att allt är planerat och när det är över så är det över? Poff och vips!  Känner fler som jag?

Så blir jag också så nostalgisk och minneslysten på julen. Det kanske inte är så konstig, men en familjemedlem lämnade oss förra året, precis upp till jul. Förra julen satt vi fortfarande lite chockade och fattade inte riktigt vad som hade hänt. Visst var han en äldre herre, men absolut inte dödssjuk. Så helt plötsligt fanns han inte mer. Det är sorgligt och jag saknar honom. Det känns konstigt att han inte är med längre.

Upp till jul inser man att även året håller på att ta slut och ett nytt ska inledas. Det är också bäddat för tillbakablickar, minnen, framtiden, livet och nuet...jag önskar Er alla en riktig härlig julafton och julhelg. Ett gott slut, för att gå in i det nya, 2014, med mera kärlek i själen, mera tolerans och sinnesnärvaro, både till dig själv och alla andra runt dig.

 

   Må så gott!    Var rädda om varandra!  

Likes

Comments


Dagen före dopparedagen. Den 23.e december. Det är frestande att stryka händerna över sin mage, blunda och tortera sitt sinne med att bara tänka lite på hur underbart det hade varit om vi hade fått vara gravida. Endast 2 månader kvar och julen stod för dörren. Men jag ska inte tortera mitt sinne, jag ska fira jul med ett leende, jag ska tänka positivt och vara fri från alla måsten, bara fira och vila med julens ledighet. Snart vänder vi blad och börjar på ett nytt kapitel i boken om den svåra och snåriga vägen till att kanske få ett barn???


Den sista pergotimekuren fungerade inte och då var det dags för utredning. Vi hade, som alla andra i samma situation två alternativ, landstingets väg eller den privata vägen. Landstingets utredning tog cirka 3 månader och sen stå på kö...phu?! Den privata vägen, utredningen tog 1 månad och då kan vi köra igång direkt om nu biologin tillåter. Lite bättre, men dyrt. Ska jag vara ärlig, så berikades jag och min personlighet inte med det största tålamodet och med några nerver av stål. I detta livskaos och denna existentiellla kris detta har inneburit, så vet jag inte om jag överlever landstingets 3 månader och kö på det. Det känns som att de 3 månaderna av bara utredning lätt kan bli 6 månader? Jag är rädd. Vi är inte jätterika, men ett sålt lägenhetsobjekt har gjort det möjligt för oss gå den privata vägen. Det är inte för att jag tror att landstinget inte gör ett lika bra jobb, men det är tiden och den inre stressen som är så jobbig. 

Detta har för en tid varit det enda jag har velat, få reda på vad som är fel på mig. Och nu när tiden är bokad så sprang jag rakt in i rädslan och osäkerheten. Det värsta som kan hända är ju att de säger att det inte finns något att göra, att felen inte går att korrigera. Och att utgången är ett barnlöst liv. Det är väl just det att stå på kanten och balansera och bara hoppas på att det inte stormar den dagen man når toppen. Ja, alla dessa metaforer. Kort och gott jag är så jävla rädd för att det inte ska gå bra och att vår resa är slut.  

Ja, det är så dumt, men jag har googlat. Alla kloka avråder en, men det bara händer, man bara råkar. Det mina ögon har läst och det min hjärna har registrerat är att - som allt annat i livet, inget är självklart, även om man får hjälp med det. Det vet jag ju egentligen, men när man verkligen önskar något är det precis som att all logik och rationalitet kring det jag vet bara försvinner. Och alla fina kommentarer som jag så ödmjuk och tröstande hade givit till andra, kan jag inte ens ge mig själv och heller inte ta emot. Det finns inget som tröstar, det onda i detta existentiella kaos. 


Jag har slutat att drömma om mig själv, som blivande mamma. Förr kunde jag drömma det ofta. Både att jag var gravid, födde och hade små barn. Nu drömmer jag om att andra kvinnor får barn och att jag åker på BB och gratulerar. Men det är ju så det är... nu. 

Likes

Comments


Desperation hjälper inte mig, heller inte förtvivlan, sorg och känslan av hopplöshet. Det kommer att vara svårt för oss att få barn och vägen dit har kantats av prövningar. Så är det bara. Många dörrar har öppnats och stängts, öppnats igen och stängts. Ni vet de där berömda och omtalade kapitel i livet, bokens titel är önskan att få bli förälder, jag ser mina kapitel, bläddrar, det är mina skrivna sidor. Jag hade såklart gärna önskat att vara utan förlust och sorg. Men jag skulle inte vilja ha allt ogjort, även om jag ibland har tänkt tanken "varför gjorde vi det, hur dum får man vara att tro att det skulle lyckas för oss?" Nu gjorde vi det, för vi var modiga som alla andra barnlängtande par, hade vi önskan om att förgylla livet och utöka familjen med ett nytt litet liv. För många behöver man inte att reflektera kring modet i hela handlingen, för plötsligt bara händer det. Såklart, föreställde vi oss inte att det skulle ta tid, att plötsligt aldrig skulle hända oss och skapa frustrationer och depserationer, missfall och än mera, vänta och påspädd oro. Allt det är en förjävlig känsla. Vår väg blev oerhört mycket längre för vi är 1 av de 6 som har svårigheter att tillsammans bli gravida. Men boken är inte slut, trots att jag visst är ledsen och känner oro, så fortsätter boken att växa, sidorna fylls på. Visst känner jag oro inför framtiden, kommer allt att ordna sig, tänk om det är kört? Det är inget jag vet än, men det påbörjade kapitlet som utökar denna "bok" är nya vägar som ska beskrivas och utforskas. Skrämmande? Ja! Men jag har modet och hoppet kvar, för annars hade jag förmodligen inte gjort det. Tagit steget ut och bakom mig smäller dörren igen bakom mig, går i baklås, jag kommer inte in dit igen. Jag är nyfiken och har valt mitt mål som jag önskar att uppnå. Jag öppnar en ny dörr, för tack och lov finns det några kvar. Jag har bara nuddat handtaget och hoppas och ber om styrka och kraft, när tvärdragen drar igenom huset. 

 

 Och tänk om det inte blir bättre än såhär, varför då inte göra det bästa av det som finns runtomkring det som är? 

Likes

Comments


De senaste dagarna har det varit tungt i sinnet. I natt var jag uppe och bara grät, tårarna bara kom som nästan från ingenstans. Den sista pergotimekuren har förmodligen heller inte gjort verkan. Man känner sin kropp alltför väl vid detta laget. Och detta även om jag kände att det släppte från "rätt sida" Det är tungt och man blir ledsen och man kämpar så förbannat för att inte bryta ihop och deppa ner sig alldeles. Men min kropp vill helt enkelt inte!?  

 

Det får bli nya tag. Nu ska kroppen vila och återhämta sig efter alla hormoner och förhoppningsvis kan vi påbörja vår utredning till våren. 

 

Jag vet inget säkert, men något är förmodligen inte som det ska på den "rätta sidan" Jag har funderat fram och tillbaka och jag har kommit fram till att det nog är bäst att få veta. För det kan vara precis allt möjligt som inte fungerar och tankarna snurrar runt. Jag försöker att inte självforska så mycket i vad som är fel, det blir bara ångest och tårar. Visst är jag rädd för beskeden man kan få. Men hellre veta än att ständigt gå runt och mala tankar. 

 

Jag har i alla fall accpeterat att jag inte kommer att bli gravid på naturlig väg och jag har accepterat att jag heller inte kan kontrollera det. Med denna insikt hoppas jag på att få sinnesro och komma ifrån hatet mot mensens ankomst och helt enkelt bara leva och flyta med strömmen. När det känns alldeles förjävligt... får detta bli mitt mantra. 

Ge mig sinnesro

att acceptera det jag inte kan förändra.

Mod att förändra det jag kan.

Och förstånd att inse skillnaden.  

 

Likes

Comments