Efter alla år då jag sagt att jag aldrig ska ha en blogg, framför allt inte någon som behandlar ett så privat ämne som detta, och absolut inte en blogg som handlar om mig och min man. men tji fick jag. Till slut så växte sig känslorna för stora, de gick inte att behålla längre hos bara oss. Jag kände att vi behöver dela med oss av vår historia, visa andra att de inte är ensamma där ute, även om det känns så ibland.

Så vad handlar denna logg om då? Misstänker att ni redan listat ut det, med tanke på namnet. Längtan efter skrutt. Jag och min man är ofrivilligt barnlösa, har varit det i 3 år nu. Så detta är egentligen bara en blogg i mängden som handlar o ofrivillig barnlöshet, ett problem som tyvärr är alltför vanligt idag. Om vi ska dra vår istoria så föreslår jag att du sitter ner bekvämt och har gott om tid på dig, för den är varken kort eller enkel.

Jag och min man träffades för snart fyra år sedan. genom internetdejting, ja, det förekommer hos folk i tjugoårsåldern att man sysslar med sånt, och nej, alla är inte snuskhumrar. Jag ska inte dra ut på det för mycket, det var kärlek vid första ögonkastet, klyschigt va? Men jag minns den dagen väl, en sommardag, hur han bara stod där när jag fick syn på honom, hur det redan då slog ner som en blixt i mig när våra blickar möttes. Klyschigt värre som sagt. Vi insåg tidigt att det skulle vara vi, men det var ändå distansförhållande med 20 mil emellan oss. Men vi åkte, varannan gång till en början, träffades i princip varje helg. Jag pluggade då, vilket såklart gjorde att man ibland struntade i fredagsföreläsningarna och åkte till J istället. Efter fyra månader tillsammans så förlovade vi oss, med frieri och allt. Vi hade då redan börjat prata om barn. Jag hade en känsla redan då att det inte skulle vara så lätt att få barn, att det skulle bli tufft.

Vi bestämde oss för att lägga bort kondomerna och bara köra på. I februari, två månader efteråt, när mensen kom igen aå beatämde vi att vi skulle börja försöka på riktigt, eller så gott det gick med resor och allt. Jag började flytta in lite försiktigt hos J, katten flyttade före mig permanent. Månaderna gick och inget hände, men så, en dag i April, kom första plusset på stickan. Vi vlev chockade, lite oroliga och försikitgt glada. illamåendet kom på en gång för mig. men, efter några dagar så började det blöda lite smått, ingen stor blödning, men ändå. Sedan drog det igång ordentligt, jag hade fått missfall. Vid midsommar kom det likadant, plus på stickan, men efter någon vecka, blödningar. Jag tjöt och hade ont, det var den värsta midsommaraftonen någonsin. Månaderna gick vidare, hösten kom, ingenting. Dagen före julafton kom ett plus igen. Nu blev vi glada, det gick igen! Men en oro fanns och gnagde där inne, tänk om det inte går? VI hade även börjat planera för bröllop, så vi räknade efter och skrattade lite när vi konstaterade att det skulle vara dags en vecka efter bröllopet. Vid nyår blev det missfall igen. Nu började vi misströsta ordentligt, men för att gå vidare begravde vi oss i förberedelser för bröllop.

Den sommaren/hösten fick vi ännu ett missfall, oron började nu gnaga ordentligt, tänk om det var fel på mig, tänk om vi aldrig skulle få barn och det var mitt fel? J började bli orolig att det var honom det var fel på vilket jag sa ifrån om. Bröllopet gick av stapeln, och den 8/8 - 2015 gifte vi oss. Det var mitt livs lyckligaste dag, jag ville aldrig att den skulle ta slut. De hösten var jag med om en olycka och skadade bäcken och höfter, inget allvarligt, bara tillräckligt för att jag än idag ska känna av det. Den vintern minns jag knappt, den är ett mörker, en otroligt tuff tid med smärta, ett jobb jag vantrivdes med och barnlängtan som började ta över allt annat. Vi bestämde oss då för att söka hjälp. En egenremiss skickades och vi blev kallade första gången i februari -2016, då hade vi kämpat i två år och hade 4 missfall bakom oss. Några veckor efter förta besöket blev jag gravid igen, samma historia nu, fast lite gladare då jag skulle byta jobb i mars. En dryg vecka innan jobbbyte började jag blöda, få lite ont och må konstigt, ringde gyn och fick komma in omgående, Där konstaterades ett X, utomkvedeshavandeskap och begynnande missfall. Inläggning för mig, med dropp och fasta fö eventuell operation. J kom in och vi satt och grät tillsammans på sjukhussängen. Jag minns att det var där och då som jag sa till J och mig själv "Jag orkar inte kämpa längre, nu får det räcka". Jag kände mig som en balong tömd på luft, tom, ihålig, ihopsjunken. Jag slapp operation då som tur var. Jag började sedan nya jobbet, vi lämnade massa prover för utredningen. Jag fick reda på att min sköldkörtel är knäpp och hade då en överaktiv, som sedan gick ner sig och bli underaktiv., så insättning på Levaxin för mig, samt Duroferon för mina låga blod- och järnvärden efter missfallet. i Maj det året så blev jag gravid igen, den gången blev jag inte ens glad, bara ledsen, arg, uppgiven och kände mig frustrerad på min kropp, hur länge skulle vi få gå denna gång? Två dagar visade sig, sedan kom niagarafallet på besök igen, sjätte missfallet var nu ett faktum. Bitterheten kom efter detta som ett brev på posten, och avundsjukan, ilskan och missunsamheten. Jag var SÅ trött på alla frågor när vi skulle få barn och "goda råd" kring barnlösheten- det berömda "Slappna bara aaaav så går det nog", sure bacon. Med alla prover så fick vi reda på att vi har kombinerad barnlöshet, jag med Hypothyreos och låga proesteronvärden, och min man fick diagnosen Astenozoospermi - lågt antal rörliga spermier som kan simma rakt. Sedan dess har det stått still, ingen mer graviditet, och ingen hjälp från landstinget. Vi flyttade sedan i November 2016 till Norrköping där vi nu bor, eller ja, utanför. Vi fick svar i Januari att vi inte får någon hjälp från RMC pga min ålder, för att jag ännu inte fyllt 25, utan gör det först i november.

Då trodde jag att världen skulle rasa, vänta ett år till vägrade vi så jakten efter privat klinik började då. Så där står vi nu idag, klinik är utvald, första besöket äger rum i slutet på mars. Med tanke på våra problem så sa läkarna i Skövde att vi har "en chans på miljonen" att lyckas med en graviditet naturligt, så IVF är nästa steg.

Nu har resan börjat!

Likes

Comments