View tracker

Blommor är så otroligt tacksamma att fota. De är vackra utan korrigering, de bjuder på fantastiska färger och framförallt så är de still.

Jag tycker om att fotografera det allra mesta. Människor, både förberett och oförberett, förberett är det dock väldigt dåligt med i "portfolion" då jag inte har så många fler modeller än min bror och hans flickvän (har SÅ fina bilder på de från deras bal, kanske slänger upp några framöver). Djur. Växter. Natur. Närbilder, inte närbilder. Inredning. Detaljer. Ja, det finns väl egentligen inte något som inte är roligt att fota. Dock ligger jag inte ute i skogen och inväntar björn och älg, det har jag (tyvärr) alldeles för dåligt tålamod för.

Närbilder är ju förstås en stor favorit. Det blir liksom något helt annat utan helheten, en ny sorts bild.

Men titta färgerna! SÅ! FIN!

De här blommorna skulle passa på en canvastavla. Eller göras om till 60-talstapet.

Rätt häftigt faktiskt.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker
View tracker

Jag älskar trasmattor. Så är det bara. Trasmattor är ett fantastiskt hantverk och de som är riktigt gjorda kan hålla i ungefär hur många år som helst. Först är de alldeles hårda, så några fötter som trampat på sig. För att under årens lopp, i takt med att barn föds och växer, genom sorg och glädje ligger de där medan historia skapas runtomkring och ovanpå. Olika färger, färger som går väl ihop, färger som kanske inte alls borde blivit sammansatta men som låg där och var över. Trasmattor. Älskade trasmattor. Så snart jag flyttar till hem som liknar mer det jag vill ha, där den dära shabbychickan är utrotad, där väggord inte existerar eller där fondväggar med stora, lila blommor med svart botten inte längre existerar; då ska jag fylla hela mitt hem, vartenda golv med trasmattor.


Den rosa trasmattan, samt den gula med rosa inslag: helt fantastiska.

Trasmatta som kudde, nja, där går eventuellt min gräns. Men de gröna färgerna, ujujuj så grann!

Likes

Comments

Idag har jag bakat nästan hela dagen. När jag gör något går jag väldigt gärna all in. Lite väl, ibland. Så nu är jag helt slut..... Men mycket gott finns det att fylla opp frysen med inför vintern.
Lingonsylt och blåbärssylt kokades på skogsplockade bär i frysen. Saffransbullar gjordes på dubbel sats. Morotsbröd i långpanna, och superhärliga frallor. Vinbärskaka på röda vinbär som jag plockat någon sommar. Ett gäng pannkakor stektes, samt vegetarisk linsgryta kokades. Sist men inte minst gjordes en variant på makaronpudding av grejer som fanns i frysen: köttfärs och spenatpuckar, och så i med lite lök och äggstanning, toppat med ost.

Sylt på gång.

Vinbärskakan 🍅

Linsgryta gjord på röda linser, sötpotatis, vanlig potatis, bladselleri, krossade tomater, vatten, en buljongtärning och ett gäng kryddor.

Likes

Comments

Långa, sena nätter som var alldeles ljumna och ljusa och alldeles fantastiska.
Svettiga promenader runt den glittrande sjön med musik i öronen som fick en att drömma sig bort någon helt annanstans.
Ny arbetsplats, nya bekantskaper, nya vänner.
Känslan av att kunna flyga, samtidigt som jag kraschlandade av samma anledning.
Bubblande vin, tapas, öl direkt ur flaskan och peppig musik.
Inte ett enda bad på en hel sommar, min största katastrof.
Saknad, längtan, önskan, hat, frustration, förhoppning omvartannat cirka tusen varv.
Svettiga pass i ridhuset när flugorna utomhus blev för många och gick till anfall och gjorde oss alla irriterade. Löddriga hästhalsar och håret som förblir klistrat mot huvudet även efter hjälmen tagits av.

Likes

Comments

Dagen har mestadels spenderats på landet. I stallet, på promenad, i solen, i snön, pussandes på hästmular. Det är bara där jag kan andas ordentligt just nu. 💙

Likes

Comments

Likes

Comments

Samtidigt som det inte finns någonting bättre än hästar, ridning, träning i ridhus, en busig och sprallig uteritt, mys i stallet, kontakten med sin fyrbenta vän; så finns det inte någon värre plats än den hårda hästvärlden. Jag är fullt medveten om att det inte alltid är så, att man på många ställen har och försöker jobba bort det, men överlag så är hästvärlden ganska hård, inte minst hästtjejer emellan.
Jag minns precis hur det var att gå på ridskola när man var där runt 10 år, lite blyg och försiktig och kom till stallet. Där fanns ju de där tjejerna som bodde nära, som hade sköthästar och fick rida extra ibland, som prioriterades. De var oftast ett par år äldre än en själv, kunde mer, hade dyra ridstövlar och visste precis hur allt skulle vara. Några var jättesnälla, hjälpsamma och svarade gärna på frågor eller visade hur hårt snokremmen skulle spännas. Men så fanns det de som viskade, som fnissade och flinade och fick den där viktigaste dagen i veckan att bli så himla, himla förstörd. Inte minst när de satt på läktaren i en liten klunga och man såg där från hästryggen hur de gav sin bedömning sinsemellan. Skit på er, känner jag idag, men Ida 10 år, var mest lite rädd.

Jag har inte tävlat så mycket själv de senaste åren, men jag har varit och tittat på tävlingar och fotograferat tävlingar. Dressyrryttare är värst. Inte alltid, förstås, så är det jämt, men överlag är de rätt snobbiga och bitchiga. Ett särskilt minne jag har är en LB jag skulle starta för några år sedan. En tjej rider så himla nära att hennes häst skvätter upp torv på mina vita ridbyxor när hon passerar. Hon ser det, jag ser hur hon hinner notera att hon har skitat ner mig innan start. En ursäkt? Ett ångerfullt leende? En frågan att oj, hur gick det?
Nej. Inte ett ord. Hon struttade vidare på sin dressyrhäst. Uppvärmandes för en LB.

De lägre klasserna är värre. Ryttare som startar LB och LA, eventuellt också MSVC. Där finns det fullt av stolpskott. Och jag har så svårt att förstå det. LB och LA, mer amatörmässigt kan det inte bli. Det är mer eller mindre att styra, ha rätt gångart och så kanske försöka få hästen i en trevlig form dessutom. Ändå beter man sig som att det är OS nästa. Men kära hästtjejer, ni har ingenting att vara stöddiga över. Det kommer inte skada att be om ursäkt när du nästan krockar med någon, det kommer inte göra dig ont att hälsa på dina konkurrenter, du kommer inte rida sämre för att du önskar någon annan lycka till.

Här borde vi ändå se och lära av travsporten. Min hovslagare berättade att är det någon som glömt något, så finns det alltid medtävlande som mer än gärna lånar ut. "Ta den här, bara att lägga tillbaka när du är klar". Självklart är man konkurrenter, förklarade han, men man vill ju att alla ska komma till start. Det är väl inte så ofta dressyrryttare (hoppryttare har jag sisådär koll på, men visst är de lite mindre snofsiga än dressyren...) ropar att "Låna mina damasker från PS, jag ska ändå inte ha de förrän om en timme", eller "här, ta min hjälm, jag startar ju inte förrän nästa klass". Mitt träns gick sönder på en tävling (pga dåvarande klantig pojkvän lät hästen stå på det...), det blev lite kalabalik och folk runtomkring förstod och hörde vad som hänt. Någon som erbjöd sig någonting alls? Nej. (det löste sig ändå, tack och lov, annars hade det bara varit att packa ihop och åka hem). Inte ens någon som, hoppsan, vad tråkigt, synd att du inte kan låna mitt.

Så sluta stå och viska och fnissa vid staketet. Sluta bete dig som att du kan och vet allt, även om du gör det. Sluta se ner på andra. Använd din kunskap till att lära de som kan mindre. Använd dina åsikter till att förändra, inte förgöra. Lyft andra, en vacker dag kommer det att betala sig. En klapp på axeln, ett vänligt ord, eller ett snällt leende: det kostar absolut ingenting.

Vi är dominerade av tjejer i den här sporten, vi spelar faktiskt i samma lag!










Likes

Comments

Oavsett om man jobbar hela veckorna > ledig helg, eller jobbar hela helgen så är det något alldeles särskilt med fredagar. Det känns i hela kroppen. Blir lite gladare, lite mer pepp, allt är lite mer avslappnat. Så fantastiskt! Länge leve fredagsfeelingen!

Likes

Comments