Anne-Lee förklarar

Jag hoppas att ALLA jag känner läser detta. Det är för att jag verkligen vill att ni ska förstå mig och att ingen ska känna sig sårad.

Jag är en tjej som kan prata länge i telefonen. Väldigt länge. Långa fina, roliga, djupa, kärleksfulla, lättsamma, gråtfyllda och ”skratta-nästan-så-man-kissar-på-sig”- samtal har jag haft och kommer med all säkerhet att ha, med många fina människor. Mina vänner och min familj ❤️

Nu till det jag vill att ni ska förstå. Trots detta jag just beskrev, trots att jag är en sån som kan uppskatta långa samtal hur mycket som helst, så lider jag av ”telefonfobi” eller ”kontakt-skräck”

Huruvida det är några vedertagna uttryck vet jag inte. Men det är så jag benämner det.

När jag var utan min mobil ett tag så tyckte jag att det var besvärligt till viss del. Men väldigt skönt på ett sätt. Jag är ju så ”svängig” i hur jag mår.

Det är nämligen så att i princip alla samtal måste ske på mitt initiativ. Det låter ju oerhört egocentrerat och själviskt. Vem tror jag att jag är liksom? Att alla bara ska dansa efter min pipa? Varför ska andra anpassa sig efter just mina behov?

Självklart är det ingenting jag kan kräva eller ens förvänta mig. Men jag vill bara förklara varför det blir så.

Att prata i telefonen kan vara oerhört krävande och jobbigt för mig när jag inte mår bra. Jag kan få sådan ångest över tanken att ringa ett samtal som jag måste ringa, eller att besvara ett samtal, att jag nästan inte står ut. Jag svarar helst inte om det inte är absolut nödvändigt. OCH - nu vill jag att ni läser detta noga - det har ingenting med vad jag tycker om den som ringer. Absolut ingenting! Jag undviker ingen särskild, eftersom det inte är PERSONEN som ringer som skapar ångesten. Det är själva grejen att prata i telefonen som utlöser den. Jag måste vara mentalt förberedd och känna lust i att ha samtal och det är väldigt sällan jag har det utan att vara initiativ-tagaren s.a.s.

Det kan då låta som om det ändå handlar om att jag bara ”inte har lust” och det beteendet kan ju verka egoistiskt och rentav oförskämt, men jag kan inte på något sätt med viljestyrka styra detta.

Det är inte alltid bara att svara i telefonen som kan vara jobbigt. Jag kan även ha svårt att ringa upp andra. Jag måste liksom invänta min förmåga att klara av att göra det. Ibland kan det ta månader innan jag frivilligt ringer ett samtal. Ibland oftare. Det är ingenting jag kan veta i förväg eller påverka av egen kraft.

Ibland ringer jag fast jag tycker det är väldigt svårt och jobbigt. Anledningarna kan vara många. Att jag måste (exempelvis kontakta myndigheter, företag, den andra föräldern av olika anledningar ect) Att jag känner skuld och dåligt samvete. Att jag kommer missa olika saker om jag inte ringer det där samtalet. Men det är aldrig själva innehållet i samtalet jag tycker är jobbigt, utan just själva grejen att jag måste ringa och ha samtalet.

Det låter snurrigt kan jag tänka mig.

Att skriva sms eller på messenger är sällan lika ångestladdat eftersom det oftast inte kräver omedelbar respons, vilket ett telefonsamtal faktiskt gör. Däremot kan jag känna av ångesten om någon ihärdigt smsar och kräver omedelbara svar. Då känner jag mig nästan ”jagad” Samma sak gäller när någon ringer gång på gång och jag inte klarar av att svara. Det är nästan ännu värre. Jag svarar såklart om jag har förmågan, men ibland är det på riktigt så ångestladdat att jag helt enkelt inte KAN!

För en person som inte själv lider av detta så antar jag att detta kan vara mycket svårt att förstå. Att man tycker att det är märkligt att jag själv vill få kontakt, på mitt initiativ, men att jag kan ”vägra” svara när det ringer.

Jag hoppas därför att denna förklaring ska skapa ökad förståelse, minska missförstånden och risken för att någon känner sig bortstött eller sårad.

Så för att summera

* Jag väljer inte bort någon särskild person
* Jag kan inte viljemässigt styra när min telefonfobi ska yttra sig och inte
* Jag har ingen förklaring till min fobi och har inte kunnat bota den med KBT-terapi
* Jag kan ibland klara av att ha långa samtal, täta kontakter och uppskatta det om det får ske när jag har förmågan
* När jag har förmågan och kraften så kan jag självklart uppskatta och klara av att svara på inkommande samtal också
* Ta det aldrig personligt eftersom det inte har någonting med vem det är som ringer att göra.

TACK för att du tog dig tid att läsa ända hit.
Skriv gärna en kommentar här, på mitt Facebook-inlägg som länkar till detta blogg-inlägg eller skicka ett PM på Facebook. Uppskattar era åsikter, tankar och kommentarer så mycket!

Kraft och mod ~ ❤️


Kvinnoflickan

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Anne-Lee filosoferar

Lägga ett stort pussel är en långdragen process. Man ska klura, lägga några självklara bitar, sen sitta ned och betrakta motivet på kartongen. Hur den färdiga, förutbestämda bilden ska se ut. Man studerar de bitar man lagt. Letar runt och kanske hittar man ganska snart några bitar som passar. Andra bitar kräver mer tid. Man kanske måste gå ifrån ett tag, komma tillbaka och se på pusslet med nya ögon. Plötsligt kan det verka självklart var fler bitar passar in. Så håller man på. Kanske får man lite hjälp av någon annan. Någon som ser något du inte sett. En annan infallsvinkel.
Till slut har du bara den sista biten kvar. Den passar perfekt in och skapar den färdiga, fulländade bilden. Du kan luta dig tillbaka. Nöjd och färdig.

Fattas det en bit är dock pusslet nästan ingenting att ha. Den saknade biten stör helhetsbilden.
Fattas det flera bitar åker mest troligt hela pusslet i soporna! Om du inte tillhör den enträgna, sällsynta skaran människor som letar tills du hittar de försvunna bitarna. Men handen på hjärtat.. hur många gör det? Man lägger möjligen undan pusslet i hopp om att ev finna de försvunna bitarna någon gång. Men att aktivt leta dem? Det är det nog få som skulle göra...

Så kan man se på livet. Eller kanske på andras liv. Det färdiga livspusslet. Lagt med omsorg och eftertanke.
I lugn och ro. Med stöd av andra. Den fulländade perfektionen.

Mitt liv är inget pussel. Det är snarare ett "livs-Tetris" med bitar som ibland passar perfekt ihop, bildar en perfekt rad och med ett blinkande "plingeling" ger poäng och ett lyckat resultat. Yes! Där satt den!

Men så kommer plötsligt de där jävligaste bitarna. De där som verkligen inte verkar passa någonstans trots att man förtvivlat vrider på dem i alla riktningar. De kommer med sån fart att du knappt hinner tänka. Och så "BAM!" Rakt in i den perfekta rad av bitar du byggt upp.
Sen bara fortsätter det regna bitar i alla möjliga och omöjliga former och du får jobba häcken av dig för att få ordning på allt. Så plötsligt kommer det en perfekt bit igen och en till, och en till! Ordningen börjar bli återställd, poängen stiger och allt går så bra! Tills den där jävliga biten kommer igen. Och så fortsätter det. Hit och dit, upp och ned. Känslorna åker berg-och-dalbana.

Men man blir lite skickligare allteftersom att hantera de där förstörda raderna, de besvärliga bitarna och förlusterna. Men man måste hålla fokus! Fokusera! Tappa fokus och du får allt mer att ordna upp.
Dock så gör de där bra stunderna, när man hamnar i ett flow och när man får sitt blinkande "plingeling", att man håller modet uppe och kör vidare. Man kan ju inte bara strunta i sitt Tetris! Gör man det är det ju kört snabbare än man skakat ihop morgonens flaska med välling.

Sen då.. när det blir "Game Over"? Då finns det inget fulländat motiv, som precis liknar kartongens förutbestämda bild, att blicka ut över. Det finns inte ens någon kartong eller bild. Inte hos mig.
Det har inte funnits någon bild att ständigt återkomma till för att få riktlinjer hur jag ska fortsätta..
Jag har bara sneglat över axeln på andra för att få en glimt av hur de löst allt. Men jag fick aldrig nåt svar. Jag fick bara tro. Fantisera om de andras liv..

Men kan det möjligen vara så att jag, den dagen det är "Game Over" för mig, ändå nöjd kan luta mig tillbaka och blicka tillbaka på min "Tetris-resa"? Se att jag ändå fått rätt många blinkande "plingeling" och att de där jävligaste bitarna fick mig att skärpa fokus och att det lärde mig någonting. Att det var det bästa liv jag kunde fått?


Fulländad, förutbestämd perfektion. Vill jag ha det? Där mina egna tankar och val inte får plats. Där det inte finns utrymme för egna lösningar?

Där kan man bara kan vrida en bit åt ett håll. Det är bestämt. Det finns inga alternativ. Där blir en enda borttappad bit ett störningsmoment och flera borttappade bitar gör allt värdelöst..

Finns perfektionen mer än på friserade instagramflöden? Bilder med hashtag #nofilter",
trots att allt på bilden skiner som om det vore belyst av en hel änglaskara?
Om man vrider kameran lite åt sidan, utanför det beskurna området, så tror jag att man skulle upptäcka att där fattas nog ofta både en och flera bitar..

Livspussel eller livs-Tetris. Jag antar att vi alla har våra egna upplägg, förutsättningar och syn på livet i stort.
Men den fulländade bilden får vi nog skapa själva om vi ska ha någon, och strunta i kartongens förutbestämda motiv. ❤️

Ta hand om er och bygg vidare så att du, när det är "Game Over" kan luta dig tillbaka. Nöjd över att du kom i mål ❤️

~ Kraft och mod ~

Kvinnoflickan

Likes

Comments

Dagboksinlägg

Har verkligen inte hunnit med att blogga sista tiden. Sista delen av sommarens ledighet har varit minst sagt hektisk.. Dessutom lider jag av svår PMS. (detta lider jag verkligen av till motsats av de övriga diagnoser och annat jag har i min personlighet) Det gör att ca 1-1,5 vecka av min månad blir ett mörker. Jag går från att vara levnadsglad, energirik, full av motivation och glädje till att bli i princip deprimerad, irritabel, stressad och motivationslös. Detta tar över hela mitt väsen och håller mig i sitt grepp under minst en veckas tid. Då får jag verkligen kämpa för att hålla ihop, att öht klara av att leva.. Samma dag som menstruationen infaller så går mörker tillbaka till ljus igen och livet återvänder. Det går fort. Verkligen från en dag till en annan..
Om det inte vore för att en person som står mig väldigt nära hade noterat och gjort mig uppmärksam på att detta var cykliskt så hade jag fortfarande stått frågande till varför mitt psykiska mående går så upp och ned. Nu kan jag ha större förståelse för mig själv och människor runt mig kanske också kan få en större förståelse.
Man kan ju hoppas iaf :)
Idag är det dags för skolstart och idag mår jag väldigt bra ❤️ Livet har återvänt och jag kommer förhoppningsvis må bra i tre veckor framåt.

Kvinnoflickan

Likes

Comments

Dagboksinlägg, Hälsa

Det jag kommer att skriva nu kommer att provocera vissa läsare. Det vet jag och det förstår jag. Jag dömer ingen. Jag försöker inte förhäva mig. Vägen hit har varit krokig och lång och jag vandrar fortfarande..

Idag skulle jag köpa nya byxor och en träningsjacka. Jag såg några byxor till bra pris och högg åt mig en träningsjacka som såg bra ut och gick för att prova dem. Jag har inte köpt några nya kläder på en evighet så det kändes kul!
Men inne i provrummet, när jag började prova kläderna, så blev jag helt ställd. Jag fick gå tillbaka med plaggen jag tagit med i storlek XL och byta till M och t.o.m S på nåt plagg. Min hjärna begriper liksom inte att jag har de storlekarna. Det är helt obegripligt på något vis. Kan inte minnas när jag hade de storlekarna sist. När jag var 13-14 kanske.
Höll upp ett par byxor framför mig i Stl 48/50. Det var den storlek jag hade sist jag köpte byxor. XXL.
Var jag så stor? Ja det var jag. Och jag mådde SKIT över det.

Ätandet hade en mycket central roll i mitt liv. Jag åt för njutningens skull. Jag älskade att äta! Jag åt ofta. Jag avskydde att bli hungrig, men tillät mig sällan bli det. Jag åt för att jag var glad, trött, uttråkad, stressad, för att belöna mig själv, för att trösta mig själv osv. Jag kunde frossa i ohejdad njutning också.

Jag hade stenkoll på vad jag fick äta och vad jag inte fick äta. Jag hade en inneboende "ät-polis" inom mig, och jag bröt ständigt mot lagen. Ångest, skuld och skam var mitt straff. Detta var känslor nära sammankopplade med att äta. Njutning till förrätt och huvudrätt och en stor portion ångest kryddad med skam och skuld till efterrätt.
Jag kräktes aldrig upp min mat. Jag hetsåt dock mellan varven. Alltid med en efterföljande känsla av djupt obehag när tillfredsställelsen lagt sig.

Idag äter jag främst för att få näring och orka.
Jag har inte längre ätandet i fokus. Men jag kan fortfarande njuta oerhört av att äta. Men utan minsta lilla känsla av vare sig skam, skuld och ångest. För jag har hittat balansen. Jag FÅR äta vad jag vill. Självklart får jag det. Jag är en vuxen kvinna som bestämmer över mig. Men jag väljer att inte äta vissa livsmedel. Får inte - väljer att. Bara lagt om spåret på i hjärnan. Det här är mycket trevligare. Inga förbud. Bara förnuft.
Där har jag fattat. Fullt ut.

Men när det kommer till att begripa att även kroppen svarat positivt på att jag tar hand om den är det tydligen svårt. Där har jag en bit kvar att åka. Men det kommer. Nån gång.

Kraft och mod ⭐️

Så svårt att förstå den transformation min kropp gjort....

Kvinnoflickan

Likes

Comments

Dagboksinlägg, Föräldraskap, Psykisk ohälsa

Detta blir mitt allra första inlägg.

En ny blogg föds. En förlossning.

Ordet förlossning är rätt fascinerande.. det användes förr i andra sammanhang än vi idag är vana vid idag. Förlossning idag förknippar vi nästan enbart med födseln av ett barn. Men förlossning kan även betyda räddning eller befrielse. Eller bara enbart födsel.

Jag tänker mig att denna blogg dels är en slags födsel av någonting nytt för mig och kanske t.o.m min räddning.

Min befrielse av alla tankar, känslor och funderingar som jag bär inom mig. Att de får komma ut. För mig. Till er.

Liksom när man nyss fått ett barn så är början skälvande, osäker, ängslig, svindlande och smått euforisk. Hur ska det jag skriver tas emot? Kommer jag fånga någons intresse? Kommer någon ens läsa?

Fast samtidigt så är det faktiskt inte det viktigaste. Jag skriver mycket för att jag vill få ned allt det där som ständigt upptar mina tankar. Om att vara mamma, kvinna och ibland även en liten, liten flicka. Såsom livet är. Jag vill skriva om livet. I stort och i smått. Djupt och ytligt i en salig blandning. Osminkat och ofriserat. Långt ifrån instagramvärldens bländande bilder i sin perfektion.

Min värld har också glitterstänk och strålande ljus. Men också smutsfläckar och dunkel så mörkt att man får famla en bra stund innan man kan skönja den minsta ljusstrimma.

Så är mitt liv.

Jag har utmattningssyndrom vilket jag varit sjukskriven för sedan mars 2016. Jag har dessutom ADHD/Aspergerdrag/paniksyndrom och GAD dvs. generaliserad ångest. Vad dessa diagnoser innebär rent teoretiskt, men även vad det innebär för just MIG och min familj, skall jag återkomma till i flera kommande inlägg

Men framförallt vill jag belysa att jag HAR dessa syndrom och funktionsvariationer. Det handlar alltså om mina funktioner. Jag ÄR inte dessa diagnoser. Jag är en levnadsglad, driftig, energisk, glad, positiv och härlig kvinnoflicka som HAR dessa diagnoser. Men min personlighet är densamma oavsett vad.

Jag kommer att beskriva vilka svårigheter dessa innebär för just mig, men även vilka styrkor och fördelar jag tycker att jag får genom dessa. Jag kommer berätta om hur det är att vara mamma och ha dessa diagnoser.

Hoppas att ni vill följa mig och kom hjärtans gärna med förslag på blogg-inlägg ni vill att jag ska göra så lovar jag att försöka uppfylla era önskningar så gott det går.


Kraft och mod/A ⭐️

Kvinnoflickan

Likes

Comments