View tracker

Symptom, tips, drömmar, sömn. Jag berättar om hur graviditeten varit fram till nu.

(och kom ihåg och ha det i tanken att jag precis storstädat i lägenheten och är extremt trött, vilket gör mig lite extra seg också)

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

När jag var gravid med Maximilian hade vi inga planer på att skaffa fler barn, i alla fall inte på tre-fem år. Vi var bara inställda på vår lille kille i magen och tänkte att vi tar det som det kommer, eftersom hela graviditeten varit så jobbig var vi inte sugna på en till. Så fort Maximilian föddes kom längtan efter en större familj, jag saknade magen och insåg att vi hade så mycket mer kärlek att ge.

Jag fick frågor om hur vi skulle klara av det om jag skulle må lika dåligt som första gången och jag sade att det inte skulle bli så, jag skulle inte ha den oturen igen. Jag mådde ju bra då och hela grejen med att må riktigt dåligt fanns inte i min tanke, jag kunde inte förstå det för det var inte verkligt.

Men nu ligger jag här och mår riktigt dåligt, jag orkar absolut ingenting och mår illa dygnet runt. Jag känner mig verkligen sjuk, men vet att detta inte kommer gå över på några dagar eller någon vecka bara. Detta får jag leva med till vecka tolv, MINST. Att man kan glömma så lätt, att jag inte förberedde mig. Gravid vill jag ju vara oavsett, det är ändå värt det om det blir ett barn i slutändan... Men just det att allt kom som en chock. Jag gick från att känna efter för mycket, önska kraftigare symptom till att faktiskt dränkas i dem och inte kunna göra mig fri från det. Tänk att inget duger heller, att jag aldrig blir nöjd.

Idag skulle jag egentligen på DBT men ligger istället i sängen, ska se på dr House och äta B&J cookie dough glass. Jag inser att jag blir tvungen till att sluta DBTn inom en snar framtid, jag ska träffa min individualterapeut på fredag, vi får göra upp en plan då... Men att åka två gånger i veckan, sitta där 2,5 timmar ena sessionen klarar jag inte. Jag önskar att jag gjorde det men jag mår bara skit, det finns absolut inget lockande med det.


Likes

Comments

View tracker

Likes

Comments

Jag glömde illamåendetabletten i morse, så ja... Jag har sovit i flera timmar och mått väldigt illa. Medan Andreas är iväg och handlar får jag väl resa mig ur sängen och svälja ned postafenen och omeprazolen och sedan försöka busa lite med min lilla kille som verkar lite rastlös.

Det är först när man är där som man minns hur jävla jobbigt graviditetsillamåendet är, jag önskar mer än någonsin att tiden går fort nu, att vi är halvvägs snart. Det är ju olika när man slutar må illa, med Maximilian mådde jag så här illa fram tills jag började spy i vecka 8-9 och fpy till och med vecka 22 men denna gång kom illamåendet i vecka 6-7 och jag spydde i torsdags och mår ännu mer illa än innan jag spydde så vi får se. Bara jag slipper detta genom hela graviditeten. Men hellre det än missfall det klart.

Likes

Comments

Herregud! Jag och Andreas och Maximilian var hos Andreas moster för en vecka sedan för att hjälpa henne lite osv. Hennes barn på 5 och 2 år busade och lekte bra med Maximilian. Vi blev kvar där sent och blev bjudna på pizza och Maximilian fick gröt och en pyjamas när vi skulle hem.

När Andreas träffade henne igår igen, när jag var på ullared, frågade hon om jag var gravid. Hon hade alltså sett det på min mage... När jag kom hem och drog upp tröjan fick Andreas en chock, magen var lika stor som i vecka 23-25 med Maximilian (helt seriöst ja...) och han utbrast "det MÅSTE vara tvillingar, även fast tarmarna gör mycket... Det kan inte bara vara en". Men jag är ju omföderska också och mina tarmar krånglar extremt mycket, det är inte roligt alls. Men att magen redan syns är ju ändå sjukt, i vecka8-9, hur ska detta sluta?


Bilden är från när Maximilian låg i magen i vecka 24 ungefär kan jag tänka mig, ungefär sådär såg magen ut igår... Dock var magen inte lika hög som den är på bilden, strax över naveln började magen gå inåt igen igår. Åh vad jag ångrar att jag inte tog bild just då, visst magen är stor nu också men igår var EXTREMT!

Likes

Comments



Tårarna kommer nästan när jag tänker tillbaka på just denna stund. Jag minns hur jag hörde ett skrik och såg någon hålla i en kladdig och lila bebis, sedan försvann de iväg en sväng. När de kom tillbaka fick jag för första gången se min son på riktigt, jag fick känna hans värme och lenhet och han spottade även lite fostervatten i ansiktet på mig. Det var så stort och tårarna var på väg, konstigt nog klarade jag att behärska mig - ville kunna se på honom innan det var dags för honom att vägas och mätas. För exakt ett år sedan hade jag nog sytts ihop och hade Maximilian i min famn. Shit vilken kärlek!

Likes

Comments

Jag gick in på toa (med extremt illamående) för att kissa, istället spydde jag och kom ut utan att ha kissat. Första spyan avklarad då, trots att det är riktigt äckligt och jobbigt så hoppas jag på fler. Som sagt, hellre det än det gnagande illamåendet. Nu ska jag ta på mig kläder för idag och sätta upp håret. Sedan blir det en promenad i stan förbi hem och hobby, apoteket för att köpa postafen (så jag förhoppningsvis orkar annat än att ligga i sängen och må skit hela dagarna) och sedan ICA för att köpa inför imorgon då våran kille fyller ett år!

Tänk att för ett år sedan åt jag min sista lunch (på sjukhuset) som bara tonåring, därefter tolv timmar senare blev jag mamma!

Likes

Comments

Jävlar vad jag mår illa. Trots att jag nästintill var sängliggande i början av graviditeten med Maximilian på grund av det hemska illamåendet har jag på något sätt lyckats glömma hur det känns att må så illa. Att spy hade varit bättre för spyr jag så slipper jag det kvävande illamåendet i alla fall.

Idag har jag sovit, försökt äta och varit lite med Milian. Nu ligger jag i sängen igen efter att jag fått i mig några tuggor kött. Det är hemskt att må så här men jag hoppas att det finns en mening med det, att jag får min belöning om ca 30 veckor. Jag har en väldig tur att Andreas är en sån superman och pappa som hjälper till så mycket när det behövs.


Likes

Comments

Igår började magen svälla upp mer än vanligt, så pass att jag fick ont i magen. Det är tarmarna som blir svullna och trögare under graviditeten och jag har ju varit svullen sedan innan jag plussade men först igår började det göra ont. I morse fick jag gå på toa och trodde jag skulle få ligga dubbelvikt av smärta under dagen. Som tur var slapp jag det! Men nu på eftermiddagen började magen krångla igen... Uh, hoppas verkligen att vi får ut en bebis av detta och inte ett missfall.

Likes

Comments

​Jag är ganska inställd på att det blir missfall denna gång. Visst har jag betydligt fler och starkare symptom än vad jag hade när jag var gravid första gången (och fick missfall), men idag mätte embryot 3,9 mm. Det är ungefär som i vecka 6+0. Skulle jag vara i vecka 6+0 skulle jag plussat tre dagar efter befruktning, jag skulle alltså haft ägglossning 2 februari enligt ultraljudet. Visst hade vi sex runt då och jag "blödde" även lite, men det är väl rent omöjligt att plussa tre dagar efter befruktning! Och javisst, de kan ju mäta fel... Men med två veckor? I vecka 7+2 ska embryot vara ungefär 10 mm, även om jag "bara" var i vecka 7+2 så skulle alltså barnmorskan mätt fel med 6 mm? 

Konstigt dock att hjärtat slog, då lever den ju! Dock vet jag att ultraljud alltid varit missvisande för mig, Maximilian skulle vara beräknad 7 mars enligt ett ultraljud i vecka 11+4 och på RUL blev han beräknad till 13 mars (vilket betyder att jag skulle blivit illamående innan befruktning). Jag visste att min magkänsla stämde, jag skulle skippat ultraljudet idag. Samtidigt var det skönt att veta att just DÅ slog hjärtat och att jag just NU är gravid i alla fall, även om graviditeten skulle forsa ur mig imorgon. 

Och på tal om att forsa... Vi har egentligen inte tid med missfall nu, jag har inte orken till det heller. Jag orkar verkligen inte ha så ont och bosätta mig i badkaret med rinnande vatten. Nu har vi en liten kille att se efter och jag behöver stöd, vilket kommer prioriteras bort till Maximilian (med all rätt!). Jag kommer än en gång få sitta själv, dock slipper jag som tur är gå igenom allt själv. 

Dock har jag lite svårt för att "njuta" när jag bara väntar på missfall. Ska jag liksom sitta och njuta av att vara så extremt trött, uppblåst mage som gör ont ibland, illamående som kommer och går..? För att sedan inte få något ut av det, förutom smärta och blod och en helt upp och nedvänd "cykel" därefter? 

Om jag inte börjat blöda inom två veckor tänker jag kräva ett ultraljud till, antingen för att bekräfta missfall eller för att se att embryot växt till sig/följer "kurvan". Men eftersom jag redan gråtit (två veckor sedan redan!) har jag inte mycket tårar kvar, kanske kommer det när allt blir verkligt och rinner ur mig... Det får vi ta då. Andreas blir galen på mig när jag pratar om att det kommer bli missfall, han vill ju så gärna att det ska gå vägen. Jag också såklart, det klart att det är vad jag önskar mest just nu! Och lite gnutta hopp finns ändå fortfarande...

Likes

Comments