View tracker

Hej allesammans, eller ska jag kanske önska er en god jul? Med tanke på att det nu officiellt är julafton. Vart tog tiden vägen? Har ca noll julkänsla i år. Var är snön?? Och känslan av att man äntligen får jullov? Saknar den. Några få juldekorationer har vi trots allt här hemma och idag pyntade vi även granen, tradition att alltid pynta den dagen innan dopparedagen.

Men på tal om något helt annat. Det är snart 2016. Året då allt verkligen kommer att förändrats, på mer sätt än jag någonsin skulle tro. Inte nog med att jag flyttar till andra sidan Atlanten den elfte Januari, men pappa har även sålt vårt familjeföretag nu och den första januari 2016 tar de nya ägarna över. Pappa kommer inte längre vara vd och delägare i företaget hans morfar startade nästan 100 år sedan. Jag, även min pappa och farmor har alltså växt upp med detta företag för att nu inte längre äga det. Vi kommer inte längre kunna ha tillgång till allt vi hade förut, bekvämligheten. Och vad händer med pappa? Jo han kommer ju inte längre vara varken vd eller delägare men kommer att fortsätta med fokus på försäljningen, mycket inriktat internationellt. Han kommer alltså att vara på affärsresa vart fjärde vecka, visserligen är detta kanske inte särskilt mycket för vissa men när man har två väldigt unga döttrar, den minsta på bara två år kan det inte vara kul att behöva resa såpass mycket, eller? Det är inte heller allt, hans arbetsplats kommer att förflyttas, till en början kommer han att kunna jobba från hans gamla arbetsplats några dagar i veckan innan han förflyttas 2h bort med bil. Det skulle innebära tidiga morgonar och sena kvällar, vilket jag inte tror någon här är särskilt nöjd med.

Så vad händer nu? Jo jag flyttar fortfarande till USA den elfte, men med resten av familjen? Jag har faktiskt ingen aning. Allt jag vet är att jag ska packa ner hela mitt sovrum i flyttkartonger. För vem vet, jag kanske inte ens kommer att återvända till mitt gamla hem, även det kanske är sålt då. Känner just nu att det händer för mycket och jag har svårt att ta in allt. Jag kanske måste säga hejdå till mitt hem i min hemstad där jag växt upp, för alltid? Om bara 18 dagar dessutom. Jag är inte redo för det, jag behöver mer tid. När jag bestämde mig för att ta flytta till usa hade jag aldrig anat att inget skulle vara detsamma när jag kommer hem. Jag tänkte alltid att Sveirge och mitt hem väntar på mig, men kanske är det inte så i detta fall. Vad vet jag egentligen, vad som helst kan hända.

Bakom andra sidan väggen sitter pappa på kontoret, klockan är för tillfället 03:55, ingen av oss kan sova. Vi har alltid varit (och är fortfarande) väldigt lika, både utseendemässigt och personlighetsmässigt. Pappas dotter. Natt människor, intresserade av matematik och börsen. Höga ambitioner. Känslosamma men bra på att gömma det. Gillar gratis mat haha.. Lite lata skulle jag väl också beskriva oss som. Ja det är vi, jag och min pappa. Nära men samtidigt inte. Vi pratar inte känslor, vi håller oss till det mer ytligare samtalsämnen. Under hösten har våra samtalsämnen till 90% bestått av börssamtal. Jag märker på honom att han är så glad att jag fått intresse för det, det bara lyser av det. Han slänger fram nytt material så fort han får chansen och visar hjälpsamma tips. Men det ger honom också höga förväntningar. Något jag är så otroligt rädd att krossa. Jag har alltid varit den duktiga och ambitiösa tjejen när det kommer till plugg och skolan. Jag fick alltid högsta betyg och det var ingen tvekan om att natur var rätt linje för mig. Jag var aldrig den som festade i mina yngre dagar, drack i princip inget innan jag fyllde arton. Något ganska ovanligt för de flesta. Jag hade inte heller min första kyss förrän jag var sjutton år. Första gången jag ens kärade ner mig i en kille rejält. Men jag var ju bara sjutton, jag var (och kommer alltid vara) pappas lilla oskyldiga flicka. Jag var inte tillåten att träffa killar, kyssa killar. Första gången jag träffade honom helt själv var hemma hos honom, jag hade fixat med honom så att jag kunde sova över, med tanke på att det inte gick några bussar hem. Detta hade jag dock inte berättat för far som blev rasande. Det var storm den kvällen, pappa var på väg att köra och hämta mig om det inte vore för att mamma lyckades hindra honom då det var för farligt. Men jag ska säga er, jag har aldrig sett honom mer besviken på mig och han sa inte ett ord till mig på flera dagar. Jag antar han föreställde sig det värsta möjligen, att jag skulle förlora oskulden till en kille ej värdig det. Men så var det inte riktigt.. Jag fick sådan ångest och dåligt samvete att jag sov med jeans på (!!!), för att försäkra mig om att ingenting skulle hända. Visst strulade vi och så, men mer än så blev det aldrig. Jag vågade inte göra pappa besviken.

Än idag är jag rädd för att göra pappa besviken, allt jag vill är ju att göra honom stolt. Är inte det vad alla vill egentligen? Ibland känns det som att man lever ett dubbeliv, ett föräldrarna vet om och sen ett de inte har en aning om existerar, men som samtidigt är en stor del av sitt liv och vem man är. Till exempel, jag är den tjejen som älskar att festa, dricka mig full och hångla med främlingar. Jag däckar och spyr alldeles för ofta på fyllan, jag håller oftast på med flera killar samtidigt och jag är raka motsatsen till vad skulle göra dig stolt pappa. Jag är en hängiven användare av Tinder och har sedan Januari 2015 gått på flertalet tinderdejter, alla utspelade i Göteborg, mitt andra hem. Jag går hem till killar på första dejten, gör saker du inte ens vill veta. Jag har aldrig haft en pojkvän, aldrig fått sova över hos killar, och trots att jag snart fyller 20 så är jag inte stor nog att få göra det än. Pappa har alltid varit sträng ner det gäller just killar, varför vet jag egentligen inte. Kanske vill han bara inte jag ska växa upp så fort? Men i alla fall, detta har ju då påverkat mig en hel del och jag har inte ens i närheten av lika mycket erfarenhet med killar som jämnåriga. Tror t.o.m att femtonåringar har mer erfarenhet än mig. Något jag på senare tid haft sån otrolig ångest över, jag har ju missat så mycket i min uppväxt. Hade jag aldrig träffat killen jag berättade om ovan hade jag kanske inte ens haft min första kyss än? Troligen heller aldrig upplevt hur det truly är att vara kär. Jag fick ju även äran att känna hur det känns att få sitt hjärta krossat, även om jag aldrig officiellt var hans. Efter jag sov hos honom den gången gjorde jag det en gång till (ännu en gång utan mina föräldrars vetande..) men efter det dröjde det tills bara några månader sedan om jag nästa gång sov hos en kille. 

I augusti hade jag mosters ställe i Göteborg för mig själv några dagar, jag passade då på att gå på en del tinderdejter, då behövde jag inte komma på någon lame excuse att vi träffades genom gemensamma kompisar eller att vi brukar plugga tillsammans. Då var jag helt fri att göra vad jag ville. Han hämtade upp mig och vi tog en promenad i sensommar värmen, efter det körde vi hem till honom. Pratade i flera timmar tills klockan var mitt på natten. Jag valde att stanna kvar och sova hos honom. Jag klädde av mig och la mig bredvid honom i hans nittio säng. Han började kyssa mig, stoppa ner handen innanför trosorna och rätt som det var låg han ovanför mig med sin penis på väg in i mig, Jag var oskuld. Eller rättare sagt, jag är oskuld, än idag. Jag sa nej, han respekterade det och slutade. Han blev vädligt paff och visste inte rikitgt hur han skulle reagera då, enligt honom, det aldrig hänt att någon tackat nej till sex med honom. Han undrade om det var något fel på honom, eller varför jag inte ville ha sex? Alla vill ju ha sex. Jag hade svårt att berätta sanningen för honom, då jag inte riktigt visste varför jag sa nej. Det har bara blivit en vana. Så fort en kille försöker ha sex med mig säger jag nej, varför? jo det undrar jag med.. Jag antar att mina åsikter från när jag var minderårig följt med mig än idag men bara att jag inte tänkt på det. Förut var det viktigt för mig att jag skulle vara kär i killen jag förlorar oskulden till. Men nu? Tre år senare så bryr jag mig faktiskt inte. Men det är inget jag reflekterat över. Mina vänner har även dem gått i samma tankebana, killens ska förtjäna deras oskuld. Så det blev naturligt för mig att säga nej till killar som inte betyder något för mig, trots att jag innerst inner ville göra det. Nu i efterhand kan jag faktiskt säga tt jag ångrar mig, jag har gått miste om så mycket. Jag menar, de flesta förlorade oskulden när de var femton (antar det är medeltalet) och nu är det säkert ännu yngre. Jag hade inte ens haft min första kyss när jag var femton. Nu när folk snackar om killar och sex känner jag mig utanför. Jag har ju inga erfarenheter. Jag hade kunnat vara en sex god  vid det här lagret (haha skämt åsido) men istället står jag på ruta ett. Jag har liksom väntat på ingenting. Detta insåg jag i somras, efter den där tinderdejten, den öppna upp ögonen för mig. Den fick mig att fråga mig själv vad jag egentligen vill och varför jag gör som jag gör. Jag visste inte, jag bara körde på autopilot då. Nu under hösten har jag ett annat tankesätt. Jag tänker inte agera desperat och ta vem som helst, jag kommer inte tvinga på det. Det ska komma naturligt, så känns det rätt nästa dejt jag går på, ja men då kör jag på det annars väntar jag. Däremot har jag som ett litet mini-nyårslöfte att jag ska förlora oskulden innan jag flyttar till usa. Har då en vecka på mig.. Känns något stressigt men jag har redan en person i tanken som jag skulle känna mig hyfsat bekväm med. Nu gäller det bara att bestämma träff. Men jag kanske inte ens hinner med något annat än packning innan jag åker och då får det bli så. Det hade bara vart en rolig sak att få ha kryssat av på bucket listen innan jag åker. Detta året ska jag ha så jävla mycket sex, det säger ju sig självt tvåtusenSEXton => tons of sex. ​haha jokes men det är detta året jag gör sex debut, helt klart. Jag tänker inte sit around and wait for the oppurtunity längre, I'll create it. usch vad klyschigt sagt men ni förstår vad jag menar.

Nu är klockan 04:50 och klockan ringer om tre timmar för att göra sig julfin och bege sig till kyrkan och sen en full dag av springandes fram och tillbaks (då jag kommer fira jul i tre olika hem denna gång). Men det kommer säkert bli bra, god jul allihopa.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Hejsan alla icke-existerande blogg läsare.

Borde kanske börja med att introducera mig själv. Jag är en snart 20-årig tjej som är born and raised på västkusten i en liten by med en befolkning på runt 200 personer. Här hänger jag med kossorna och drömmer om ett liv i storstan. Vilket jag snart kommer att ha, i alla fall nästan. Om ynka tre veckor flyttar jag till en mindre stad utanför Philadelphia. Sträckan jag numera har till mina vänner i den ca minsta staden i Sverige kommer jag alltså att ha till storstaden philly. Gillar namnet, det klingar fint i munnen. Philly. Och därifrån har jag enbart två timmar till, vad det ryktas, vara en av de mest älskade städerna i världen. Har aldrig varit där själv men är helt säker på att jag kommer hänga där en hel del helger. Har inte alltför långt ifrån Washington D.C heller, tror det är runt 2-3 timmar. Så klagar inte.

Men vad ska jag göra där då? Jo jag ska vara au pair (originellt, ja) för två tjejer som fyller elva veckan efter jag kommer samt deras storebror som fyller 15 i vår. I jämförelse med andra au pairers värdbarn anses de vara rätt gamla, och de är de i för sig. Tvillingtjejerna kommer trots allt in i deras tonårsperiod, vilket vi alla vet inte är den mest enkla perioden i ens liv. Mitt äldsta värdbarn är endast 1,5 år yngre än min lillasyster, är han ens en tiondel lika jobbig som henne vet jag inte vad jag ska ta mig till haha.. Däremot finns det få människor jag har lika kul med och som förstår mig som hon. Förhoppningsvis lyckas jag bygga upp en riktigt bra relation med hela familjen, något som kommer vara en av de viktigaste byggstenarna för ett framgångsrikt år, att trivas med min värdfamilj, känna mig hemma där.

Men tillbaks till moi. Vem är jag egentligen? Vad får mig att ticka? Ett av skälen till att jag behövde åka bort från Sverige ett tag är just dessa frågor, behöver ta reda på vem jag är och vad jag vill göra med mitt liv, finna mig själv helt enkelt. Ett år av att lära känna mig själv.

Annars är jag en väldigt vilsen, förvirrad men glad tjej som bara vill leva livet till fullo. Jag är så spontan man kan vara när man bor ute på landet där bussarna går vart 6:e timma under helger, men annars är spontanplaner alltid dem bästa planer enligt mig. Inga förväntningar som går i kras. Så umgås med vänner är något jag verkligen gillar men som dock händer för sällan nu för tiden, nu när gymnasietiden är förbi. Alla är så upptagna med sina egna liv och det finns sällan plats för något annat än jobb. Men jag antar att det är så när man blir vuxen. Usch, vuxen är inte ett ord jag associerar med mig själv, nej vuxen är man inte förrän man är i sina sena 30s. När man har gått klart sin utbildning, skaffat familj, gift sig, skaffat egen villa, och dessutom har en stabil lön som man gott och väl klarar sig på och lite till. Ja då är man vuxen. Sen gör vissa detta redan i deras tidiga 20s medan jag själlv mer saktar mot late 20s early 40s. Ingen brådska. Vill känna att jag verkligen hunnit med det jag vill åstadkomma innan jag settle down. Att jag hunnit resa runt världen, träffat nya människor och bara har levt life. Gjort galna saker som inte är lämpliga för en gift småbarnsamma, verkligen tagit vara på denna tid jag har nu. Nu när jag inte är fast. Jag är helt fri och kan göra vad jag vill, jag har inga egna barn som behöver tas hand om, ingen pojkvän som drar mig tillbaks och inte heller några studielån och bostadslån som sänker ner mig heller, utan jag är alltså helt fri. Underbar känsla.

Men med frihet kommer även val. Något som är något ångestladdat för en tjej som mig med otrolig beslutsångest. Men hellre ångest över att jag har så mycket att välja på än för lite att välja på. Har länge varit inne på spåret att bli au pair efter jag tagit studenten, säkert ända sedan mitt första år på gymnasiet. Det har bara varit självklart för mig, au pair i USA, ja det ska ja bli. Men juste, man kan ju bli au pair i Australien med, eller varför inte i härliga London? Eller kanske i Spanien? Frankrike? Dubai? oj vad listan blir lång.. Sen finns det ju så mycket mer man kan göra än att bara bli au pair. Varför inte bara flytta till ditt drömland och börja jobba på någon restaurang/hotell eller vad som. Många fellow 96or och 95or jag vet har nu under hösten flyttat ner till the land down under och lever life där. Något jag faktiskt också skulle vilja göra, jobba, lära känna nya människor, resa runt, festa, ligga på stranden, ja det låter ju inte helt fel. En annan sak jag gärna vill göra är att flytta till Spanien och plugga spanska där några månader, oj vad jag skulle behöva det. Vill så gärna kunna säga att jag kan prata spanska flytande, men vet även att that ain't happening ifall jag inte flyttar dit under i alla fall några månader. Sen har vi ju även franskan som jag strugglar en hel del med. Läste franska under gymnasiet och fick till en bas där men inte mycket mer. Mamma pratar flytande franska men det går inte ens att försöka förstå vad hon säger, och att sedan göra grammatiskt korrekta meningar när man ska svara, nej usch. Och då har vi ännu inte gått in på uttalet HAHA vilket skämt. Franska är så fint språk men jag fr det att låta som bajs. förlåt alla fransmän och fransyskor jag jobbar på det.

Men nu blev det USA för mig. Ett val jag är mer än nöjd med. Engelskan är ju trots allt det viktigaste språket just nu, så det är en bra början. Förhoppningsvis låter jag som en riktig amerikan när jag kommer tillbaks hem, man kan ju drömma i alla fall. Så länge det inte skriker att jag är svensk när jag pratar är jag nöjd då jag har extremt svensk accent när jag pratar engelska för tillfället. Vänner hoppas jag också jag lyckats få några under årets gång, det sägs ju det ska vara väldigt lätt att skaffa vänner där borta med tanke på hur många au pairer det finns men jag vet själv av att jag inte är den mest sociala och kan vara väldigt blyg i början, har därför svårt att skaffa vänner bara sådär. Men hoppas att även det ändrats, vill kunna vara social och öppen, outgoing helt enkelt.

Nu är klockan 01:15 och jag känner att John Blund är påväg, blev ett långt inlägg om diverse men hoppas ni gillar det, godnatt fina

Likes

Comments

View tracker