Jag kan erkänna,

jag är rädd för döden.Inte bara för att själv dö, utan för att människor jag bryr mig om ska tas ifrån mig.

Jag är inte bara rädd för döden i sig utan för all sorg som den orsakar.

Kanske är jag rädd för att sakna sådär fruktansvärt mycket.

Rädd för vad som händer sen och det så kallade oändliga mörkret.

Ja jag är rädd, ibland fruktansvärt, ibland bara litegrann.

Döden är oundviklig, det vet jag mycket väl.

Men trots det kan jag väl vara rädd?

Kanske är jag rädd för jag inte ska ha uppfyllt allt jag vill,

eller rädd för att jag inte ska ha gjort någon skillnad.

Kanske sitter rädslan i att någon gång själv blir bortglömd eller för att själv

glömma bort och sluta minnas.

Förmodligen är jag rädd för just det faktum att livet då är över.

Ja jag kan erkänna, jag är rädd för döden, och kanske egentligen allt vad den innebär.

Likes

Comments

​Tycker ändå det ligger något fantastiskt fint över nyår. Man ser glädjen och förväntan i folks ögon när klockan slår 00.00 och himlen är täckt av olika färger. Ett nytt år skålas in, ett nytt år av möjligheter. Även fast det egentligen bara är en ny dag, så känns det speciellt, en känsla av att ett nytt kapitel påbörjas infinner sig.


Likes

Comments