Det jag kommer att skriva nu kommer att provocera vissa läsare. Det vet jag och det förstår jag. Jag dömer ingen. Jag försöker inte förhäva mig. Vägen hit har varit krokig och lång och jag vandrar fortfarande..

Idag skulle jag köpa nya byxor och en träningsjacka. Jag såg några byxor till bra pris och högg åt mig en träningsjacka som såg bra ut och gick för att prova dem. Jag har inte köpt några nya kläder på en evighet så det kändes kul!
Men inne i provrummet, när jag började prova kläderna, så blev jag helt ställd. Jag fick gå tillbaka med plaggen jag tagit med i storlek XL och byta till M och t.o.m S på nåt plagg. Min hjärna begriper liksom inte att jag har de storlekarna. Det är helt obegripligt på något vis. Kan inte minnas när jag hade de storlekarna sist. När jag var 13-14 kanske.
Höll upp ett par byxor framför mig i Stl 48/50. Det var den storlek jag hade sist jag köpte byxor. XXL.
Var jag så stor? Ja det var jag. Och jag mådde SKIT över det.

Ätandet hade en mycket central roll i mitt liv. Jag åt för njutningens skull. Jag älskade att äta! Jag åt ofta. Jag avskydde att bli hungrig, men tillät mig sällan bli det. Jag åt för att jag var glad, trött, uttråkad, stressad, för att belöna mig själv, för att trösta mig själv osv. Jag kunde frossa i ohejdad njutning också.

Jag hade stenkoll på vad jag fick äta och vad jag inte fick äta. Jag hade en inneboende "ät-polis" inom mig, och jag bröt ständigt mot lagen. Ångest, skuld och skam var mitt straff. Detta var känslor nära sammankopplade med att äta. Njutning till förrätt och huvudrätt och en stor portion ångest kryddad med skam och skuld till efterrätt.
Jag kräktes aldrig upp min mat. Jag hetsåt dock mellan varven. Alltid med en efterföljande känsla av djupt obehag när tillfredsställelsen lagt sig.

Idag äter jag främst för att få näring och orka.
Jag har inte längre ätandet i fokus. Men jag kan fortfarande njuta oerhört av att äta. Men utan minsta lilla känsla av vare sig skam, skuld och ångest. För jag har hittat balansen. Jag FÅR äta vad jag vill. Självklart får jag det. Jag är en vuxen kvinna som bestämmer över mig. Men jag väljer att inte äta vissa livsmedel. Får inte - väljer att. Bara lagt om spåret på i hjärnan. Det här är mycket trevligare. Inga förbud. Bara förnuft.
Där har jag fattat. Fullt ut.

Men när det kommer till att begripa att även kroppen svarat positivt på att jag tar hand om den är det tydligen svårt. Där har jag en bit kvar att åka. Men det kommer. Nån gång.

Kraft och mod ⭐️

Så svårt att förstå den transformation min kropp gjort....

Likes

Comments

Detta blir mitt allra första inlägg.

En ny blogg föds. En förlossning.

Ordet förlossning är rätt fascinerande.. det användes förr i andra sammanhang än vi idag är vana vid idag. Förlossning idag förknippar vi nästan enbart med födseln av ett barn. Men förlossning kan även betyda räddning eller befrielse. Eller bara enbart födsel.

Jag tänker mig att denna blogg dels är en slags födsel av någonting nytt för mig och kanske t.o.m min räddning.

Min befrielse av alla tankar, känslor och funderingar som jag bär inom mig. Att de får komma ut. För mig. Till er.

Liksom när man nyss fått ett barn så är början skälvande, osäker, ängslig, svindlande och smått euforisk. Hur ska det jag skriver tas emot? Kommer jag fånga någons intresse? Kommer någon ens läsa?

Fast samtidigt så är det faktiskt inte det viktigaste. Jag skriver mycket för att jag vill få ned allt det där som ständigt upptar mina tankar. Om att vara mamma, kvinna och ibland även en liten, liten flicka. Såsom livet är. Jag vill skriva om livet. I stort och i smått. Djupt och ytligt i en salig blandning. Osminkat och ofriserat. Långt ifrån instagramvärldens bländande bilder i sin perfektion.

Min värld har också glitterstänk och strålande ljus. Men också smutsfläckar och dunkel så mörkt att man får famla en bra stund innan man kan skönja den minsta ljusstrimma.

Så är mitt liv.

Jag har utmattningssyndrom vilket jag varit sjukskriven för sedan mars 2016. Jag har dessutom ADHD/Aspergerdrag/paniksyndrom och GAD dvs. generaliserad ångest. Vad dessa diagnoser innebär rent teoretiskt, men även vad det innebär för just MIG och min familj, skall jag återkomma till i flera kommande inlägg

Men framförallt vill jag belysa att jag HAR dessa syndrom och funktionsvariationer. Det handlar alltså om mina funktioner. Jag ÄR inte dessa diagnoser. Jag är en levnadsglad, driftig, energisk, glad, positiv och härlig kvinnoflicka som HAR dessa diagnoser. Men min personlighet är densamma oavsett vad.

Jag kommer att beskriva vilka svårigheter dessa innebär för just mig, men även vilka styrkor och fördelar jag tycker att jag får genom dessa. Jag kommer berätta om hur det är att vara mamma och ha dessa diagnoser.

Hoppas att ni vill följa mig och kom hjärtans gärna med förslag på blogg-inlägg ni vill att jag ska göra så lovar jag att försöka uppfylla era önskningar så gott det går.


Kraft och mod/A ⭐️

Likes

Comments